Joshua

Joshua
Joshua Then and Now
1985
Bolag: Jaguar

  Joshua Shapiro (James Woods) växer upp i en mustig och högljudd judisk familj i Montreal, drömmer om att bli författare och får sitt första jobb som skribent i London. Där träffar han Pauline (Gabriella Lazure), en vacker men upptagen ung kvinna från en förmögen släkt där fadern är senator. Han bestämmer sig för att henne ska han ha, och han får henne, de gifter sig och får tre söner.
  Där är handlingen typ. Sedan lite sidohistorier med Paulines opålitlige bror och en vän som får cancer, men utanför det så handlar det mest om hur Joshua och Pauline blir ovänner och samt i lite olika tidsåldrar.
  Jag brukar gilla såna här filmer dock. Dialogtunga relationsdramer som utspelar sig under lång tidsrymt. Här får man följa Joshua från unga år i de judiska kvarteren i Montreal. Den biten har man ju sett hundra gånger känns det som. Tänk valfri Woody Allen där barndomen kommer på tal. Scenerna i London känns inte heller speciellt engagerande men ändå så biter sig karaktärerna fast efter ett tag. Problemet jag har här är att jag inte gillar någon karaktär extra mycket, och då blir det svårare att känna något alls för diverse livsdramer som uppstår.
  Jag har lite svårt att förstå vad man är ute efter. Vad man vill förmedla. Denne Joshua är ju en uppdiktad person vad jag förstår, så det är liksom inget häpnadsväckande livsöde som i Garp och Hans Värld eller Big Fish utan en berättelse om en ganska vanlig man som drabbas av lite blandade mänskliga brister som avundsjuka och missunnsamhet. Hade gärna sett en film om det, dock, men då gärna en där jag får mer känsla för karaktärerna. Eller i alla fall någon av dem.

Nattmonstret

Nattmonstret
Night Creature
1978
Bolag: HemVideo

  Axel MacGregor (Donald Pleasence) är en berömd viltjägare som dragit sig tillbaka till en isolerad och övergiven ö i Thailand. Under sin karriär hade han en nära-döden-upplevelse när han stod öga mot öga med den svarta pantern. Han har sedan fångat in den för att släppa den lös på sin ö för att en gång för alla döda den (eller bli dödad av den).
  Oturligt så kommer han familj med döttrar och barnbarn på oväntad besök då, och istället för hans nöjesjakt blir de fångade på ön ihop med den dödliga pantern.
  Låter ju inte så tokigt på pappret, men bottenbetyg på IMDB har fått mig att vänta rejält länge med att se denna. Har säkert haft den i samlingen i 20 år. Med de ingångsvärdena blir jag ändå positivt överraskad.
  Donald Pleasence haltar runt och gör sin grej, och varken handlingen eller framförandet är sämre än valfri onda-djur-film i b-skiktet på 70-talet. Jag tycker platsen har nåt också. En märklig miljö med kyrkoruiner och ofärdiga broar som man vill veta mer om. Det jag kan sakna är det klaustrofobiska som finns i de här djurfilmerna när det är väldigt många av ett djur. Här tänker man ju ändå att även om pantern är farlig och listig så är den ju i numerärt underläge.

Svindlande Affärer

Svindlande Affärer
Svindlande Affärer
1985
Bolag: Transfer

  Länge sen jag såg en svensk film ur samlingen. Det fick bli den här periferi-klassikern, som väl de flesta minns mer att den fanns än hur den var. Svensk thrillerkomedis enda grepp "väska full av pengar kommer på villovägar" tillämpas.
  Gösta (Wälivaara) driver en frisersalong med Rita (Sanne Salomonsen) när Göstas bror Rolle (Janne Carlsson) släpps ur fängelse och börjar bo hos dem. Rolle är en fullfjädrad mytoman men lyckas på något vis få bilmagnaten Bertil (Thomas Hellberg) att satsa i hans påhittade bolag som säljer paraboler, och så är snurren igång med förvecklingar och dråpligheter. Mycket av den eventuella komiken är dock lite lost in translation eftersom det mumlas en del i kombination med det legendariska svenska bioljudet från 80-talet. 
  Det som hörs desto mer är Bengt Palmers filmmusik med Pernilla Wahlgrens titellåt så klart, men också i övrigt ett klassisk mid-80s soundtrack med synttrummor och DX7 som piggar upp den annars inte alltför skojiga handlingen.
  Det är ju nåt visst med thrillerkomedier i 80-talets Stockholm, det kommer man inte ifrån, men där Jönssonligan verkligen har stått sig genom tiderna, så är Svindlande Affärer mer förankrat i sitt 80-tal. Skämten är förlegade (ofta sexistiska och rasistiska med dagens mått mätt) och bara helt enkelt inte så kul. Så vi lutar oss istället mot nostalgin. Att se alla de klassiska 80-talsansiktena komma och gå. Skådisar som Björn Granath, Lars Amble och Frej Lindqvist dyker upp några sekunder bara. Till Bengt Palmers synttrummor. Klart man blir lite glad.
  Men som film betraktat, mja.

Legenden om Billie Jean

Legend of Billie Jean
Legend of Billie Jean
1985
Bolag: Video Trade

  Detta är en så kallad soundtrack-film för mig. Minns soundtracket och Pat Benatars ledmotiv "Invincible" bättre än filmen, även fast jag såg den under videons storhetstid. Den typen av filmer är bra omtittsfilmer, ofta tyvärr med en svag eftersmak av besvikelse. Här är det precis tvärtom.
  Billie Jean (Helen Slater) lever under enkla förhållanden på den amerikanska vischan. När brorsan Binx (Christian Slater) får sin scooter förstörd av en jock så söker Billie Jean upp familjen för att få ersättning. När pappan istället försöker våldta henne råkar ett skott gå av från en pistol och kompisgänget från trailerparken ger sig ut på jakt från polisen.
  Pappan överdriver dådet och ungdomarna målas ut som livsfarliga och jagas av såväl polis som allmänhet. Men samtidigt så väcker de också sympati hos ungdomar, och Billie Jean blir snart nån slags neopunk-hjälte med fans som är villiga att hjälpa kompisgänget undan polisen.
  Såna här "ungdomar på glid"-filmer är ingen favoritgenre hos mig, men här lyckas man verkligen fånga även mig. Det är snabbt, det är variationsrikt, det är 80-taligt med soundtrack som ständigt pumpar MTV-rock. Det är också sympatiskt. Det är inga överdrivna galna snutar utan en ganska normal och nyansrik polis (Peter Coyote) som är efter dem, även han med vissa sympatier för Billie Jean och hennes gärningar.
  Kul förresten att filmens syskonduo spelas av Helen Slater och en 16-årig Christian Slater, vilket fick mig att kolla upp de var syskon i verkliga livet (något som verkligen missat isåfall) men de är tydligen inte ens släkt. De är bra i alla fall. Väcker, som sagt, sympatier.
  Roligt att det fanns en riktig 80-talsrökare man inte sett (i alla fall inte i modern tid).

Gömstället

Gömstället
Deep Dark Secrets/Intimate Betrayal
1987
Bolag: Jaguar

  Den här filmen köpte jag ganska nyligen. Det var en sån där riktig "åh den DÄR" när jag såg den. Inte för att jag minns filmen, jag har aldrig sett den ens, men det var en film jag minns från mina starkaste videobutiksdagar. När jag var inne flera gånger i veckan i Halmstads videobutiker för att kolla om det kommit nåt nytt. Då stod den där vecka efter vecka på hyllorna.
  Med det sagt, klart jag måste ha den i samlingen. Och ännu mer: klart jag måste SE den efter alla dessa år.
  Julianne Wakfield (Melody Anderson) har ärvt familjens idylliska vildmarkshotell men har själv intagit en hemmafruroll och låtit mannen Michael (James Brolin) sköta alla affärer. En dag dyker en främmande man upp på hotellet och Michael lämnar i hög fart när han får syn på honom. Michael förolyckas när han bil kör ner i en älv i hög fart. Vad familjen inte vet är att han överlevde olyckan och gömmer sig i en sidobyggnad till hotellet.
  Efter hans "död" börjar Julianne försöka få grepp om alla affärer för att kunna driva hotellet vidare, och märker då att Michael inte riktigt är den hon trodde. Samtidigt som den mystiske gästen fortsätter snoka runt på hotellet.
  Sån här steg-för-steg-thriller kan vara riktigt bra. När det handlar om hur det egentligen ligger till snarare än nagelbitande spänning. Och det är ju en sån film, men en ganska svag sådan får man säga. Gott om tv-ansikten här. James Brolin är ju lite av en mini-serie-kung. Joe Spano (Spanarna på Hill Street) och Pamela Bellwood (Claudia i Dynasty) finns i birollerna, och kanske känns det mer som en sidointrig i just Dynasty än en smart pusselthriller. Nu har jag absolut inget emot Dynasty, tvärtom, men i just detta fallet hade jag kanske hoppats på en annan känsla.

Skyltdockan

Skyltdockan
Mannequin
1987
Bolag: Sandrews

  Jag älskade ju ungdomsfilmer när jag var i den åldern. Den här var svår att hitta nånstans minns jag, men visste ju att den fanns pga Starships ledmotiv "Nothing's Gonna Stop Us Now" med filmsnuttar i musikvideon. Hittade den till slut och blev besviken. Sedan dess har jag nog inte sett den faktiskt. Idag är den väl en kultklassiker, framför allt i USA, så kanske värt att uppdatera bilden av den.
  Jonathan Switcher (Andrew McCarthy) är en dagdrömmare som vill bli skulptör och har svårt att behålla ens de enklaste jobb. En dag får han dock chansen att jobba med skyltningen på ett nedläggningshotat varuhus. När han en sen natt jobbar över blir en av skyltdockorna (Kim Cattrall) levande och hjälper honom att göra ett skyltfönster som gör att kunderna åter flockas i varuhuset.
  Det är bara Jonathan som kan se att hon lever, så fort någon annan kommer in i rummet blir hon skyltdocka igen. Detta är något som retar den sura nattvakten (G.W. Bailey från Polisskolan) som ständigt hör röster men aldrig hittar något annat än skyltdockor. Samtidigt planerar det konkurrerande varuhuset att kidnappa skyltdockan.
  Det finns ju en del potentiella komiska förvecklingar i detta, men jag tycker mest det blir buskis tyvärr. Sedan är det ju alltid fint att se Andrew McCarthy från storhetsåren, och visst är det en trevlig överdos 80-tal när man ser den såhär i efterhand. Men jag står nog ändå fast vid min 15-årsbild av den här filmen.

Bill McKay - Utmanaren

Bill McKay - Utmanaren
The Candidate
1972
Bolag: Warner Home Video

  Bill McKay (Robert Redford) är en ung och idealistisk jurist som övertalas att ställa upp i senatorsvalen i Kalifornien. Kampanjchefen Marvin Lucas (Peter Boyle) säger att det inte finns någon chans för Bill att vinna. Motståndaren, den nuvarande senatorn Crocker Jarmon (Don Porter), är för stark och populär. Vinsten för Bill skulle vara att ge karriären en skjuts framåt och kanske få chansen att lyfta några hjärtefrågor i debatten.
  Bill passar inte in i det politiska klimatet. Han har svårt att hålla sig till manus, lyfter "fel" frågor i debatterna och ger ofta ett lite bortkommet intryck. Till en början ser allt ut att gå åt pipen, men sakta börjar folk gilla hans lite känslomässiga sätt att föra fram sina argument. En riktig människa bland robotlika politiker.
  Denna har jag sett för många år sedan, och minns den som lite kul. Det tyckte jag verkligen inte den var nu, kanske mindes fel, men däremot har den med stigande ålder och medvetenhet blivit mer intressant. Visst, det är ju ett klassiskt "den lilla mannen"-drama, och ja, den fick Oscar, men jag tycker ändå den underhåller tillräckligt för att de nästan två timmarna går ganska fort.
  Kul också att se en film med det äldre skådespelargardet (många 10-talister här) i en film som inte är svartvit, utan tvärtom känns ganska modern om man räknar bort lite polisonger och hornbågade glasögon.