Operation Helknäpp

Operation Helknäpp
Steelyard Blues
1973
Bolag: Warner Home Video

  Jesse (Donald Sutherland) är en odugling som i princip bara drömmer om att köra sönder fordon. Just därför har han precis avtjänat ett fängelsestraff efter att han kört med en stulen ambulans i ett folkrace. På utsidan väntar brorsan Frank (Howard Hesseman) som är hans totala motsats. Framgångsrik och uppstyrd, och när han nu ska satsa på en politisk karriär är det viktigt för honom att inte Jesse hittar på nåt nytt skit.
  Frank försöker fixa vanliga jobb åt Jesse, som hellre drömmer sig bort till nån slags hippievärld där man bara softar. Han slår sig ihop med ett gäng udda figurer, bland annat prostituerade Iris (Jane Fonda) och schizofrena Eagle (Peter Boyle), för att bygga ett eget flygplan som kan ta dem till "friheten".
  Men det kostar så först måste de göra ett antal stötar för att få ihop pengar.
  Jag kan tycka det låter som en rätt kul film när jag skriver om den nu, men det är ju nåt med humor från förr som kan vara så svårt alltså. Få genrer är så fast i sin tidsanda, ändå. Lite som att Killinggängets grejer blir svåra att förstå för en generation som föds idag.
  Så inte tycker jag det är speciellt kul, men kan ändå sträcka mig till någorlunda underhållande. Det finns något den här slappa 70-talsstämningen som är behagligt. Och fint att se de här skådisarna under sina peak-år.

Avgrunden

Avgrunden
The Abyss
1989
Bolag: Transfer

  En videoklassiker som jag nog faktiskt inte sett sedan den kom. Minns den som oerhört spännande dock.
  Ett civilt men professionellt dykarteam anlitas för att ta reda på vad som hänt med en stridsubåt som försvunnit på djupt vatten. Väl nere på djupt vatten visar det sig att besättningen har lite olika agendor och dessutom rör sig någon slags främmande livsform kring deras undervatten-rigg.
  En undervatten-Alien minns jag att nån tidning skrev när den här filmen kom, och det stämmer ju på vis att den är något bortom den vanliga undervattens-filmen (om det nu finns en sån). Man får starka känslor för karaktärerna och det är vackert att se birollsslitvargar som Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio få två sällsynta huvudroller och göra dem i absolut perfektion.
  Finns många scener att få lite panik över för en klaustrofob som jag, men det är också en riktigt snyggt skriven historia. Till och med det "fåniga slutet" som jag hatade som ung är jag man nog att gilla idag.
  Väl värd sin omtitt.

Copycat

Copycat
Copycat
1995
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen har jag inte sett sedan jag såg den på bio när den kom. Minns den som bra. Eventuellt väldigt bra. 90-talets biominnen är betydligt grumligare än 80-talets, märkligt nog.
  San Francisco-polisen tvingas efter några brutala mord att inse att man har att göra med en seriemördare men har svårt att se mönstret, eftersom mördaren byter tillvägagångsätt för varje gång. Polisen MJ Mohanan (Holly Hunter) tar kontakt med psykologiprofessorna Helen Hudson (Sigourney Weaver) som har föreläst på ämnet seriemördare för att förstå mördarens mönster.
  Helen är väldigt neurotisk, delvis ärrad av tidigare möten med seriemördare, och vill först inte medverka, men inser snart att hon är mer inblandad än hon hade trott. Mördaren dödar nämligen baserat på hennes egen föreläsning och kopierar kända mord från andra seriemördare.
  En sak som är stor skillnad från när jag såg den här filmen första gången är att man idag har koll på dessa "klassiska" amerikanska seriemördare via alla dokumentärer och true crime-serie som gjorts. Om det gör filmen en tjänst eller inte är svårt att säga, men man inser i alla fall att det är en snyggt skriven och framförd thriller.
  Det tidiga 90-talets höstiga thrillermys är som bortblåst här, istället har vi en klassisk katt-och-råtta-thriller i storstadsmiljö som inte har nerven eller oförsägbarheten från till exempel Seven, men som ändå bjuder på snabba två timmars habil polisthriller.

Mordkliniken

Mordkliniken
Cardiac Arrest
1979
Bolag: MDC

  En seriemördare härjar i San Fransisco, och den gemensamma nämnaren för offren är att hjärtat är utskuret ur kroppen och att mordplatserna är helt rena från spår. Polisen jobbar efter olika teorier, kan det vara nån religiös sekt eller liknande? Utredaren Higgins får en känsla av att den kliniska precisionen kan tyda på att morden utförs av någon form av doktor.
  Som tittare får vi samtidigt följa människor som får reda på av sin doktor att de måste göra en hjärttransplantation, men att det är långa väntetider. Plötsligt kommer sedan ett samtal från någon som kan fixa fram ett hjärta snabbare för rätt pengar.
  Ja, om man nu hade hoppats på en mordgåta här så är den ganska snabbt löst. Man kan ju till exempel titta på omslaget för att se hur det ligger till. Men mysteriet är inte riktigt löst där. Man vet nämligen inte vem i kedjan mellan offer och sjukhus som är de skyldiga.
  Intressant hur videomarknaden i dessa tidiga dagar försökte att sälja in minsta polisfilm som videovåld. Titeln Mordkliniken hade i alla fall jag hajjat till på som skräcktörstande tonåring. Och sannolikt hade jag även blivit besviken när jag kommit hem med en tv-deckare av klassisk 70-talsmodell (fladdrande trenchcoats och bortklippta reklamavbrott) men idag kan jag ändå tycka det är rät njutbart att se detta. Den simplaste av tv-deckare som ändå ger ett visst välbehag.

Täcknamn: Coq Rouge

Täcknamn: Coq Rouge
Täcknamn: Coq Rouge
1989
Bolag: Sandrews

  Jag tror nog faktiskt aldrig jag sett denna. Utbudet av Jan Guillou-baserade deckare var rätt stort ett tag där i början av 90-talet att de flyter ihop en aning för mig. 
  Detta är den första filmen (och boken) om Guillous spionhjälte Carl Hamilton, och har väl egentligen mer en känsla av polisfilm än spionäventyr men det passar mig fint.
  I Stockholm sprids ryktet inom säkerhetspolisen om ett terrordåd som går under namnet Plan Dalet, men man vet inte riktigt vad som ska hända eller vilka som ligger bakom. Plötsligt hittas en högt uppsatt polis skjuten ute på Djurgården, och spåren leder i riktning mot Israel-Palenstina-konflikten. Hamilton beger sig till Mellanöstern för att få klarhet i frågan.
  Det är som att den här filmen har tre delar. Första delen i ett vintrigt 80-tals-Stockholm gillar jag mycket. Kan ju vara att jag är nästan överdrivet förtjust i Stockholmsfilmer från 80-talet, men här finns ju nåt annat också. En bra nerv, klass på skådespelare och produktion. Bechdel-testet kuggar man tyvärr dock. Lena T. Hansson dyker upp i några få kvinnliga repliker, annars är det gubbar så långt ögat nåt. Inga dåliga gubbar dock. Stellan Skarsgård, Krister Henriksson, Philip Zandén, Lennart Hjulström, Tjadden Hellström med flera stryker omkring i sina noir-trenchcoats.
  Sedan far då hela filmen ner till Mellanöstern, och då tappar jag den helt. Skarsgård går omkring som nån slags lone ranger i öknen, scener som typ inte leder någonvart utan mest verkar vara med för att ge filmen lite världsvan Bond-känsla.
  Väl tillbaka i Stockholm blir den bra igen. Sista kvarten är riktigt bra och nervig (och rätt brutal) thrilleraction.

Silent Killer

Silent Killer
Giornata nera per l'ariete / Fifth Cord
1971
Bolag: Master Video

  Giallo är (eller i alla fall var) en älsklingsgenre bland videosamlare som jag verkligen försökt att tycka om mer än jag gör. Kan verkligen känna en tjusning i det lite videosunkiga med halvdubbade italienska thrillers, men det saknas nån pusselbit för att jag ska känna mig helt hemma.
  Den försupne journalisten Andrea Bild (Franco Nero) tar upp jakten på en galen mördare som dödar folk i hans vänskapskrets. I kretsen finns såväl journalistkollegor, älskarinnor, doktorer och racerförare, och ingen verkar gå att lita på. Vem är mördaren?
  Ja, mycket mer än så finns inte att säga om själva intrigen. Deckarmässigt är vi på Lasse-Maja-nivå, men här finns ju något annat istället. Som vanligt så är det snygga miljöer och vinklar, några lite småläskiga scener och en mördare med svarta handskar. Men det blir ju lite som med slashers, att man inte kommer för att lära känna karaktärer utan för att se coola kameraåkningar och fantasifulla mord. Och där blir det ju check.

Give My Regard To Broad Street

Give My Regards To Broad Street
Give My Regards To Broad Street
1984
Bolag: Transfer

  Länge sen jag såg en musikfilm! Med den tanken i huvudet går jag till musikfilmshyllan (jo, jag har en) och plockar fram en med riktigt dåligt rykte, i en redan skamfilad genre dessutom.
  Men Paul McCartney va. Aldrig förgäves.
  Den här löst sammansatta storyn är knappt ens värd att redogöra för men Paul McCartney spelar sig själv. Han ska precis ge ut en ny skiva när mastertejperna blir stulna. Och de ondskefulla gubbarna från skivbolaget ger honom en tidsfrist att hitta dem igen.
  Lek med tanken att detta var handlingen i en vanlig film, utan Paul. Då är det inte säkert att den hade gjorts.
  Men den gjordes!  För att 1984 var det ingen som sa nej till Paul. Här trängs adlade skådespelare för att vara med och dra några repliker mot typ....Ringo. Då och då avbryts letandet efter mastertejperna av nåt musikinslag.
  Paul kanske måste repa, vara med i tv, spela in eller nåt liknande. Då dyker artistkollegor som David Gilmour, Eric Stewart, Dave Edmunds med flera upp i bakgrunden. Nån kanske till och med harklar ur sig nån replik. Sedan ska det letas mastertejper igen.
  Ja, som film är den ju nästan obegripligt dålig, men det är så fint med den här tiden ändå. Med Paul i sina puppy eyes men ändå med 80-talsfrisyr. Han både låter och ser strålande ut. Vem kan säga nej till en sån?