Bells

Bells
Bells
1981
Bolag: VTC

  Det tidiga 80-talet är filmiskt perfekt. Okej, det är kanske nostalgikern snarare än cineasten i mig som talar nu, men det är något med låt oss säga 1982 som gör att en thriller inte behöver vara spännande, en komedi inte behöver vara rolig eller ett drama inte behöver vara speciellt engagerande. Det räcker med den filmiska känslan av tidigt 80-tal så är jag nöjd.
  Av detta lär ni er att alla recensioner jag skriver på filmer från 1980-1985 bör tas med en nypa salt. Så även denna.
  Nat Bridger (Richard Chamberlain) är en universitetsprofessor som tar på sitt samvete att undersöka när en av hans elever går en mystisk död tillmötes. Hon faller offer för en mördare som skickar nån slags signal som dödar via telefonen.
  Ja, ni hör hur det låter. Men det gör inte så mycket att det är dumt. Det ingår på något vis i thrillerns utveckling från den här tiden. I gränslandet mellan tradiga poliser i trenchcoat och den nyare psykologiska thrillern.
  Även om detta är en film med relativt hög budget och namnkunniga skådisar så kan jag ändå känna den lite sunkiga men varma känslan av Lucio Fulcis filmer från den här tiden. Det är nästan så det känns lite fel när läppsynken stämmer och "amerikanerna" verkligen är amerikaner. Richard Chamberlains osympatiske alfahanne till huvudperson känns väldigt Giallo.
  Fast med dragning åt amerikansk tv-deckare så klart.
  Vill gärna ge ett extra plus till mig själv för att jag direkt kände igen John Houseman från hans blygsamma biroll som körskolelärare i Den Nakna Pistolen. Då vet man att man är cineast trots allt.