The Sunset Killer

The Sunset Killer
Relentless
1989
Bolag: Warner Home Video

  När jag jobbade i en videobutik i början av 90-talet (grunden till min videosamling) så var det någon hade klottrat SKITDÅLIG på omslaget till den här filmen. Jag sa till min chef att vi borde byta insticket, men han sa "den ÄR ju skitdålig" och lät det stå kvar.
  Vet inte varför jag litade så blint på detta två människor, men jag såg aldrig filmen i alla fall. Ramlade över den i min egen hylla idag och tänkte att det kunde vara dags.
  Sam Dietz (Leo Rossi) är en polis som flyttat från New York till Los Angeles och hinner knappt börja förrän han kallas in i jakten på en seriemördare. Vi som tittar vet redan från början att mördaren är Buck (Judd Nelson) men inte varför.
  Sakta vecklas hans bakgrund ut samtidigt som fler och fler offer, till synes utan motiv, blir dödade. Hur de blir dödade vet bara de som ser filmen i sitt originalskick. Men filmen är regisserad av slasherräven William Lustig så man kan ju misstänka att det förekommer grafiska mordscener.
  Precis som Lustigs "Maniac Cop" så är det en blandning av slasher och polisfilm, men där den filmen har en speciell stämning och en whodunit-faktor, så blir det här mer som en rätt standardiserad polisthriller. Men jag tycker ändå den är rätt bra. Trots att man redan vet vem mördaren är så finns här lite nerv, och Judd Nedsons karaktär vandrar från störig till rätt intressant i mitt sinne under filmens gång.
  Det blir en rätt intressant stämning i en film med bra skådisar och lite b-filmssunkig intrig.

Dödsfällan

Dödsfällan
Deadbolt
1992
Bolag: Filmkompaniet

  Det har blivit en del klassiker och ansedda filmer att förhålla mig till på sistone. Så det känns extra skönt att chilla med en dussinthriller från 1992. IMDB-betyg 5.6
  Marty (Justine Bateman) är en kämpande läkarstudent som tvingas ta in en roommate för att få ekonomin att gå ihop. Det blir den charmige Alec (Adam Baldwin) som ger ett bussigt och rejält intryck. Den enda som egentligen fattar misstanke är Martys ex-man Jordan som i ren svartsjuka börjar hitta tvivelaktiga fakta om Alec. Men Alec säger rätt saker och Marty fortsätter lika på honom.
  Det är först när de börjar utveckla en romans som hon börjar ana att allt inte står rätt till. Och då är det för sent.
  Väldigt basic thriller. Väldigt 1992. Pacific Heights möter The Stepfather. Alec är charmig, listig och manipulativ. Men trots att man sett i princip varenda scen i någon annan film så är det fortfarande spännande när någon rotar i en låda och man vet att någon är på väg hem. Verkligen inte lika bra som The Stepfather (som jag i och för håller som en 80-talstopp) men inte heller sämre än Stepfather II. Finns gott om bra och spännande scener. Hade detta varit mitt livs första thriller hade jag blivit blown away.

Romeo is Bleeding

Romeo is Bleeding
Romeo is Bleeding
1993

Bolag: Egmont

  Nästan omöjligt att hitta 80-talare man inte sett från vhs-hyllorna numera, så blivit många omtittar på sistone. Vill man andas lite frisk luft får man istället kolla in 90-talare där det är gott om såna här filmer som man (väl?) aldrig sett.
  Den här är dessutom regisserad av Peter Medak som gjort en av mina all-time favoriter, The Changeling (1980).
  Jack Grimaldi (Gary Oldman) är en korrupt polis som har samröre med maffian. Ett planerat gangstermord går snett och två FBI-agenter dödas, och plötsligt så pressas Jack av både polisens utredningar och maffians krav honom. De ryktas om att poliserna dödades av den ryska torpeden Mona Demarkov (Lena Olin) och nu vill maffiasidan att Jack dödar henne. Hon är dock hal och förförisk.

  Det vilar en noirig Philip Marlowe-stämning över hela filmen som jag har riktigt svårt för. Det är väl någon slags blinkning till den världen antar jag. Fattar inte riktigt i vilken tid filmen utspelar sig. De flesta karaktärerna känns som tagna ur 50-talet medan miljöerna är moderna (stilgrepp?). Lena Olins tidiga år i Hollywood präglades ju av mustiga dramer, så lite uppfriskande med en actionroll, även om hennes femme fatale här mest känns parodisk.
  Ja, vad ska man säga om denna. Känner mig inte som målgruppen. Det är voiceovers till sordintrumpeter. Njuter man av noir-pastischer så är den ett filmtips.

Stage Fright

Stage Fright
Deliria
1987
Bolag: VDC

  Giallo! Älskar ju några. Men är verkligen ingen person som har sett alla eller kan speciellt mycket om genren. Det brukar vara att jag gillar stämningen, men samtidigt tröttnar på stämningen rätt fort eftersom det ofta mer är just en stämning än en bra handling. Men jag ska sluta svära i kyrkan! Nu har jag sett gammal italienare i alla fall.
  På en teater repar en samlings skådespelare med brokigt förflutet nån slags ballett-musikal. Får känslan av att de typ är tvingade och inlåsta, men det kanske bara är jag som missuppfattat. Hur som helst, när ett par av skådisarna besöker läkaren rymmer mördaren Irving Wallace från psyket och smyger med tjejerna tillbaka till teatern.
  I pjäsen har en av karaktärerna en skabbig ugglemask. Den tar Irving på sig och springer runt och dödar ensemblen på olika fantasifulla sätt. Tror jag i alla fall. Detta är ju den svenska, klippta videoversionen så allt våld får man tänka fram själv.
  Sånt kunde få mitt 15-åriga jag att slita håret, men idag tycker jag faktiskt det är rätt skönt med sönderklippta skräckisar, om det inte (som i vissa fall här) gör att man missar viktiga moment i handlingen.
  En sak som slår mig med Stage Fright är att om detta hade varit en amerikansk b-skräckis (vilket det mycket väl kunde ha varit) så hade den haft 3.5 på IMDB och funnits med nån DVD-box med 100 skräckisar idag. Nu är den italiensk och hamnar i nån slags Giallo-finrum ungefär på samma sätt som att en ordinär thriller från Iran plötsligt blir kulturfilm.
  Men det finns ändå ett värde i just det här italienska, även om det kanske lyser tydligare i andra filmer än den här. Det finns en sliskighet och gränslöshet som på något vis blir mer okej genom de här eurocinema-ögonen. Snygga vinklar, skeva ansikten och det här med ugglan är ju så klart sunkigt på precis rätt sätt.
  Några scener är riktigt snygga. Resten rätt mycket medel-slasher.

...Och Rättvisa Åt Alla

Och Rättvisa Åt Alla
And Justice For All
1979
Bolag: Transfer

  Minns den här filmen som otroligt bra. Ändå har den legat omsedd sedan jag såg den senast på 90-talet någon gång. Nu åker den in i videon igen. Samma kassett som då. Hyrfilmen på Video Express.
  Arthur Kirkland (Al Pacino) är en försvarsadvokat med högt rätts- och rättvisepatos. När han försvarar svaga, fattiga och förvirrade möts han ständigt av klasshat från domarna. Värst av alla är domare Fleming (John Forsythe), men Arthur till och med råkar i handgemäng med och blir anmäld.
  Plötsligt en dag står domare Fleming själv åtalad, får en våldtäkt av en ung flicka, och överraskar alla genom att vilja ha Arthur som försvarsadvokat.
  Han känner att kallet från sitt ämbete gör att man måste tacka ja, men våndas samtidigt för att försvara någon han så starkt ogillar och dessutom har en magkänsla av att vara skyldig.
  Där är handlingen i breda drag, men det är inte för det äventyret man kommer hit utan för personerna, samtalen och skådespelarna. Vansinnigt bra dialog rakt genom, jag både gillar och ogillar Al Pacinos känsliga och lite naiva karaktär, men det är ju skådespelarinsatsen som verkligen sticker ut. Christine Lahti spelar en juridisk granskare som han inleder en relation med, och scenerna med de två ihop är de bästa i filmen. Underbar kemi, underbara skådespelare.
  Sedan också kul att se John Forsythe i en annan roll än som Blake Carrington. Som Dynasty-fantast älskar jag karln så klart, men det är ju en blessing with a curse. Nästan omöjligt att inte se Blake framför sig, speciellt i den här filmen som kom i samma veva som Dynastin.
  Glad för den har omtitten. Den höll mer än väl.

Murderlust

Murderlust
Murderlust
1985
Bolag: GeBe

  En ren och skär, amerikansk b-thriller. Det är nåt visst. På minuskontot har vi dålig bild, dåligt ljud och dåliga skådespelare. På pluskontot en äkthet som knappt går att uppnå med de bästa av karaktärskådespelare. Folket du ser i bakgrunden är inga statister. De är människor som råkat komma med i bild.
  Steve (Eli Rich) är en väl ansedd lärare i en kristen söndagsskola. I sitt hat mot det moraliska förfallet dödar han en prostituerad kvinna och dumpar henne ute i Mojave-öknen. Han känner oväntat bra inför det och dödar en till och dumpar på samma ställe.
  När tidningarna börjar skriva om en seriemördare känner han lust och spännande. Han testar att mörda en kvinna som inte är prostituerad. Kändes bra det med. Därefter en oskuldfull tonåring. Vem skulle misstänka en man från kyrkan?
  Det finns ganska mycket jag gillar med den här filmen. Dels att den är så ospektakulär. Man får (typ) inte se något av morden, det är inte några fantasifulla slasher-mord utan rätt mycket samma mord om och om igen. Man får en känsla av det skulle vara en sann historia, men nej, den är påhittad. Istället försöker man väl jobba med det psykologiska. Det funkar naturligtvis inte när Eli Rich mest sitter och mumlar och övriga skådisar känns rätt mycket som regissörens polare.

  Men här finns ändå en känsla av Ted Bundy som jag tycker går fram bra. Åh nej, han ska döda henne också! Den känslan.

En Natt i New York

En Natt i New York
After Hours
1985
Bolag: Warner Home Video

  Den här försökte jag se på FilmNet för typ 35 år sedan. En Natt i New York låter ju verkligen som nåt jag skulle kunna gilla, då som nu, men minns att jag bara tyckte den var skum och stängde av den. Ger den en ny chans med vuxenhjärna.
  Paul (Griffin Dunne) är en vanlig kontorist som i all välmening börjar prata med Marcy (Rosanna Arquette) på en bar. Hon ber honom följa med hem och träffa hennes rumskompis, konstnären Kiki (Linda Fiorentino). Kvällen som börjar med en serie missförstånd leder sedan till en ändlös natt av problem för Paul. Gång efter gång träffar han kärlekstörstande femme fatales, skumma nattmänniskor, tjuvar och mördare.
  Det är skruvat, det är högt tempo, det är som gjort för att mitt 15-åriga jag skulle studsa av lycka hemma i pojkrummet. Men det gjorde jag inte, och gör inte nu heller. Inser att detta är en komedi som många håller högt. Martin Scorsese. Smarta passningar till filmhistorien. Svart komedi. Kul om man uppskattar, men detta är verkligen ingenting alls för mig. Jag bryr mig inte alls om Pauls problem och jag tycker inte scenerna eller personerna är speciellt roliga. Den roligaste personen i hela filmen flashar förbi några sekunder i filmens första scen (en nyanställd på jobbet som direkt börjar berätta om vad han vill göra istället). I övrigt är det för skruvat, noirigt och drogdimmigt för mig.