tisdag 11 februari 2020

Motorvägsmördaren

Motorvägsmördaren
Freeway
1988
Bolag: Transfer

  Actionthriller. Så tråkigt. Men så härligt ändå.
  Ni vet vad jag pratar om. Filmer med thrillerhandling men actionaura.
  På samma sätt som att miljöerna i New York kan vara en förlåtande faktor för mig när filmer är tråkiga, så har Kalifornien och i synnerhet Los Angeles en motsatt effekt. Även den bästa av filmer blir lite lite tråkigare av de där soldränkta miljöerna och åttafilig motorvägsspaghetti.
  Ute i den kalifornska natten härjar en mördare på motorvägarna. Han skjuter till synes utan mönster ihjäl folk i bilar han kör förbi. En av de drabbade är Sarah (Darlanne Fluegel) som mister sin man i ett av mördarens dåd. Hon hemsöks av minnen och blir besatt av att få fast mördaren.
  Polisen, upplever hon, gör ingenting!
  Men det gör Frank Quinn (James Russo, som i den här filmen påminner lite om Nik Kershaw), en avstängd polis som också jagar mördaren av personliga anledningar.
  Och just det, mördaren ringer in till ett nattligt radioprogram och berättar innan han ska begå sig sitt nästa mord.
  L.A. enough for ya?
  Om inte så kan jag berätta att inramlingen är lite lagom noirig med snutar i fladdrande trendcoats, fåordig ex-snut och biljakter till slidegitarrer. Fattas väl egentligen bara en husbåt.
  Men nånstans i all tradighet så är det rätt mysigt ändå. Nostalgin igen, antar jag. Får lite samma känsla som när Chuck Norris gjorde polisfilmer och skulle vara en känslig tuffing.

söndag 2 februari 2020

Januarimannen

Januarimannen
January Man
1989
Bolag: Esselte Video

  Filmer som man minns väl från hyllorna i videons glansdagar men aldrig såg är något av en följetång på den här bloggen. Inte ens under mina allra mest överaktiva hyrvideoår dristade jag mig till att hyra Januarimannen. Man kan undra varför. Thrillers hade jag verkligen inget emot. Hyrde ju drösvis med mediokra tvthriller i min hopplösa jakt på spänning. Men det fanns något motbjuande med just Januarimannen. Såg nån trailer där den verkade jobbig, och omslaget såg lite B och avslaget ut.
  30 år senare dristar jag mig till att trycka in den i vhs-spelaren. Jag kan önska att jag litat lite mer på min ungdoms magkänsla dessa dar, fast samtidigt har jag blivit rejält överraskad några gånger i den här bloggen när jag sett just såna där filmer man ratade då.
  Den största överraskningen här är nog att detta var en biofilm när det begav sig. Förutom en rätt stabil rollista så känns allt här som en ljummen tv-film a la 1990.
  En seriemördare härjar i New York och polischefen (Harvey Keitel) tar mot sin vilja in sin bror Ed Starkey (Kevin Kline), en gränslös galenpanna som dock har en unik förmåga att läsa av seriemördare. Är ni vakna? Lyssna här då: mördaren stryper kvinnor till synes urskiljningslöst, men Starkey ser ett mönster. På kartan bildar mordplatserna stjärnbilden Jungfrun. Haha.
  Det som gör att man inte kan avfärda filmen fullständigt är att jag inte vet om man skämtar eller inte. Kevin Klines rollfigur (för övrigt en halvdan kopia av hans En Fisk Som Heter Wanda-karaktär) är liksom för mycket på ett sätt som måste vara med en glimt i ögat. Eller?
  Blir inte klok på denna film. Varken dess syfte eller existens.
  Men får trösta mig med lite vinter i New York i alla fall.

torsdag 12 september 2019

Täcknamn: Odessa

Täcknamn: Odessa
The Odessa File
1974
Bolag: Transfer

  Ja, det är ju nåt visst med 70-talet. Det behöver jag inte skriva en gång till här. En av anledningarna kan vara att jag fortfarande kan hitta storfilmer som gått mig helt förbi.
  Eller helt förbi är väl en överdrift kanske. "Täcknamn: Odessa" är en av många filmer jag minns omslaget på från barndomens videobutiksbesök med pappa. Bilden där Jon Voight håller på att bli överkörd av ett tåg kändes spännande och lockande. Ändå har tanken aldrig slagit mig att se filmen. Ultimat stoff för denna blogg, med andra ord.
  Jon Voight spelar Peter Miller, en journalist som kommer över en dagbok av en judisk man som tagit livet av sig. Där skriver han om hur han satt i koncentrationsläger och i synnerhet om den grymme kommendanten Roschmann som bland annat lät mörda hans fru. Roschmann ska vara död sedan länge, men i dagboken står det att mannen sett honom dagen innan han tagit livet av sig.
  Peter börjar undersöka fallet och upptäcker att nazismen lever kvar i Tyskland även på 70-talet och många män i ledande positioner i samhället är gamla nazister som fått nya namn. De verkar under namnet Odessa och planerar att utplåna Israel.
  Jag kan inte säga att spionthrillers är något som automatiskt attraherar mig, men det finns ändå en kvalitet och stabilitet som känns rätt härlig, och om man jämför med valfri okänd actionfilm så känns det ändå som ett säkrare alternativ. Här är det gott om smygande, opålitliga välgörare och tillräckligt med nerv för att det faktiskt ska bli ganska spännande.
  Litet smolk i bägaren dock: filmen utspelar sig uteslutande i Tyskland och i princip alla roller utom huvudrollen borde vara på tyska. Ändå så går alla omkring och pratar engelska med tysk brytning, som tyvärr blir det lite för mycket Top Secret-känsla av det. Ett barn av sin tid, så klart, men ändå, hade det varit en tysk film till hundra procent så hade det varit top notch, faktiskt.


onsdag 28 augusti 2019

Run

Run
Run
1991
Bolag: Hollywood Pictures

  Jag tycker det är ganska spännande med filmer som gjorde av skådisar med lite dalande karriärer. Ofta kunde inte ens det bästa manus sätta stopp för den onda spiralen när folk började tröttna på deras ansikten. Patrik Dempsey hade ju haft några fina år som fumlig tjejtjusare i lättsamma komedier när framgångarna började utebli. Måhända är det här ett försök att vända den trenden. Precis som snarlika konkurrenten Corey Haim så verkade den lättsamma actionfilmen ses som en naturlig fortsättning på karriären. Även den en genre som väl började ebba ut lite efter storhetsåren på 80-talet.
  Så vad är då detta för film? Ja, fel film med fel skådis i fel tid kan man säga. Om Run hade gått upp på bio 1986 hade den sannolikt varit en klassiker idag. Istället blev den ett direct-to-video-släpp som i alla fall jag minns som en hyllvärmare i videobutikerna.
  Det är egentligen ganska synd för jag gillar den här filmen på nåt sätt.
  Charlie Farrow (Dempsey) är en ung och skötsam kille (guess what, tjejtjusare och fumlig!) som får drömjobbet att köra en snabb sportbil över USA till Atlantic City åt en kund. På vägen går bilen sönder och han hamnar på en spelklubb där han hamnar i dispyt med en otrevlig man som snavar och slår ihjäl sig.
  Mannen visar sig vara son till en maffiaboss som inte bara äger hela stan, utan även kontrollerar poliser och rättsväsende. Så nu måste Charlie fly från typ alla. Alla helst i trånga stadsgränder så att kartongerna flyger. Lätt att tappa lite fokus när hela filmen har ett tempo som brukar vara i actionfilmers sista kvart, men jag tycker ändå att den lyckas hålla mig tillräckligt alert. En lite klaustrofobisk panikkänsla gör att man, trots trötta actionscener, vill se hur det går. Plus att Dempsey är omöjligt att inte gilla i huvudrollen.

söndag 18 augusti 2019

Blood Relatives

Blood Relatives (Biotitel: Blodsband)
Blood Relatives
1978
Bolag: VCL

  Andra filmen från VCL på kort tid här. Jag tror att de börjar segla upp till bli ett av mina favoritbolag på den svenska hyrvideomarknaden. Detta lilla oansenliga (och kortlivade) bolag hade samma fingertoppskänsla för att hitta bra indiefilmer som Video Invest hade för att hitta videovåld.
  Inte sällan plockade man in kanadensiska och australiensiska filmer som ju nästan alltid hamnade utanför storbolagens distribution. Varför köpa in amerikanska C-filmer när man kan få en välgjord thriller med Donald Sutherland för samma pris?
  Det är just vad vi har här nämligen. Sutherland har ju en filmografi som andas arbetsnarkoman men ändå en bra känsla för vad han är med i tycker jag. Ofta bra manus, sällan jättedåligt.
  Här spelar han en polis som utreder ett mord på en ung flicka. Muriel är en 17-årig flicka som mördas brutalt på väg hem från en fest. Först verkar det vara en galnings verk men visar sig sedan vara ett triangeldrama som sakta får sin förklaring när man hittar hennes dagbok.
  En mordgåta av whodunit-typ med lite tv-touch snarare än videovåldsthriller alltså. Oavsett vad omslaget kanske ger sken av. Det som möjligen talar mot att detta skulle varit en NBC-produktion är att triangeldramat utspelas mellan ett kusinäktenskap, en pedofil och ett förhållande med överårig chef.
  Men det är just det där lite sunkigt oförutsägbara som är härligt, tycker jag. Upplösningen är ingen skräll, men vägen dit är en trevligt småputtrig thriller från en tid då 17-åringar såg ut så här.

söndag 11 augusti 2019

Lek Till Döds

Lek Till Döds
Consenting Adults
1992
Bolag: Hollywood Pictures

  Allt har sin storhetstid. Frågan är om inte den blekaste av alla genrer, thrillern, hade sin topp under första halvan av 90-talet. Om man bortser från irritationsmomentet att många thrillers skulle vara erotiska just då, så tycker jag det är nåt visst med genren från den här tiden. Sova Med Fienden, Handen Som Gungar Vaggan och Skenet Bedrar är kanske inga nagelbitare men välskrivna i sin form och krispigt höstiga i sin utformning. Får nästan gåshud av inledningsscenen av Skenet Bedrar, när en tonårsflicka cyklar på lövtäckta gator genom en amerikansk villaförort. 90-tal at its finest, på nåt underligt sätt.
  Samma känsla får jag direkt här. Minns den här filmen väl från hyllorna när den kom, men avskräcktes väl av att den salufördes som erotisk. Till alla er som också har lågt till tak vad det gäller detta kan jag säga att ni kan se den här filmen utan att behöva skämmas. Det erotiska består i en väldigt kort (och oexplicit) sexscen, samt eventuellt att den berör ett ämne som kan tolkas som erotiskt.
  Hur som helst. Kevin Kline spelar Richard Parker, en man som skriver reklamfilmsjinglar fastän han hellre vill skriva seriös musik. Det går lite knackigt men han och hans fru Priscilla (Mary Elizabeth Mastrantonio) bor i ett fint och välbärjat villaområde. Då flyttar nya grannar in. De blir genast goda vänner och börjar umgås så gott som helst tiden. Richard får ett gott öga till frun Kay (Rebecca Miller) och Priscilla till hennes man Eddy (Kevin Spacey). Eddy föreslår en kväll att de ska byta fruar med varandra en gång, mitt i natten utan att fruarna själv märker det. Richard går till slut med på det, men morgonen efter är Kay död i sin säng och han får skulden.
  Sen börjar en ganska angenäm vem-kan-man-lita-på-historia som väl knappast kan anses spännande men ändå lurigt fängslande på nåt vis. Kanske är det just den där 90-talskänslan som fängslar mer än själva historien dock.

söndag 4 augusti 2019

Morgondagen Kommer Aldrig

Morgondagen Kommer Aldrig
Tomorrow Never Comes
1978
Bolag: VCL

  Det är märkligt hur man i videons barndom såg så få kanadensiska filmer på hyllorna. Jag menar med tanke på hur, i synnerhet de mindre, videobolagen lyfte på varenda sten för att hitta något att lura i videopubliken. Gamla filmer lanserades som nya, pilotavsnitt till tv-serier kläddes om till långfilmer som halva USA hade sett.
  Här har vi en kanadensisk pärla som jag gärna hade fått göra mer väsen av sig på videohyllorna.
  En ung man kommer tillbaka till staden han lämnat några månader tidigare för att upptäcka att tjejen han skulle gifta sig med träffat en annan, stans store mogul dessutom. Han tar reda på var hon bor och hamnar delvis oavsiktligt i en situation där han tar henne gisslan med hela stans poliskår utanför dörren.
  Där ute krigar två poliser om att få sin vilja fram. En bister, äldre snut med lång stubin och en yngre hetsig som helst bara vill att alla ska skjuta mot huset samtidigt. Den äldre spelas av Oliver Reed, som i denna rollen (eventuellt även annars) påminner lite om gamle sportkommentatorn Åke Strömmer. Till utseendet ska väl sägas.
  Åh, vad det låter tråkigt men jag sitter faktiskt som klistrad. Just det här segmentet av filmbudget är jag förtjust i. Absolut ingen b-film, men inte heller någon nån Hollywood-film med superstjärnor i alla roller. Istället ett lysande hantverk i all sin enkelhet. Två olika handlingar utspelar sig parallellt, en inne i huset och en utanför. Kommer att tänka på Dog Day Afternoon som engagerar på ungefär samma sätt.
  Det handlar mycket om att sätta tonen, antar jag. Hela filmen är full av tradiga ingredienser, typ poliser som kallar staden för stinking rathole, men det vägs hela tiden upp av (i alla fall för genren) bra dialog, snyggt foto och bra skådisar.