onsdag 20 mars 2019

Lekplatsen

Lekplatsen
The Kissing Place
1990
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen såg jag en gång i tiden på FilmNet. Minns att den överraskade mig då, och att jag väntade på en reprisering för att kunna spela in den. Många år senare ramlar jag över hyrfilmen men har skjutit upp lite att se om den för att saker man blev imponerad av som 15-åring ju ibland kan ha förlorat sin kraft.
  Men den här håller banne mig. Gud vilken bra film! Tommy är en tioårig pojke i en amerikansk småstad som har återkommande drömmar om en plats i New York från hans förflutna, men hans föräldrar säger att han aldrig varit där. Han snokar på vinden och hittar papper som tyder på att han kanske inte är Tommy utan en pojke som försvann i New York för några år sedan.
  Visst, detta är en tv-film, ska väl sägas. Men gjord med sån perfektion och hantverksmässighet. Den känns tv på så sätt att den är våldsfri och full av tv-mässiga ansikten som David Ogden Stiers och Meredith Baxter.
  Men i allt övrigt skulle detta kunna vara vilken välskriven thriller som helst. De amerikanska småstadsmiljöerna i början ger lite känsla av The Stepfather och andra halvan av filmen utvecklas till nån slags roadmovie med ständiga vändningar och överraskningar.
  Visst, det finns scener som känns lite Disney. Eller kanske snarare Follow That Bird, det kommer med tv-formatet tror jag. Men annars sitter jag som klistrad och följer mysteriet. 90 minuter känns som 30.

tisdag 12 mars 2019

10 to Midnight

10 to Midnight
10 to Midnight
1983
Bolag: TransWorld

  Jag vet inte varför jag urskiljningslöst undvikit sånt som ses som kult inom videosvängen. Har inte sett en enda Bud Spencer-film. Det här beteendet har fått mig att missa Charles Bronson. Har alltid sett honom som ytterligare nån tradig gubbe i svansen efter John Wayne och Clint Eastwood. Och det är han ju. Men samtidigt så har varenda film jag sett med honom varit bättre än jag förväntat. Kanske handlar det mer om att han är med i bra filmer än att han är bra själv.
  Den här filmen är precis i det där perfekta gränslandet mellan allt som gjorde hyrvideo intressant och spännande på 80-talet. En man dödar kvinnor i Los Angeles. Morden är en hämnd mot att kvinnor inte ser honom. Han planerar morden pedantiskt för att inte åka fast. Ändå gör han det. Polisen Leo Kessler (Bronson) går nämligen på sin magkänsla att han hittat den rätta mördaren, planterar bevis för att få fast honom och framför allt för att rädda sin dotter som ser ut att bli mördarens nästa offer.
  Jag vet att det inte låter mycket att lägga sin tisdagskväll på, men det är det faktiskt. Om inte annat som en provkarta över de tidiga årens videohyllor. Allt finns här. Slasher, grubbliga poliser, Giallo, svårmotiverad bröstexponering, billigt soundtrack, rättegång, ta-lagen-i-egna-händer. Allt!
  Men är det bra då? Jag tycker den är jättebra. Nostalgin över den här typen av filmer grumlar eventuellt mitt omdöme, men J. Lee Thompson var faktiskt en jäkel på att hitta rätt i såna här sammanhang. Sunk med bra råvaror. Love it!

onsdag 6 mars 2019

Doc Hollywood

Doc Hollywood
Doc Hollywood
1991
Bolag: Warner Home Video

  Michael J Fox spelar Ben Stone, en självupptagen läkare som säger upp sig och drar till Hollywood för ett jobb som plastikkirurg. Men på vägen dit så kör han vårdslöst med sin bil, och blir dömd till samhällstjänst i den lilla byn Grady i amerikanska obygden. Ett samhälle han vill lämna så fort han kan, men naturligtvis så växer bonnlurkarna med tiden, och när det väl är dags att lämna för Hollywood så blir han tveksam.
  Jag skulle inte vilja beskriva en enda scen i filmen som rolig. Men jag har inga problem med komedier som inte är roliga. Det är snarare lite skönt när de inte är det. När det puttrar på lite småkomiskt istället för dråpliga scener och förvecklingar. Men det kräver också något annat. Kanske en bra och rolig stämning, kanske lite kemi mellan skådisarna eller bara något som gör att man sitter och ler lite.
  Här lyckas jag inte bli speciellt engagerad i vare sig personerna eller handlingen. I den bästa av världar kan ju såna här glesbygdsputtrisar bli oemotståndliga. Nu trodde jag väl inte att Doc Hollywood skulle vara nån ny Blommor av Stål eller Ömhetsbevis direkt, men ett uns av den stämningen och dynamiken hade inte skadat. Nu blir det istället mest blandade scener med bonnläppar och Michael J Fox som gör sin grej med att springa omkring förvirrat på gatorna då och då.

fredag 22 februari 2019

Rosemary's Killer

Rosemary's Killer
The Prowler
1981
Bolag: VTC

  För många år sedan mördades ett ungt par vid en skoldans i en liten håla i Kalifornien. Sedan dess har man inte haft några skoldanser men nu är det dags igen. Och gissa vad, i skuggorna ruvar en mördare som inte vill att skoldansen ska återuppstå. En efter en av de feststinna ungdomarna möter en mördare med nån slags pilotdräkt från andra världskriget och en högaffel i handen. Vid sina offer lägger han en röd ros, precis som vid mordet på 40-talet.
  You know the drill. Skolboksslasher från genrens absoluta blomningstid. Egentligen skulle jag vilja ha en sammanställning över i vilken ordning de här filmerna kom. Vilka filmer som var först med genrens allra hörnstenar. Väldigt lite tyder på att den här filmen skulle varit vägledande på något sätt, men innan man sitter och muttrar över alla kopierade scener så vore det bra att veta vad man pratar om.
  Den här filmen får väl fackas in falangen av slasherboomen som kretsade kring högtider, och borde därför rättvisast bedömas som en Halloween-kopia. Här bottnar hela handlingen i nåt slags förvirrat svartsjukedrama, som man kanske inte förmedlar på bästa sätt.
  Men det var ju inte för att se ett fiffigt mysterium som man drog hem den här filmen för tio spänn från videobutiken på 80-talet. Det var för att se 25-åriga highschool-elever springa och gömma sig i mörka källare och försöka gissa sig till hur de blev mördade eftersom allt våld klippts bort av censuren.
  På den punkten är det hundraprocentig leverans, så klart.

söndag 17 februari 2019

Mortal Thoughts

Mördande Vänskap
Mortal Thoughts
1991
Bolag: SF Gul

  Visst, det finns en tjusning i lågenergiska thrillers som bygger på stämning snarare än spänningseffekter. Men då behövs en historia som känns i alla fall snäppet roligare än ett avsnitt av nån sån där serie som går i reklam-TV vid midnatt (typ Brottskod: Förvunnen).
  Dessutom gjorde både Demi Moore och Bruce Willis den här filmen när de stod som allra högst i Hollywood. Kring Ghost och Die Hard 2. Då kan man tycka att en simpel indiefilm ska ha nåt extra för att två superstjärnor ska ställa upp.
  Men nä. Här handlar det om Cynthia (Demi Moore) som i början av filmen kallas in till förhör för att hennes vän och frisörkompanjon Joyce (Glenne Headly) misstänks för mordet på sin man, en scumbag spelad av Bruce Willis i lösskägg.
  Sedan berättas historien från Cynthias synvinkel med hjälp av flashbackscener. Intrigen har inga direkta spänningsmoment eller vändningar utan är en ganska rak historia som mest handlar om att komma fram till nutid. Påtaglig känsla av tv-film och based on a true story, men detta var en biofilm och fiktion. Mycket märkligt.
  Det man få ge filmen ändå, trots all sin tradighet, är att den faktiskt påminner lite i upplägget (och slut-twist) om De Misstänkta, som ju hyllades som nyskapande när den kom några år senare.
  Det förtar ju dock inte det faktum att man mest sitter och väntar på att de ska bli färdiga.

torsdag 31 januari 2019

Summer of Fear

Summer of Fear
Stranger in Our House
1978
Bolag: Viking Video

  Wes Craven hade 1978 gjort stilbildande undergroundklassiker som Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Men även en konstnär ska ha mat på bordet, så mellan varven klämde han inte lite tv-filmer i CV:t. Här är en ganska oskyldig tv-thriller som så klart marknadsförs som av skräckmästaren Wes Craven på omslaget.
  Kan förstå om videovåldsungdomar drämde den här filmen i disken hos videouthyraren dagen efter, för här finns inga spår av hans tidigare gränslöshet eller våldskapital. Däremot finns en puttrig och tv-vänlig ungdomsthriller om en familj i Kalifornien som tar hand om sitt tonåriga systerbarn när dennes familj dött i en bilolycka. Men vem är egentligen flickan som bor hemma hos dem? Familjens dotter (Linda Blair) anar oråd när hon gräver i kusinens tillhörigheter och hittar spår av ockultism samtidigt som en rad olyckor plötsligt händer i familjens närhet.
  Som sagt, här finns inget att oroa sig för vare sig det gäller spänning eller våldsinslag, men det är ändå comfort food i hyrvideoformat på nåt vis. Det är nåt visst med den hantverksmässiga stabiliteten hos amerikanska tv-filmer från den här tiden.

fredag 18 januari 2019

Den Största Kärleken

Den Största Kärleken
Stealing Home
1988
Bolag: Warner Home Video

  Jag älskar ju nostalgi. Varför skulle jag annars sitta och mysa framför gryniga vhs:er från 80-talet när det finns ett hav av streamade HBO-serier ett par knapptryck bort? Jag känner även en viss dragning till filmer med nostalgisk inriktning, men mitt förhållande till amerikansk nostalgi är aningen bitterljuvt.
  Framför allt har jag problem med baseball. Denna ständiga nostalgimagi som man aldrig kan relatera till. Kanske borde jag nån gång åtminstone lära mig reglerna så man kan få ut någonting överhuvudtaget av de här scenerna. Men visst, jag fattar grejen. Det varma, oskyldiga amerikanska 50-talet. Rockenroll, tillväxt, blanka bilar och ett USA opåverkat av omvärlden.
  Här har vi just en sån där film där man kastas mellan mys och förtvivlan vad det gäller det nostalgiska.
  Billy (Mark Harmon) lever ett torftigt liv i en amerikansk småstad när han får reda på att hans ungdomskärlek Katie (Jodie Foster) tagit livet av sig i hemstaden. Han beger sig hem (till pianoklink av David Foster) och möts av minnen från ungdomen som korsklipps med nutid. Småmysigt och lättuggat.
  Ibland sitter man och suckar lite när filmen bockar av alla ingredienser som ska vara med i nostalgisk coming-of-age i 60-talsmiljö. Smyga på hustak och kolla in tjejer. Check! Four Seasons "Sherry". Javisst! Springa på pirar. Arå! Men när man fått allt det där avklarat så tycker jag filmen är ganska njutbar på sitt 60-taliga 80-talsvis ändå. Mark Harmon i blomning. Jodie Foster är perfekt som gränslös ut-och-se-världen-tjej. Och efter ett tag så är till och med "Poison Ivy" rätt härlig ändå.