Timebusters

Timebusters
My Science Project
1985
Bolag: Walt Disney Home Video

  Givetvis har jag en hylla för tidsresefilmer. Där står den här filmen sedan många många år. "Se den inte, den är skitdålig" sa en pålitlig kompis för typ 40 år sedan. Så det har jag inte gjort. Förrän ikväll.
  Michael (John Stockwell) är en slackig ungdom som riskerar att bli utan slutbetyg om han inte kommer på något "science project" att imponera med. När flickvännen gör slut tar han chansen att bjuda ut nördflickan Ellie (Danielle von Zerneck) med baktanken att hon kanske skulle kunna hjälpa honom med det här projektet.
  På dejten hamnar de på en gammal skrot där ett mystiskt rymdskepp en gång grävts ner av NASA. Utan att veta vad man hittat tar man med sig en liten låda till skolan för att undersöka.
  Dennis Hopper spelar förresten läraren som Michael ska imponera på. När jag såg hans namn i förtexterna förväntade jag mig att se honom i en spegel nånstans, men här har han en oväntat stol roll ändå. Skulle inte säga att han spelar bättre än nån annan, men han kunde ju på nåt vis även vara dålig på ett förtjänstfullt sätt.
  Filmen beskrivs på framsidan som en blandning mellan Tillbaka till Framtiden och Ghostbusters, och det kan man väl inte förneka rent faktamässigt. Men det är ju mer som en hel tallrik Nördarna eller Porky's med lite krydda av de andra filmerna. Kanske hade man kunnat ha rimligare förväntningar.
  Men inte ens som simpel highschoolfilm med nördar, jocks, pranks och så vidare så tycker jag att filmen spelar i högsta ligan. Mer isåfall i samma liga som tuttkomedier, fast utan tuttar då som tur är.

De Förtrollade

De Förtrollade
The Enchanted
1984
Bolag: Vestron

  Royce (Will Sennett) kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter när han köper en gammal gård för att rusta upp långt ut i Floridas vildmarker. Påpassligt dyker en trevlig familj upp och erbjuder sig att hjälpa till, vad det verkar utan några större anspråk på ersättning. Grannen och familjevännen Booker (Julius Harris) ger en korthuggen varning om att "bli inte för förtjust" i den här familjen.
  Men det blir Royce. I synnerhet i dottern Twyla (Casey Blanton) som han inleder en romans med. En spirituell tjej får han snabbt erfara. Hon målar mystiska målningar på väggarna i hans hus, och verkar väldigt rädd för katter.
  Passande titel på den här filmen ändå. Rysare har man kategoriserat den som, och ja, det är ju verkligen ingen skräckfilm i alla fall. Snarare nån lite spirituell dramathriller skulle jag säga.
  En b-film av typen där ingen av skådespelarna har bild på IMDB, och väldigt få har ens varit med i någon annan film. Sånt brukar ju tyvärr borga för tråkigheter, men jag är ändå på något vis imponerad av den här filmen. Kanske mest regin.
  Även om filmen varken är spännande eller otäck så har den en märklig stämning, som på nåt vis påminner lite om Boogey Man eller nån sunk-snygg Video Invest. Regin och fotot har nån lite arty touch som höjer den många steg över vad jag förväntade mig.
 Men som sagt, varken spännande eller läskig.

Två Killar och En Tjej

Två Killar och En Tjej
Två Killar och En Tjej

1983
Bolag: Transfer

  Klasse och Thomas (Magnus och Brasse) har inte sett varandra på sjutton år när de träffas av en slump i en teaterfoajé. På 60-talet skrev man studentspex ihop med Anna (Pia Green) och sedan dess har mycket hänt. Klasse och Anna har gift sig och skilt men lever lyckliga som vänner. Thomas har efter några år i Umeå skilt sig och återvänt till Stockholm med sin unga son.
  Vännerna klickar direkt och när kompisen Fredrik (Lars Amble) ber dem skriva ett nytt spex till hans bröllop tackar de ja. Vänskapen bygger mycket på lättsam nostalgi och humor, men när Thomas och Anna fattar tycke för varandra får allt en mer dramatisk ton.
  Finns mycket som är bra med den här filmen. Till en början väldigt fin att titta på. Ljuvliga Stockholmmiljöer från 80-talet, fint foto, fina lägenheter, många fina skådisar från den här tiden dyker upp i småroller.
  Sedan är det ju omöjligt att inte älska Magnus och Brasses fnissiga bromance. Man bryr sig inte alls om att de råkar heta Thomas och Klasse här, det vi ser är Magnus och Brasse och deras ljuvliga kemi, punkt. Pia Green är jättebra också, och filmens mest intressanta rollfigur. Någon slags manic pixie dream girl som genom sin charm gör männen kreativa, men hon driver också på deras gnatande som man nog hade tröttnat på rätt fort om hon inte kommit in och sagt några sanningens ord ibland.
  Som ett kärleksdrama är den intressant faktiskt. Vuxenstudentikosa män som är vana vid att kunna skoja bort allt men som hamnar i ett triangeldrama som kräver att man pratar ut.
  Det som ändå gör filmen lite småtråkig i sin helhet är skojandet. Det känns som att man haft en hög skämt som man gått och funderat på och sedan bara sitter och läser upp när man skriver sin revy. Den biten av filmen hade för övrigt kunnat kortas till hälften. Revyn. Man bryr sig noll om den.
  Men yeah, en fin tårtbit 1983.

Björnön

Björnön
Bear Island
1979
Bolag: Transfer

  En forskningsexpedition är på väg till Björnön mellan Norge och Nordpolen för att bedriva forskning om klimatförändringar. Men flera i besättningen verkar ha andra agendor också. Till exempel Frank Lansing (Donald Sutherland) vars försvann under andra världskriget. Björnön användes då som ubåtsbas av nazisterna och även om deras anläggningar sedan länge är förstörda så ryktas det om att det fortfarande ska finnas platser kvar nere i de enorma glaciärerna.
  För att få svar på frågan om vad som hände med hans pappa börjar han vid sidan om forskningen att leta efter nazisternas gömställen. Men det verkar han inte vara ensam om.
  För det första: vilken mäktig film! Varken sett den eller läst nåt om den tidigare, men blir direkt tagen av de enorma miljöerna kring Björnön. Och så klart, eftersom detta är 1979 är det inte CGI-gegga utan filmat on location. Visserligen inte på verklighetens Björnön i Norge men väl i motsvarande i Alaska. Och det känns verkligen genom tv-rutan hur kallt det är och hur miljöerna verkligen är på riktigt.
  Storyn är över förväntan ändå. Alistair MacLean är ingen favorit direkt, men här finns ändå en rätt spännande vem-kan-man-lita-på-historia, och en smått Agatha Christie-aktig intrig mot slutet när karaktärerna är inlåsta i ett hus och man inte riktigt vet vem som är god eller ond.
  Klart sevärd, om inte annat för miljöer i mysig 70-talsskrud.

Farlig Främling

Farlig Främling
Intimate Stranger
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Cory, spelad av Debbie Harry under sina Deborah Harry-år, är en sångerska som lever på knappa medel och drygar ut sin kassa genom att jobba på en telefonsex-linje på kvällarna. Där lär hon känna en del återkommande kunder, varav en är ständigt testar gränserna.
  En natt hör hon hur han har bundit en annan kvinna och dödar henne medan Cory hör på i telefonen. Hon går till polisen dagen efter där hon blir nonchalerad när hon berättar vad hon jobbar med.
  Kriminalaren Nick (James Russo) råkar höra samtalet och tar kontakt med henne vid sidan om och säger att han vill hjälpa henne. De börjar lyssna av hennes telefonsamtal och plötsligt kan de se vem som betalt räkningarna. Men tyvärr är det inte riktigt så enkelt.
  Den biten av filmen, det vill säga när de pusslar ihop historien, gillar jag faktiskt. Den har lite thrillermys i sig. Tyvärr äts den upp av allt det andra som mest är långa scener på skumma sexklubbar. Men konstigast av allt är den "erotiska" laddningen mellan Cory och Nick när hon sitter och flåsar i telefonen och han sitter bredvid och avlyssnar med lurar. Förstår inte alls vilken känsla de vill förmedla med det, men antar att det är nån slags laddning. Det är ju trots allt 1991.
  Men annars, nah, standardthriller. 

Fredagen den 13:e Del 2

Fredagen den 13:e Del 2
Friday the 13th Part 2
1981
Bolag: Esselte Video

  Svettig sommarkväll, då är kutym att se en slasher, eller hur? Fredagen den 13:e-serien var mitt livselixir i slutet av 80-talet. Hade del 1, 3,4,5 och 6 på engelska köporiginal som åkte in i spelaren alldeles för ofta. Tvåan fick jag aldrig tag i, naturligtvis såg jag den, men jag har inte alls samma minne av den. Min kompis Calle tyckte det var den bästa i hela serien, och jag har sett på senare år förstått att den hålls högt av fansen.
  Så kanske dags att fräscha upp minnet denna febervarma sommarkväll?
  Jag behöver väl inte dra handlingen egentligen, men tvåan är ju så klart den första med Jason. Ett nytt läger öppnar vid Crystal Lake några år senare, och Jason lurar där i buskarna så klart.
  Det är innan han fick sin ikoniska hockeymask, och det är även innan han började gå ifatt sina springande offer. Han är med andra ord lite mänskligare här, och det är även storyn kring honom. Han pratas om som ett sorgligt offer snarare än en mördarmaskin.
  Mitt 15-åriga jag gillade verkligen Jason i hockeymasken, men idag känns det mest som nostalgi. Så att se Jason springa, ramla och få lite stryk ger filmen lite välbehövlig själ. Del 2 är ju på många sätt urmodern till slashervågen med den klassiska, missbildade hämnaren i skogen istället för ettan som har mer ett whodunit-upplägg.
  Det är en ren njutning att se den igen.

  Egentligen spelar det ingen roll hur spännande en modern slasher kan tänkas vara. De blir ändå inte mätbara mot de här som kom runt 1981. Det är något annat än själva kvalitén som gör det för mig. Känslan av 1981. Frisyrerna, ansiktena, kläderna, kropparna. Sättet att prata, gå, skratta, röra sig. På grynig 16 mm. Det hade inte heller spelat nån roll om en modern slasher hade utspelat sig 1981 och sett ut precis som då.
  Slashervågen 1981 var ett one-shot som har en evig hedersplats i min videohyrarhjärna, och Fredagen den 13:e Del 2 har dessutom tidernas bästa Final girl-scener.

Vittne Till Mord

Vittne Till Mord
Witness
1985
Bolag: Esselte Video

  Egentligen talar väl allt för att jag skulle ha ogillat den här filmen som blodtörstig video-femtonåring. Men jag blev helt slukad av den här jag såg den på FilmNet nån gång kring 1990. En del av de där enorma filmupplevelserna från unga år har ju bleknat med åren, men nu var det bra länge sen jag såg "Vittne till Mord" faktiskt. Hög tid för omskattning.
  Unga amish-pojken Samuel är på sin första resa utanför det egna samhället med sin mamma Rachel (Kelly McGillis). Det kunde börjat bättre för redan på tågstationens toalett blir han vittne till hur en polis blir brutalt dödad av två män.
  Polisen John Book (Harrison Ford) sätts på att lösa mordet och övertalar Rachel och pojken att stanna tills han kunnat vittna. Men på en bild på polisstationen känner han igen mördaren, det är polisen McFee (Danny Glover) och snart inser John att fler poliser är inblandade och att pojken svävar i livsfara, liksom han själv.
  De beger sig tillbaka till amish-samhället där John försöker smälta in för att gömma sig och för att skydda unge Samuel.
  Jag kan ändå förstå hur jag fastnade i den här filmen som ung. Den har en speciell stämning, den tappar helt tempot när de hamnar i amish-världen, men det är väl också någon slags symbolik i det antar jag. Idag kan man ju med lite mer cyniska ögon tycka att den delen till kanske lite för stor del handlar om hur snygg Harrison Ford är i amish-kläder, men även det bidrar ju till stämning så att säga. Svettig sommar, snygg Harrison.
  Kanske inte den mest spännande eller spektakulära thriller man sett, men den har en speciell stämning som gör att jag säkerligen kommer se den igen lite då och då.