Den Blodröda Klänningen

Den Blodröda Klänningen
I'm Dangerous Tonight
1990
Bolag: Esselte Video

  Tobe Hooper har lite samma typ av filmografi som Wes Craven. Stilbildande klassiker blandat med avslagna tv-filmer. Men hey, inget fel på tv-filmer! Ibland.
  En arkeolog får hem en uråldrig sarkofag som sägs innehålla en förbannelse. I den ligger en röd klänning som när han vidrör den blir galen och mördar sin familj. Klänningen hamnar sedan på en loppis och vidare hos Amy (Mädchen Amick), en ordentlig flicka lever någon slags askungen liv hos sin moster och kusiner.
  Men så fort klänningen åker på så förändras personen som har den på sig. Amy blir en femme fatale, kusinen blir mordiskt svartsjuk osv.
  Ofattbart att Tobe Hooper tog sig an denna. Han har gjort gott om filmer jag inte gillar, men det har en ändå ofta funnits någon slags udda handling eller liknande.
  Detta är precis lika trött som det låter. TV-film som det är så finns här ju inget videovåld att hämta heller, så kvar finns en historia som känns lite som ett medelavsnitt av Tales From the Crypt eller Friday's Curse, utdraget till långfilmslängd.

Kärlekens Pris

Kärlekens Pris
The Good Mother
1988
Bolag: Egmont

  Ibland är det här precis vad jag vill se. Ett relationsdrama från 1988 med bra skådespelare ner på minsta biroll, småsegt men välskrivet. 
  Diane Keaton spelar Anna, nyskild mamma till unga Molly. Trots att hon kommer från en rik familj så tar hon inte emot deras hjälp att klara vardagen. Hon vill vara en fri kvinna, morfar tycker hon romantiserar fattigdom. I tvättomaten träffar hon konstnären Leo (Liam Neeson) och inleder ett förhållande. En livsnjutande, spirituell man som blir väldigt populär hos dottern.
  En dag dyker hennes ex-man upp och vill ha ensam vårdnad om dottern. Hon har berättat att hon sett Leo naken när hon sovit i deras säng, och ex-mannen målar upp honom som pedofil som inte ska vara nära hans dotter.
  En vårdnadstvist börjar. Det som har hänt kan tyckas oskyldigt men hur ser en konservativ domare på spirituella män egentligen?
  Vill inte dra alltför starka paralleller till Kramer Mot Kramer egentligen, men en sak som de har gemensamt är att det är vänliga filmer. Det resoneras snarare än bråkas och det är SÅ skönt med intressanta dialoger istället för tallrikar som kastas och dörrar som smälls. Klart sevärd!

Tightrope

Tightrope
Tightrope
1984
Bolag: Warner

  Jag tycker verkligen inte illa om Clint Eastwood, men han representerar en typ av film jag som generellt har lite svårt för. Hårdhudad action med one-liners. Därför blir jag nästan alltid positivt överraskad när jag ser hans filmer. Trots det har många Clintan-filmer förblivit osedda genom åren. Här är en sån. Fem getingar av Mats Olsson, minsann.
  Ungefär halvvägs in i filmen är det svårt att förstå att Mats kunde gå igång så oerhört på det här. Men det tar sig.
  Clint spelar Wes Block, en - guess what - svårmodig och frånskild polis. I New Orleans har man att göra med en seriemördare, många av kvinnorna som hittas mördade verkar röra sig inom lyxprostitutionen och man börjar leta samband där.
  Men den frånskilde detektiv Block har lite svårt att hålla händerna i styr när han befinner sig i bordellmiljöerna och skapar snart personliga band med flera av dem. När en av dem hittas mördad inser han att spåren kommer leda till honom själv och då måste han naturligtvis hitta den riktiga mördaren ännu snabbare.
  Ja, allt andas standard-storstads-thriller här. Handlingen, poliserna, miljöerna, musiken. Men jag tycker ändå den sticker ut i bruset. Utan att vara nämnvärt brutal (i alla fall i den här hyrvideoversionen) så bär den nästan en känsla av slasher stundtals. Får lite samma känsla som en Cannon-thriller med Charles Bronson eller Chuck Norris. En känsla av 70-tal och opålitlighet.
  Men 5 getingar, jag vet inte. Nöjer mig med en ovanligt bra polisthriller.

Besatt

Besatt
Repossessed
1990
Bolag: Nordic

  Ja, tänk när man slukade allt med Leslie Nielsen. Ingen kan ta från honom hans briljans i ZAZ-filmerna, men han blev ju ansiktet utåt för crazy stoneface-humor och hade kanske inte det allra bästa omdömet i vad han tackade ja till.
  Här har vi en parodi på demonfilmer i allmänhet, och väl Exorcisten i synnerhet. Linda Blair spelar nån slags vuxenvariant av Regan som får spontana återfall och kaskadspyr lite då och då. Hon söker upp en prästen som en gång hjälpte henne bli av med demonerna och det är då Leslie Nielsen.
  Men handlingen är ju inte vad vi kom för direkt. Här är precis som genren påbjuder skämt precis hela tiden. I förgrunden, i bakgrunden. Häpnadsväckande få är roliga. Det finns ju många komedier som inte är roliga men ändå bra, men en film som helt bygger på att vara konstant roliga blir extra smärtsamma när de inte är det.
  På nåt sätt får jag en känsla av att jag hade kunnat skriva det här manuset när jag var 15 år. När allt var roligt bara det var lite sjukt. En del saker hade kanske varit roligare om man inte sett originalen. Typ att Nielsen präst heter Father Mayii som alltid besvaras av "Yes you may". Blir lite filmens variant på "A cigarette? Yes, I know". Finns fler såna, orkar inte dra dem.
  En b-komedi i kölvattnet efter Den Nakna Pistolen. Nothing more or less. Tycker dock att det bättre att de dess "deleted scenes" än denna.

Murphy's Romance

Murphys Romans
Murphy's Romance
1985
Bolag: Video Trade

  Det är lite speciellt med feelgood-filmer man inte kan relatera till riktigt. Glädjen över köpet av en häst. Svårt att känna något för.
  Emma (Sally Field) är en medelålders kvinna med ensam vårdnad om sin tonårsson Jake (Corey Haim). De söker sig, utfattiga, till en sömnig småstad i öknen för att börja om på nytt. Där träffar de på Murphy (James Garner), en äldre man som driver stans diversehandel och känner alla. Han är en besynnerlig man, tjurskallig och känslig på samma gång. Han har till exempel en stor oro för klimatet.
  Murphy hjälper Emma att etablera sig i staden, men så plötsligt dyker hennes ex Bobby (Brian Kerwin) upp till sonens stora glädje men till Emmas förtret. För visst hade hon något på gång med Murphy?
  Ja, detta är ju en Sally Field-film så det stänker om det. I sina bästa stunder påminner filmen om ett sånt där relationsdrama i glesbygd med stor rollista (Blommor av Stål, Ömhetsbevis...) och då funkar den bra. Fin stämning och bra karaktärer. Men sen är det ju som sagt svårt att relatera till ganska stor del av vedermödorna på en ranch, det kommer man inte från. 

Hot Target - Het Måltavla

Hot Target - Het Måltavla
Hot Target
1985
Bolag: Transworld

  Det kanske låter sorgligt men en av få saker jag fortfarande kan upptäcka i mitt videoarkiv är en bra skriven thriller. Efter att ha botaniserat i 80-talets videohyllor i princip sedan då, så känns det som att man vänt på varje sten vad det gäller riktigt bra filmer man aldrig har hört talas om tidigare.
  Men välskrivna thrillers kan fortfarande dyka upp. Jag tyckte denna hade en bra ansats i alla fall.
  Christine (Simone Griffeth) är gift med en rik men frånvarande affärsman. Hon längtar efter något annat. Detta får vi veta genom långa duschscener. En dag på promenad med sina hundar träffar hon charmige Greg (Steve Marachuk), och trots visst motstånd från Christine så inleder de ett förhållande vid sidan om.
  Greg är mystisk, hemlighetsfull och gränslös. En natt dyker han upp hemma hos Christine när hennes man ligger och sover. Han vaknar, tumult uppstår och Greg råkar döda honom.
  Det börjar som en stämningsfull vem-kan-man-lita-på-thriller av 1992 snitt (till med den tidens "erotiska" inslag finns här) men byter så fort mordet begåtts skepnad till ett avsnitt av Columbo med tradig snutjargong. Till och med musiken känns lite mer tv-filmig i andra halvan. Det är lite synd, för jag tycker första halvan lovar ganska gott ändå. Huvudrollerna är helt ok och de lite överklassiga miljöerna känns thrillermysiga på nåt vis.

Livet På En Sandstrand

Livet På En Sandstrand
Summer Rental
1985
Bolag: Esselte Video

  Augusti månads klassiker-tittande är till ända. Med besked kan man säga. Öppnar upp det vanliga tittandet igen med en sommarkomedi från 1985. Lättklätt på omslaget, men ändå John Candy i en Carl Reiner-film. Visst, två osäkra kort, men nog vill man ha sett den i alla fall.
  Jack Chester (Candy) är en utarbetad flygledare som tvingas av sin arbetsgivare att ta sin första semester på 13 år. Då vill han gottgöra sin familj rejält genom att bjuda på en lyxig vecka vid stranden. Men vet ni, det blir inte riktigt så.
  Otur och missförstånd avlöser varandra. Ibland är bröst inblandat. Han lyckas dessutom få sommarstans mäktige man Al Pellet (Richard Crenna) mot sig, en kamp som bara kan avgöras med en båttävling så klart.
  Ja, man sitter ju inte och skrattar direkt, möjligen ler ibland men det är mer åt den überåttiotaliga stämningen. Kerri Greens bekymrade tonårsansikte. Det är nåt visst.

  På något vis känns den här filmen som en sån där stjärnspäckad svensk fars som slår biorekord i julhelgen men får 3/10 på IMDB.