The Hand That Rocks the Cradle
1992
Bolag: Hollywood Pictures
Jag babblar ofta på den här ytan om hur mycket jag tycker om thrillers från början av 90-talet. Det är verkligen en magisk tid för thrillers, inte bara ur nostalgisk synvinkel utan även för den varma känsla som fanns i dem då. Detta är väl på nåt vis 92-thrillernas urmoder. Ska du början nånstans så är det här.
Ändå börjar det blir rejält länge sen jag såg den här filmen nu. Så länge sen att det blir med viss oro att den ska ha åldrats eller nåt annat tråkigt.
Claire (Annabella Sciorra) är gravid med sitt andra band när hon hamnar hos en gynekolog som hon upplever är närgången. Hon anmäler honom, saker eskalerar och slutar med att Dr Mott (John de Lancie) tar livet av sig. Efter sig lämnar han en fru som är gravid med deras första barn, och när hon dessutom får missfall är misären total.
För Claire går det bättre. Hon föder sin son, lever ett lyckligt och idylliskt familjeliv i en pittoresk villaförort, men har lite svårt att hitta en bra barnflicka. Då dyker plötsligt Peyton (Rebecca De Mornay) upp från ingenstans och är helt perfekt. Barnen älskar henne och familjen ser henne snart som en naturlig del av sitt familjeliv.
Problemet är bara att Peyton heter något annat och är Dr Motts änka som är där för att förgöra familjen som hon upplever dödade hennes man.
Ojoj, ja orosmolnen blåste bort redan under förtexterna. Vet i tusan om jag inte till och med tycker den är ännu bättre nu än vad jag tyckte då. Nu kan vi ju dessutom kasta in den berömda nostalgifaktorn i leken också och detta är ju 100 minuters ren njutning alltså.
Vilken otroligt välskriven thriller detta är. Inte speciellt läskig eller spännande egentligen, utan mer krypande obehaglig och obekväm. Utförandet är mästerligt också. Stämningen påminner lite om "The Stepfather" som är en av mina topp-3-thrillers genom alla tider, och denna ligger inte långt efter faktiskt. De Mornay är ju perfekt som femme fatale, så klart, men allra bäst tycker jag ändå Annabella Sciorra är. Även bortsett thrillerelementen så gör hon en jättebra (och välskriven) roll som sympatisk men orolig mamma. Detta framför en kuliss av bitterljuv 1992-stämning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar