fredag 18 januari 2019

Den Största Kärleken


Den Största Kärleken
Stealing Home
1988
Bolag: Warner Home Video

  Jag älskar ju nostalgi. Varför skulle jag annars sitta och mysa framför gryniga vhs:er från 80-talet när det finns ett hav av streamade HBO-serier ett par knapptryck bort? Jag känner även en viss dragning till filmer med nostalgisk inriktning, men mitt förhållande till amerikansk nostalgi är aningen bitterljuvt.
  Framför allt har jag problem med baseball. Denna ständiga nostalgimagi som man aldrig kan relatera till. Kanske borde jag nån gång åtminstone lära mig reglerna så man kan få ut någonting överhuvudtaget av de här scenerna. Men visst, jag fattar grejen. Det varma, oskyldiga amerikanska 50-talet. Rockenroll, tillväxt, blanka bilar och ett USA opåverkat av omvärlden.
  Här har vi just en sån där film där man kastas mellan mys och förtvivlan vad det gäller det nostalgiska.
  Billy (Mark Harmon) lever ett torftigt liv i en amerikansk småstad när han får reda på att hans ungdomskärlek Katie (Jodie Foster) tagit livet av sig i hemstaden. Han beger sig hem (till pianoklink av David Foster) och möts av minnen från ungdomen som korsklipps med nutid. Småmysigt och lättuggat.
  Ibland sitter man och suckar lite när filmen bockar av alla ingredienser som ska vara med i nostalgisk coming-of-age i 60-talsmiljö. Smyga på hustak och kolla in tjejer. Check! Four Seasons "Sherry". Javisst! Springa på pirar. Arå! Men när man fått allt det där avklarat så tycker jag filmen är ganska njutbar på sitt 60-taliga 80-talsvis ändå. Mark Harmon i blomning. Jodie Foster är perfekt som gränslös ut-och-se-världen-tjej. Och efter ett tag så är till och med "Poison Ivy" rätt härlig ändå.

söndag 6 januari 2019

Sådan Far, Sådan Son

Sådan Far, Sådan Son
Like Father Like Son
1987
Bolag: Transworld

  Kroppsbytarfilm! Det ljuvliga fenomen. Bästa möjliga handling i en familjevänlig komedi. Den här filmen var en av de första jag hade kopierad från hyrfilm när det begav sig. Med andra ord en film man såg några gånger på den tiden. Trots det minns jag bara fragment av den, mer att jag tyckte den var rolig. Såna minnen kan bedra.
  Men jag tycker den står sig. Framför allt så blir jag positivt överraskad av Dudley Moore som för en gångs skull är rolig istället för gubbsjuk. Här spelar han en stiff stjärnläkare som bor med sin tonårsson (Kirk Cameron) som lägger ner mer tid på tjejer och sport än skolarbetet. En dag får de i sig ett serum som grannens farbror Earl (som ser ut som en semesterskäggig Kristofer Lundström) fått med sig från nån indianstam i öknen. Classic! Serumet gör att deras kroppar byter plats med varandra och ja, ni kan grejen.
  Visst, det är lite skrikigt och jobbigt stundtals, men scenerna när sonen i pappans kropp (spelar av Dudley så klart) gör en loj rond på sjukhuset är strålande och bitvis jätterolig. Trodde faktiskt inte Dudley Moore var så bra som han är där. En Gösta Ekmansk tajming, utan vare sig överspel eller tittande i urringningar. Den stiffe doktorn piffar till sig och lever sonens nattliv (och ser ut ungefär som artisten Fancy) medan sonen plötsligt blir duktig i skolan och står och håller för öronen på en konsert med bandet Autograph.
  Det är ju faktiskt själva inramningen som är det stora nöjet. 80-talet var nog aldrig mer sig självt än 1987, när alla klassiska attribut (frisyrerna, axelvaddarna, MTV, turkosa kavajer...) liksom levde naturligt i tiden utan att vara kitschigt eller modernt. Och lite 1987 har jag alltid plats för.

torsdag 27 december 2018

Funny About Love

Funny About Love
Funny About Love
1990
Bolag: Esselte Video

  Låt mig först redogöra för förutsättningarna här. Ett snackigt relationsdrama i New Yorksk kulturmiljö! Gene Wilder! Christine Lahti! Jepp, redan i första bildrutorna springs det mellan taxibilar till pianoklink. Steinberg heter visst manusförfattaren.
  En nästan chockerande känsla av hur har jag kunnat missa den här. Efter att ha dammsugit filmhistorien på allt som går i Alan Aldas och Paul Mazurskys fotspår i många år så känns det orimligt att jag inte sett denna förut. Förklaringen är väl att den är lite efter sin tid. 1990 levde både genren och Gene Wilders karriär en tynande tillvaro.
  Sedan tror jag marknadsföringen är missvisande också. Detta är en komedi av sorten som roar fans av Woody Allen och Alan Alda, men som sannolikt hamnade i videoapparaten hos ett gäng grabbar som gillade Hör Upp Blindstyre och som kom indundrande i videobutiken dagen efter och sa att det här vad de sämsta de sett. Här skulle man naturligtvis gjort ett omslag som utstrålande småputtig relationskomedi. Kanske en bild på huvudrollsinnehavarna som klänger på varandra. Just sayin'.
  Hur som helst, Gene Wilder spelar den åldrande komikern Duffy som ritar en populär satirserie. Han träffar Meg (Christine Lahti), en likväl åldrande kock som drömmer om att bli mamma. De bestämmer sig för att försöka men det visar sig vara svårare än man tänkt sig och vägen dit tär på förhållandet som så småningom tar slut. Då träffar Duffy istället den unga och gränslösa Daphne (Mary Stuart Masterson) som sig bör i relationsfilmer av New York-modell. Men han saknar Meg.
  Jag tror ni ser filmen framför er ungefär. Det är snackigt, mustigt, hetsigt, lite gubbsjukt men aldrig roligt. Förutom nån enstaka träffsäker kommentar från Gene Wilder möjligen. Men det är ju inte för skratten eller citaten man sitter och ser en sån här film. Det är för att man vet precis vad som ska hända och det är ju bara så himla härligt.

fredag 9 november 2018

De Blodtörstiga

De Blodtörstiga
The Pack
1977
Bolag: Warner Home Video

  70-talets våg av onda-djur-filmer är en genre med väldigt få bottennapp. Man får ju ta det för vad det är. Enkla, likartade historier om djur som dödar människor, inte sällan med en baktanke om att "hämnas på civilisationen". Men på samma sätt som jag kan sluka min hundrade 80-talsslasher med viss förtjusning så är det här fin comfort food i soffan.
  De Blodtörstiga handlar om ett gäng city slickers som ger sig ut till en ö för att jaga (tror jag). Ön är en semester-ö sommartid men enslig och folktom på hösten. Semesterfirare har haft för vana att lämna kvar sommarhundar på ön, som sedan i brist på mat har gaddat ihop sig till en plock som attackerar och dödar människor.
Ni fattar upplägget. En efter en faller stadsborna offer för hundflocken. De smartaste och snyggaste är kvar till sist.
  Sen är det ju det här med 70-tal och lågbudget också. Det här är väl ingen George Lucas-produktion direkt, men ändå så finns den där stabila hantverksmässiga grunden som oftast saknas i nyare b-filmer. Sen glömmer man ju nästan hur imponerande där här filmerna är utan tillgång till dagens animerade specialeffekter. Hundattacksscenerna är som panikslagna dansnummer och i ärlighetens namn förstår jag inte hur de ens gjort vissa av dem.
  Få birollsansikten från 70- och 80-talet ger mig en sån trygghet som Joe Don Baker. Alltid stabil, alltid perfekt för rollen.

tisdag 30 oktober 2018

Varför Just Jag?

Varför Just Jag?
Why Me?
1990
Bolag: FilmKompaniet

  Det är något rart och väldigt videonostalgiskt med b-komedier. Men jag har nog aldrig blivit positivt överraskad av nån. Ska man förvalta sina b-filmspengar rätt så är det nog skräckfilm man ska satsa på. Där är bristen på budget snarare en framgångsfaktor ofta.
  Men när det kommer till komedi så handlar det bara om lite sämre skådisar, lite sämre tajming, lite sämre musik och lite sämre story. Tyvärr.
  Så det gäller att se detta för vad det är. En förväxlingskomedi av Disney-karaktär om en dyrbar rubin som blir stulen av skurkaktiga armenier och sedan hamnar på villovägar hos ett par småtjuvar (Christopher Lambert & Lloyd) som blir jagade av såväl andra skurkar som farliga, svartmustiga främlingar från otydligt arabland och så klart CIA.
  Låter ju på beskrivningen som valfri Jönssonligan-film, men isåfall snarare de där sena med Peter Haber som gjordes efter att alla proffsen lämnat skutan. Sen är det ju alltid tråkigt när en komedi saknar roliga scener.

torsdag 25 oktober 2018

En Lång En

En Lång En
The Tall Guy
1989
Bolag: Transfer

  Jag har en liten förkärlek för film om film. Eller lite både och. Kan vara störigt med för mycket meta och referenser, som i de snabba, moderna komediserierna på TV. Men äldre filmer som utspelar sig i film- eller tv-världen slår an en ton tycker jag. Tootsie, Spelaren, Broadcast News och så vidare.
  Så en film om en misslyckad skådis som försöker hanka sig fram med deppiga biroller låter som goda förutsättningar. Jeff Goldblum i huvudrollen. Passar ju perfekt.
  Men! Filmen är brittisk. Vilket betyder att allt måste dras genom nåt burleskt kitchen-sink-filter som alla brittiska komedier från 80-talet och bakåt. Har så svårt för det. Synd, för annars gillar jag verkligen upplägget.
  Jeff Goldblum spelar amerikanske skådisen Dexter, som mest får roller för att han är lång. Bland annat blir han sidekick åt den odräglige komikern Ron Anderson (Rowan Atkinson) som i princip går ut på att bli förolämpad och slagen på scen. När han får sparken därifrån så får han istället en roll i en sunkig musikalversion av Elefantmannen. Just den biten är den roligaste. Kommer att tänka lite på Simpsons-musikalerna av Apornas Planet och Linje Lusta.
  Men annars, mja jag vet inte. Det är liksom för långt mellan det roliga för att man ska stå ut med det mustiga brittiska.

tisdag 2 oktober 2018

The Kiss

The Kiss
The Kiss
1988
Bolag: TransWorld

  Av alla subgenrer av skräckfilm så är nog häxfilm den som tilltalar mig minst. Har aldrig upplevt någon som helst kuslighet över häxor som viskar formler bland en massa levande blockljus. Inte heller över afrikanska statyetter som  som får präster att börja brinna. Och så vidare.
  Men det finns en förmildrande omständighet: highschoolmiljön. Kan man bara blanda upp de trötta häxscenerna med lite highschool, amerikanska villaförorter och barbequefester i trädgården så slinker det mesta ner.
  Tonåringen Amy (Meredith Salenger) mister sin mamma i en olycka och kort därefter dyker hennes okända syster upp vid begravningen. Systern Felice (Joanna Pacula) är fotomodell och imponerar på alla i sin omgivning utom Amy som får en känsla av att något är fel. Så långt allt bra. Mysiga 80-talsmiljöer, hyggliga dialoger, lagom bra skådisar.
  Men sen kommer häxeriet. Det går inte att komma undan. Men - ska sägas - när man väl suttit genom seanser och "sexiga" besvärjelsedanser, så väntar i alla fall en hyggligt spännande och panikartad slutscen.