måndag 17 september 2018

Julia Går Igen

Julia Går Igen
The Haunting of Julia
1977
Bolag: HemVideo

  Det är märkligt vad filmmusiken kan betyda för en film. Då menar jag inte i första hand John Williamska fanfarer utan de där lite otippade kombinationerna mellan film och soundtrack. Angelo Badalamentis Twin Peaks-musik kan jag väl ta som exempel på det. Helt off egentligen, men ändå står den för så stor del av själva känslan i serien.
  Så vad har vi här då? Egentligen en rätt slö och tidstypisk spökrysare, men som blir en helt annan (och bättre) film på grund av soundtracket. Colin Towns heter killen som komponerat de fantastiska slingorna som rullar om och om igen till historien om en mor (Mia Farrow) som mister sin dotter, skiljer sig från sin man och flyttar in i ett nytt hus i London för att börja om sitt liv på nytt. Väl där ser hon sin dotter i lekparker, hör henne i huset på natten och får aningar om att hon fortfarande lever. Hon börjar luska i vad som hänt i huset, samtidigt som folk börjar dö omkring henne.
  Tyvärr är det mycket tröttare än vad det låter som. Mer drama än rysare egentligen, men musiken ramar ändå in så bra att man lurar sig att tycka att det är mer spännande än det är.
  Det är egentligen först i sista kvarten, när pusselbitarna faller på plats, som man verkligen grips av den där filmen. Fast då är den å andra sidan, speciellt när man fattar hur allt hänger ihop till tonerna av musiken, helt magisk.

måndag 3 september 2018

Sopåkarna

Sopåkarna
Men at Work
1990
Bolag: Egmont

  Jag har två minnen av Sopåkarna från när det begav sig.
  1. Den hade nästan alltid en rekommenderas-lapp i videobutikerna i Halmstad. Ska väl sägas att det var en ganska ovetenskaplig utmärkelse, inte baserat på några officiella omdömen utan snarare vad några Jonas och Fredde bakom disken i videobutiken tyckte.
  2. Jag hade filmen på "Cypern-kopia". I början av 90-talet kunde man nämligen köpa piratkopior av bioaktuella filmer helt öppet på marknader i Grekland och Cypern. Oftast var det en femte generationens kopia av någon intern cirkuleringskassett med Property of Touchstone och en klocka som skymde 2/3 av bilden.
  Jag såg den aldrig. 28 år senare fick det vara dags.
  En sak som förbryllar mig en aning är Emilio Estevez 1990. I TV-världen är det ju ett välkänt faktum att de skådisar som riskerar att fastna motvilligt i en karaktär eller tv-formatet måste göra av avbön med en snackig indiefilm som premiärvisas på Sundance. Här är läget det exakt omvända. Emilio gick från prisade roller som grubblig ungdom i Brat Pack-filmer till skön good guy i actionkomedier. Så när han äntligen fick chansen att regissera ett manus han själv skrivit så blev det så klart det kanske mest generiska exemplet på actionkomedi jag har stött på i den här bloggen.
  Redan i filmens första rutor förstår man vart det barkar. En framgångsrik politiker sitter i en bil i ett sjaskigt hamnområde. Han vill dra sig ur skumraskaffärer med "toxic waste" (sååå 1990) men blir istället dödad och stoppad i en toxic waste-tunna.
  Emilio och brorsan Charlie Sheen spelar två sköna sopgubbar som hittar liket i en tunna, och istället för att ringa polisen så snurrar de in sig i en actionkomisk röra med biljakter, missförstånd, höhö-skämt och stereotypa bovar och banditer.
  Jag säger inte att jag ogillar dock. Jag hänvisar ju ofta till hur dåliga filmer kan räddas av "videohyrakänslan" och den finns här. Sedan är ändå tempot tillräckligt högt för att man ska hålla sig från att stänga av. Ett problem som annars kan drabba just actionkomedi i den här åldersgruppen.

måndag 25 juni 2018

På Heder och Samvete

På Heder och Samvete
Cross My Heart
1987
Bolag: Esselte Video

  Tänk en klassisk New York-komedi med trassliga neurotiska relationer. I huvudrollerna Meryl Streep och kanske Al Pacino. 80-talssoundtrack av Carly Simon. Snackigt manus av Paul Mazurksy. Ta sedan bort Meryl, Al, Carly och Paul och se vad som finns kvar.
  Kanske får du nåt sånt här. En videokomedi som enligt omslaget är en "fräck komedi, fylld av trassel och förvecklingar". Lägg sedan till att Martin Short var dagsaktuell i Tre Amigos så kan man tänka sig ungefär med vilka förväntningar som folk såg denna i videosoffan 1987.
  Martin Short spelar David, en precis uppsagd, osäker ungkarl som lånar sin kompis framgångsrika liv för att få en dejt med Kathy (Annette O'Toole), som i sin tur utelämnar att hon egentligen är ensamstående, kedjerökande mor. Så byggt på en ostadig samling lögner går de båda på dejt. Därav trassel och förvecklingar så klart.
  Sånt kan väl bli lite kul ibland. Med rätt tajming och manus. Så här precis efteråt kan jag inte komma på en enda rolig scen. Vet inte om någon kan göra det. Däremot en hyggligt roande pratkomedi som varken är intressant (eller välskriven ur nån slags Woody Allen-perspektiv) eller rolig.

tisdag 5 juni 2018

Vittnet på Vinden

Vittnet På Vinden
Blackout
1989
Bolag: Jaguar Films

  Vittnet På Vinden är skriven av Joseph Stefano. Han skrev manuset till Hitchcocks Psycho och tituleras skräckmästare på omslagets baksida. Jaguar Films var ju rätt kreativa när det gällde att hitta lovord och framgångssiffror för lättglömda indiethrillers. Den här filmen minns jag att man körde trailer på säkert ett år innan den kom ut.
  Lätt att det blir lite antiklimax när det visar sig vara en ganska slö thriller av tv-karaktär. Någon nytt kapitel i skräckhistorien är det så klart inte fråga om. Och även om den skulle varit raffinerande och rasande skicklig så är det svårt att bortse från den disiga känslan av en tv-film från 1989.
  Men om vi bortser från alla uppskruvade förväntningar så tycker jag den har något. Det kan vara min videohyrarnostalgi som spökar igen men just den här typen av lite oskyldiga "rysare" i amerikansk småstadsmiljö väcker känslor om lågprisbutikerna där alla filmer kostade en tia att hyra. Jaguar var ett frekvent bolag på de hyllorna.
  Själva filmen då. Caroline har sedan länge flytt sin familj och hemstaden när hon får ett brev från sin pappa som ber henne komma hem igen. I barndomshemmet finns ingen pappa, han är försvunnen sedan många år. Ingen verkar heller vara speciellt förtjust i att hon kommit tillbaka. Och sakta nystas då en hemlighet från det förflutna fram.
  Själva mysteriebiten är rätt trevlig. Mot slutet blir det rätt spännande dessutom. Men precis som när jag såg Blomblad För Vinden häromsistens så hade jag gärna bytt bort den oskyldigt proffsiga tv-känslan till förmån för 1982-känslan och sämre skådisar.
  Förutsättningarna finns här. Storyn duger. Inramningen med trädkorridorerna i familjens apelsinodling känns lite Stephen Kingsk.
  Joseph Stefano gör comeback efter 30 år, står det på omslaget. Lite synd att han inte skrev det här manuset 1978 istället.

söndag 11 mars 2018

Han Vet Att Du Är Ensam

Han Vet Att Du Är Ensam
He Knows You're Alone
1980
Bolag: Esselte Video

  Så klart har jag sett den här gamle videoklassikern, men det var närmare 30 år sedan och jag minns faktiskt vare sig handling eller några specifika scener.
  Det jag minns är att den i princip var känd för två saker:
  1. Tom Hanks debutfilm.
  2. En av få rysare kvar på hyllorna efter räderna i kölvattnet efter Studio S och videovåldsdebatten 1980.
  Och visst, som videovåld duger den inte långt. Långt mellan morden och all brutalitet sker utanför bild. Men för mig som romantiserar just den här biten av filmhistorien är den balsam för själen.
  Höst i amerikansk småstad. Bara det. Villaområdena i Staten Island plågas av en massmördare som till synes ger sig på unga kvinnor som är på väg att gifta sig. Lite andra stryker med av bara farten, mannen som driver brudklänningsbutiken till exempel. En av dessa tjejer heter Amy och hon känner sig både förföljd och osäker på sitt kommande giftermål.
  Större delen av filmens tid handlar faktiskt om det sistnämnda. Ex-pojkvännen försöker övertyga henne att inte gifta sig, vänner tycker att hon måste vara säker. Kan väl inte påstå att den här biten av filmen är direkt intressant, men jag gillar ändå hur man förkroppsligar karaktärerna innan man tar livet av dem. Att jämföra med de snarlika Halloween-filmerna där man knappt har lärt sig namnet på folk innan de hackas i bitar.
  Men visst är det väl ändå en slasher detta. Jag tycker man får den där lite naiva och påhittat amerikanska känslan som av Giallo-filmerna som utspelade sig i USA. Giallo-symboler som sakrala motiv och lagom Halloween-likt pianoklink ramar in bra.

torsdag 1 mars 2018

Dunder & Brak

Dunder & Brak
Playing For Keeps
1986
Bolag: Jaguar Films

  Jag kan tycka att ungdomsfilmer av 80-talssnitt har två valmöjligheter. Antingen är de roliga eller så är de varma.
"Dunder och Brak" är i den ganska stora grupp av filmer som är varken eller.
  Danny är en ung New York-kille som vänder skolan ryggen för att "gå sin egen väg". Dessvärre innebär det mest saker som att tjuvkika på småtjejer och missköta olika jobb. Livet ser ut att vända då han plötsligt ärver ett gammal hotell ute på landsbygden som dock visar sig vara rivningsfärdigt. Då kläcks den briljanta idén att samla alla sina vänner från storstan för att bygga ett partyhotell för ungdomar.
  Mer än så behöver man egentligen inte säga för att ni ska se hela filmen framför er. Manus av Harvey Weinstein, vilket väl förklarar de många (och långa) scenerna med partajande halvnakna tjejer.
  Värdet sitter snarare i 80-talsinramningen. Ett ambitiöst popsoundtrack, John Hughes-inspirerade drömsekvenser och annat som mitt i allt elände trots att slår an en ton av nostalgi. Även om jag inte ens tilltalades av såna här filmer när jag var i målgruppen (14 år typ) så finns det en viss känsla av 80-talig eftermiddag framför FilmNet.

tisdag 13 februari 2018

Människojägaren

Människojägaren
The Hunter
1980
Bolag: Esselte Video

  Utmanar mig själv genom att trycka in en film som verkar jättetråkig i spelaren. Ofta har jag rätt klart för mig vad jag känner för när jag ska se gammal film. Det har en tendens att bli samma fem typer av filmer. Det har också en tendens att aldrig bli filmer som uppfattas grabbiga eller kultiga. Skulle aldrig i mitt liv se Blues Brothers till exempel.
  Ändå kan jag vara sugen på känslan av 1980 ibland. Det där dimmiga gränslandet mellan 70- och 80-tal där filmer både kunde vara 80-taligt glammiga och innehålla sladdande amerikanare i San Fransisco.
  Jag inbillade mig att den här filmen skulle vara just en sådan film, men jag hade fel. Sällan har väl en film inspelad på 80-talet varit så till bredden laddat med allt var 70-talet innebär. Småstadsrealismen från Martin Scorsese blandat med discofunkiga polisjakter på hustak a la Don Siegel. Men på något vis slinker det ner rätt lätt.
  Steve McQueen spelar i sin sista film Ralph Thorson, en prisjägare som har överlevt sig själv. Hans fru väntar barn och vill att han ska skaffa ett vanligt jobb, but a man's gotta do...jadda jadda. Den biten blir man ju trött på i första bildrutan, men annars gillar jag rätt mycket med den här filmen. Mellan skurkjakterna har den en vardagsvärme som gör att man i alla fall inte suckar så mycket som jag förväntat mig.
  Sedan är jag ju svag för 70-talet som actionårtionde alltså. Biljakter i nybyggda parkeringshus, skottlossningar i panik på fullsatta tunnelbanevagnar. Allt shot on location utan specialeffekter. Rätt mäktigt ändå.