torsdag 12 september 2019

Täcknamn: Odessa

Täcknamn: Odessa
The Odessa File
1974
Bolag: Transfer

  Ja, det är ju nåt visst med 70-talet. Det behöver jag inte skriva en gång till här. En av anledningarna kan vara att jag fortfarande kan hitta storfilmer som gått mig helt förbi.
  Eller helt förbi är väl en överdrift kanske. "Täcknamn: Odessa" är en av många filmer jag minns omslaget på från barndomens videobutiksbesök med pappa. Bilden där Jon Voight håller på att bli överkörd av ett tåg kändes spännande och lockande. Ändå har tanken aldrig slagit mig att se filmen. Ultimat stoff för denna blogg, med andra ord.
  Jon Voight spelar Peter Miller, en journalist som kommer över en dagbok av en judisk man som tagit livet av sig. Där skriver han om hur han satt i koncentrationsläger och i synnerhet om den grymme kommendanten Roschmann som bland annat lät mörda hans fru. Roschmann ska vara död sedan länge, men i dagboken står det att mannen sett honom dagen innan han tagit livet av sig.
  Peter börjar undersöka fallet och upptäcker att nazismen lever kvar i Tyskland även på 70-talet och många män i ledande positioner i samhället är gamla nazister som fått nya namn. De verkar under namnet Odessa och planerar att utplåna Israel.
  Jag kan inte säga att spionthrillers är något som automatiskt attraherar mig, men det finns ändå en kvalitet och stabilitet som känns rätt härlig, och om man jämför med valfri okänd actionfilm så känns det ändå som ett säkrare alternativ. Här är det gott om smygande, opålitliga välgörare och tillräckligt med nerv för att det faktiskt ska bli ganska spännande.
  Litet smolk i bägaren dock: filmen utspelar sig uteslutande i Tyskland och i princip alla roller utom huvudrollen borde vara på tyska. Ändå så går alla omkring och pratar engelska med tysk brytning, som tyvärr blir det lite för mycket Top Secret-känsla av det. Ett barn av sin tid, så klart, men ändå, hade det varit en tysk film till hundra procent så hade det varit top notch, faktiskt.


onsdag 28 augusti 2019

Run

Run
Run
1991
Bolag: Hollywood Pictures

  Jag tycker det är ganska spännande med filmer som gjorde av skådisar med lite dalande karriärer. Ofta kunde inte ens det bästa manus sätta stopp för den onda spiralen när folk började tröttna på deras ansikten. Patrik Dempsey hade ju haft några fina år som fumlig tjejtjusare i lättsamma komedier när framgångarna började utebli. Måhända är det här ett försök att vända den trenden. Precis som snarlika konkurrenten Corey Haim så verkade den lättsamma actionfilmen ses som en naturlig fortsättning på karriären. Även den en genre som väl började ebba ut lite efter storhetsåren på 80-talet.
  Så vad är då detta för film? Ja, fel film med fel skådis i fel tid kan man säga. Om Run hade gått upp på bio 1986 hade den sannolikt varit en klassiker idag. Istället blev den ett direct-to-video-släpp som i alla fall jag minns som en hyllvärmare i videobutikerna.
  Det är egentligen ganska synd för jag gillar den här filmen på nåt sätt.
  Charlie Farrow (Dempsey) är en ung och skötsam kille (guess what, tjejtjusare och fumlig!) som får drömjobbet att köra en snabb sportbil över USA till Atlantic City åt en kund. På vägen går bilen sönder och han hamnar på en spelklubb där han hamnar i dispyt med en otrevlig man som snavar och slår ihjäl sig.
  Mannen visar sig vara son till en maffiaboss som inte bara äger hela stan, utan även kontrollerar poliser och rättsväsende. Så nu måste Charlie fly från typ alla. Alla helst i trånga stadsgränder så att kartongerna flyger. Lätt att tappa lite fokus när hela filmen har ett tempo som brukar vara i actionfilmers sista kvart, men jag tycker ändå att den lyckas hålla mig tillräckligt alert. En lite klaustrofobisk panikkänsla gör att man, trots trötta actionscener, vill se hur det går. Plus att Dempsey är omöjligt att inte gilla i huvudrollen.

söndag 18 augusti 2019

Blood Relatives

Blood Relatives (Biotitel: Blodsband)
Blood Relatives
1978
Bolag: VCL

  Andra filmen från VCL på kort tid här. Jag tror att de börjar segla upp till bli ett av mina favoritbolag på den svenska hyrvideomarknaden. Detta lilla oansenliga (och kortlivade) bolag hade samma fingertoppskänsla för att hitta bra indiefilmer som Video Invest hade för att hitta videovåld.
  Inte sällan plockade man in kanadensiska och australiensiska filmer som ju nästan alltid hamnade utanför storbolagens distribution. Varför köpa in amerikanska C-filmer när man kan få en välgjord thriller med Donald Sutherland för samma pris?
  Det är just vad vi har här nämligen. Sutherland har ju en filmografi som andas arbetsnarkoman men ändå en bra känsla för vad han är med i tycker jag. Ofta bra manus, sällan jättedåligt.
  Här spelar han en polis som utreder ett mord på en ung flicka. Muriel är en 17-årig flicka som mördas brutalt på väg hem från en fest. Först verkar det vara en galnings verk men visar sig sedan vara ett triangeldrama som sakta får sin förklaring när man hittar hennes dagbok.
  En mordgåta av whodunit-typ med lite tv-touch snarare än videovåldsthriller alltså. Oavsett vad omslaget kanske ger sken av. Det som möjligen talar mot att detta skulle varit en NBC-produktion är att triangeldramat utspelas mellan ett kusinäktenskap, en pedofil och ett förhållande med överårig chef.
  Men det är just det där lite sunkigt oförutsägbara som är härligt, tycker jag. Upplösningen är ingen skräll, men vägen dit är en trevligt småputtrig thriller från en tid då 17-åringar såg ut så här.

söndag 11 augusti 2019

Lek Till Döds

Lek Till Döds
Consenting Adults
1992
Bolag: Hollywood Pictures

  Allt har sin storhetstid. Frågan är om inte den blekaste av alla genrer, thrillern, hade sin topp under första halvan av 90-talet. Om man bortser från irritationsmomentet att många thrillers skulle vara erotiska just då, så tycker jag det är nåt visst med genren från den här tiden. Sova Med Fienden, Handen Som Gungar Vaggan och Skenet Bedrar är kanske inga nagelbitare men välskrivna i sin form och krispigt höstiga i sin utformning. Får nästan gåshud av inledningsscenen av Skenet Bedrar, när en tonårsflicka cyklar på lövtäckta gator genom en amerikansk villaförort. 90-tal at its finest, på nåt underligt sätt.
  Samma känsla får jag direkt här. Minns den här filmen väl från hyllorna när den kom, men avskräcktes väl av att den salufördes som erotisk. Till alla er som också har lågt till tak vad det gäller detta kan jag säga att ni kan se den här filmen utan att behöva skämmas. Det erotiska består i en väldigt kort (och oexplicit) sexscen, samt eventuellt att den berör ett ämne som kan tolkas som erotiskt.
  Hur som helst. Kevin Kline spelar Richard Parker, en man som skriver reklamfilmsjinglar fastän han hellre vill skriva seriös musik. Det går lite knackigt men han och hans fru Priscilla (Mary Elizabeth Mastrantonio) bor i ett fint och välbärjat villaområde. Då flyttar nya grannar in. De blir genast goda vänner och börjar umgås så gott som helst tiden. Richard får ett gott öga till frun Kay (Rebecca Miller) och Priscilla till hennes man Eddy (Kevin Spacey). Eddy föreslår en kväll att de ska byta fruar med varandra en gång, mitt i natten utan att fruarna själv märker det. Richard går till slut med på det, men morgonen efter är Kay död i sin säng och han får skulden.
  Sen börjar en ganska angenäm vem-kan-man-lita-på-historia som väl knappast kan anses spännande men ändå lurigt fängslande på nåt vis. Kanske är det just den där 90-talskänslan som fängslar mer än själva historien dock.

söndag 4 augusti 2019

Morgondagen Kommer Aldrig

Morgondagen Kommer Aldrig
Tomorrow Never Comes
1978
Bolag: VCL

  Det är märkligt hur man i videons barndom såg så få kanadensiska filmer på hyllorna. Jag menar med tanke på hur, i synnerhet de mindre, videobolagen lyfte på varenda sten för att hitta något att lura i videopubliken. Gamla filmer lanserades som nya, pilotavsnitt till tv-serier kläddes om till långfilmer som halva USA hade sett.
  Här har vi en kanadensisk pärla som jag gärna hade fått göra mer väsen av sig på videohyllorna.
  En ung man kommer tillbaka till staden han lämnat några månader tidigare för att upptäcka att tjejen han skulle gifta sig med träffat en annan, stans store mogul dessutom. Han tar reda på var hon bor och hamnar delvis oavsiktligt i en situation där han tar henne gisslan med hela stans poliskår utanför dörren.
  Där ute krigar två poliser om att få sin vilja fram. En bister, äldre snut med lång stubin och en yngre hetsig som helst bara vill att alla ska skjuta mot huset samtidigt. Den äldre spelas av Oliver Reed, som i denna rollen (eventuellt även annars) påminner lite om gamle sportkommentatorn Åke Strömmer. Till utseendet ska väl sägas.
  Åh, vad det låter tråkigt men jag sitter faktiskt som klistrad. Just det här segmentet av filmbudget är jag förtjust i. Absolut ingen b-film, men inte heller någon nån Hollywood-film med superstjärnor i alla roller. Istället ett lysande hantverk i all sin enkelhet. Två olika handlingar utspelar sig parallellt, en inne i huset och en utanför. Kommer att tänka på Dog Day Afternoon som engagerar på ungefär samma sätt.
  Det handlar mycket om att sätta tonen, antar jag. Hela filmen är full av tradiga ingredienser, typ poliser som kallar staden för stinking rathole, men det vägs hela tiden upp av (i alla fall för genren) bra dialog, snyggt foto och bra skådisar.

måndag 15 juli 2019

Längs Den Vassa Eggen

Längs Den Vassa Eggen
Cold Steel
1987
Bolag: Jaguar

  Tänk två 14-åriga killar som får fantisera ihop en actionthriller 1987. Skulle bli en blandning av Cobra och Snuten i Hollywood 2. Snutiga snutar med rättvisepatos strider mot hämndlystna mördare i ett smutsigt Los Angeles. Ena snutens pappa blir mördad av det här gänget, och plötsligt blir jakten personlig. Men vänta nu, då blir han avstängd från fallet! Nedsupen på en sunkig bar träffar han en vacker kvinna. De inleder ett förhållande, men tror ni hon bär på en hemlighet? Hon bär på en hemlighet! Kanske kan filmen heta något totalt actiongeneriskt som Cold Steel? Det tar vi!
  Finns inte mycket som piggar upp här, tyvärr. Annars kan ju tydliga 80-talsmarkörer vara förlåtande element i såna här filmer, och visst finns de här. Neonljus genom persienner, biljakten till Faltermeyer-trummor, stressigt AOR-soundtrack med Joe Pizzulo, skurkar/dockor som kastas ut från skyskrapor. Men det väger ändå lätt mot tradigt snutsnack, mörka actionscener och den här storyn.
  På skådisfronten ser vi en Brad Davis i slutet av karriären, Sharon Stone i början av sin och ett av Hollywoods mest opålitliga birollsansikten, Jonathan Banks, som skurken Iceman. Litet plus för otippad casting av Adam Ant som hans brittiske sidekick.
  Annars, nah!

torsdag 4 juli 2019

Hi-Fi Morden

Hi-Fi Morden
Aftermath: A Test of Love
1991
Bolag: Arena

  Hi-Fi Morden! Det låter det! Kan i och för sig förstå att man bytt ut den tv-films-generiska orignaltiteln Aftermath. Och visst, det handlar om några mord i en hi-fi affär. Alldeles i början av filmen.
  Richard Chamberlain spelar Ross Colburn, en självcentrerad doktor som lämpat över hela familjefrågan på sin fru Irene, som ständigt oroar sig för deras vuxnas barns bäst. En kväll kommer yngsta sonen inte hem som han ska, så mamman beger sig till den hifi-butik han skulle besöka. Där visar det sig att han hamnat i ett pågående butiksrån som slutar med att alla i lokalen blir skjutna av rånarna. Mamman dör och Terry överlever men blir livshotande skadad. Sedan handlar då hela filmen om hans tillfrisknande och om familjens enande efter moderns död.
  Egentligen gillar jag såna här filmer. Filmer om vägen tillbaka. Men nu blev istället effekten att jag känner mig lurad på en thriller. Inte för att upplägget låter speciellt nagelbitande ändå, men det kunde ju till exempel varit ett spänningsmoment i form av ett gisslandrama eller kanske på något sätt höjt i dunkel vilka som skulle bli skjuta eller inte. Hela den biten är i princip avklarad under förtexterna.
  Men hey, lite based slinker alltid ner. Ska inte klaga. Gillar Richard Chamberlain också. Han känns som en snuttefilt i tv-films-format.