måndag 3 oktober 2022

Fallet Henry

Fallet Henry
Regarding Henry
1991
Bolag: CIC

  Det är fina Harrison Ford-år i början av 90-talet. Även om det är olika roller så är det lite samma karaktär. Här får vi två klassiska Harrison Ford-karaktärer till priset av en.
  Henry Turner är en framgångsrik advokat som inte drar sig för speciellt mycket för att vinna sina mål. En kväll blir han skjuten av en rånare och vaknar upp utan att kunna vare sig gå, tala eller minnas något av sitt tidigare liv.
  Den prominenta familjen på Manhattan får hem en stort barn som sakta upptäcker vad det är för värld han lever i. Och vet ni, han kommer till nya insikter. Det handlar om family values, det handlar om den falska socitetsvärlden, det handlar om den förljugna advokatvärlden.
  Egentligen påminner filmen rätt mycket om en kroppsbytarfilm. Ett litet barn som navigerar i en vuxenvärld. Fast här är det mer familjemys än komiska förvecklingar. Dock en del scener som skulle kunna vara hämtade ur Big eller kanske Elf.
  Men familjemyset går inte av för hackor. Harrison Ford är fin här, så klart. Så är även Annette Bening som hans fru, så klart. Finns inte mycket att klaga på egentligen. New York, höstlöv i luften och Mike Nichols vid spakarna. Sedan lite kul att detta är en av J.J. Abrams första filmmanus.
  Habilt. Och det räcker långt, vissa dagar.

onsdag 28 september 2022

Långt Farväl

Långt Farväl
Long Goodbye
1973
Bolag: Warner Home Video

  Min noirfobi kanske är lite begränsande, men jag tror mest den gjort mig gott. Får jag en noirig vibb av en film jag plockar fram så väljer jag oftast en annan. 
  Men ibland måste man möta sina fobier. Den här kanske kan vara nåt? Elliott Gould gillar jag. Högt betyg på IMDB.
  Elliott Gould spelar Philip Marlowe, redan där gäspar jag. Privatdetektiv med cigarett i mungipan. Här kretsar fallet till en början kring han själv. Han hjälper en vän genom att skjutsa honom till mexikanska gränsen för att hämta ett paket. Dagen efter är vännens fru mördad, vännen blir huvudmisstänkt och ett par dagar senare hittas även han död på ett hotellrum.
  Polisen blir misstänksam vad Marlowes del i det hela är, samtidigt som han åtar sig ett nytt fall som så småningom ser ut att ha med mordet att göra.
  Förlåt cineaster men jag fixar inte detta. Jag tittar på klockan, jag tittar på mobilen, jag bryr mig inte. Att se Elliott Gould går omkring och vara smart-ass ger mig ingenting. Att filmen dessutom är uppdaterad till promiskuöst 70-tal gör bara bägaren ännu smolkigare, är jag rädd.
  Säkert jättebra film.

söndag 25 september 2022

Funhouse

Funhouse
Funhouse
1981
Bolag: Esselte Video

  Tobe Hooper har lite samma förbryllande filmografi som Wes Craven. Banbrytande klassiker varvat med dussinthrillers och uddlösa tv-filmer. Mellan Eaten Alive och Poltergeist klämde han in den här filmen som jag har sett för många sedan, eventuellt mer än 30, under min mest slasherslukande period och minns vagt som ingen favorit.
  Sånt kan ju tiden ändra på. Nytt försök.
  Tonåriga Amy (Elizabeth Berridge) smyger ut på dejt med Buzz (Cooper Huckabee) för att gå på ett kringresande tivoli, trots att just det här tivolit har dåligt rykte sedan två ungdomar försvann där förra gången. Inte nog med det, man tycker dessutom det är en bra idé att hoppa av tåget i The Funhouse för att övernatta där inne med två kompisar.
  Man blir då vittne till hur en man i Frankenstein-mask mördar tivolits spådam. Det visar sig att hela det kringresande tivolisällskapet är nån slags inavlad familj och mannen i Frankenstein-masken är en vanskapt vuxen son som verkar ha gjort en del dumheter.
  Så nu är man fast i det nedsläckta tivolit omringade av en massa cirkusfreaks.
  Visst finns det något skräckfilmsmysigt i miljön. Rangliga mekaniska clowner och skev cirkusmusik. Och ej att förglömma: 1981. Det ultimata slasheråret vad det gäller frisyrer och tajta jeans. Tyvärr är det nog de enda positiva känslorna jag känner här.
  Det är som att filmen fastnat mellan två olika världar. Den är liksom vare sig tillräckligt bra eller tillräckligt sunkig. Jag saknar b-filmens oförsägbarhet lika mycket som dramaturgisk kvalitet. Den här typen av filmer är för mig oftast mest beroende av stämningen, och nog finns det korn av mysig slasherstämning här, men i det stora hela blir det mer som en utspädd Tourist Trap.

torsdag 22 september 2022

Jumpin' Jack Flash

Jumpin' Jack Flash
Jumpin' Jack Flash
1986
Bolag: Transfer

  Drottningen av thrillerkomedi måste hon väl ändå vara, Whoopi Goldberg. Paradrollen som street smart ta-ingen-skit-tjej har hon gjort så många gånger att jag har lite svårt att hålla isär vilka filmer jag sett och inte, men den här tror jag var första gången.
  Här spelar hon Terry, en färgstark datanörd som jobbar på bank och tycker det piggar upp att chatta lite skönt med kunderna, vilket banken inte uppskattar. En kväll får hon kontakt med någon som kallar sig Jumpin' Jack Flash som istället för bankärende ber henne om en personlig tjänst.
  Han är brittisk diplomat som lämnats kvar i Östeuropa av MI5, och nu behöver han hjälp att ta sig tillbaka. Hon tar på sig att göra några enkla ärenden åt honom, men snart är hon insyltad i en spionhistoria som blir svårare och svårare att ta sig ur.
  Yes, klassisk thrillerkomedi-mark. En handfull ganska roliga scener gör den sevärd som komedi, tycker jag. Lite pliktskyldig action får man väl tugga i sig antar jag.
  Men det är inte bara Whoopi som gör sin paradroll här. Jag skulle nog säga att alla gör det, ner till minsta cameo. Det känns nästan som att rollistan varit klar innan manuset. Carol Kane och Annie Potts gör sin grej som lite quirky New York-tjejer, Jeroen Krabbe swishar förbi som mysterious foreign guy, James Belushi gör ett ännu kortare inhopp som...ja, en James Belushi-karaktär. Och den som inte blinkar överhuvudtaget kan se Tracey Ullman, Phil Hartman och Anne Bancroft göra sin grej för en sekund eller två. Jag blev dessutom glad att se June Chadwick från V, i en mindre roll.
  Nu blev det namedroppigt här, men det finns en anledning för jag tycker ändå det är filmens stora tillgång. Hur den likt Göta Kanal är så birollsspräckad att den blir ett perfekt smakprov av sin tid. 
  Sedan är det ju mysigt med lite thrillerkomedi, trots allt. Ni vet, någon som rotar i lådor på ett nedsläckt kontor till lite Faltermeyer-trummor. Då mår man! 

söndag 18 september 2022

Dödlig Spänning

Dödlig Spänning
Somebody Has To Take the Picture
1990
Bolag: Esselte Video

  Blev på tv-filmshumör. Då finns det att ösa ur. Här har vi en med lite based-känsla, men det verkar den inte vara.
  Småkriminella Raymond Eames (Arliss Howard) är dömd till döden för att ha skjutit ihjäl en polis vid ett tillslag. Som en sista önskan vill han att stjärnfotografen Paul Marish (Roy Scheider) ska ta bilder på honom. Det är nämligen han som fotat bilden på Tina Turner (haha) som han har i sin cell.
  Paul tar jobbet och får snabbt en magkänsla att något är fel med Raymonds dödsdom. Tillsammans med journalist från Time Magazine börjar han gräva vidare i fallet och märker att mordet har en koppling till saker längre bak i tiden.
  Skolboksthriller får man väl säga. Inte dålig. Men väldigt mycket barn av sin tid. Mycket fokus på känslor, en 90-talig slidegitarr som hjälper oss förstå att nu är vi i glesbygden och en sista kvart med lite trevliga thrillervändningar.
  Välspelat, tryggt och småtråkigt. Det är mina tv-filmer, det!

fredag 16 september 2022

The Attic - 13 Steg Mot Döden

The Attic - 13 Steg Mot Döden
The Attic
1980
Bolag: Continental

  Då trycker man in "Årets Skräckfilm" i spelaren. Verkar ha något med en vind att göra. Låter ju spännande. Jag får en jättebra känsla direkt, faktiskt. En smalfilm med glada sommarminnen rullar till en kvinnas gråt. Stämningsfullt, creepy och lovande!
  Känslan av det här kan bli spännande!
  Handlingen kretsar kring Louise (Carrie Snodgress), en neurotisk bibliotekarie som lever på hoppet att hennes ungdomskärlek, som försvann spårlöst för 20 år sedan, ska komma tillbaka. Istället har hon fastnat med sin handikappade och tyranniska far (Ray Milland) och har precis blivit av med jobbet.
  På jobbet bondar hon otippad med unga Emily (Ruth Cox) som är på väg in i samma situation som hon själv. Vill gärna komma ut i världen men känner sig tvingad att ta hand om sin handikappade mor.
  Deras vänskap utgör filmens kärna snarare än någon rafflande thrillerhistoria. Men den där vinden då? Och vadå 13 steg mot döden?
  Ja, den som ger sig till tåls. Bakom Louise deppiga livssituation döljer sig ett antal hemligheter som nystas upp i filmens slutscener. Det är väl först då filmen ens snuddar vid att vara en skräckfilm eller rysare. Kan se framför mig de grusade förhoppningarna från blodtörstiga videohyrare när de sitter och pinar sig genom ett b-drama som varken är spännande eller blodigt om det nu är det man är ute efter.
  Men tar vi av oss just de glasögonen så tycker jag det är en fin film. Som sig bör lite överspelat och kanske skulle ha mått bra av en restriktiv manusredaktör, men det är ändå ett intressant levnadsöde man målar upp i godan ro innan man till slut sista kvarten tar sig upp på den där vinden och saker får sin förklaring.
  Kanske inget fynd men väl en positiv överraskning.

tisdag 13 september 2022

Glaskupan

Glaskupan
The Bell Jar
1979
Bolag: Master Video

  Vad gör man av en regnig tisdag i september om inte att trycka in en b-filmatisering av Glaskupan i vhs-spelaren. Sylvia Plaths självbiografiska systerskapsklassiker finns förvånansvärt få filmatiseringar av, den enda riktigt tydliga är den här lågbudgetvarianten från 1979.
  Unga Esther Greenwood (Marilyn Hassett) stretar emot 50-talets husmorsideal, lämnar sin trygga pojkvän Buddy (Jameson Parker från Simon & Simon) för att leva ut drömmen att bli författare och poet i New York.
  Men det fria livet i storstaden blir precis lika instängt som det hon flytt från och snart börjar hon fundera på att avsluta sitt liv.
  Ja, ett sånt här drama kräver förstår något lite mer finkalibrigt än ett gäng okända skådisar som visserligen gör sitt bästa, men det blir lite kvartersteater av allt på något vis. Jag får ingen riktig känsla för vare sig karaktärer eller livsödet i den här tappningen.
  Marilyn Hassett som Esther känns lite märklig. Speciellt de scenerna när hon ska vara tonåring (hon var 32 vid inspelningstillfället) för tankarna till när Siw Malmkvist spelade Pippi på Folkan på 80-talet.
  Visst finns här en lågbudgetkänsla, men liksom inte den rätta lågbudgetkänslan.