lördag 18 september 2021

Agnes of God

Agnes of God
Agnes of God
1985
Bolag: VideoTrade

  Om Let's Get Harry, som jag såg tidigare i veckan, hade lite problem att klara Bechdel-testet så blir det bättre resultat här. Här är männen förpassade till bleka biroller medan alla med bärande repliker är tre kvinnor.
  Meg Tilly spelar Syster Agnes, en ung, hängiven nunna på ett kloster i Kanada. En natt föder Agnes en bebis som sedan hittas död i en papperskorg. När man frågar Agnes vem som är barnets far säger hon Gud.
  För att tränga innanför det fromma skalet skickar polisen psykologen Martha Livingston (Jane Fonda) för att lära gärna Agnes och försöka förstå vad som egentligen hänt. Men Agnes lever i en naiv, nästan infantil, tro om att allt på jorden är Guds verk. Samtidigt är abbedissan Miriam Ruth (Anne Bancroft) irriterad över psykologens närvaro och försöker motarbeta arbetet.
  Förutsättningarna är ju enorma i min bok här. Tre starka (kvinno)roller, tre fantastiska skådespelare, ett kammardrama med lite whodunit-faktor. Så klart väntar man sig ingen rafflande eller ens spännande thriller utan att välspelat drama. Och det finns mycket jag verkligen tycker om, framför allt de tre huvudrollsinnehavarna är ju fantastiska.
  Det slår mig lite hur Anne Bancroft är väldigt unik i hur hon nästan typecastas till roller som kärv, vältalig medelålders kvinna med skinn på näsan. Lite som Margaretha Krook i Sverige. Älskar rolltypen och älskar hur hon förvaltar den.
  Läste precis att Meg Tilly håller denna film som favorit av de hon var med i, och jag kan förstå det. Här finns utrymme för en skådespelare att breda ut sig, utrymme för nyanser. Klostret är enormt effektivt som teaterscen.
  Fotot av Sven Nykvist är enormt också. Mycket har han gratis av miljöerna. Ett ensligt kloster på den kanadensiska tundran. Vinter. Men otroligt fina bilder, det kommer man inte ifrån.
  Ändå tittar jag på klockan.
  Det är som att jag aldrig blir tillräckligt intresserad. Visst räcker det en bit med att se fina rollpresentationer och njuta av ett vinterlandskap anno 1985. Men själva historien går liksom inte genom rutan för mig. Jag vet inte om det är själva handlingen som inte tilltalar mig tillräckligt eller om man misslyckas med att engagera på andra sätt, men jag tror helt enkelt att själva grundhistorien om hur en ateist försöker skapa vänskap med en djupt troende känns lite för omaka-par-tråkig.
  Tyvärr, ska jag säga. För jag vill verkligen gilla en film där jag gillar alla ingredienser var för sig.

fredag 17 september 2021

Raka Rör

Raka Rör
Six Pack
1982
Bolag: Transfer

  Skulle man se lite blandade skärmdumpar från den här filmen skulle man lätt kunna tro att detta var en socialrealistisk neo-noir från slutet av 70-talet. Avlövade höstskogar i Texas, dammiga ökenvägar och avfolkningsbygd.
  Men ur den misären reser sig en bedårande feelgood-film, och ingen är gladare än jag.
  Kenny Rogers spelar Brewster Baker, en åldrande racingförare som försörjer på att åka runt och vinna prispengar i den amerikanska södern. När han passerar en liten håla i Texas blir hans bil rånad på delar och när han konfronterar tjuvarna visar det sig vara barn.
  Sex föräldralösa barn som försörjer sig på att stjäla bildelar åt stadens korrumperade sheriff (Barry Corbin, så klart).
  Men Brewster är en rättvis man, så istället för att anmäla dem försöker han förstå deras situation och hjälpa dem. Den motorkunniga barnaskaran fattar tycke för honom och vill gärna följa med honom på hans tävlingar, men Brewster är en loner som helst vill vara en free spirit. Ta dagen som den kommer. Utan sex barn.
  Men vet ni, en vänskap växer fram och när Brewsters ärkefiende Terk (Terry Kiser) börjar köra med fulspel för att vinna loppen så är det bra att ha sex händiga barn på sin sida.
  Ja, detta var ju en helt bedårande myspärla, måste jag säga. Kenny Rogers gör sig helt perfekt som rättskaffens mysfarbror! Diane Lane är jättefin som äldsta syskonet Heather! Kul att se Terry Kiser i en annan roll än den som döde Bernie i Länge Leve Bernie! Roligt också med Anthony Michael Hall i en tidig roll som ett par barnen!
  För att nämna några förtjänster.
  Men framför allt är ju detta sånt högklassigt mys! Just det där lättsamt honkytonkiga blandat med en faktiskt ganska hjätevärmande historia om hur Brewster och barnen kommer närmare varandra. Jag brukar normalt sett vara ganska ointresserad av tävlingsscener i såna här filmer, men här smittas jag verkligen av peppen för det är så härligt gäng.
  Jag vill se fler feelgood-filmer med Kenny Rogers! Han passar verkligen perfekt i rollen som lågmäld mysfarbror, och sedan gillar man ju att han är 44 år gammal på den här bilden.

torsdag 16 september 2021

Sweet Sixteen

Sweet Sixteen
Sweet Sixteen
1983
Bolag: Sonet Video

  Slashern har många ansikten. Den här hade jag sorterat som slasher i mina videohyllor utan att ha sett den. Helt tokigt ute var jag inte. Det är ju en slasher i det avseendet att den innehåller en massa bortklippta bort. Säkert brutala, men det vet vi svenska videohyrare inget om. Kan bara spekulera.
  Men allra mest är detta en småputtrig glesbygdsdeckare som passar mig alldeles utmärkt.
 15-åriga Melissa (Aleisa Shirley) är nyinflyttad till en amerikansk småstad och blir genast känd som boycrazy/promiskuös, och väl inte helt utan anledning kanske. Problemet är bara att de killar, eller kanske snarare män, som hon går på dejt med oftast hittas döda dagen efter.
  Är Melissa en femma fatale eller är det någon annan som dödar i hennes fotspår?
  Mysteriet landar hos stadens sheriff, spelad av Bo Hopkins (b-filmslegendar ju, men för mig framför allt förevigad som Matthew Blaisdel i Dynasty). Han får god hjälp av sin präktiga och deckarslukande dotter Marci (spelade av den förtjusande Dana Kimmel från Fredagen den 13:e Del 3). Vid den lilla stan finns ett indianreservat och de rasistiska bonnläpparna är säkra på att den våldsamme Jason Longshadow (en snygging-indian av E-Type-modell) och en mobb sluter upp.
  Men den grubblige sheriff Burke är helt säker på att någon annan ligger bakom morden.
  Ja, jag älskar ju deckare av den här typen. Speciellt i rymlig småstadsmiljö där man får goda möjligheter att hålla isär karaktärerna. Tyvärr så har censuren tuggat i sig lejonparten av slutscenerna, så jag fick spola tillbaka och kolla en gång till för att fatta vad som hände och hur det låg till. Tur då att filmen kommer med en deckar-epilog där sheriffen berättar för sin kollega vad som egentligen hände.
  Så himla trivsam film!

onsdag 15 september 2021

Who's Harry Crumb?

Who's Harry Crumb?
Who's Harry Crumb?
1989
Bolag: Transworld

  Jag minns när den här filmen kom. Nån kallade den för "pinsam Den Nakna Pistolen-ripoff" i tidningen. Jag såg den, höll med, men minns inga scener eller varför den var pinsam. Tror jämförelserna kommer av att ett par scener är rakt av plagierade från den filmen. Till exempel den där Frank Drebin pillar i ett akvarium och blir biten av en fisk.
  I övrigt så är det inte snällt att jämföra dessa båda filmer. Varken för den här filmen eller originalet. Där Den Nakna Pistolen, förutom några lite fjantigare scener, är en finkalibrig parodi på polisfilm i grunden så är Who's Harry Crumb det enklaste av det enkla. 
  John Candy spelar Harry Crumb, en tredje generationens privatdetektiv, fast där hans förfäder varit framgångsrika är han själv klantig och misslyckad. När privatdetektiven Eliot Draisen (Jeffrey Jones) själv är inblandad i en kidnappning av en ung arvtagerska behöver han se till att hitta den detektiv som är minst trolig att lösa fallet, och det är då Harry Crumb får sitt stora uppdrag.
  Där Den Nakna Pistolen levererar sin humor med stoneface är detta tramsigt, överdrivet och gapigt, såsom man kan förvänta sig när John Candy går all-in så klart. Man ser spår av inspiration från ZAZ och deras sätt att leka med ord och situationer, men de allra flesta gagsen går att räkna ut en halvminut i förväg.
  John Candy är ju alltid John Candy, på gott och ont. Det jag saknar i rollfiguren Harry Crumb är det goda hjärtat som ändå Candys klantskallar brukar ha med sig. Harry är bufflig och plump och det klär inte John Candys sorgsna ansikte speciellt väl. Däremot är Shawnee Smith härlig i rollen som den kidnappade kvinnans tonårssyster, hennes mänskliga bubblighet behövs bredvid tråkige och överspelade Harry Crumb. Jeffrey Jones är som vanligt en tredje klassens Charles Grodin.
  Nej, det är verkligen ingen rolig film detta. Inte ens om vi slutar jämföra den med Den Nakna Pistolen. Snarare spelar den i samma liga som Disney-slapstick med en apa i nån av huvudrollerna.

tisdag 14 september 2021

Harry Lund Lägger Näsan i Blöt

Harry Lund Lägger Näsan i Blöt
Harry Lund Lägger Näsan i Blöt
1991
Bolag: Sandrews

  Svensk thrillerkomedi! Då vet ni vad som gäller. Förväxlade väskor, missförstånd och kändisar i de flesta rollerna. Harry Lund, spelad av en (relativt) ung Johan Ulvesson, är en snurrig bankman som blir av sitt jobb och dränker sorgen genom att gå och spela på illegal spelklubb. Morgonen efter vaknar han upp i en bil där det sitter en död bankman i framsätet, mördad av en brevkniv med Harrys initialer på.
  Han förstår att han kommer misstänkas för mordet och beger sig istället ut i den undre världen för att hitta den verkliga mördaren. Efter sig har han inte bara polisen utan även sin flickvän som söker honom för att kunna berätta att hon är gravid.
  Filmen börjar i Göteborg. Kul och uppfriskande hinner jag tänka innan Johan Ulvessons jakt leder till Stockholm och snart är vi i de vanliga backarna på Södermalm och snurrar.
  Mats Arehn! Kungen av slätstruken svensk film, men som ändå med sån slags magi brukar få med sig rätt stora namn i sina filmer. Extra lätt verkar det ha varit att övertala Gösta Ekman och Peter Haber.
  Peter Haber dyker upp här, som en skruvad homokaraktär med Anders Glenmark-skägg. Sten Ljunggren spelar Stockholms-pundare. Gösta Bredefeldt och Leif Andrée dyker upp också, men där slutar nog listan över scenskoleskådisar och ersätts med en aldrig sinande flod av kändisar. Där-och-då-folk som Gert Fylking, Starkt Jobbat-PG, Claes Malmberg, Lasse Eriksson, Björn Wallde och så vidare. Ja-sägare.
  Är det roligt då? Verkligen inte! Jag är innerligt nyfiken på vad det var som lockade Wermlands Folkblad till "riktiga gapskratt" på omslagets framsida. Just den här formen av lite noirig, burlesk slapstick har jag extremt svårt för, och räddningen blir på något vis just att den är svensk. Hade den varit fransk eller brittisk så hade jag inte orkat förbi förtexterna. Men det finns ett värde i det där svenska, ett tidsdokument från en tid då svenska mäns liv kretsade kring Stryktipset.
  Så om man vill se en rolig och spännande thrillerkomedi har man kommit alldeles fel. Då skulle jag snarare rekommendera att man ser filmen över ett parti kändisbingo. Som vanligt när Mats Arehn bjuder upp till firmafest.

lördag 11 september 2021

Let's Get Harry

Let's Get Harry
Let's Get Harry
1986
Bolag: VideoTrade

  Ett litet projekt i mitt huvud: se filmer som är kända för att vara dåliga som jag inte sett. Menar då inte så-dåliga-så-det-blir-roligt-filmer utan mer filmer man minns fick usla betyg eller som kompisar enades om var en skitfilm. Vet inte var jag hämtat min skitfilmsreferens till just den här filmen, men jag har i alla fall under alla år undvikit den för att den ska vara dåligt.
  Fram till 20-årsdagen av 9/11 då jag plötsligt stoppar in den i spelaren.
  Harry i fråga är Harry Burch Jr (Mark Harmon), en omtyckt rörmokare från en amerikansk småstad som är på affärsresa i Colombia när han blir kidnappad av nån gerillagrupp ihop med USA:s ambassadör. När det visar sig att Washington gör alldeles för lite för att få hem gisslan bestämmer sig Harrys bror Corey (Michael Schoeffling) och några sköna polare för att själva åka ner till Colombia för att frita Harry.
  Till sin hjälp hyr de legosoldaten Norman (Robert Duvall) som har god kunskap om Colombias djungler.
  Ja, den där filmen kuggar Bechdeltestet, det gör den.
  Och ja, det är ju dussinaction så det stänker om det, kan verkligen fatta om filmen fick överkryssad geting i Expressen när den kom, för det är ju rent junk egentligen. Men denna skräpsten har slipats fint av de 35 år som gått och blivit något helt annat med tiden. Ett helt ljuvligt tidsdokument.
  Vi börjar med skådisarna. Som fantast av birollsskådisar sitter jag som ett barn på julafton och ser det ena halvbekanta ansiktet efter det andra dundra förbi på tv-rutan. Redan nämnde huvudrollen Michael Schoeffling har jag bara sett i Sixteen Candles tidigare. Thomas F Wilson (Biff i Tillbaka till Framtiden)! Matt Clark (från Dynasty)! David Hess! Gary Busey för tusan! Och Glenn Frey från Eagles av nån anledning. Man bara myser!
  Sedan har filmen precis den rätta 80-talsstämningen utan att pastellig, framför allt första halvtimmen av filmen är njutbar ur det perspektivet. Vinter i amerikansk glesbygd 1986. Sedan när man väl hamnar i Colombia är det glesare mellan glädjeämnena. Då bara bockar man av actionfilmens allra tröttaste hörnstenar. Det är skottlossningar i djungeln, det är opålitliga utlänningar, vackra men farliga kvinnor och så vidare. 
  Så mitt tips blir att se gärna början på den här filmen, som en tidsdokument eller kanske som birollsbingo. Men jag vill gärna bespara er resten så: Ja, de får hem Harry.

onsdag 8 september 2021

Hur Mår Bob?

Hur Mår Bob?
What About Bob?
1991
Bolag: Touchstone

  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet såg jag massor av film om dagarna. Ofta med ett öga samtidigt som man expedierade nån kund i halvtimmen under lågsäsong. Den här filmen såg jag då. Minns trailern bättre än filmen, men kommer ändå ihåg att jag brukade rekommendera den. Minns den som rolig.
  30 år har gått. Mycket har hänt. En komedi om psykisk ohälsa? Apapap, då kommer nån (som inte sett filmen) driva uppror på Facebook. Det vill vi inte.
  1991 var stämningen och livet något annat, helt klart. Det kom en del andra komedier med knäppskallar i huvudrollen de här åren. Crazy People och Hjärngänget till exempel. Inget konstigt med det. De gick att skratta åt utan ursäkter.
  Richard Dreyfuss spelar Dr Leo Marvin, en framgångsrik psykolog som precis skrivit en hyllad bok och ska medverka i Good Morning America. Dagen innan han går på semester får han en ny patient, Bob Wiley (Bill Murray). Bob är urtypen av ett psykfall med alla tänkbara fobier och neuroser.
  När Leo och hans familj åker till sitt fashionabla lantställe i New Hampshire så följer Bob efter och dyker upp i tid och otid var än familjen är. Leo gör allt för att få honom att åka hem igen, men övriga familjemedlemmar tar honom till sitt hjärta. Bob är nämligen allt det som Leo inte är. Han är ödmjuk, öppensinnad, förlåtande och vänlig. Och inte minst naiv. Eller är han beräknande?
  Han lyckas nämligen gång efter gång få stanna kvar trots att Leo försöker få bort honom med alla medel. Och snart kommer ju Good Morning America på besök.
  Ja, upplagt för förvecklingar helt klart. Kanske hade jag trott att filmen skulle vara lite roligare, det är i alla fall så jag minns den som från förr. Det var nog roligare med koko-humor 1991 helt enkelt. Detta är snarare en film jag skulle vilja klumpa ihop med Big, där Tom Hanks barnasinne lockar fram det bästa ur sin omgivning.
  Regissören Frank Oz är för mig mest förevigad som Fozzie (och en massa andra röster) i Mupparna men under den här tiden gjorde han en del såna här skruvade men varma komedier. Som vanligt med den här typen av filmer med en eskalerande galenskap så är det som bäst och roligast när det är på en rimlig nivå. Det är också då jag tycker bäst om Bill Murray, när han mumlar nån rolig smågrej istället för att skrika och spela över (som han ofta har nära till, tyvärr).
  Mysigt med New Hampshire, också.