Joe och Vulkanen

Joe och Vulkanen
Joe vs the Volcano
1990
Bolag: Warner Home Video

  Jag hade i min ungdom väldigt låg ribba för att filmer "såg skumma ut" när man skulle hyra. Det minns jag tydligt. Hur frustrerade kanske lite mer öppensinnade kompisar var när de fick nepp på varenda förslag. Ville bara inte riskera att man satt där och inte fattade.
  Denna ville Micke Johansson hyra. Det är ju han i Big! Kom igen! Blev inget med det. Men nu har jag tuggat mig genom den. Och vet ni, jag hade nog tyckt den var skum. Förmodligen hade jag inte ens gett den mer än de inledande scenerna.
  Tom Hanks spelar Joe, en medelålders man som har ett eländigt jobb. Han sitter på ett ödsligt kontor i en källare med blinkande lysrör och en chef som klagar på honom vad han än gör. Han mår inte speciellt bra heller, och går till läkare efter läkare som inte kan hitta något fel på honom.
  Tills han träffar Dr Ellison (Robert Stack) som plötsligt berättar att han har en ovanlig hjärnsjukdom och ungefär en månad kvar att leva. Dagen efter han får sin dom dyker den egensinnigt miljardären Graynamore (Lloyd Bridges) upp hemma hos honom och ger honom ett erbjudande. Han ska få leva sin sista månad i lyx om han ställer upp att slänga sig i en vulkan på en avlägsen ö.
  Vägen dit ledsagas av Graynamores döttrar Patricia och Angelica (båda spelas av Meg Ryan) och det är först nu, när han bara några dagar kvar att leva, som han inser meningen med livet.
  Spirituell komedi alltså, eller tja, komedi vet jag inte. Det är ju inte roligt direkt. Snarare lite trivsamt och kanske lite livsbejakande om man har den läggningen. Denna första (och minst framgångsrika) Hanks-Ryan-filmen är ingen puttrig romcom utan mer ett lite märkligt hopkok av en febrig Office Space, Trollkarlen från Oz och Wicker Man. Kan låta som en dröm, men tyvärr är det väl de lite sämre bitarna av de filmerna som man kokat den här brygden av.
  Inget jag sitter och tycker direkt illa om, men lite tråkigt är det allt med en metafor i minuten. Leker dock med tanken om detta skulle vara något annat än en amerikansk mellanfilm med Hanks och Ryan. Kanske en makedonsk, spirituell film om livets gåta? Då hade vi knappt sett omslagsbilden för alla Guldpalmer och Sundance-utmärkelser. På det sättet kan jag tycka lite synd om den här filmen. Inte lätt att vara Hollywood.