Brännpunkt Djakarta

Brännpunkt Djakarta
The Year of Living Dangerously
1982
Bolag: Esselte Video

  Mel Gibson spelar Guy Hamilton, en ung journalist från Australien som åker på sitt första uppdrag till ett turbulent Indonesien i början av 60-talet. Där är han den naivt goda i en västerjournalistkår som mest sitter och skrockar och utnyttjar lokalbefolkningen. Han knyter en vänskap med sin kortväxta fotograf Billy (Linda Hunt) som visar honom vägen till politiker och ambassadörer. Där träffar han också diplomatfrun Jilly (Sigourney Weaver) som han blir vänskaplig med och som förser honom med en del topphemlig information.
  Jaha, där ser man. Jag har inte sett den här tidigare, men alltid haft bilden att den skulle vara någon slags mainstream-djungelraffel i Indonesiens vildmark. Istället sitter jag och tittar på ett politiskt drama, typ. Om man inte har ett extra stort intresse av Indonesien under den här tiden så blir det ganska segdraget, förutom sista halvtimmen så den rycker upp sig och blir ganska dramatisk. 

Juggernaut

Juggernaut
Juggernaut
1974
Bolag: Warner Home Video

  Katastroffilmer såg jag mycket hos min kompis Ronnie i mellanstadiet. Det var det "värsta" vi fick se. Och det gjorde vi. Förutom klassikerna så flyter minnet ihop lite, de var ju rätt lika. Det jag känner när jag ser den här brittiska varianten från 1974 är nostalgi snarare än spänning eller annan filmupplevelse. Så spännande man tyckte det var när bombteknikerna klippte sladdar alltså.
  Lyxkryssaren Brittanic lämnar England för att segla över Atlanten. Då hör en man som kallar sig Juggernaut av sig till rederiets VD och berättar att han placerat ett antal bomber ombord som kommer detonera ett visst klockslag som han inte får en viss summa pengar. Till råga på allt är det full storm ute på Atlanten så att utrymma fartyget är inte ett alternativ.
  Då skickar man bombexperten Anthony Fallon (Richard Harris) för att oskadliggöra bomberna. Det är dock svårare än väntat och dessutom uppstår panik ombord när en av bomberna detonerar.
  Klassiskt katastroffilmsupplägg. Man följer ett antal passagerare och deras vedermödor blandat med bombexperterna, Scotland Yard och besättningen. Stjärnspäckat (i alla fall ur brittisk synvinkel) ner till minsta biroll, hela 30-talistgardet med Anthony Hopkins, David Hemmings, Roy Kinnear, Shirley Knight, Omar Sharif och så vidare. Regisserat av Richard Lester.
  Så inga fel på insatserna här. Inte heller något större fel på filmen, den känns välgjord och välspelad, men jag saknar lite nerv och nån att bry mig om av karaktärerna. 

En Kille På Halsen

En Kille På Halsen
Seven Minutes in Heaven
1986
Bolag: Warner Home Video

  Denna har jag sett för många år sen, men ungefär som med slashers så flyter ungdomsfilmer från 80-talet ihop en aning. Just den här typen av varma och inte-så-roliga ungdomsfilmer är min favoritfalang dessutom.
  Jennifer Connelly spelar Natalie, en ordentlig pluggtjej som alla killar blir förtrollade av. Hennes bästa kompis är Polly (Maddie Corman, som gör typ samma roll som i Some Kind of Wonderful nåt år senare). Hon är hennes motsats, fnittrig och boycrazy som mest av allt vill få till det med nån kille, men de visar henne inget intresse.
  När Natalies pappa är bortrest låter hon barndomskompisen Jeff (Byron Thames) bo hos henne när han blivit ovän med sin styvpappa. Det gör att även Polly börjar hänga där, och till slut blir huset centrum för diverse dejter och relationsdramer.
  Ja, den här slank ner lätt. Riktigt trevlig ungdomsfilm som har just den där värmen utan att egentligen vara speciellt djuplodande men ändå tillräckligt allvarlig för att man ska slippa tokiga förvecklingar eller urspårade festscener. Det är sympatiskt och lättsamt, men man bryr sig ändå på något vis. I vanlig ordning vilar John Hughes ande tungt över de här lite mer grubbliga ungdomsfilmer, och den här filmen skulle faktiskt kunna vara en av hans. Kanske inte en av hans bästa, men god nog.
  Jennifer Connelly är så klart förtjusande i huvudrollen, men vill även slå ett slag för det övriga gänget här. Speciellt killarna har det där lagoma självförtroendet som väcker sympatier. Och sen är det höst hela filmen. Det hatar jag inte.

Striking Distance

Striking Distance
Striking Distance
1993
Bolag: Egmont

  Bruce Willis spelar Tom Hardy, en alkoholiserad men rättskipens polis som blir hatad av kåren när han tjallar på en kollega som varit övervåldsam. Det blir inte bättre av att hans pappa, som också är polis, blir dödad vid ett ingripande och Tom driver tesen att en polis har mördat honom.
  Två år senare jobbar han som sjöpolis istället. Staden skakas av en seriemördare som kallas Polish Hill Murder och dumpar sina offer i vattnet. Tom blir den som åker ut på larmen om lik i vattnet, och det visar sig att offer efter offer är kvinnor han haft en relation med.
  Det finns ju så otroligt många trötta beståndsdelar här. Alkad polis som bor på husbåt, fejder mellan italienska och irländska polissläkter, omaka par, otroligt tråkig filmtitel och annat snark. Kanske är det pga dessa ingångsvärden som jag blir otroligt glatt överraskad av denna. Visst, det är tradigt och klyschigt i många stunder, men samtidigt är jag väldigt svag för den här typen av nästan slasher-aktig polisfilm. Tycker den påminner lite om Maniac Cop vissa stunder. Även Sea of Love finns när på något hörn.
  En hyfsat snygg seriemördar/whodunit-handling och ett helt galet uppbåd av birollsansikten. Dennis Farina, John Mahoney, Brion James och Tom Atkins swischar alla förbi. Och en pre-Sex & the City-Sarah Jessica Parker som Bruce Willis kollega.

Julie Darling

Julie Darling
Julie Darling
1982
Bolag: VTC

  En nostalgisk känsla infinner sig varje gång man hittar en fin b-thriller. Från när man hyrde hem fem filmer från billiga hyllorna på 80-talet och liksom aldrig gav upp jakten på pärlor. Den här filmen ser inte mycket ut för världen, och är väl inte det egentligen heller kanske, men slog verkligen an en ton hos mig från första bildrutan.
  Julie (Isabelle Mejias) är en söt och oskuldsfull tonåring med ett aningen osunt förhållande till sin pappa, som hon dyrkar. Mamman däremot kommer hon inte överens med. Det kommer därför som ett brev på posten när mamman blir överfallen och dödad av en våldtäktsman hemma i huset. Ett mord som dottern dessutom hade möjlighet att stoppa, men lät hända.
  När hon äntligen tror att hon ska få pappan för sig själv, så visar det sig att han har haft en annan kvinna, Susan (Sybil Danning), som han dessutom tänker gifta sig och flytta ihop med tillsammans med hennes son. Ännu en gång rasar Julies värld ihop och hon börjar smida planer för att stoppa det.
  Som sagt, redan från första bildrutan får jag en positiv känsla. Det är ju en b-film, det kommer man inte ifrån, men den känns ändå välfilmad i all sin enkelhet. Det vilar något italienskt över själva regin, kan inte sätta fingret på det närmare dock.
  Men framför allt är det ju nåt med det här lite skeva som slår an en ton. Hur den flera gånger är på gränsen att vara lite för sjuk eller sunkig, men hela tiden klarar sig undan på nåt vis. Inga jämförelser i övrigt, men den påminner lite om Sleepaway Camp på det sättet. Man sitter lite på spänn.
  Spännande är den inte direkt. Inte heller direkt våldsam eller blodig. Men den har en ljuvlig hyrvideo-stämning och är inte tråkig en sekund.

Neon - Bright Lights, Big City

Neon - Bright Lights, Big City
Bright Lights, Big City
1988
Bolag: Warner Home Video

  Hur mycket Michael J Fox än försökte bredda sig eller tvätta bort ung charmör-stämpeln så blir det ju alltid Michael J Fox på nåt vis. Här spelar han Jamie, en ung skribent på en prestigefull tidning som på kort tid har förlorat sin mamma och blivit lämnad av sin fru. Detta hanterar han genom droger och förnekelse. Han fastnar i nattliv och dekadens och klarar på grund av det inte heller att sköta sitt jobb på ett bra sätt.
  Ja, det är väl det filmen handlar om egentligen. Han försöker knyta upp knuten i sitt liv men hamnar hela tiden tillbaka i enkla utvägen kokain och alkohol.
  Tänkte att det skulle bli intressant att se hur Michael J Fox, som väl är mest känd för ganska endimensionella karaktärer, skulle klara att porträttera denna Jamie, men jag tycker inte han får någon spännande figur att jobba med tyvärr. Man ser ju mest hans vanlig paradroll egentligen. Fumlig, charmig och malplacerad. Denna gång på en nattklubb med kokain i näsan. Och ja, han springer baklänges i denna filmen också.

Bad Influence

Bad Influence
Bad Influence
1990
Bolag: Filmkompaniet

  Mmm, snåriga 90-talsthrillers. Får ej nog. Denna pushade Filmkompaniet hårt för när den kom, jag hyrde den säkert men minns inget av den så den kan inte ha gjort något bestående intryck. Hög tid för en omtitt med vuxenhjärna.
  Michael (James Spader) är en villrådig finansstreber som håller på att hamna i ett krogslagsmål när han räddas av den mystiske Alex (Rob Lowe). De blir vänner och Alex börja sakta lägga sig i Michaels lite komplicerade liv, och får saker att börja hända till hans fördel. Men när han märker hur Alex gång på gång varit gränslös så säger han ifrån och vill inte ha något med honom att göra mer.
  Det är då helvetet börjar, det som tidigare gått Michaels väg gör nu precis tvärtom.
  Verkligen en 90-talsthriller med alla erans element, både de bra och dåliga. Man lyckas verkligen få fram en klaustrofobisk och nästan lite panikartad känsla i hur Alex dyker upp i alla sammanhang. Rob Lowe gör en bra Ted Bundy-figur, en charmig psykopat, och James Spader gör sin grej med finess också.
  Det som drar ner känslan är nog mest det sena 80-talets storstadsmiljöer. Flashiga våningar och neonljus genom persienner. Överlag tråkiga miljöer. Föredrar verkligen när den här typen av thrillers utspelar sig i småstäder.
  Men överlag en habil och lagom svettig 90-talsthriller.