Positive I.D.

Positive I.D.
Positive I.D.
1986
Bolag: Esselte Video

  Jag har snuddat vid ämnet förr. Gränslandet mellan indiefilm och b-film. Med sidogenren kanadensisk film som ständig joker i leken. Jag tror en viktig skillnad är den mellan frivillig indie (låg budget, konstnärlig frihet) och ofrivillig (låg budget, höga kommersiella ambitioner). Skulle vi översätta det till skivbolag så skulle Mariann definitivt vara en spelare i den senare kategorin.
  Positive I.D. verkar på något vis i sämsta möjliga budgetgenre. Låt mig först förklara handlingen. En kvinna som lever förortsliv med familj har blivit brutalt våldtagen och brottas med psykiska problem efter det. Hon ser ett reportage på TV om folk som lever med dubbel identitet baserat på döda människors personuppgifter, och startar upp en parallell identitet för att hitta våldtäktsmannen och hämnas. Oavsett hur man väljer att se den här filmen så befinner den sig i fel prisklass. Som gripande drama faller den på den hopplösa direct-to-video-stämningen och de mediokra skådisarna.
  Rent handlingsmässigt skulle den också passa in i den så kallade rape & revenge-genren. En annan hopplös b-filmsgenre som är precis vad det låter som, och som i princip gick ut på att filmmakarna använde den feministiska hämnden som anledning att visa nakna kvinnokroppar i 1,5 timme.
  Men det finns inget naket eller brutalt i Positive I.D. Den puttrar på som vilket småtråkig thriller som helst. Huvudrollsinnehavaren jobbar som mäklare och dagarna, och sätter sedan på sig en peruk och beger sig ner i de skumma kvarteren på kvällarna. Man vill ju gärna ta ämnet på allvar, men det går inte riktigt. Inte lätt att vara fel typ av annorlunda.