onsdag 25 maj 2022

The Invisible Kid

The Invisible Kid
The Invisible Kid
1988
Bolag: Nordic

  B-komedi. Finns få fördelar med det. Där b-skräck kan kännas mer äkta och b-action kan unna sig att vara brutalare står bara b-komedin handfallen med sämre ljud, sämre bild, sämre miljöer och sämre komiker. En mikrofon dimper ner i bild. Ojdå.
  Här handlar det om Grover (Jay Underwood) en nördig tonårspojke som vill hylla sin avlidne far genom att fortsätta den forskning han aldrig kunde avsluta. Problemet är att han inte vad pappan höll på att uppfinna.
  Det visar sig vara en dryck som gör en osynlig i en halvtimme ungefär. Grover och bästa vännen Milton (Wallace Langham) använder detta på klassiskt pojkvis. Man smyger runt i tjejerna omklädningsrum och man ställer till det för sina plågoandar, skolans sport jocks.  Eller kanske för att charma klassens snygging Cindy (Chynna Phillips från Wilson Phillips).
  Dock så kan det bli lite pinsamt också. Man måste ju vara naken för att inte synas som osynlig, och vips står man naken någonstans när förtrollningen släpper. Ojoj, framför cheerleader-tjejerna. Pinigt!
  Det är Porky's som möter Weird Science som möter valfri kroppsbytarfilm. Fast sämre ljud, sämre bild, sämre klipp, sämre musik och så vidare. Är man inte direkt besatt av att se alla amerikanska ungdomsfilmer från 80-talet så finns det bättre saker att göra med 90 minuter än att se den här filmen.

tisdag 24 maj 2022

The Howling

The Howling
The Howling
1981
Bolag: HemVideo

  Det här har jag aldrig sett. Inte min grej, har jag väl känt. Men samtidigt en klassiker. Och ska jag välja mellan vampyrer och varulvar (båda tråkiga genrer i min bok) så blir det nog ändå varulvar eftersom de filmerna ändå kan innehålla en mysig whodunit-faktor.
  Karen (Lee Wallace) är en tv-reporter som spelar lockbete till en seriemördare och är nära att bli en av hans offer. Trots att han skjuts ihjäl så plågas Karen av minnen och råds av sin doktor att vila upp sig på hans kurort långt ute i vildmarken.
  Väl där så uppträder folk mystiskt, inte minst hennes egen man Bill (Christopher Stone) som är med på resan. På nätterna hör hon ylande som påstås vara prärievargar men som i själva verket är varulvar. Alla andra på hotellet är nämligen varulvar och Karen ingår i ett experiment för att se om varulvarna kan anpassa sig till människor.
  Det låter inte helt värdelöst när man radar upp handlingen sådär, men jag har tyvärr riktigt tråkigt när jag kollar på den här filmen. Den känns videomysigt ett par gånger när den får lite slasherkänsla men där mellan är det långa och tråkiga ritualscener, ingen spänning att tala om och inte heller någon vem-är-varulven-fråga att ta tag i, för svaret är ju typ alla.
  Men sure, nu vet man.

fredag 20 maj 2022

Oh, What a Night

Oh, What a Night
Oh, What a Night
1992
Bolag: Filmkompaniet

  Tänk vad de har fått breda ut sig. 30- och 40-talister som växte upp under det fantastiska 50-talet. Det måste ha varit speciellt, det kan jag inte ta ifrån dem. Tillväxt, rock'n'roll och frigörelse från ett och annat. Men jag känner ändå att en film måste ha något mer än bara just det för att funka.
  Här handlar det om Eric (Corey Haim), en ung kille på landet som precis upptäckt det där med tjejer. Fast där kompisarna dejtar runt med jämnåriga har han sina ögon på gifta småbarnsmamman Vera (Barbara Williams). Han smyger på henne när hon nakenbadar. Något som verkar vara det mest bestående 50-talsminnet av den här typen av filmer att döma.
  Men ja, det var väl det som finns att berätta. Det är inte spännande, inte intressant. Men det är väl nostalgiskt, antar jag. Och visst finns det ett romantiskt skimmer över far-son-promenader i solnedgång med nån oskyldig doowop i bakgrunden.  Mycket I tell you, son... Den där sommaren.
  Och ibland är man ju nöjd med det. Åka lite amerikanare till Rock Around the Clock. Ibland räcker känslan av en film långt. Problemet är väl här konkurrensen från ett hundratal andra amerikanska filmer med exakt samma icke-handling och exakt samma stämning. Men fint med Corey Haim, så klart.

onsdag 18 maj 2022

Red Dawn

Röd Gryning
Red Dawn
1984
Bolag: Warner Home Video

  Ja, den här kommer man ju ihåg. Eller?
  Många av mina omtittningar den senaste tiden är filmer som jag tyckt mig själv ha en klar bild av sedan jag såg dem för 30+ år sedan. Red Dawn är en sån. Minns inramningen. Hemma i gillestugan hos Ronnie. Shit, vad mäktigt det var när fallskärmshopparna regnade ner från himlen!
  Det visar sig att detta var mitt enda minne från den här filmen. Det andra jag trodde mig minnas är nog från Steel Dawn.
  Dock står sig mäktigheten av inledningsscenerna i dessa dagar, kanske till och med lite förstärkta av verklighetens krig i Ukraina (2022). Filmen börjar med att en amerikansk stad på vischan blir brutalt attackerad av en främmande makt. Himlen fylls av soldater i fallskärm, stridsvagnar dundrar in genom stad och alla som gör motstånd skjuts ihjäl eller tas till fånga.
  En grupp unga män förstår tidigt vad som är på gång och flyr hals över huvud upp bland bergen för att gömma sig. Väl där har de ingen kontakt med omvärlden och har ingen aning om vilka det är som attackerat eller vad som händer i stan. Då bestämmer de sig för att försöka ta sig tillbaka.
  Får väl spoila lite att det som har hänt är att tredje världskriget har startat. Sovjetunion har tillsammans med lite kommunistvänner på Kuba attackerat USA. Kalla krigets stora mardröm.
  Och visst är väl handlingen som hämtad ur en konspirationstråd på Flashback. Och visst skrattar man mer än skräms när ryssarna porträtteras som antingen galna eller korkade, ofta en blandning. Om detta vore en rysk film skulle den avfärdas som propaganda. Men nu är det en amerikansk film med Patrick Swayze, Harry Dean Stanton, Charlie Sheen, Lea Thompson, Jennifer Grey och C. Thomas Howell, då är det en actionfilm om hjältemod. Gäsp!
  Med detta sagt så finns det en del förtjänster ändå. Inledningsscenerna håller, det är riktigt dramatisk 80-talsaction när staden angrips från alla håll. Sedan gillar jag det ensidiga perspektivet, ovissheten man känner när man så gott som bara får följa ungdomarna i vildmarken och har ungefär lika lite aning om vad som händer nere i stan.
  Vet inte ens om man kan benämna filmen som en kalla kriget-film, när kriget faktiskt bryter ut, men isåfall är den väl kungen av sin genre. 110 minuters skräckvision som dessutom får, inte så lite, otrevlig bismak av dagens händelseutveckling.

lördag 14 maj 2022

En Kvinnas List

En Kvinnas List
The Last Seduction
1994
Bolag: Filmkompaniet/FilmCo

  Den här filmen har jag en lite rolig personlig relation till. När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet var detta en film vi skulle rekommendera. Ofta skulle ju videobutikerna ha nån lite egen favorit sådär, som man kunde plocka fram när kunderna blev villrådiga.
  Vi hade två såna filmer: To Catch a Killer och denna.
  Den första såg man ju och gillade. Och rekommenderade. Men den här tilltalade mig aldrig. Tror jag började se den i butiken nån gång, men fick ingen feeling och stängde av. Rekommenderade den ändå, dock, enligt order från högre ort.
  Kanske dags att ge den en ny och sista chans, tänkte jag ikväll. 
  Bridget (Linda Fiorentino) lurar sin man Clay (Bill Pullman) att göra en drogaffär och försvinner sedan med pengarna. Clay anlitar en privatdetektiv för att hitta henne, men det är inte så lätt för hon byter ständigt namn och identitet.
  Hon hamnar till slut i en småstad där hon hittar en annan man, Mike (Peter Berg), att manipulera. De inleder en relation och Bridget (som nu heter Wendy) försöker snart övertala Mike att göra henne tjänster.
  Såna här katt-och-råtta-filmer kan ju vara rätt kul. Vem man kan lita på och inte. Men här finns till en början lite för mycket saker jag stör mig på för att kunna njuta eller ens ta till mig handlingen ordentligt. Framför allt någon sorts film noir-känsla i 90-talsskrud som är allt annat än trevlig. Noiriga saxofoner och ett jazzvals-soundtrack som egentligen mer för tankarna till svenska deckarkomedier från 80-talet (typ Dubbelstötarna eller Ärliga Blå Ögon) än Philip Marlowe.
  Och det är på något vis där jag finner min väg in i den här filmen. En mysig deckarkomedi väger definitivt tyngre i min bok än ängslig bootleg film noir. Då blir plötsligt den kaxiga och vassa dialogen lite kul istället för krystad. 
  Med detta sagt så känner jag ändå, 28 år senare, att jag postumt står upp för mina rekommendationer av den här filmen på Video Rent i Halmstad.

torsdag 12 maj 2022

Whatever

Whatever
Whatever
1998
Bolag: Egmont

  Detta är utan konkurrens den nyaste filmen jag skrivit om i den här bloggen. Men eftersom den serveras på vhs så låter jag den passera mitt luddiga regelverk. Dessutom tickar den rätt många boxar för vad jag letar efter i övrigt.
  En bortglömd ungdomsfilm. Får ej nog av detta.
  Det sena 90-talet såg ju en ny våg av ungdomsfilmer som skulle vara lite quirky sådär men ändå på något vis var ett steg tillbaka till den lite enklare formen från det tidiga 80-talet, innan John Hughes kom och blandade in saker som värme och klassperspektiv. 
  Detta visade sig vara något helt annat.
  Filmen utspelar sig 1981 i en amerikansk småstad. 17-åriga Anna (Liza Weil, Paris Geller i Gilmore Girls) lever ett torftigt liv, försummar skolan och letar spänning bland äldre killar som introducerar henne för alkohol och droger. En av få personer som tror på henne är konstläraren Mr Chaminski (Frederic Forrest) som övertalar henne att söka till en konstskola i New York efter highschool.
  Ja, det är väl typ det man behöver nämna om handlingen. Typiskt en film som bara pågår, likt några avsnitt av en tv-serie, utan vare sig början eller slut. Här finns spår av 80-talets partykomedier men också en försmak av 00-tales våg av indiehits av Todd Solondz eller Miranda July.
  Mitt i allt elände finns en trivsam, vänlig ton. Få konflikter, de flesta karaktärer vill varandra väl, men ändå mår de dåligt och kämpar på. Jag får även en känsla av Mitt Så Kallade Liv, kanske för att karaktären Anna är ganska lik Angela Chase i MSKL, framför allt i sättet hon är nyansrik.
  Men det saknas en dimension i slutändan. Där just Mitt Så Kallade Liv är bland det bästa jag sett i tv-väg är detta mer en behaglig bekantskap för stunden.
  Det här med att den utspelar sig 1981 tål att nämnas lite också. Man känner ju sitt 80-tals-60-tal sedan tidigare, men 90-tals-80-tal är helt nytt för mig. Hur mycket man än fyller soundtracket med Pretenders, Siouxsie & the Banshees och The Jam så lyser känslan av 1998 rakt genom. Fast det är bara mysigt.

söndag 8 maj 2022

Schlock - Jätteapan

Schlock - Jätteapan
Schlock
1973
Bolag: MDC

  Den här filmen har jag sorterat in i min hylla för parodier. Där har den stått bredvid Titta Vi Flyger, Police Squad och andra klassiker i många år. Vet inte vad den hellre skulle stå förvisso, men kan efter 80 minuter i dess sällskap känna att den kanske inte förtjänar sitt sällskap.
  Handlingen är nästan för trött för att ens återge, men handlar i alla fall om att typ 800 människor på tre dagar har fallit offer för en mördare som i media benämns som Banana Killer, eftersom han lämnar ett bananskal vid sina offer.
  Låter ganska roligt, kan jag tycka. Som idé eller som baksidestext. Men kan man spinna vidare på den här idén? Typ hitta på några roliga scener eller räcker det med här knasiga handlingen?
  Verkar inte ha varit lätt i alla fall. Enda förmildrande omständigheten här är väl att filmen är från 1973. En 23-årig John Landis debuterade med den här filmen, långt innan Blues Brothers och Ombytta Roller, och visst märks det att det är en debutants verk. Det känns nästan till och med ett snäpp tidigare än så. Som ett gäng mediaprograms-studenter som, höga på nån Mel Brooks-film, gått och köpt en knasig gorilladräkt och sen kommit på lite skruvade scener allt eftersom. Fattas bara kameramannens kvävda skratt bakom kameran.