lördag 12 juni 2021

Livet På Landet

Livet På Landet
Funny Farm
1988
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen har jag ju så klart sett redan. För minst 30 år sedan. Blev sugen på att se den igen när jag insåg att jag egentligen bara minns en enda scen ur den. Scenen där de köper en hund som glatt springer ur bilen för att sedan fortsätta springa och aldrig komma tillbaka. Resten av mina minnen är olika lösrycka replikcitat som min klasskompis Calle brukade återkomma till.
  Det händer ju att de där återseendena av gamla videoklassiker blir nåt annat än man tänkt sig eller hoppats på. Att se om Livet På Landet idag infriar precis mina förväntningar. Chevy Chase under peak-år fast samtidigt lite på tomgång.
  Här spelar han Andy Farmer, en sportjournalist från New York som tillsammans med sin fru Elizabeth (Madolyn Smith) flyr storstan för att bosätta sig långt ut på landet för att leva ut drömmen om att skriva en bok. Fulla av förhoppningar och positiv energi får de dröm efter dröm slagen i spillror eftersom hålan de bor i är full av inavlade bonnlurkar och knäppskallar.
  Ja, detta är inget ömsint personporträtt av glesbygden direkt, alla stereotyper staplade på varandra och skruvade ett varv för bästa komiska effekt så klart. Men när man slutat sucka över det så finns det en handfull roliga scener i den här filmen.
  Framför allt mot slutet när paret bestämmer sig för att flytta därifrån och ber invånarna om hjälp att framställa byn som idylliska är det riktigt knäppt och roligt.
  Chevy Chase är i ungefär samma tonläge som när han är Clark Griswold. Blåögd, välvillig, otursförföljd. Ska jag välja en Chevy-typ jag gillar mest så är det nog ändå när han är lite street smart istället, men det är en fin 80-talsanda och, som sagt, en handfull roliga scener ändå.

söndag 6 juni 2021

Runaway

Runaway
Runaway
1984
Bolag: VideoTrade

  Det är inte ofta jag skriver om actionfilmer här. Det beror på att jag mycket mycket sällan ser actionfilmer, och det i sin tur beror på att jag lika sällan uppskattar dem. Med actionfilmer menar jag i synnerhet trötta snutfilmer men även actionbetonad scifi har jag tyvärr väldigt svårt för.
  Så, varför åkte då den här filmen in i spelaren? En snutig actionfilm som utspelar sig i framtiden (räknat från 1984) och som ser ut som på omslaget här bredvid? Jo, jag läste om den på en lista över underskattade 80-talsfilmer som floppade när de kom och där lät den faktiskt ganska intressant ändå.
  Filmen utspelar sig som sagt i framtiden räknat från 37 år sedan, och det blir väl typ nu då. Tom Selleck spelar Jack Ramsay, en polis som specialiserat sig på att stoppa robotar som löper amok. Det är nämligen så att i den här framtiden så lever vi med robotar i allt. Historien tar avstamp när en hushållsrobot plötsligt mördar en familj. Jack och hans kollega Thompson (Cynthia Rhodes) börjar gräva i fallet och upptäcker att superskurken Luther (Gene Simmons) utvecklar mördarrobotar och uppfunnit ett vapen med hjälp av data träffar en enskild person.
  Som sagt, sällan är jag road av action, men här finns tillräckligt med förlåtande faktorer för att jag till och med ska tycka de här scenerna är spännande. Men mest av allt är jag imponerad över hur rätt Runaway prickat i sin bild av samhällets utveckling. Här ser det mesta ut som 1984, inga futuristiska polisuniformer eller flygande bilar, men tekniken och skärmarna har tagit över vår vardag. Här syns embryon till dagens surfplattor, ansiktsigenkänning, robotdammsugare, Siri-liknande pratfunktioner och så vidare. Sånt som var absurd framtid 1984...
  Men det är inte bara i den tekniska profetian som Runaway plockar intressanta poäng. När Tom och Cynthia åker på uppdrag är det Cynthia som kör bilen, det var väl ändå otänkbart 1984 och måste ha varit en sak man förutspådde om framtiden. Likaså hur media är närvarande. Här är kameror och mikrofoner på plats mitt i händelserna centrum vid polisens ingripanden. Riktigt där är vi inte idag men ändå en liten hint om dagens realityhysteri.
  Nu vet jag inte riktigt varför den här filmen floppade när det kom, men på många sätt är den faktiskt intressantare idag, när vi åtminstone delvis har ett facit. Sedan är den faktiskt lite obehagligt klaustrofobisk i hur Luther (genom tekniken) kan bevaka precis allt som händer. 
  På något vis får jag känslan av en ovanligt bra Cannon-actionrulle med Bronson eller Norris. Tom Selleck är mindre hårdkokt än dessa i huvudrollen och det tycker jag bara gör filmen en tjänst. Svårmod och one-liners hade blivit precis det är snutigt svåra som jag har så svårt för.
  Bortsett från sista kvarten, action är ju alltid tråkigast under slutcrescendot, då jag sneglar lite mot klockan så blir jag faktiskt helt uppslukad av den här filmen. Helt otippat!

fredag 4 juni 2021

Bikini Beach

Bikini Beach
Bikini Beach
1964
Bolag: Walthers Video

  Trots att jag har en rätt stark soft spot för den amerikanska pre-Beatles-popen, det vill säga oskyldiga doowoper om amerikanska ungdomsgrubblerier, så har jag aldrig sett en enda film i den uppsjö som spelades in kring den genren. Nu är det väl inte någonting man springer på speciellt lätt inom streamingvärlden eller på natt-tv utan snarare en ganska aktiv handling att leta upp och köpa.
  Inte heller den svenska hyrvideoscenen kryllade av 60-taliga musikfilmer direkt, men en hade jag faktiskt i samlingen. Bikini Beach från 1964 med balladsångaren Frankie Avalon i huvudrollen med hans kvinnliga dito Annette (Funicello) vid sin sida. Handlingen eller manuset är förstås inte mycket att orda om men i breda drag så handlar det om en miljonär som ska bygga lyxbostäder åt äldre vid stranden och stör sig på allt skrattande och twistande om nätterna. Det nya möter det gamla. Som det alltid varit. De unga twistarna sitter sannolikt i Florida och gnäller idag, de som lever.
  Men det är ju inte för något omvälvande drama vi är här. Vi är här för en dos ungdomskultur anno 1964. Där och då. Och som tidsdokument är detta top notch. 1964 fick den här oskyldiga amerikanska helyllepopen ge vika på topplistorna för Beatles och andra brittiska farligheter. Hotet från den brittiska invasionen hanterar man genom att göra filmens ärketönt (som även han spelas av en utspökad Frankie Avalon) till en brittisk man med lugg som spelar töntiga låtar där han sjunger woooo och skakar på huvudet. Där fick Beatles så de teg.
  Föga hjälpte detta för genrens överlevnad, men det är i alla fall mysigt att se saker i sitt rätta element på något vis.
  Själva skådespeleriet och stämningen påminner nästan lite om när musikvideor på 80-talet kunde vara förlängda i början som en liten film och sedan mynna ut i en musikvideo. Ett exempel jag kommer att tänka på är väl detta. Lite så känner man i den här filmen också. Det är ju härligt med musiken och den oförställda ungdomsglädjen, men så fort det kommer nån scen som ska driva handlingen framåt är det lite mer sådär jaja, vi fattar, sjung nåt nu.

onsdag 2 juni 2021

Hett Objekt

Hett Objekt
Someone's Watching Me
1978
Bolag: Warner Home Video

  Jakten efter att bli nya Hitchcock var intensiv på 70-talet. Bästa sättet att visa vad man gick för var att koka sin egen brygd på några Hitchcock-element och sedan ta det in i framtiden. Brian DePalma var väl den som gick hem med segerbucklan men här är i alla fall John Carpenters inte helt kända bidrag.
  Leigh Michaels (Lauren Hutton) är en skinn-på-näsan-kvinna som får ett jobb på en TV-station i Los Angeles och flyttar till en drömlägenhet i ett nybyggt och lyxigt höghus. Men någon börjar terrorisera henne, först genom telefonsamtal, sedan genom kryptiska presenter. Mannen har placerat en mikrofon i hennes lägenhet och tittar på henne i en kikare från huset mittemot.
  När hon kontaktar polisen säger de att de inte kan hjälpa henne, men tillsammans med pojkvännen Paul (David Birney) och arbetskamraten Sophie (Carpenter-favoriten Adrienne Barbeau) försöker de ta reda vem mannen är och hur de kan stoppa honom.
  En Fönstret Åt Gården uppdaterat till flashigt 70-tal med nybyggda lägenhetskomplex och ödsliga parkeringshus istället för pittoreska innegårdar. Detta var ju inte direkt den enda se-något-hända-i-huset-mittemot-thrillern på 70-talet, då var den här typen av thriller ofta en muskelvisning i hur man gjorde en riktigt svettig thriller. Under 80-talet var det snarare tv-thrillers som rörde sig i de här domänerna. Och nånstans där i mitten hamnar vi väl här.
  Detta är ju faktiskt en tv-thriller som John Carpenter gjorde mellan Attack Mot Polisstation 13 och Halloween. Något av den nerven eller stämningen kommer vi inte i närheten av här, men som mängdthriller tycker jag den är rätt okej ändå. Andra har gjort det bättre, både före och efter, men som habilt 70-talsmys fyller den sin funktion.

måndag 31 maj 2021

Kiss Daddy Goodbye

Kiss Daddy Goodbye
Kiss Daddy Goodbye
1981
Bolag: Videobiblioteket

  Värst vad de tornat upp sig på sistone för mig, b-filmer som liksom inte tar till sig alla b-filmens förtjänster. Här har vi ytterligare en som har de rätta förutsättningarna att bli sleazig b-skräck men som mest harvar på som en medioker tv-film.
  Michael och Beth är två barn, eventuellt tvillingar, som bär på övernaturliga förmågor som de mestadels använder harmlöst. Men en dag ser de sin pappa bli dödad av ett bikergäng och då börjar de istället använda förmågorna till att hämnas på mördarna.
  Skulle kunna bli lite vad som helst av det här. En sleazig slasherfest eller en oberäknelig revengerulle kanske. Istället blir det mest en massa jaha-scener och som sagt en i det närmaste tv-filmsmässig stämning.
  Jag vet inte varför jag hade lite förväntningar här, men en av anledningarna är nog att den gavs ut av Videobiblioteket som i skuggan av de lite coolare vhs-bolagen kämpade på med b-filmer av ungefär den här sorten, fast ofta med ett bra öga för kvalitet ändå. Inget fel på inledningen i alla fall. Efter lite småcreepiga förtexter (bilder ur ett fotoalbum till märkligt syntsoundtrack) fräser moogsyntarna igång på allvar när stadens sheriff kör genom ökenlandskapet med tonårsflickor som uppskattande visar brösten när han passerar. Det här kan sluta var som helst, tänker jag. Tyvärr slutar det ungefär där.
  Det är som att en stor blöt filt läggs över hela filmen så fort dialogen börjar. Barnskådisarna (båda med samma efternamn som regissören, hehe) är exceptionellt dåliga, men tyvärr inte så dåliga att det blir läskigt eller påverkar stämningen på något sätt utan mer att man tänker men snacka klart nån gång då.
  Men visst, det går ju att titta på. Kul att se Marilyn Burns som soc-tant, 50-tals-heartthroben Fabian i rollen som sheriffen och roande att den mördade men uppväckta pappan ser ut som en Peppe Eng-zombie.
  Jag stör mig ändå på bortkastad potential här. Om barnen hade varit bättre och om manuset varit mer spännande, så hade en småsunkig skräckis som heter "Kiss Daddy Goodbye" slunkit ner som en flaska MAC i gillestugan hemma i Halmstad 1986.

söndag 30 maj 2021

Oskyldigt Dömd

Oskyldigt Dömd
An Innocent Man
1989
Bolag: Egmont

  I min ungdoms videobutiker fanns det vissa filmer som nästan utan undantag hade en rekommenderas-lapp på sig. Oftast var det thrillers. Rimligt kan jag tycka, för thriller är en genre där man verkligen vill ha hjälp med att välja. Ingen genre har väl så mycket standardnummer som thrillern.
  "Oskyldig Dömd" var en sån film som ofta hade en lite lapp på omslaget eller som lovordades av personalen när man frågade om tips. Men jag hyrde den aldrig. Fängelsefilmer har aldrig tilltalat mig, varken då eller nu, men det känns som att de generellt har lätt att bli rekommenderade.
  Men vad tusan, jag kollar väl denna då.
  Tom Selleck spelar Jimme, en klanderfri flygplanstekniker som lever ett bekymmersfritt liv med sin fru Kate (Laila Robins), tills den dag då hans adress blir förväxlad av två skrupelfria knarksnutar som tar sig in i hans bostad i tron om att hitta knarkförsäljning där. Istället råkar man skjuta Jimmie när han kommer ut ur badrummet med en hårtork. När de upptäcker sitt misstag så planterar man bevis i hans lägenhet för att rädda sitt eget skinn och Jimmie blir oskyldigt dömd till sex års fängelse.
  Väl ute ur fängelset planerar han hur han ska hämnas på poliserna som satte ditt honom.
  Intressant med filmer som har en baserad på sann händelse-aura men som inte är det. Framför allt är det väl filmer med ett rättvisepatos som gör att man får känslan av att historien borde vara sann. Själva historien kring hur Jimmie blir dömd bär verkligen känslan av verklighetsbaserat drama om livsöde. Sedan i fängelset är väl det väl ungefär som fängelsefilmer brukar vara. Rivaliserande gäng, viktigt att man inte är nån mes och väljer sida bla bla. Tyvärr äter ju den delen av filmen upp lite för mycket av kakan, enda räddningen där är väl F. Murray Abrahams förtjusande medfånge Virgil som blir Jimmies bundsförvant i fängelset och som lär honom allt om det hårda livet. Låter lite trött, men funkar faktiskt. Gillar deras vänskap.
  När fängelsetiden väl är slut bjuds vi istället på rätt standardiserad polisaction under sista halvtimmen. Jag fattar nog inte riktigt var all rekommendationsvilja kom ifrån, men jag antar att det är en "thriller med känsla" eller nåt sånt.
  Annars är det väl rätt mysigt att inse att en bad ass cop (David Rasche) kunde se ut som Peter Cetera 1989.

onsdag 26 maj 2021

Little Nikita

Little Nikita
Little Nikita
1988
Bolag: VideoTrade

  Ännu en film som jag under alla trott varit något annat. Såg framför mig ett militärt drama med en massa generaler och överstar, män i alla roller och ett politiskt spel som går en till 90% över huvudet. Skyller på omslaget. "En spionthriller" kan ju få att tro att det faktiskt är en spionthriller, eller hur?
  Men när man kommit en bit på sin resa genom videoarkivet så ser man ibland filmer man avfärdat.
  Blev lite överraskad när första scenerna snarare andas 80-tals ungdomsfilm med en Patrick Dempsey-fladdrig River Phoenix som går omkring och är en skön snubbe som heter Jeff i soliga Kalifornien. Hans föräldrar har en populär plantskola i småstaden de bor i, och en dag får han veta av en FBI-agent (Sidney Poitier) att föräldrarna egentligen är ryska "sleepers". Det vill säga ryska agenter som bor i USA under falska, amerikanska namn och är totalt assimilerade i det amerikanska samhället för att en dag plötsligt kunna väckas upp och utföra sina uppdrag.
  Just nu är det på väg att hända, men föräldrarna vill mycket hellre fortsätta med sitt amerikanska liv. Samtidigt söker en torped upp namnen från sleepers-listan och dödar dem en efter en, och de sista som är kvar är just Jeffs föräldrar.
  Låter ju ganska spionthriller-aktigt, men det finns ganska många faktorer som lättar upp stämningen här. Om handlingen låter spännande så ska du hellre se "Telefon" med Charles Bronson som ju har en i det närmaste identisk handling, fast på allvar så att säga. Detta är snarare en lättsam och roande ungdomsthriller i Kalla Kriget-fåran som tyvärr mynnar ut mer och mer i slentrian-actionkomedi ju längre den får pågå.