fredag 25 september 2020

Zero Boys

Zero Boys
1986
Bolag: Juno Media

  Jaha, nu får man veta. I hela mitt videohyrarliv så har jag trott att detta var en krigsfilm. Eller åtminstone en testosteronstinn actionrulle. Man kan väl inte annat när man ser det här omslaget, men att jag aldrig ens vänt på boxen och läst handlingen vittnar väl allra mest om mitt gränslösa ointresse inför den här typen av actionfilm.
  Ändå har jag köpt på mig filmen till hyrvideosamlingen nån gång för länge sedan. Av nostalgiska skäl får man anta. Zero Boys var ju en sån där film som nästan alltid fanns på hyllan i de billigare videobutikerna.
  Men så läste jag i samband med ett DVD-släpp att den beskrevs som en blandning mellan Fredagen Den 13:e och Den Sista Färden. Då måste jag ju i alla fall ge den en chans.
  Och visst är detta en slasher. Snudd på skolboksexempel dessutom. Hade ingen aning. Zero Boys är ett paintball-lag som firar en matchvinst genom att, vad det verkar, åka planlöst ut i skogen. Väl där råkar någon se en skadad kvinna bland träden och sällskapet
hittar ett hus som är bebott men verkar tomt över helgen. Då bestämmer man sig, så klart, för att stanna där och festa. Problemet är att huset bebos av tre galningar som har som hobby att fånga och döda folk som kommer dit.
  Inget stilbildande och nyskapande direkt, men ändå ett habilt bidrag till genren (om än lite sent, detta är ju fem år efter genrens blomning). Men får jag välja och vaka bland slasherns olika falanger så tycker jag nog ändå bäst om det här cabin-in-the-woods-upplägget, även om det tenderar att bli mer spännande om inte offren som här är beväpnade med kulsprutor.
  Annars bockar jag glatt av det mesta på slasherkartan.
  Ta en dusch när man precis slagit fast att det är mördare kring eller i huset? Jadå.
  Budgetvariant av Harry Manfredinis Friday the 13th-score på synt? Visst.
  Kolsvarta skogsscener med kolsyredimma? Check.
  Den mellersta biten brukar vara den bästa när det gäller den här typen av film. Början, när man ska lära känna karaktärerna, är så klart inte mycket för världen, och slutscenerna tenderar att bara bli tradigt snarlika. Mitten, när historien vecklas ut, brukar vara den mest intressanta.
  Men här känner jag nog ändå starkast för den kolsvarta jakten genom skogen på slutet. Den känns panikartad på samma sätt som Jasons slutjakter på sista överlevande "duktiga tjejen" brukar göra. Med skillnaden att man här inte vet varken vilka som ska klara sig eller hur många mördarna är.
  Så med viss försiktighet kan jag ändå säga att detta var en positiv överraskning. 30 år för sent.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar