torsdag 6 december 2012

Julie Darling

Julie Darling
Julie Darling
1983
Bolag: VTC

  Under mina mellersta tonår hyrde jag extremt mycket film. En gång hade jag hyrt så många att jag inte vågade komma hem med alla utan la några ute i förrådet och gick ut hämtade resten senare. Jag konsumerade film på samma sätt som man sitter och trycker i sig musik från Spotify idag. Mycket såg jag inte ens klart. Det spelade liksom ingen roll när filmerna kostade 10kr för en vecka eller vad det nu var. Men så då och då hittade jag så klart guldkorn som jag aldrig hittat om jag inte hyrt filmer urskiljningslöst från hyllorna närmast golvet.
  Julie Darling hade kunnat vara en fynd från då. Jag får kemi direkt. Den sympatiska bildkvalitén från tidigt 80-tal. Innan lågbudget hunnit blir direct-to-video och faktiskt filmades på riktigt, on location, istället för det där bedrövliga videofiltret som besudlade lågbudgetfilmer mot slutet av 80-talet.
  Även handlingsmässigt tilltalar den b-filmälskaren i mig med sin lite olustiga intrig. Julie är en tonåring som är smått besatt av sin pappa men som hatar sin mamma. Hon börjar planera för att ha pappan för sig själv. Det låter så klart som ett klassiskt upplägg när någon blir mer och mer sajko, fast det är ändå gjort så snyggt och med bra finess (i all sin sunkighet) att jag sträckkollar utan att den någonsin känns tråkig eller seg.
  Mycket har med miljöerna att göra. Ytterligare en fördel med låg budget är ju att man inte har råd med tusentals statister i varje scen, så ibland känns det nästan dokumentärt när folk runtomkring inte ens verkar veta om att de spelar in en film där.
  Egentligen är jag rätt tråkad av onda-barn-filmer. Känns som att det oftast blir nån välkammad femårspojke med onda krafter och den biten. Julie Darling må vara en thriller mer än en skräckfilm, men den är ändå där uppe i toppen tillsammans med Alice Sweet Alice och Bloody Birthday. Strålande film!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar