Stand By Me

Stand By Me
Stand By Me
1986
Bolag: Video Trade

  Den här filmen var aldrig nån klassiker i min bok när jag ung. Ronnie i min klass tyckte det var världens bästa film. Men han gillade också 50-talsgrejen. Gamla bilar, jukeboxar och sånt. Kanske var det någon slags andrahands-nostalgi han kände. 
  Men det är ju känt som en bra film. Nämns ofta som en av 80-talets bästa. Vet också att det är en känslig film för många. Inget man sågar utan god anledning.
  Det tänker jag inte göra. Men jag kan inte säga att den här omtitten blev någon ögonöppnare direkt. Den egentligen simpla historien om fyra grabbar på luffen i jakt på en försvunnen pojke drivs ju av andra krafter än någon omvälvande handling.
  Det är vänskapen, tidsandan, stämningen man kommer för. Och visst är det fint. Det jag saknar för egen del är en bundsförvant. En favorit i gänget. Kanske är min egen (frivilliga) brist på grabbgäng i livet som gör att man inte kan relatera till gnabbandet och den hyssiga stämningen.
  Sedan det här med 50-talet. När jag ser att en film utspelar sig på 50-talet tänker jag ofta "nä, det orkar jag inte" och lite samma uppförsbacke blir det ju här med den vanliga romantiseringen med flappande nätdörrar och de vanliga låtarna i bakgrunden. Verkar stört omöjligt att variera känslan av 50-tal på film.
  Oh well, jag låter gnällig. Försvarsställning kanske. Vill gilla Stand By Me mer än jag gör.