Önskas

Önskas
Önskas
1991
Bolag: Sandrews

  Svenska 90-talskomedier, va. Man är ändå glad att Hannes Holm och Måns Herngren livade upp stämningen lite. För mest såg det ju dessvärre ut såhär.
  Rolf Lassgård spelar Bosse, en ensamstående pappa med lite loseraura. När han ska imponera på nya flickvännen Anita (Marie Richardson) bokar han en semester (tillsammans med deras barn från tidigare förhållanden) på något som kallar för Norrlandspärlan, enligt Bosse till topphotell med swimmingpool, för att sedan mötas av ett nedgånget hotell mitt ute i den norrlänska skogen.
  Men i tristessen råkar Bosse höra att snart ska motorvägen dras om och gå strax förbi hotellet, och han börjar då ett försök att övertyga det ålderstigna värdparet att sälja till honom. Dock får han konkurrens av den hemvändande sonen Per-Arne (Per Moberg) som är lite storstadsslemmig och verkar ha andra planer för hotellet.

  Ja, ni hör, här finns allt man kan önska av en alternativ svensk komedi av filmfestivalmodell från tidigt 90-talet. Stad möter land, det nya möter det gamla, god möter ond och ingenstans uppstår något som lockar till skratt. Här finns den där burleska stämningen från när idealkomedin var typ Delikatessen inklusive den där nästan lite klezmer-aktiga filmmusiken som skulle signalera tokigheter på den här tiden. 

  En ganska typisk Early Lassgård. Betyget stannar på kul-att-ha-sett-till-slut.

Huset i Dimman

Huset i Dimman
House Where Death Lives
1981
Bolag: Continental

  En film som låter tråkig på baksidestexten i kombination med ett dåligt IMDB-betyg. Blir lätt att man skjuter upp att se. Bjuder också in till positiv överraskning. Det tycker jag ändå att detta är.
  Filmen berättas av Meredith (Patricia Pearcy) som tar anställning som personlig assistent hos en invalid men förmögen man på landet. Nyligen har hans äldsta son förolyckats och ungefär samtidigt som Mededith börjar flyttar tonåriga barnbarnet Gabriel (John Dukakis) in.
  Det är då saker börjar hända i huset. Först hittas familjens hund död, och sedan börjar en efter en av familjemedlemmar och tjänstefolk råka ut för dödliga olyckor.
  Den svårmodiga Gabriel är den som genast misstänks för dödsfallen, men hur ligger det egentligen till?
  Fans av videovåld göre sig icke besvär här. Morden eller "olyckorna" är inte grafiska och det är inte heller någon slasher i den klassiska bemärkelsen. Däremot en riktigt mysig och överraskande bra rysare. Lite brittisk känsla, på något vis. Dels att filmen utspelar i ett 'cottage house' klassiskt brittiskt snitt (dock i USA) men även för att klassiska rysarscener som låsta dörrar och knarrande trappor för tankarna till Hammer Horror.
  Själva plotten är väl inte jätteskapande men filmen lever gott på en bra stämning och twisten i slutet hade jag faktiskt inte räknat ut. 

Insect

Insect
Blue Monkey
1987
Bolag: Transfer

  1987 hade direct-to-video-känslan börjat komma så smått. En känsla mycket sämre än t ex tv-films-känslan som redan var etablerad på videomarknaden. Även om tv-filmer kunde kännas tillrättalagda och förutsägbara hade de ofta en känsla av kvalitet i grunden.
  Direct-to-video var på så sätt det sämsta av två världar.
  I en film om en alien-parasit på ett sjukhus kan man nästan förvänta sig den blådisiga DTV-bilden, men jag blir positivt överraskad faktiskt.
  En äldre man blir stucken av en insekt på en växt som enligt ägaren kommer från en "ny vulkanö". Han blir hastigt sjuk, hamnar på sjukhus där en gigantisk larm kommer ut ur hans mun. Larven undersökt och påminner inte om någon tidigare känd livsform.
  Däremot så flyr den från sin förvaring och barrikaderar sig i sjukhusets källare där den växer sig stor och börjar lägga ägg.
  Mycket av "monstret" får man inte se fram till slutscenerna, och det är nog bra det, för det är just i spänningen kring det okända som filmen har en poäng överhuvudet. Känsla av b-slasher och b-Alien är i och för lite mysigt, men ändå sitter man och är relativt nyfiken på vad det är som döljer sig nere i källaren.
  Knappast en rekommendation, men klart mer sevärd än jag vågat hoppas på.

California Kid

California Kid
California Kid
1974
Bolag: Esselte Video

  Den sömniga staden Clarksberg har ett rykte om att vara en 'speed trap' för förbipasserande bilister. Minsta lilla hastighetsöverträdelse fångas in av sheriffen Childress (Vic Morrow) och inte sällan händer olyckor då sheriffen via vilda biljakter försöker fånga in fartsyndarna.
  En dag dyker en främling, Michael McCord (Martin Sheen), upp i staden och blir snabbt omtalas för sin målade hotrod med texten California Kid. Michaels brorsa Don (spelad av Sheens IRL-brorsa Joe Estevez) är en av de ungdomar som förolyckats när sheriffen jagat dem och nu är han i staden för att få reda på vad som egentligen försiggår. Han hittar snabbt en själsfrände i den lokala bilmecken Buzz (Nick Nolte) som hjälper honom att kunna rekonstruera hur broderns olycka egentligen kan ha gått till.
  Älskar ofta känslan i 70-talsdramer. Älskar inte känslan av en cool sheriff i ökendammiga småstäder. Här vinner gudskelov det föregående och trots att detta är en tv-film så finns när tillräckliga doser av neo-noir för att man ska känna det där lantliga, amerikanska 70-talsmyset.
  Kul att se en film med Vic Morrow förresten. Han är annars bara känd för mig som "han som dog under inspelningen av Twilight Zone" (och kanske lite som Jennifer Jason Leighs pappa). Här spelar han en klassiskt butter småstadssheriff (Bo Hopkins style) och bildar en stabil kvalitetstrio med Sheen och Nolte. 
  Klart sevärd i all sin enkelhet!

Wolf

Wolf
Wolf
1994
Bolag: Egmont

  Det tillhör inte vanligheterna att filmer jag skriver om här är så unga som från 1994, men även de filmer som jag kallar nya börjar ju bli 30 år så sakteliga. Den här såg jag då, och minns som bra. Det är dock enda minnet så en omtitt kändes värd.
  Jack Nicholson spelar Will Randall en framgångsrik men butter bokförläggare som är på väg att bli omsprungen av sin unga, pigga kollega Stewart (James Spader). En sen kväll råkade han köra på en varg i skogen och blir biten när han försöker fösa bort den från vägbanan.
  Från den dagen börjar han få fler och fler vargegenskaper. Till en början positiva saker som bättre hörsel och bättre luktsinne. Det är på grund av sin nya hörsel han råkar höra att Stewart är på väg att få hans jobb och har en affär med hans fru.
  Där önskar jag filmen hade stannat kvar. Så långt är den intressant och spännande. När Will sedan utvecklar mest bestialiska egenskaper blir filmen som vilken varulvsfilm som helst.
  Men fram tills dess så har jag stor behållning av den här filmen faktiskt. Det är nåt visst med kvalitetsfilm ändå. Supercastad långt ner i minsta biroll. Bland annat flashar Prunella Scales från Pang i Bygget förbi som besvärlig, brittisk författare.

Mörklagt För Mord

Mörklagt För Mord
Night Stalker
1974
Bolag: Scand Video

  Den 70-taliga deckarvågen med serier som Kojak och Colombo är egentligen före min tid, men jag har ändå gett det en chans när man hittat billiga DVD-boxar. Egentligen är det väl inte sämre än något annat, men det känns som att den där lite post-Philip Marlowe-grejen med voiceover och snutar i trenchcoat är så himla skadeskjuten för mig av Police Squad och Den Nakna Pistolen.
  Här har vi en sådan serie som verkar ha hetat Kolchack, designat till att förväxlas med Kojak, kan man tänka. Men gott renommé på IMDB. Scand Video hade inte bara ett stort utbud av amerikansk tv-film, utan tog sig ofta friheten att sminka upp ett avsnitt av en tv-serie till en film. Här har men gett ut piloten till Kolchack under namnet Mörklagt För Mord.
  Kolchack i fråga är en reporter som inte skyr några medel att hitta sin story. Vet inte om det var en annan tid eller om det är seriens fantasivärld, men det är lite märkligt att se hur han kan komma och gå på polisstationen, följa med in på brottsplatser och sitta med i förhör. Men det gör han.
  Här handlar det som en kvinnomördare i Las Vegas. Han lämnar sina offer tömda på blod. Polisen famlar i mörkret och då kommer på Kolchack på att det kan vara en vampyr. Spoiler nu, men det ÄR det faktiskt. Piggar upp en aning i den grå trendcoat-massan ändå, men annars är detta sömnigt alltså.
  Mest sitter man ju och fnittrar och tänker på vad Frank Drebin skulle gjort.

Return To Horror High

Return To Horror High
Return To Horror High
1987
Bolag: Juno Media

  Lite sommarkvällskänsla ikväll. Klart det rycker i slasher-tarmen. Drog fram den här i slasherhyllan. Tror faktiskt aldrig jag sett den. Den ser ju så dålig ut. Men, ska sägas, det är inte den enda utgåva från Juno Media med ett undermåligt omslag.
  Får nästan direkt vibben som jag varit rätt för. Skräckkomedi. Det värsta jag vet. Här handlar det om ett filmteam som ska göra en film av en massaker på en skola några år tidigare, men när man startar att filma så börjar samma saker hända igen.
  Låter ju inte helt hopplöst kanske. Som en slapp uppföljare. Men här finns en ironi och tramsighet som jag inte blir klok på. Är det ett parodi på slashers? Vill man göra en Troma-film? Slitvargen Alex Rocco gör sitt bästa för att hålla ihop skräpet men inte heller han blir man riktigt klok på om han försöker göra parodi på en gapig filmproducent eller om han helt enkelt inte är så bra i just den här filmen. George Clooney swischar förbi i en tidig roll. Piggade väl upp för en sekund.
  Men nä, jag är rädd att den här filmen just tappade sin ärofyllda plats på slasherhyllan och förpassades till skräckkomedier (första hyllan från golvet).