fredag 9 november 2018

De Blodtörstiga

De Blodtörstiga
The Pack
1977
Bolag: Warner Home Video

  70-talets våg av onda-djur-filmer är en genre med väldigt få bottennapp. Man får ju ta det för vad det är. Enkla, likartade historier om djur som dödar människor, inte sällan med en baktanke om att "hämnas på civilisationen". Men på samma sätt som jag kan sluka min hundrade 80-talsslasher med viss förtjusning så är det här fin comfort food i soffan.
  De Blodtörstiga handlar om ett gäng city slickers som ger sig ut till en ö för att jaga (tror jag). Ön är en semester-ö sommartid men enslig och folktom på hösten. Semesterfirare har haft för vana att lämna kvar sommarhundar på ön, som sedan i brist på mat har gaddat ihop sig till en plock som attackerar och dödar människor.
Ni fattar upplägget. En efter en faller stadsborna offer för hundflocken. De smartaste och snyggaste är kvar till sist.
  Sen är det ju det här med 70-tal och lågbudget också. Det här är väl ingen George Lucas-produktion direkt, men ändå så finns den där stabila hantverksmässiga grunden som oftast saknas i nyare b-filmer. Sen glömmer man ju nästan hur imponerande där här filmerna är utan tillgång till dagens animerade specialeffekter. Hundattacksscenerna är som panikslagna dansnummer och i ärlighetens namn förstår jag inte hur de ens gjort vissa av dem.
  Få birollsansikten från 70- och 80-talet ger mig en sån trygghet som Joe Don Baker. Alltid stabil, alltid perfekt för rollen.

tisdag 30 oktober 2018

Varför Just Jag?

Varför Just Jag?
Why Me?
1990
Bolag: FilmKompaniet

  Det är något rart och väldigt videonostalgiskt med b-komedier. Men jag har nog aldrig blivit positivt överraskad av nån. Ska man förvalta sina b-filmspengar rätt så är det nog skräckfilm man ska satsa på. Där är bristen på budget snarare en framgångsfaktor ofta.
  Men när det kommer till komedi så handlar det bara om lite sämre skådisar, lite sämre tajming, lite sämre musik och lite sämre story. Tyvärr.
  Så det gäller att se detta för vad det är. En förväxlingskomedi av Disney-karaktär om en dyrbar rubin som blir stulen av skurkaktiga armenier och sedan hamnar på villovägar hos ett par småtjuvar (Christopher Lambert & Lloyd) som blir jagade av såväl andra skurkar som farliga, svartmustiga främlingar från otydligt arabland och så klart CIA.
  Låter ju på beskrivningen som valfri Jönssonligan-film, men isåfall snarare de där sena med Peter Haber som gjordes efter att alla proffsen lämnat skutan. Sen är det ju alltid tråkigt när en komedi saknar roliga scener.

torsdag 25 oktober 2018

En Lång En

En Lång En
The Tall Guy
1989
Bolag: Transfer

  Jag har en liten förkärlek för film om film. Eller lite både och. Kan vara störigt med för mycket meta och referenser, som i de snabba, moderna komediserierna på TV. Men äldre filmer som utspelar sig i film- eller tv-världen slår an en ton tycker jag. Tootsie, Spelaren, Broadcast News och så vidare.
  Så en film om en misslyckad skådis som försöker hanka sig fram med deppiga biroller låter som goda förutsättningar. Jeff Goldblum i huvudrollen. Passar ju perfekt.
  Men! Filmen är brittisk. Vilket betyder att allt måste dras genom nåt burleskt kitchen-sink-filter som alla brittiska komedier från 80-talet och bakåt. Har så svårt för det. Synd, för annars gillar jag verkligen upplägget.
  Jeff Goldblum spelar amerikanske skådisen Dexter, som mest får roller för att han är lång. Bland annat blir han sidekick åt den odräglige komikern Ron Anderson (Rowan Atkinson) som i princip går ut på att bli förolämpad och slagen på scen. När han får sparken därifrån så får han istället en roll i en sunkig musikalversion av Elefantmannen. Just den biten är den roligaste. Kommer att tänka lite på Simpsons-musikalerna av Apornas Planet och Linje Lusta.
  Men annars, mja jag vet inte. Det är liksom för långt mellan det roliga för att man ska stå ut med det mustiga brittiska.

tisdag 2 oktober 2018

The Kiss

The Kiss
The Kiss
1988
Bolag: TransWorld

  Av alla subgenrer av skräckfilm så är nog häxfilm den som tilltalar mig minst. Har aldrig upplevt någon som helst kuslighet över häxor som viskar formler bland en massa levande blockljus. Inte heller över afrikanska statyetter som  som får präster att börja brinna. Och så vidare.
  Men det finns en förmildrande omständighet: highschoolmiljön. Kan man bara blanda upp de trötta häxscenerna med lite highschool, amerikanska villaförorter och barbequefester i trädgården så slinker det mesta ner.
  Tonåringen Amy (Meredith Salenger) mister sin mamma i en olycka och kort därefter dyker hennes okända syster upp vid begravningen. Systern Felice (Joanna Pacula) är fotomodell och imponerar på alla i sin omgivning utom Amy som får en känsla av att något är fel. Så långt allt bra. Mysiga 80-talsmiljöer, hyggliga dialoger, lagom bra skådisar.
  Men sen kommer häxeriet. Det går inte att komma undan. Men - ska sägas - när man väl suttit genom seanser och "sexiga" besvärjelsedanser, så väntar i alla fall en hyggligt spännande och panikartad slutscen.

måndag 17 september 2018

Julia Går Igen

Julia Går Igen
The Haunting of Julia
1977
Bolag: HemVideo

  Det är märkligt vad filmmusiken kan betyda för en film. Då menar jag inte i första hand John Williamska fanfarer utan de där lite otippade kombinationerna mellan film och soundtrack. Angelo Badalamentis Twin Peaks-musik kan jag väl ta som exempel på det. Helt off egentligen, men ändå står den för så stor del av själva känslan i serien.
  Så vad har vi här då? Egentligen en rätt slö och tidstypisk spökrysare, men som blir en helt annan (och bättre) film på grund av soundtracket. Colin Towns heter killen som komponerat de fantastiska slingorna som rullar om och om igen till historien om en mor (Mia Farrow) som mister sin dotter, skiljer sig från sin man och flyttar in i ett nytt hus i London för att börja om sitt liv på nytt. Väl där ser hon sin dotter i lekparker, hör henne i huset på natten och får aningar om att hon fortfarande lever. Hon börjar luska i vad som hänt i huset, samtidigt som folk börjar dö omkring henne.
  Tyvärr är det mycket tröttare än vad det låter som. Mer drama än rysare egentligen, men musiken ramar ändå in så bra att man lurar sig att tycka att det är mer spännande än det är.
  Det är egentligen först i sista kvarten, när pusselbitarna faller på plats, som man verkligen grips av den där filmen. Fast då är den å andra sidan, speciellt när man fattar hur allt hänger ihop till tonerna av musiken, helt magisk.

måndag 3 september 2018

Sopåkarna

Sopåkarna
Men at Work
1990
Bolag: Egmont

  Jag har två minnen av Sopåkarna från när det begav sig.
  1. Den hade nästan alltid en rekommenderas-lapp i videobutikerna i Halmstad. Ska väl sägas att det var en ganska ovetenskaplig utmärkelse, inte baserat på några officiella omdömen utan snarare vad några Jonas och Fredde bakom disken i videobutiken tyckte.
  2. Jag hade filmen på "Cypern-kopia". I början av 90-talet kunde man nämligen köpa piratkopior av bioaktuella filmer helt öppet på marknader i Grekland och Cypern. Oftast var det en femte generationens kopia av någon intern cirkuleringskassett med Property of Touchstone och en klocka som skymde 2/3 av bilden.
  Jag såg den aldrig. 28 år senare fick det vara dags.
  En sak som förbryllar mig en aning är Emilio Estevez 1990. I TV-världen är det ju ett välkänt faktum att de skådisar som riskerar att fastna motvilligt i en karaktär eller tv-formatet måste göra av avbön med en snackig indiefilm som premiärvisas på Sundance. Här är läget det exakt omvända. Emilio gick från prisade roller som grubblig ungdom i Brat Pack-filmer till skön good guy i actionkomedier. Så när han äntligen fick chansen att regissera ett manus han själv skrivit så blev det så klart det kanske mest generiska exemplet på actionkomedi jag har stött på i den här bloggen.
  Redan i filmens första rutor förstår man vart det barkar. En framgångsrik politiker sitter i en bil i ett sjaskigt hamnområde. Han vill dra sig ur skumraskaffärer med "toxic waste" (sååå 1990) men blir istället dödad och stoppad i en toxic waste-tunna.
  Emilio och brorsan Charlie Sheen spelar två sköna sopgubbar som hittar liket i en tunna, och istället för att ringa polisen så snurrar de in sig i en actionkomisk röra med biljakter, missförstånd, höhö-skämt och stereotypa bovar och banditer.
  Jag säger inte att jag ogillar dock. Jag hänvisar ju ofta till hur dåliga filmer kan räddas av "videohyrakänslan" och den finns här. Sedan är ändå tempot tillräckligt högt för att man ska hålla sig från att stänga av. Ett problem som annars kan drabba just actionkomedi i den här åldersgruppen.

måndag 25 juni 2018

På Heder och Samvete

På Heder och Samvete
Cross My Heart
1987
Bolag: Esselte Video

  Tänk en klassisk New York-komedi med trassliga neurotiska relationer. I huvudrollerna Meryl Streep och kanske Al Pacino. 80-talssoundtrack av Carly Simon. Snackigt manus av Paul Mazurksy. Ta sedan bort Meryl, Al, Carly och Paul och se vad som finns kvar.
  Kanske får du nåt sånt här. En videokomedi som enligt omslaget är en "fräck komedi, fylld av trassel och förvecklingar". Lägg sedan till att Martin Short var dagsaktuell i Tre Amigos så kan man tänka sig ungefär med vilka förväntningar som folk såg denna i videosoffan 1987.
  Martin Short spelar David, en precis uppsagd, osäker ungkarl som lånar sin kompis framgångsrika liv för att få en dejt med Kathy (Annette O'Toole), som i sin tur utelämnar att hon egentligen är ensamstående, kedjerökande mor. Så byggt på en ostadig samling lögner går de båda på dejt. Därav trassel och förvecklingar så klart.
  Sånt kan väl bli lite kul ibland. Med rätt tajming och manus. Så här precis efteråt kan jag inte komma på en enda rolig scen. Vet inte om någon kan göra det. Däremot en hyggligt roande pratkomedi som varken är intressant (eller välskriven ur nån slags Woody Allen-perspektiv) eller rolig.