Blow Out

Vittnet Måste Tystas
Blow Out
1981
Bolag: Walthers

  Den här filmen såg jag första gången när den gick på SVT i början av 90-talet. Var tvungen att kolla när det var, 25 juni 1992 enligt SMDB. Tyckte den var helt sjukt bra. Detta var nog i den tid i mitt liv som jag bäst uppskattade en snygg kameraåkning. Och då är ju Brian De Palma en go-to-guy.
  Tror detta är första gången jag ser den sedan dess.
  John Travolta spelar Jack, en man som livnär sig på att lägga ljudet till b-skräckisar. När han är ute i skogen och spelar in nya ljud så råkar han bli vittne till hur en bil får sladd och kör ner i vattnet. Polisen avfärdar det som en olycka men Jack har spelat in ljudet, och man hör tydligt hur ett skott går av före bilen får sladd.
  Frågan är vem som ska tro honom och vem han kan lita på?
  Den här typen av thrillers är en av mina favoriter. Med ett mysterium, opålitliga främlingar och gamla foton och grejer. Det finns mycket att tycka om här. Förutom det visuella som på sina ställen är helt magiskt, så gillar jag att filmen utspelar sig i en sunkig skräckfilmsmiljö och samtidigt har lite stänk av den genren själv på ett härligt meta-sätt.
  Men det är något i själva thrillern jag saknar ändå. Storyn alltså. Den hade kunnat haft en whodunit-twist till exempel. Då hade jag nog varit 100% såld.

FBI Morden 2

FBI Morden 2: Den Inre Kretsen
In the Line of Duty: A Cop for the Killing
1990
Bolag: Sandrews

  En grupp inom FBI jobbar med att infiltrera en drogkartell i jakten på storskurken när plötsligt Tommy, en omtyckt och meriterad kollega, blir ihjälskjuten helt oväntat av en smådealare. 
  Plötsligt stannar världen upp för poliserna i den tajta gruppen. De har förlorat en vän och kollega, men ska samtidigt försöka driva spaningen framåt. Någon drabbas av sorg, en annan av skuld, någon börjar tveka på om jobbet är värt det.
  Visst här finns en story om jakten på drogkartellen, men det känns som att filmen mer handlar om relationerna mellan kollegorna än att ta fast banditerna och det är bra. Skjutningar i skumma kvarter har vi sett innan.
  På något vis är den här rätt slätstrukna tv-filmen rätt modern, just det här att göra polisfilm med personporträtt istället för tjuv och polis. Inget jag lär se om men dugligt bruksdrama ändå.

En Prins i New York

En Prins i New York
Coming to America
1988
Bolag: Esselte Video

  Detta är en film som de flesta jag kände på den här tiden hade en starkare relation än jag. Nog såg jag En Prins i New York alltid, men det var verkligen ingen film jag kunde utantill eller kunde repliker från. Gamla Eddie Murphy-filmer är överlag lite som att kolla på gamla glasslistor eller godisreklamer från förr. "Just det, den HÄR minns jag".
  Oh well, En Prins i New York fick en ny vända i spelaren efter snart 40 år.
  Vet inte hur noga man behöver redogöra för handlingen här, men Eddie spelar ju då prinsen Akeem av Zamunda. En överbeskyddad ung herre som precis ska bli bortgift mot sin vilja. Han förklarar att han själv vill välja sin brud, och får några veckors tidsfrist av Kung Jaffe (James Earl Jones).
  Så han och tjänaren Semmi (Arsenio Hall) beger sig till New York för att hitta Akeem stora kärlek. Och ingen får veta att han är prins så han tar jobb som städare på en hamburgerrestaurang.
  Som de flesta komedier från SNL-myllan är det ju väldigt centrerat kring Eddie Murphy. Han spelar fyra olika roller, och hade nog kunnat spela fyra till om tekniken tillåtit 1988. Men det brukar bli mer överspänt och gapigt än så här, faktiskt. En Prins i New York känns mysig och hjärtlig även om man väl får sänka volymen några gånger också. En vinterfilm i New York. Där är man ju halvvägs på nåt vis.

The Rookie - Nykomlingen

The Rookie - Nykomlingen
The Rookie
1990
Bolag: Warner Home Video

  Den här såg jag på bio när den kom. Inte den typen av film jag normalt sett såg på bio, men det var ändå så ovanligt att någon ville gå på bio att jag i princip godkände vad som helst. Utan att minnas något alls av vad den handlade om, så hade jag ändå positiva minnen av den.
  Clint Eastwood spelar polisen Nick Polowski, på jakt efter en liga som stjäl och exporterar lyxbilar. Vid ett tillslag blir hans mångåriga kollega dödad, och nu paras han istället ihop med unga och oerfarna David Ackerman (Charlie Sheen)-
  Givetvis behandlar han sin nya kollega som skit, och givetvis är fallet nu "personligt" eftersom hans gamla kollega dödads.
  Ligan leds av den stilige Strom (Raul Julia) och hans flickvän Liesl (Sonia Braga). De ger lite guldkant till själv banditdelen, men annars är det mest som vanligt en massa sydamerikaner med ärrade ansikten som ramlar genom takfönster på hamnbyggnader.
  Hemtamt och absolut noll originellt men det är ändå lite fint med de där polisfilmerna som kom i kölvattnet efter Dödligt Vapen. Med omaka par, "sköna kommentarer" och i alla fall någon slags försök att skriva in lite djup i karaktärerna. Håller fast vid mitt positiva minne.

Nobody's Perfect

Nobody's Perfect
Nobody's Perfect
1989
Bolag: Nordic

  En kroppsbytarfilm slinkar alltid ner. Den här hyrde jag och såg när den kom. Säkert kopierade jag den också. Minns den otroligt rolig. Sedan dess har det runnit lite vatten under broarna känns det som. Både i vem man är själv (ej längre 15 år) och tiden man lever i.
  Stephen (Chad Lowe) har just börjat i college när han blir kär i Shelley (Gail O'Grady). Hon spelar tennis och när det uppstår en lucka i det kvinnliga tennislaget uppfinner han sin kvinnliga persona Stephanie för att komma när Shelley.
  Det gör han kanske lite för väl. Shelley erbjuder Stephanie att bli hennes rumskompis och plötsligt lever Stephen dubbelliv på college där han pluggar som både sig själv och Stephanie, som samtidigt gör succé i tennislaget.
  Det finns ju några olika typer av kroppsbytarfilmer. Dels de "magiska", där t ex barn och vuxen byter plats, men också de lite enklare könsbytarfilmerna som ofta har just den här handlingen. Det finns en samling skämt och situationer som brukar uppstå och de flesta finns nog med här. En fattigmans "Tootsie" kan man väl säga, men som ungdomsfilm tycker jag ändå den kryssar i mina rutor. Här finns lite töntar, jocks, snygga bilar, soliga campus och en massa fräsig 80-talspop som inte ens jag har hört talas om tidigare. Bland annat en rätt kul blåkopia av "Girls Just Want To Have Fun" som tog en stund innan jag insåg att det var en annan låt.
  Nog var det roligare med såna här manligt/kvinnligt-skämt när man var 15 år och året var 1989, men jag blir ändå glad av att se den här filmen idag. Den luktar videobutik.

Amityvilles Förbannelse

Amityvilles Förbannelse
The Amityville Curse
1990
Bolag: VCM

  Amityville-filmerna alltså. Var det ens en franchise eller kunde man göra dem lite hur man ville? Känns lite så. Här har vi en från 1990 som har fått 3.1 på IMDB. Direct-to-video.
  Ett par köper ett förfallet äldre hus som man får oväntat billigt i den lilla byn Amityville. Man bjuder med sig några vänner att tillbringa några höstdagar i huset för att renovera tillsammans.
  Men, så klart, det här huset har varit med om saker som sitter kvar i väggarna. Och detta visar sig på i princip alla sätt saker kan visa sig i en skräckfilm tror jag.
  När jag var i tonåren gjorde jag några egna skräckfilmer med videokamera ihop med kompisar. Didn't we all. Då var det inga problem att komma på coola och grymma mordscener direkt. Svårare att komma på vad man skulle prata om mellan mordscenerna. Så vi struntade väl mer eller mindre i det.
  Lite samma upplägg här. Ett antal skräckscener uppradade, mer som en clip show än en film egentligen. Det är katter som hoppar fram, tavlor som flyttar på sig, mardrömmar, illusioner, skumma tanter, konstiga sår som det krälar maskar ur, andra sår som läker mystiskt, en hund med lysande ögon, spindlar, råttor. Vad du än tycker är läskigt så finns stor chans att hitta det här.
  Det som saknas är ju kontexten. Vilka är de här personerna som går ner med ficklampan i källaren? Ingen aning. Men läskigt verkar det vara.

Titta Vi Rymmer

Titta Vi Rymmer
The Couch Trip
1988
Bolag: Transfer

  John W. Burns (Dan Aykroyd) är en manipulativ man som är intagen på ett mentalsjukhus, som efter att ha gjort sig ovän med sin psykiatriker Dr Baird rymmer från sjukhuset och blir misstagen för att vara just Dr Baird. Han tar tillfället i akt och stjäl doktorns identitet.
  Detta just som radiopsykologen Dr Maitlin (Charles Grodin) blivit utbränd och behöver en ersättare. Jobbet går då till den falske Dr Baird som är allt utom psykologiskt korrekt mot de som ringer in till showen, och därmed också blir en stjärna för sin "ärlighet".
  Ja, en förväxlingskomedi som i handlingen skulle kunna vara ett sommarlustspel med Robert Gustafsson. Inget finkalibrigt alltså. Däremot ganska småkul och underhållande.
  Men så har vi ju det här med SNL-filmer. Precis som när Steve Martin gjorde sina screwball-komedier så blir det ju lätt gapigt och övertänt med Dan Aykroyd alltså. Kul ibland, men mättnadskänslan kommer fort.