onsdag 22 september 2021

Inga Spår Efter Alex

Inga Spår Efter Alex
Without a Trace
1983
Bolag: Transfer

  Filmer om försvunna barn. Blir aldrig omodernt. Slutar aldrig att fånga mig heller. Oavsett om man sitter och pinar sig genom tio avsnitt av Netflix-noir eller en amerikansk tv-film från 1992 så är det alltid en resa. Finns ju bättre och sämre så klart, men hög lägstanivå och sällan bortkastad tid.
  Här ser dessutom förutsättningarna ovanligt goda ut. New York, 1983, höst, bra betyg och dessutom vad det verkar totalt bortglömd idag.
  Och ja, den griper tag direkt. Får nästan gåshud när höstlöven blåser över välbärgade New York-gator och en liten pojke i manchesterjacka går från skolan ihop med sin mamma. Det är fint filmat, fina miljöer, fina ansikten. Den här typen av filmer är bland det bästa jag vet, känner jag.
  Snart sjuåriga Alex (Danny Corkill) säger hej då till sin mamma för att gå ett kvarter ensam till skolan. Men den här morgonen kommer han inte fram. Danny är skötsam och duktig och ingen kan förstå vart han har tagit vägen. Efter att ett par spår har avskrivits står polisen handfallna, och sakta så trappas sökandet och mediaintresset ner. Kvar står mamman Susan (Kate Nelligan) med en försvunnen son som hon är säker på lever någonstans. 
  Hennes enda hopp är polisen Al Menetti (Judd Hirsch) som har barn i samma ålder och känner extra kall att hitta Alex.
  Ja, inget nyskapande i själva intrigen. Skulle kunna ha varit en miniserie för ABC likaväl. Det som skiljer är ju framförandet. Kate Nelligans soloprestation som den desperata mamman är helt enorm. Inget teatraliskt överspel utan små, små detaljer. Ansiktsuttryck och pauser. Man känner nerven. Susan jobbar som litteraturprofessor och just den här krocken mellan hennes skyddade värld av kultur och litteratur som möter gatans grymhet och verklighet kryper verkligen under skinnet.
  Två timmar är filmen, men känns längre. På ett positivt sätt. Det känns som att jag suttit och kollat genom tio avsnitt av en jättebra Netflix-serie, fast med den positiva skillnaden att detta är New York 1983. En annan tid, nästan 40 år sedan, men ändå samma grundpanik som det skulle vara idag. Var är Alex någonstans?

tisdag 21 september 2021

Deadly Friend

Deadly Friend
Deadly Friend
1986
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen har aldrig lockat mig. Wes Craven ändå, kan man ju tänka, men i ärlighetens namn är det rätt få filmer av honom som jag gillar. Sedan jag tror att omslaget andas för mycket svart magi (min tråkigaste skräckgenre) för att jag ska bli intresserad.
  Men förr eller senare får man ju dra plåstret.
  Måste säga att jag blev lite överraskad ändå. Inte i positiv mening utan mer att det knappt ens är en skräckfilm.
  Paul Conway (Matthew Labyorteaux) är en geniförklarad tonåring som byggt en egen robot som både förstår och kan interagera med människor. När han tillsammans med min mamma flyttar till en ny blir han bekant med och kär i grannflickan Samantha (Kristy Swanson), en helylle girl-next-door som blir misshandlad av sin kontrollerande pappa.
  En natt när Samantha varit hos Paul upptäcker pappa det och misshandlar henne till döds. Paul som precis fått sin robot förstörd av en galen granntant (Anne Ramsey) stjäl hennes kropp från bårhuset och opererar in robotens hjärna i hennes huvud. Efter någon dag vaknar Samantha upp och ser ut att vara som vanligt, men det visar sig att hon blivit en hänsynslös mördarzombierobot.
  Naturligtvis svårt att ta handlingen på allvar, men jag skulle ändå inte klassa det som en komedi. Med mordscenerna bortklippta (så klart) så blir det snarare som ett lite skruvat pojkäventyr. Goonies, The Lost Boys, Fright Night, PoltergeistThe Gate och så vidare. Eller Stranger Things för den delen. Den idylliska villaförorten möter ondskan. 
  Inte otittbart men samtidigt lite väl svagt på något vis. Aldrig spännande eller kul. Möjligen lite underhållande som tidsdokument.

måndag 20 september 2021

Ska Vi Leka Doktor?

Ska Vi Leka Doktor?
Gross Anatomy
1989
Bolag: Egmont

  Livets små glädjeämnen ändå. Som när man låg och halvsov efter skolan på eftermiddagen 1990 och lät TV1000 eller FilmNet rulla för att man inte orkade hitta fjärrkontrollen. Och så dök det upp en film man blev fullkomligt uppslukad av. Out of the blue. Noll förväntningar.
  Plockade den här filmen från hyllan idag. Minns omslaget vagt men annars ingen aning om vad det är för något. Men kul att beta av lite sånt man inte sett.
  Matthew Modine spelar Joe Slovak, en läkarstudent som tar livet med en klackspark. Detta retar kamraterna i studiegruppen, som alla kommer från framgångsrika läkarsläkter med höga krav hemifrån på resultat och framgång. Men det rör inte Joe i ryggen. Han kommer från enklare förhållanden och har allt att vinna på läkarutbildningen, vilket gör att han har råd att gå omkring och vara skön kille på campus och kanske framför allt att han har råd att ifrågasätta.
  Han hamnar direkt i konflikt med skolans kärve överläkare Rachel Woodruff (Christine Lahti) som gärna testar Joe lite extra, men också försöker peppa honom att vara mer seriös. I studiegruppen finns också Laurie spelad av Daphne Zuniga i sin paradroll som präktig, sur men så klart väldigt vacker helylleflicka. Här ska hon vara motpol till yvige Joe och så klart har de en romans.
  Måste bara flika in en sak om Daphne Zuniga här. I högstadiet sa en gång min kompis Ronnie att hon är jävligt snygg, synd bara att hon har så konstigt namn. Kanske mer jobbigt om man tänkt gifta sig med henne, men det kanske Ronnie tänkte, det frågade jag aldrig.
  Ja, detta låter ju onekligen som en rätt medelmåttig romcom när man beskriver den, och viss mån är den väl det, men blev bara så himla glad av den. Perfekt eftermiddagsmys. Sympatiska ansikten och lagoma konflikter. Jag tycker dock att den svenska titeln är lite missvisande, speciellt jämfört med den mer neutrala, amerikanska originaltiteln. För inte är det väl någon komedi direkt. Inga komiska förvecklingar eller missförstånd, snarare i så fall ett varmt coming-of-age-drama om några studenters sätt att hantera press och förväntningar. En läkar-Döda Poeters Sällskap. Och faktiskt så tycker jag det är märkligt att jag knappt ens hört talas om den här filmen innan.
  Den borde vara helt standard som eftermiddagsmys på TV3 sedan länge.

söndag 19 september 2021

Kamrat Mördare

Kamrat Mördare
Red King, White Knight
1989
Bolag: Jaguar Films

  Under mina mest frekventa videohyrarår var Jaguar Films ett bolag man ofta fick med sig filmer hem från i kassen från videobutiken. Ett lågbudgetbolag med ganska hygglig lägstanivå och ingick alltid i specialerbjudanden (till skillnad från snikna Transfer!!). De var också ganska bra på att marknadsföra sina filmer, varje kassett hade en lång radda trailers från aktuella filmer och till slut kunde man ju de där trailerna utantill. Jag och Micke Andersson satt och läste med i trailern för Spioner För Miljoner minns jag.
  Ur denna aska stiger också problemet med om man verkligen sett vissa filmer eller om man bara minns trailern väldigt väl. Kamrat Mördare med Max von Sydow med Tre Dagar För Condor-aura på omslaget, minns jag väl. Dels från lågprishyllorna men framför allt från Jaguars trailertjat.
  Men såg jag den? Oavsett så minns jag så lite att den är förtjänst av en sväng till i spelaren.
  Tom Skerritt spelar Stoner, en fd CIA-agent som lockas tillbaka i yrket efter att USA nås av information om att Sovjetunionens president, Michail Gorbatjov, ska mördas vid en offentlig tillställning av en torped. Stoner har lite spöken också, på hans sista uppdrag innan han lade av, begick hans fru självmord. Eller om hon mördades. Det där flashar förbi lite parallellt.
  Ja, detta är ju precis vad man trodde. En spionthriller (gjord för tv) i kalla kriget-land. Vem kan man lita på? Ja, det är just den biten som tilltalar mig här. Svängningarna i tillit. Som vanligt när det gäller spionfilmer så fattar jag inte jättemycket av intrigen (brist på intresse också, ska väl tilläggas) men jag har det ganska bra ändå när jag tittar på den. Rätt många spännande och rafflande scener med rotande i byrålådor och nervösa jakter gör ändå filmen lättslukad på något vis. Skönt att den har normal filmlängd också, spionfilmer har ju en tendens att vara en bra bit över två timmar, men detta är avklarat på behagliga nittio.
  Sedan ska det väl sägas att detta inte är nån John Le Carré-roman direkt, utan en tämligen lättsmält kioskspiondeckare med en del ganska våldsamma actionscener. Välgjort i all sin tv-mässiga enkelhet.

lördag 18 september 2021

Agnes of God

Agnes of God
Agnes of God
1985
Bolag: VideoTrade

  Om Let's Get Harry, som jag såg tidigare i veckan, hade lite problem att klara Bechdel-testet så blir det bättre resultat här. Här är männen förpassade till bleka biroller medan alla med bärande repliker är tre kvinnor.
  Meg Tilly spelar Syster Agnes, en ung, hängiven nunna på ett kloster i Kanada. En natt föder Agnes en bebis som sedan hittas död i en papperskorg. När man frågar Agnes vem som är barnets far säger hon Gud.
  För att tränga innanför det fromma skalet skickar polisen psykologen Martha Livingston (Jane Fonda) för att lära gärna Agnes och försöka förstå vad som egentligen hänt. Men Agnes lever i en naiv, nästan infantil, tro om att allt på jorden är Guds verk. Samtidigt är abbedissan Miriam Ruth (Anne Bancroft) irriterad över psykologens närvaro och försöker motarbeta arbetet.
  Förutsättningarna är ju enorma i min bok här. Tre starka (kvinno)roller, tre fantastiska skådespelare, ett kammardrama med lite whodunit-faktor. Så klart väntar man sig ingen rafflande eller ens spännande thriller utan att välspelat drama. Och det finns mycket jag verkligen tycker om, framför allt de tre huvudrollsinnehavarna är ju fantastiska.
  Det slår mig lite hur Anne Bancroft är väldigt unik i hur hon nästan typecastas till roller som kärv, vältalig medelålders kvinna med skinn på näsan. Lite som Margaretha Krook i Sverige. Älskar rolltypen och älskar hur hon förvaltar den.
  Läste precis att Meg Tilly håller denna film som favorit av de hon var med i, och jag kan förstå det. Här finns utrymme för en skådespelare att breda ut sig, utrymme för nyanser. Klostret är enormt effektivt som teaterscen.
  Fotot av Sven Nykvist är enormt också. Mycket har han gratis av miljöerna. Ett ensligt kloster på den kanadensiska tundran. Vinter. Men otroligt fina bilder, det kommer man inte ifrån.
  Ändå tittar jag på klockan.
  Det är som att jag aldrig blir tillräckligt intresserad. Visst räcker det en bit med att se fina rollpresentationer och njuta av ett vinterlandskap anno 1985. Men själva historien går liksom inte genom rutan för mig. Jag vet inte om det är själva handlingen som inte tilltalar mig tillräckligt eller om man misslyckas med att engagera på andra sätt, men jag tror helt enkelt att själva grundhistorien om hur en ateist försöker skapa vänskap med en djupt troende känns lite för omaka-par-tråkig.
  Tyvärr, ska jag säga. För jag vill verkligen gilla en film där jag gillar alla ingredienser var för sig.

fredag 17 september 2021

Raka Rör

Raka Rör
Six Pack
1982
Bolag: Transfer

  Skulle man se lite blandade skärmdumpar från den här filmen skulle man lätt kunna tro att detta var en socialrealistisk neo-noir från slutet av 70-talet. Avlövade höstskogar i Texas, dammiga ökenvägar och avfolkningsbygd.
  Men ur den misären reser sig en bedårande feelgood-film, och ingen är gladare än jag.
  Kenny Rogers spelar Brewster Baker, en åldrande racingförare som försörjer på att åka runt och vinna prispengar i den amerikanska södern. När han passerar en liten håla i Texas blir hans bil rånad på delar och när han konfronterar tjuvarna visar det sig vara barn.
  Sex föräldralösa barn som försörjer sig på att stjäla bildelar åt stadens korrumperade sheriff (Barry Corbin, så klart).
  Men Brewster är en rättvis man, så istället för att anmäla dem försöker han förstå deras situation och hjälpa dem. Den motorkunniga barnaskaran fattar tycke för honom och vill gärna följa med honom på hans tävlingar, men Brewster är en loner som helst vill vara en free spirit. Ta dagen som den kommer. Utan sex barn.
  Men vet ni, en vänskap växer fram och när Brewsters ärkefiende Terk (Terry Kiser) börjar köra med fulspel för att vinna loppen så är det bra att ha sex händiga barn på sin sida.
  Ja, detta var ju en helt bedårande myspärla, måste jag säga. Kenny Rogers gör sig helt perfekt som rättskaffens mysfarbror! Diane Lane är jättefin som äldsta syskonet Heather! Kul att se Terry Kiser i en annan roll än den som döde Bernie i Länge Leve Bernie! Roligt också med Anthony Michael Hall i en tidig roll som ett par barnen!
  För att nämna några förtjänster.
  Men framför allt är ju detta sånt högklassigt mys! Just det där lättsamt honkytonkiga blandat med en faktiskt ganska hjätevärmande historia om hur Brewster och barnen kommer närmare varandra. Jag brukar normalt sett vara ganska ointresserad av tävlingsscener i såna här filmer, men här smittas jag verkligen av peppen för det är så härligt gäng.
  Jag vill se fler feelgood-filmer med Kenny Rogers! Han passar verkligen perfekt i rollen som lågmäld mysfarbror, och sedan gillar man ju att han är 44 år gammal på den här bilden.

torsdag 16 september 2021

Sweet Sixteen

Sweet Sixteen
Sweet Sixteen
1983
Bolag: Sonet Video

  Slashern har många ansikten. Den här hade jag sorterat som slasher i mina videohyllor utan att ha sett den. Helt tokigt ute var jag inte. Det är ju en slasher i det avseendet att den innehåller en massa bortklippta bort. Säkert brutala, men det vet vi svenska videohyrare inget om. Kan bara spekulera.
  Men allra mest är detta en småputtrig glesbygdsdeckare som passar mig alldeles utmärkt.
 15-åriga Melissa (Aleisa Shirley) är nyinflyttad till en amerikansk småstad och blir genast känd som boycrazy/promiskuös, och väl inte helt utan anledning kanske. Problemet är bara att de killar, eller kanske snarare män, som hon går på dejt med oftast hittas döda dagen efter.
  Är Melissa en femma fatale eller är det någon annan som dödar i hennes fotspår?
  Mysteriet landar hos stadens sheriff, spelad av Bo Hopkins (b-filmslegendar ju, men för mig framför allt förevigad som Matthew Blaisdel i Dynasty). Han får god hjälp av sin präktiga och deckarslukande dotter Marci (spelade av den förtjusande Dana Kimmel från Fredagen den 13:e Del 3). Vid den lilla stan finns ett indianreservat och de rasistiska bonnläpparna är säkra på att den våldsamme Jason Longshadow (en snygging-indian av E-Type-modell) och en mobb sluter upp.
  Men den grubblige sheriff Burke är helt säker på att någon annan ligger bakom morden.
  Ja, jag älskar ju deckare av den här typen. Speciellt i rymlig småstadsmiljö där man får goda möjligheter att hålla isär karaktärerna. Tyvärr så har censuren tuggat i sig lejonparten av slutscenerna, så jag fick spola tillbaka och kolla en gång till för att fatta vad som hände och hur det låg till. Tur då att filmen kommer med en deckar-epilog där sheriffen berättar för sin kollega vad som egentligen hände.
  Så himla trivsam film!