Days of Thunder

Days of Thunder
Days of Thunder
1990
Bolag: Esselte Video

  Jag har en lite speciell relation till filmåret 1990. Då var jag nämligen som besatt vid att ha filmer FÖRST. Innan de kom på video, innan de kom på svensk bio till och med ibland. Vägen dit gick genom femte generationens fulkopior som jag köpte och bytte med folk i Gula Tidningen (den tidens Blocket, i tabloidformat).
  Det gjorde även att i princip all film jag såg var textad på okända språk (ofta grekiska, så kallade "Cypernkopior") där man ibland bara kunde gissa sig till vad som hände i bild.
  Varför då denna lektion?
  Jo, Days of Thunder var en sån där film som jag hade och folk visste att jag hade. Kunde bli knackad på axeln av totala främlingar i skolan som ville låna den. Såg den då, så klart, men samtidigt: gjorde jag det? Jag känner att även om filmtypen kanske är min kopp te så kan den vara värd en titt i normal filmkvalitet.
  Tom Cruise spelar Cole Trickle, en ung lovande racingstjärna som managern Tim (Randy Quaid) tror stenhårt på men har svårt att övertyga andra om. Rowdy (Michael Rooker) är hans närmaste konkurrens och vid en tävling krockar de båda och får bestående skador.
  Men de är ändå säkra på att de vill tillbaka till racingbanan, trots att doktor Lewicki (Nicole Kidman) avråder dem båda att tävla eller ens köra bil igen.
  Ja, en klassisk väg-till-toppen-film som vanligt i sportfilmens värld. Kan inte säga att jag bryr mig supermycket om hur det går här, men det är ju ändå härligt att se en riktigt blockbuster från den här tiden. Med toppskådisar i varje roll, hit-soundtrack och regi av Tony Scott. Röda himlar? Jorå.
  Sen också lite fascinerande med de där filmerna som kom när en skådis, i detta fallet Tom Cruise, var on top of the world och vad han än gjorde slog rekord på biograferna. "Revenge" med Kevin Costner som jag såg häromveckan är väl också en sån film. 

  Idag har Days of Thunder svalnat rejält, men det finns något fint i det också. En 36 år gammal blockbuster-ruin.

En Mördare Bankar På

En Mördare Bankar På

Don't Open the Door
1974
Bolag: Videoklubben

  Amanda Post (Susan Bracken) hittar sin mamma mördad i sängen när hon är 12. Tretton år senare har hon gått vidare och bor i storstan när hon får ett telefonsamtal om att hennes mormor ligger för döden och hon borde bege sig till sin hemby för att vara med henne.
  Det gör hon och där möts hon av alla ansiktena från sin barndom, mestadels på ont. Det verkar nämligen som att många i staden inte gillar att hon är tillbaka. Till exempel mannen som sedan dess bott i mormors hus och har ett dockmuseum på vinden. 
  Och sedan börjar hon få flämtiga telefonsamtal...
  Ja, en klassisk "rysare" av division 3-modell. Ni vet den där typen av b-filmer där statisterna är folk som råkat komma med på bild och tittar rakt in i kameran.
  Men nog försöker man alltid. Ett sammelsurium av skräckkomponenter (läskiga dockor, speldosemusik, sneda Hitchcock-vinklar och mystiska telefonsamtal) som väl inte riktigt når fram, men det är ändå något med det här segmentet av b-film där folk är lite skeva och kanske inte så bra skådisar alltid. Det kan bli riktigt bra ibland. Här blir det väl helt okej.
  Fruktansvärt omslag som ser ut som ett svenskt hemmabygge, men faktiskt så är detta en liten del av originalaffischen som man blåst upp.

Vem Satte Dit Roger Rabbit?

Vem Satte Dit Roger Rabbit?
Who Framed Roger Rabbit?
1988
Bolag: Egmont

  Den här filmen har inte jag sett sedan den kom. Ändå har jag den säkert placerad på hyllan av 80-talsklassiker i mitt huvud. Kanske har jag varit lite rädd att se om den. Förlegad, kan den ha blivit. 
  Men nä, detta var ett riktigt kärt återseende. 

  Bob Hoskins spelar Eddie Valiant, en noir-detektiv i Hollywood under Golden Age-perioden. Då befolkas gatorna inte bara av människor utan av hundratals cartoon-stjärnor. En av dem är Roger Rabbit, som blir anklagad för mord på filmmogulen Marvin Acme. Motivet skulle ha varit att Rogers fru Jessica Rabbit har haft med Marvin.
  Men Eddie tror inte på detta, utan skyddar Roger från den ondskefulla Judge Doom (Christopher Lloyd) samtidigt som han letar sanningen.
  Bara idén att göra den här filmen med 80-talets teknik är ju våghalsig, och ofta har ju filmer med tekniskt nytänkande en tendens att dra ner på annat (t ex manus) men här tycker jag man hittar en perfekt balansgång ändå. 

  På ett sätt lite startskottet för den moderna barnfilmen, som brukar vara fulla med populärkulturella referenser som föräldrarna kan sitta och fnissa lite åt över huvudet på barnen. Här är det ju så klart oräkneliga referenser för cartoon-nördar, men även en rätt fin homage till noiriga deckare.
  Visst finns det väl ställen då man ler lite åt de föråldrade specialeffekterna, men ofta inte faktiskt. Med tanke på att filmen snart är 40 år så är det bra krut i hela filmen.

Frenchman's Farm

Frenchman's Farm
Frenchman's Farm
1987
Bolag: Walthers

  Australiska thrillers kan vara oupptäckta pärlor ibland. Har vi en udda fågel från 1987 som kanske inte börjar så bra men tar sig hyfsat.
  Juridikstudenten Jackie är ute och kör i obygden när hon får fel på bilen, och när hon går för att be om hjälp så befinner hon sig plötsligt i 1944. Där bevittnar hon ett mord och flyr från mördaren. Väl tillbaka i bilen är året 1987 igen. Hon berättar om händelsen för sin pojkvän Barry, men han tror henne naturligtvis inte. Barry är även aspirerande popartist och spelas av en David Reyne, brorsa till mer kända skådisen/sångaren James Reyne (från Tilllbaka till Eden bland annat).
  Men efter att Jackie forskat på ämnet i gamla tidningar så kan hon visa på att det faktiskt begick ett mord just där den dagen. Polisen är måttligt intresserad av ett vittne på ett 30 år gammal mord, så Jackie och Barry beger sig själv till den lilla byn för att forska i fallet.
  Den här filmen marknadsförs ju som en skräckfilm (yxan på omslaget osv) men detta har ju väldigt lite med videovåld att göra. Snarare en lite småknäpp deckare, där biten då de pusslar fram vad som hände för 30 år sedan är riktigt mysig, men där de ockulta inslagen lockar mer till fniss än spänning. Jag får inte alls ihop den biten av historien, men det har något med att mordet utfördes på skottdagen att göra. Dagen som "inte finns". 

  Oh well, strunta i den biten. Som positiv till pusseldeckare blir jag ändå nöjd.

Stockholmsnatt

Stockholmsnatt
Stockholmsnatt
1987
Bolag: Televerket

  En film som jag vet att jag inte sett sedan vi såg den i skolan. Med undantag av några scener som brukar swisha förbi ibland, "ett stycke värsting" och så vidare. En sak jag minns dock är hur dess syfte gick helt förlorat. En film som sponsrades av Televerket för att stoppa gatuvåld och vandalism blev istället många sjätteklassares första tådopp in i videovåldets värld. Härmade Paolos sparkar på skolgården. Tror inte han hatade det.
  Hur om helst, detta är i alla fall historien om hur Paolo Roberto går från att vara kungen av Kungsan till att komma på bättre tankar. Detta görs under 45 minuter med tonvikt på det första.
  Filmen är väl vad den här manusmässigt, men framför allt så är ju detta gåshudsnostalgi när allt är filmat on location i Stockholm 1986. Gallerian, Sergelgatan, tunnelbanan, radhusområden och så vidare. Och så klart de musikaliska delarna när Quincy gör electric boogie och Karl Dyall dansar till det.
  Sedan får man faktiskt ge Staffan Hildebrand att våldsscenerna är rätt coola för att vara Sverige 1986.

Dödsdansen

Dödsdansen
Two to Tango
1989
Bolag: Video Trade

  James Conrad (Don Stroud) är en yrkesmördare som fått nog och ska göra ett sista jobb innan han drar sig tillbaka. Det sista jobbet är att döda en miljonär i Buenos Aires som är minst sagt välbevakad. James hyr ett rum i ett närliggande hus och väntar på den rätta stunden men den kommer inte, så istället försöker han börja infiltrera sig i hans liv.
  Det är då han träffar hans älskarinna, tangodansösen Cecilia, som han fattar tycke för och det är ömsesidigt.
  Ja, klassisk lönnmördar-thriller (finns det ett genreord för det?) med opålitliga främlingar, dubbelspel och så klart lite femme fatale. Jag kan ofta gilla såna filmer, det blir nån slags light-James Bond-känsla i sina bästa stunder, och när man inte vet vilka man kan lita på så måste man ju se klart.
  Ingen problem att få ner den här heller. Inte märkligvärdig, men framför allt mot slutet så tycker jag den får lite nerv ändå.

Varning Livsfara

Varning Livsfara
Warning Sign
1985
Bolag: Transfer

  Ett kemiskt laboratorium i den amerikanska obygden slår larm om en läcka av "biologisk jäst" som panikstänger för in- och utpasserande. Anledningen till denna drastiska åtgärd är att labbet i själva verket skapar biologiska skridsvapen, något som borgmästaren Connolly (Yaphet Kotto) aldrig berättat för invånarna eller de som jobbar där.
  Detta skapar en panik då man dels inte vet vad som kommer hända med de som är där, och dels inte vet hur man ska hantera mobben av oroliga anhöriga som kämpar för att ta sig in i byggnaden.
  Sheriffen Cal Morse (Sam Waterston) är även personligt drabbad då hans fru är en av få inne i byggnaden som inte verkar vara smittad. Än.
  Såna här smittfilmer kan vara läskiga ur ett lite klaustrofobiskt perspektiv. Lite av den känslan finns här. Det är väl den bästa biten av filmen kan man säga. När man ska försöka förstå vad som hänt och händer där inne.
  Tyvärr, i alla fall ur mitt perspektiv, utvecklas filmen till nån slags zombie-liknande action som tyvärr är lite gäspig. Men då kan man i alla fall glädja sig att se G.W. Bailey i en annan roll än den som Lt. Harris i Polisskolan-filmerna.