måndag 18 januari 2021

Looker

Looker
Looker
1981
Bolag: Warner Home Video

  Allt modernt blir omodernt, så är det ju. En film som åldrats dåligt tekniskt är ofta svårare att se än en som åldrats på andra sätt. Men det finns ju också nåt lite naivt mysigt med 80-talets tekniska övertro.
  Den här filmen utspelar sig omkring plastikkirurgen Larry Roberts (Albert Finney) som gjort sig vida känd för sina perfekta ansiktsoperationer av berömda fotomodeller. Plötsligt dör tre modeller som nyligen opererats av Larry under mystiska omständigheter. Någon tar livet av sig, en dör i en bilolycka och så vidare. Larry blir själv misstänkt för att ha något med deras död att göra men gör egna efterforskningar som leder till företaget Digital Matrix.
  Det är ett företag som specialiserat sig på någon tidig form av CGI där man skapar perfekta ansikten baserade på modellerna som Larry har opererat och gör sedan hologram som man använder i automatisk genererade reklamfilmer för TV.
  Allt är väldigt dystopiskt och lite får man väl ge kredd för att deras "framtid" inte blev helt osann i alla fall. Så klart finns det en twist i detta också, företagets VD (James Coburn) har storhetsvansinne och vill inte bara kontrollera reklamfilmer utan på sikt hela samhället.
  Det kanske låter lite intressant ur något slags facitperspektiv men mest av allt blir jag tyvärr uttråkad av den här filmen. Man kan ju på något vis förstå att stora skådespelare som Finney och Coburn tackade ja till att medverka. Den här typen av filmer kan ju bli banbrytande före-sin-tid-klassiker men lika gärna bli hopplöst cementerade i sin tid. Denna tyvärr i det senare facket.
  Förutom en lite småhäftig (och faktiskt lite kul) sista kvart så är det bland det tråkigaste jag sett på länge.

lördag 16 januari 2021

Roxy

Roxy
Welcome Home, Roxy Carmichael
1990
Bolag: Filmkompaniet

  Den här filmen hyrde jag när den kom, och jag älskade den. Rekommenderade den till nån i klassen som tyckte den var kass. Ändå har jag aldrig sett om det. Man vet ju av erfarenhet att en del filmer man blev sådär berörd av i sin ungdom kunde vara av rätt svaga anledningar ändå. Nån låt kanske. I just detta fallet tror jag det var Winona Ryder.
  Rätt svårt att inte gilla henne under den här eran dock. Ständigt spelande truliga och kaxiga tonåringar som var söta egentligen. Inget undantag här.
  Den lilla småstaden Clyde förbereder sig för att stadens stolthet, kändisen Roxy Carmichael (otydligt vad hon är berömd för) ska komma på besök efter många år. Återkomsten väcker upp känslor. Hennes ungdomskärlek Denton (Jeff Daniels) är till exempel fortfarande besatt av henne, trots att han har familj.   
  Det är också Winonas karaktär Dinky Bossetti, en utstött tonårstjej som adopterats som bebis och är helt säker på att hon är Roxy Carmichaels barn. Hon försöker bli vän med Denton för att utröna om det kan vara möjligt.
  Ja, sådär puttrar den på. Hela stan sprudlar av glädje och förväntningar, och det är faktiskt rätt mysigt att titta på. Inte ofta man ser filmer med så mycket positiv energi som denna. Det är väl också till viss mån en karikatyr. Allting är så pastelligt och ytligt att man kan tro att det är en sån där ny, svensk film som ska utspela sig på 80-talet och försöker få med allt tidstypiskt i samma bildruta.
 Denna färgexplosion är väl sannolikt till för att skapa kontrast mot svartklädda Dinkys skiter-i-allt-attityd. Till en början är hennes karaktär mest störig men jag tycker den växer sig fin under filmen, och blir efter ett tag mer grubblig än kaxig. Får lite känslan av en ung Jodie Foster.
  Jag snuddar inte ens vid känslan att bli berörd av den här filmen idag, men jag tycker ändå den har något slags indiemys i sig som gör den trivsam och sevärd.

onsdag 13 januari 2021

Du Eller Ingen

Du Eller Ingen
Liar's Moon
1981
Bolag: HemVideo

  "Liar's Moon" från 1981. Det låter ju helt klart som en film jag skulle uppskatta. Det låter också som en film med nostalgiska förtecken. Vad är det med ordet moon och amerikansk nostalgi?
  Och visst är det en sådan film. Lite oklart när den utspelar sig, men skulle tippa på mitten av 40-talet. Där får vi följa Jack Duncan (Matt Dillon), en fattig men ordentlig bonnpojk som på ett tivoli träffar Ginny Peterson (Cindy Fisher) dotter till en rik bankman. Ginny är redan trolovad till Rich som även han kommer från en fin familj och är poppis hos svärföräldrarna.
  Jack och Ginny faller för varandra och bestämmer sig för att rymma från Texas till Arkansas för att gifta sig och starta ett nytt liv tillsammans. Hack i häl har de en detektiv som bankpappan har anlitat för att få hem sin dotter.
  Ja, detta har man ju sett. Förbjuden kärlek över klassgränser. Trångsynta, kristna bonnlurkar. Oljefält, pipelines och ungdomar som kikar på nakna brudar. Men mitt i den där sömniga kompotten av sydstadsklyschor och gamla-USA-nostalgi så är det svårt att inte tycka om Jack och Ginny. De är fina. Både som personer och mot varandra. Cindy Fisher är lysande i den kvinnliga huvudrollen, fram allt i de mer dramatiska scenerna. Lite deppigt att hennes skådespelarkarriär i övrigt verkar ha bestått av roller typ "Daughter #2".
  Men det är ju rätt trött ändå, allting. Det ska sägas. Tills ungefär 20 minuter återstår av filmen. Då utvecklar sig ett drama som räddar hela filmen. Kanske blir jag överrumplad av det för att den här typen av filmer inte brukar ha nån twist. Men ja, det finns en twist. Och ett drama av Shakespeare-proportioner mot slutet.
  Positiv överraskning, trots allt.

lördag 9 januari 2021

Nyckel Till Mord

Nyckel Till Mord
Curiosity Kills
1990
Bolag: Esselte Video

  Det är ju alltid med en speciell känsla man trycker in en tv-film i videospelaren. En känsla av förhoppning. Lite som de är skivorna man köper på loppis på grund av lovande omslag. Det är inte ofta det slår in men de tillfällena gör letandet värt besväret.
  Cat (C. Thomas Howell) är en fotograf som extraknäcker lite som alltiallo i huset han bor (nån slags "studio apartment" i L.A.). Han fattar misstanke om att nåt är fel när hans till synes livsglade granne plötsligt tar livet av sig och en ny hyresgäst flyttar in lite för snabbt därefter. 
  Hans flickvän Gwen (Courtney Cox) håller inte med om hans oro men det gör grannen Jane (Rae Dawn Chong) som hjälper honom att spionera på den nya grannen.
  Tyvärr - för mig som tittare - så leder spåren till maffia och knarkhandel. Kanske det tråkigaste det kunde vara.
  Det är också det som hindrar filmen från att vara den där smarta, twistrika Hitchcock/DePalma-thrillern den (antagligen) försöker att vara. Och som man kanske kunde hoppats på. Det finns något lite gulligt i upplägget med en granne som "verkar skum".
  I sina bästa stunder känns den här filmen som en tv-remake av nån thrillerklassiker från 50-talet. När Cat kryper omkring i husets ventilationssystem och råkar höra grannens telefonsamtal känns det lite Hitchcockskt för ett ögonblick, men minuterna senare är det en trött biljakt med kartonger som flyger på ångiga bakgator och då är den känslan är som bortspolad.
  In i det sista sitter jag och väntar på en twist. Något som gör att handlingen ställs på ända, att rollerna är ombytta eller vad som helst. Men nä, detta är bara en helt vanlig tv-thriller som promenerar den snitslade banan i mål.

måndag 4 januari 2021

Dave

Dave
Dave
1993
Bolag: Warner Home Video

  Det finns en filmtyp jag har börjat uppskatta mer och mer med åren. Den där typen man bara ramlar över. Kanske råkar man sätta på nån reklamkanal och hamnar precis i början av nån film som verkar ok, och så sitter man där och ser hela. Noll förväntningar. Den omhuldande känslan av en helt okej, amerikansk mainstreamfilm. Det är med den känslan i kroppen jag ser eftertexterna rulla här.
  Nu ramlade jag ju inte över den här filmen direkt. Den valdes ut noggrant ur videoarkivet när jag insåg att jag hade en Ivan Reitman-film jag inte sett. Så här i efterhand tycker jag bättre om hans gulliga 90-talsfilmer än hans lite för grabbiga 80-talsdito.
  "Dave" gör inget avsteg från hans övriga 90-talare direkt. Kevin Kline spelar Dave Kovic, en småstadskille som är väldigt porträttlik USA:s president Bill Mitchell och brukar imitera honom vid enklare tillställningar. Presidenten får en stroke när han är med sin älskarinna och för att tysta ner den pinsamma affären anlitar man Dave att framträda som presidenten tills han blir bättre. Men han blir inte bättre och snart får Dave börja ta presidentens jobb för att ingen ska ana oråd.
  Dave är en mycket ärligare och godare människa än riktiga presidenten och blir snart populärare än han någonsin varit hos folket.
  Vi snackar klassisk amerikansk feelgood-mark. Den enkla människan möter den kalla och cyniska politiska världen. Välkommen Mr Chance, Forrest Gump och så vidare. Riktigt så clueless är inte Dave och det är rätt skönt.
  Roligt vet jag inte om det är så ofta, mer trevligt isåfall. Med eventuellt undantag för några vanemässiga God Bless America-ögonblick så tycker jag även att filmen hela tiden balanserar på rätt sida av att bli för präktigt intetsägande.
  Som sagt, känslan av en helt okej amerikansk mainstreamkomedi ska man inte kasta bort.

Dragnet

Dragnet
Dragnet
1987
Bolag: Esselte Video

  Låt mig få presentera en av de filmgenrer jag har allra svårast för: medveten kult! Kultfilm är en sak, när en film kanske är urtypisk för en viss tidsepok, eller kanske är en tursam lågbudgetproduktion. Men när man redan från första manusraden tänker tanken att "nu gör vi en riktig kultfilm" då faller hela begreppet. I alla fall för mig.
  När Dan Aykroyd skrev och gav sig själv huvudrollen i "Dragnet" 1987 hade han TV-serien "Dragnet" i ryggen. Den sändes i USA under 50- och 60-talet, alltså under Aykroyds uppväxt, och var väl förmodligen en sån där serie som SNL-gänget talade om som nostalgisk kult. En polisserie av klassiskt amerikansk 50-talsmått var det, ni vet en sån där huvudrollspolisens röst är berättare som för historien framåt.
  Att göra en sådan film i seriös anda 1987 är förstår otänkbart så det är en med rågade mått glimt i ögat, snudd på parodi får man säga, fast väl ändå kärleksfullt. Det är precis så man uppnår känslan av medveten kultfilm, är jag rädd.
  Dan Aykroyd och Tom Hanks spelar de två omaka snutarna Friday och Streebek. Friday är notorisk skolbokspolis medan Streebek är lite mer easy going. Fallet de får behöver man inte gå in närmare på, men vi rör oss i alla fall i soliga, kalifornska miljöer kring tidningsmagnater med storhetsvansinne, tv-pastorer och hejdukar. 
  Nu har jag ju inte sett originalserien. Kanske missar man nån dimension om man saknar den i sitt nostalgiska bakhuvud, men jag har riktigt svårt att se något annat än en rätt ordinär thrillerkomedi. Vill man ha parodier så är Zucker-brödernas filmsvit betydligt vassare, vill man ha gränslös galenskap så får man mer av Jim Carrey och Ace Ventura-filmerna.

fredag 1 januari 2021

Mörka Natt, Blodiga Nyårsnatt

Mörka Natt, Blodiga Nyårsnatt
Terror Train
1980
Bolag: Gebe

  Firar ut 2020 med en nyårsskräckis. Hittade några att välja mellan i hyllorna faktiskt. Valet föll på denna som väl är en sådan man ska ha sett men jag tror faktiskt inte jag har den. Ihop med Halloween och Prom Night var det den här filmen som cementerade Jamie Lee Curtis roll som scream queen i början av 80-talet.
  Ett gäng läkarstudenter firar sin examen med att abonnera ett helt tåg på nyårsafton. Där ska man ha maskerad med lite promiskuösa förtecken. Vi snackar 1980, det är Princess Diana-frillor, röka på och nakna bröst. Men precis innan tåget lämnar perrongen dödas en av ungdomarna och mördaren tar på sig hans maskeradkostym. Sedan dödas en efter en på tåget, medan mördaren ständigt gömmer sig bakom nya masker.
  På tåget finns också en magiker som underhållning. Han spelas passande nog av en ung David Copperfield.
  Jag har alltid (utan att ha sett den så klart) avfärdat den här filmen som ännu en dussinslasher i 80-talsvågen, men jag tycker faktiskt den är bättre än så. Framför allt så finns det gott om faktorer som gör den till över-medel. Den klaustrofobiska känslan av ett tåg som rusar fram i mörka nyårsnatten är speciell och effektiv. Det finns också en bra vem-kan-man-lita-på-känsla. Problemet med slashers kan ju ofta vara att man är lite ivriga att komma igång med mördandet och då hinner man aldrig lära sig vilken Diana-frilla som är vilken, så att säga.
  Här lyckas jag i alla fall hålla isär de återkommande personerna innan de faller offer för mördaren, även om filmen utspelar till 95% i totalt vhs-mörker.
  Alla slashers värda namnet avslutas så klart med en jakt mellan mördaren och the final girl. Just den biten är väl tänkt som filmens crescendo men jag brukar ofta gäspa mig genom det. Här tycker jag man lyckas bra. Delvis för att mysteriet fortfarande är olöst (man vet alltså inte vem som döljer sig bakom masken) men framför allt för att handlandet är rationellt.
  Även om det har sin charm med aningslösa tonåringar i skräckfilm så är härligt att se kraftfullt agerande från Jamie Lee Curtis i slutscenerna. Att hon verkligen gör allt i sin makt för att slippa undan mördaren ger en extra dimension av panik som gör att sista kvarten faktiskt är rätt spännande.
  Fram tills dess då? Jo, men njuter man av 1980 finns här mycket att gilla. Helst skulle jag vilja skicka den här filmen till mitt 15-åriga jag, okritiskt nyfrälst på skräckfilm.

tisdag 29 december 2020

Spegeln Sprack Från Kant till Kant

Spegeln Sprack Från Kant till Kant
The Mirror Crack'd
1980
Bolag: Sandrews

  Ja, då fortsätter vi väl ominspektionen av Agatha Christie-filmerna i 80-talsskrud. Denna blir jag faktiskt lite osäker på om jag ens sett tidigare. Det finns ju en filmad variant i TV-serien med Joan Hickson också. Lätt att blanda ihop.
  På tal om henne, vill inte låta som en "det finns bara en Bond"-gubbe nu, men det finns ju faktiskt bara en Miss Marple på film. Allt som inte är den där söta lilla russintanten blir ju bara som ett parodi på henne. Här är det Angela Lansbury, 55 år vid tillfället, som spökats ut till en skrynklig löständergumma.
  Inget ont om Angela dock. Älskar ju Mord och Inga Visor och kanske var det just något sådant jag såg framför mig med den här filmen. Myspotentialen fanns där. Istället blir det snarare tvärtom.
  En Hollywood-film ska spelas in i en liten engelsk håla och byn fylls av dalande filmstjärnor. Elizabeth Taylor och Kim Novak spelar två av dessa. Rock Hudson och Tony Curtis spelar regissör och producent. Mitt bland alla divor och egon hittas en ung flicka från byn död på välkomstfesten. Allt pekar på att den förgiftade drinken hon drack var ämnad för någon av stjärnorna.
  Som tur är bor Miss Marple i just den här byn och deckarmyset kan börja.
  Men tyvärr gör det inte riktigt det. Det jag är ute efter i första hand i de här filmerna är stämningen, möjligen också en fiffig mordgåta. Mordgåtan tycker jag håller god Christie-klass, men det är något med kemin i filmen som stör mig. Det är som att det ska vara roligt på nåt misslyckat sätt. Ytliga Hollywoodamerikaner möter britter som är jordnära på gränsen till förståndshandikappade. Det sämsta av två världar, på nåt vis.