Rocketeer

Rocketeer

The Rocketeer

1991

Bolag: Touchstone

  Den här filmen hade jag på "Cypern-kopia" när den var alldeles ny. Vi vet såna där fulkopior man kunde köpa på gatan nere i Sydeuropa i början av 90-talet. Vet inte om Cypern hade något med dem att göra, men det var så vi kallade dem på skolgården i alla fall. Femte generationens bandkopia med textning på främmande språk och ett högst inofficiellt klipp-och-klistra-omslag. Det var grejer det.
  Har dock inte sett den sedan dess, så kändes lite kul att se den med svensk text och lite skarpare bild.
  Rocketeer kom i vågen av filmatiserade serietidningar efter Batman-hypen i slutet av 80-talet, och har lite samma plastiga scenografi, som väl inte är en brist på budget utan mer ett stilgrepp som låg i tiden. Här handlar det om piloten Cliff (Billy Campbell) som råkar hitta en mystisk motor som någon gömt i flygklubbens hangarer. Motorn visar sig vara en prototyp av ett jetpak, och snart står det klart att det är många som är ute efter just det här paketet. Uppfinnaren bakom det, FBI och en okänd skurkmobb slåss om att hitta det, men när Cliffs flickvän Jenny (Jennifer Connelly) blir kidnappad tar han tillfället i akt att använda jetmotorn för egen räkning. Han blir Rocketeer.
  Ja, här finns ingen mörk origin story eller några problematiserade karaktärer utan ett totalt endimensionellt matinéeäventyr med onda och goda. Och jag tycker det är jätteskönt och härligt. Det är bra fart, bra cast. Timothy Dalton, Alan Arkin, Paul Sorvino, Ed Lauter och Terry O'Quinn i övriga större roller. Jennifer Connelly är ju typ enda kvinnan med repliker, och det är väl inte det enda man kan problamtisera här om man vill. Men det tänker jag inte för jag hade en skitmysig stund med ett härlig matinéäventyr i 90-talsskrud. Och svensk text!!!

Avalon

Avalon
Avalon
1990
Bolag: Egmont

  Jag känner både ett intresse och ointresse för den här typen av långa livsdramer. Det är sällan jag blir speciellt riktigt besviken, men ändå för sällan att jag blir helt blown away för att tycka de ofta ganska långa speltiderna är värda besväret. High stakes. Ikväll har jag i alla fall tuggat mig Barry Levinsons immigrant-drama från 1990.
  Historien börjar med att Sam Krichinsky (Armin Mueller-Stahl) kommer till USA och Baltimore 1914. Till Amerika, drömmarnas land. Han fattar snabbt tycke och lockar dit i princip hela sin släkt av polska judar och bilder en stor familj i det nya landet.
  Och det är alltså den familjen vi får följa genom med och motgångar under några under framför allt 50-talet. Huvudpersonen är sonen Jules (Aidan Quinn) och hans karriär från att vara dörrknackande försäljare till att öppna ett eget varuhus. En ung Elijah Wood spelar hans son.
  Inte fullt så patriotisk som jag trodde, och det var väl skönt kanske. Men de får verkligen aldrig nog av den här nostalgin över tillväxtåren, amerikanarna. Men här finns inget direkt som rör om eller griper tag, men det är rätt trivsamt ändå. Och ganska kul ibland med lite Woody Allen-doftade gnabb om småsaker.
  Och sen i dessa tider så piggar det väl upp lite att gotta sig trivsamma immigrant-historier från USA.

Identitet Okänd

Identitet Okänd
The Bourne Identity
1988
Bolag: Warner Home Video

  Det fanns knappt en videobutik i början av 90-talet som inte hade en Rekommenderas-lapp på den här filmen. Ändå såg jag den aldrig. Kändes så lång, nästan tre timmar. Men nu har tiden blivit mogen att ta till mig rekommendationen.
  Richard Chamberlain spelar en man som vaknar upp hos en doktor på landsbygden i Frankrike efter att ha blivit hittad skottskadad. Han minns inte vem han är eller vad han heter, men ganska snabbt går upp för honom att han är eftersökt i alla fall. Och igenkänd. På de stora lyxhotellen verkar vara ett bekant ansikte, dock inte alltid positivt
  Plötsligt är han jagad av ett stort antal människor, som verkar ha lite olika agendor, och det är väldigt osäkert i vilka lag alla spelar. Till en början tänker man naturligt att huvudrollsinnehavaren var på den goda sidan, men var han verkligen det?
  Ja, den här handlingen kan säkert de flesta redan, men för mig är detta första mötet med historien kring Jason Bourne och hans identitet. Jag har till exempel inte sett någon av Bourne-filmerna som kommit på 00-talet. Tror ändå jag började i rätt ända. 1988 känns hemtamt.
  Inte bara för min egen kulturella hemvist, utan även för att jag tycker historien får en boost av att utspela sig i en tid utan internet, mobiltelefoner och annat som ger en klaustrofobisk känsla till Jasons jakt på vem han är. 
  Jag kan verkligen förstå att filmen rekommenderas till videohyrare när det begav sig för detta är ju stor videounderhållning. Dels är historien bra och fängslande, men också för att den ständigt rör på sig, det finns nåt nytt skit kring varje hörn. Den här tv-filmsversionen är ändå oväntat actionfylld och brutal, och även om det vilar lite Sidney Sheldon-känsla av själva produktionen, så känns det ändå tillräckligt mycket som en världsvan Bond-film i slutändan.

Operation Helknäpp

Operation Helknäpp
Steelyard Blues
1973
Bolag: Warner Home Video

  Jesse (Donald Sutherland) är en odugling som i princip bara drömmer om att köra sönder fordon. Just därför har han precis avtjänat ett fängelsestraff efter att han kört med en stulen ambulans i ett folkrace. På utsidan väntar brorsan Frank (Howard Hesseman) som är hans totala motsats. Framgångsrik och uppstyrd, och när han nu ska satsa på en politisk karriär är det viktigt för honom att inte Jesse hittar på nåt nytt skit.
  Frank försöker fixa vanliga jobb åt Jesse, som hellre drömmer sig bort till nån slags hippievärld där man bara softar. Han slår sig ihop med ett gäng udda figurer, bland annat prostituerade Iris (Jane Fonda) och schizofrena Eagle (Peter Boyle), för att bygga ett eget flygplan som kan ta dem till "friheten".
  Men det kostar så först måste de göra ett antal stötar för att få ihop pengar.
  Jag kan tycka det låter som en rätt kul film när jag skriver om den nu, men det är ju nåt med humor från förr som kan vara så svårt alltså. Få genrer är så fast i sin tidsanda, ändå. Lite som att Killinggängets grejer blir svåra att förstå för en generation som föds idag.
  Så inte tycker jag det är speciellt kul, men kan ändå sträcka mig till någorlunda underhållande. Det finns något den här slappa 70-talsstämningen som är behagligt. Och fint att se de här skådisarna under sina peak-år.

Avgrunden

Avgrunden
The Abyss
1989
Bolag: Transfer

  En videoklassiker som jag nog faktiskt inte sett sedan den kom. Minns den som oerhört spännande dock.
  Ett civilt men professionellt dykarteam anlitas för att ta reda på vad som hänt med en stridsubåt som försvunnit på djupt vatten. Väl nere på djupt vatten visar det sig att besättningen har lite olika agendor och dessutom rör sig någon slags främmande livsform kring deras undervatten-rigg.
  En undervatten-Alien minns jag att nån tidning skrev när den här filmen kom, och det stämmer ju på vis att den är något bortom den vanliga undervattens-filmen (om det nu finns en sån). Man får starka känslor för karaktärerna och det är vackert att se birollsslitvargar som Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio få två sällsynta huvudroller och göra dem i absolut perfektion.
  Finns många scener att få lite panik över för en klaustrofob som jag, men det är också en riktigt snyggt skriven historia. Till och med det "fåniga slutet" som jag hatade som ung är jag man nog att gilla idag.
  Väl värd sin omtitt.

Copycat

Copycat
Copycat
1995
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen har jag inte sett sedan jag såg den på bio när den kom. Minns den som bra. Eventuellt väldigt bra. 90-talets biominnen är betydligt grumligare än 80-talets, märkligt nog.
  San Francisco-polisen tvingas efter några brutala mord att inse att man har att göra med en seriemördare men har svårt att se mönstret, eftersom mördaren byter tillvägagångsätt för varje gång. Polisen MJ Mohanan (Holly Hunter) tar kontakt med psykologiprofessorna Helen Hudson (Sigourney Weaver) som har föreläst på ämnet seriemördare för att förstå mördarens mönster.
  Helen är väldigt neurotisk, delvis ärrad av tidigare möten med seriemördare, och vill först inte medverka, men inser snart att hon är mer inblandad än hon hade trott. Mördaren dödar nämligen baserat på hennes egen föreläsning och kopierar kända mord från andra seriemördare.
  En sak som är stor skillnad från när jag såg den här filmen första gången är att man idag har koll på dessa "klassiska" amerikanska seriemördare via alla dokumentärer och true crime-serie som gjorts. Om det gör filmen en tjänst eller inte är svårt att säga, men man inser i alla fall att det är en snyggt skriven och framförd thriller.
  Det tidiga 90-talets höstiga thrillermys är som bortblåst här, istället har vi en klassisk katt-och-råtta-thriller i storstadsmiljö som inte har nerven eller oförsägbarheten från till exempel Seven, men som ändå bjuder på snabba två timmars habil polisthriller.

Mordkliniken

Mordkliniken
Cardiac Arrest
1979
Bolag: MDC

  En seriemördare härjar i San Fransisco, och den gemensamma nämnaren för offren är att hjärtat är utskuret ur kroppen och att mordplatserna är helt rena från spår. Polisen jobbar efter olika teorier, kan det vara nån religiös sekt eller liknande? Utredaren Higgins får en känsla av att den kliniska precisionen kan tyda på att morden utförs av någon form av doktor.
  Som tittare får vi samtidigt följa människor som får reda på av sin doktor att de måste göra en hjärttransplantation, men att det är långa väntetider. Plötsligt kommer sedan ett samtal från någon som kan fixa fram ett hjärta snabbare för rätt pengar.
  Ja, om man nu hade hoppats på en mordgåta här så är den ganska snabbt löst. Man kan ju till exempel titta på omslaget för att se hur det ligger till. Men mysteriet är inte riktigt löst där. Man vet nämligen inte vem i kedjan mellan offer och sjukhus som är de skyldiga.
  Intressant hur videomarknaden i dessa tidiga dagar försökte att sälja in minsta polisfilm som videovåld. Titeln Mordkliniken hade i alla fall jag hajjat till på som skräcktörstande tonåring. Och sannolikt hade jag även blivit besviken när jag kommit hem med en tv-deckare av klassisk 70-talsmodell (fladdrande trenchcoats och bortklippta reklamavbrott) men idag kan jag ändå tycka det är rät njutbart att se detta. Den simplaste av tv-deckare som ändå ger ett visst välbehag.