Amityvilles Förbannelse

Amityvilles Förbannelse
The Amityville Curse
1990
Bolag: VCM

  Amityville-filmerna alltså. Var det ens en franchise eller kunde man göra dem lite hur man ville? Känns lite så. Här har vi en från 1990 som har fått 3.1 på IMDB. Direct-to-video.
  Ett par köper ett förfallet äldre hus som man får oväntat billigt i den lilla byn Amityville. Man bjuder med sig några vänner att tillbringa några höstdagar i huset för att renovera tillsammans.
  Men, så klart, det här huset har varit med om saker som sitter kvar i väggarna. Och detta visar sig på i princip alla sätt saker kan visa sig i en skräckfilm tror jag.
  När jag var i tonåren gjorde jag några egna skräckfilmer med videokamera ihop med kompisar. Didn't we all. Då var det inga problem att komma på coola och grymma mordscener direkt. Svårare att komma på vad man skulle prata om mellan mordscenerna. Så vi struntade väl mer eller mindre i det.
  Lite samma upplägg här. Ett antal skräckscener uppradade, mer som en clip show än en film egentligen. Det är katter som hoppar fram, tavlor som flyttar på sig, mardrömmar, illusioner, skumma tanter, konstiga sår som det krälar maskar ur, andra sår som läker mystiskt, en hund med lysande ögon, spindlar, råttor. Vad du än tycker är läskigt så finns stor chans att hitta det här.
  Det som saknas är ju kontexten. Vilka är de här personerna som går ner med ficklampan i källaren? Ingen aning. Men läskigt verkar det vara.

Titta Vi Rymmer

Titta Vi Rymmer
The Couch Trip
1988
Bolag: Transfer

  John W. Burns (Dan Aykroyd) är en manipulativ man som är intagen på ett mentalsjukhus, som efter att ha gjort sig ovän med sin psykiatriker Dr Baird rymmer från sjukhuset och blir misstagen för att vara just Dr Baird. Han tar tillfället i akt och stjäl doktorns identitet.
  Detta just som radiopsykologen Dr Maitlin (Charles Grodin) blivit utbränd och behöver en ersättare. Jobbet går då till den falske Dr Baird som är allt utom psykologiskt korrekt mot de som ringer in till showen, och därmed också blir en stjärna för sin "ärlighet".
  Ja, en förväxlingskomedi som i handlingen skulle kunna vara ett sommarlustspel med Robert Gustafsson. Inget finkalibrigt alltså. Däremot ganska småkul och underhållande.
  Men så har vi ju det här med SNL-filmer. Precis som när Steve Martin gjorde sina screwball-komedier så blir det ju lätt gapigt och övertänt med Dan Aykroyd alltså. Kul ibland, men mättnadskänslan kommer fort.

Saknad i Strid

Saknad i Strid
Missing in Action
1984
Bolag: Transfer

  Vila i Frid Chuck Norris! Jag är ingen action- eller kampsportskille men har ändå ett gott öga till Chuck. Videonostalgi spelar in, men även för att precis som till exempel Charles Bronson har nån slags mänsklighet i sig som skiljer honom från de allra mest klyschiga muskelpaketen.
  Min relation till hans filmografi är lite samma som till Clint Eastwood. Har sett en hel del filmer, långt från alla, men blandar ihop dem. Denna är jag dock relativt säker på att jag aldrig sett tidigare.
  Chuck spelar Braddock, en överste från Vietnamkriget som återvänder i ett försök att hitta några av alla de amerikaner som fortfarande saknas efter kriget. Till en början är det en resa arrangerad av amerikanska försvaret, men väl på plats hittar Braddock sina egna vägar och beger sig ut i djungeln med sin vän Tuck (M. Emmet Walsh) för att hitta det beryktade POW-campet och få dem sina landsmän.
  Det är action, det är onda asiater, det är fällor, bakhåll, explosioner och allt du blir lovad när du tittar på omslaget. Men en sak som jag verkligen gillar med de här Cannon-rullarna från 80-talet är att det finns nåt litet thriller-element också som gör att i alla fall jag håller mig vaken genom 10-minuters alla-skjuter-på-alla-scener i djungeln.
  Sedan är det ju tryggt på nån slags videonostalgiskt sätt med såna här one-man-army-filmer, det kommer jag inte ifrån.

Rocketeer

Rocketeer

The Rocketeer

1991

Bolag: Touchstone

  Den här filmen hade jag på "Cypern-kopia" när den var alldeles ny. Vi vet såna där fulkopior man kunde köpa på gatan nere i Sydeuropa i början av 90-talet. Vet inte om Cypern hade något med dem att göra, men det var så vi kallade dem på skolgården i alla fall. Femte generationens bandkopia med textning på främmande språk och ett högst inofficiellt klipp-och-klistra-omslag. Det var grejer det.
  Har dock inte sett den sedan dess, så kändes lite kul att se den med svensk text och lite skarpare bild.
  Rocketeer kom i vågen av filmatiserade serietidningar efter Batman-hypen i slutet av 80-talet, och har lite samma plastiga scenografi, som väl inte är en brist på budget utan mer ett stilgrepp som låg i tiden. Här handlar det om piloten Cliff (Billy Campbell) som råkar hitta en mystisk motor som någon gömt i flygklubbens hangarer. Motorn visar sig vara en prototyp av ett jetpak, och snart står det klart att det är många som är ute efter just det här paketet. Uppfinnaren bakom det, FBI och en okänd skurkmobb slåss om att hitta det, men när Cliffs flickvän Jenny (Jennifer Connelly) blir kidnappad tar han tillfället i akt att använda jetmotorn för egen räkning. Han blir Rocketeer.
  Ja, här finns ingen mörk origin story eller några problematiserade karaktärer utan ett totalt endimensionellt matinéeäventyr med onda och goda. Och jag tycker det är jätteskönt och härligt. Det är bra fart, bra cast. Timothy Dalton, Alan Arkin, Paul Sorvino, Ed Lauter och Terry O'Quinn i övriga större roller. Jennifer Connelly är ju typ enda kvinnan med repliker, och det är väl inte det enda man kan problamtisera här om man vill. Men det tänker jag inte för jag hade en skitmysig stund med ett härlig matinéäventyr i 90-talsskrud. Och svensk text!!!

Avalon

Avalon
Avalon
1990
Bolag: Egmont

  Jag känner både ett intresse och ointresse för den här typen av långa livsdramer. Det är sällan jag blir speciellt riktigt besviken, men ändå för sällan att jag blir helt blown away för att tycka de ofta ganska långa speltiderna är värda besväret. High stakes. Ikväll har jag i alla fall tuggat mig Barry Levinsons immigrant-drama från 1990.
  Historien börjar med att Sam Krichinsky (Armin Mueller-Stahl) kommer till USA och Baltimore 1914. Till Amerika, drömmarnas land. Han fattar snabbt tycke och lockar dit i princip hela sin släkt av polska judar och bilder en stor familj i det nya landet.
  Och det är alltså den familjen vi får följa genom med och motgångar under några under framför allt 50-talet. Huvudpersonen är sonen Jules (Aidan Quinn) och hans karriär från att vara dörrknackande försäljare till att öppna ett eget varuhus. En ung Elijah Wood spelar hans son.
  Inte fullt så patriotisk som jag trodde, och det var väl skönt kanske. Men de får verkligen aldrig nog av den här nostalgin över tillväxtåren, amerikanarna. Men här finns inget direkt som rör om eller griper tag, men det är rätt trivsamt ändå. Och ganska kul ibland med lite Woody Allen-doftade gnabb om småsaker.
  Och sen i dessa tider så piggar det väl upp lite att gotta sig trivsamma immigrant-historier från USA.

Identitet Okänd

Identitet Okänd
The Bourne Identity
1988
Bolag: Warner Home Video

  Det fanns knappt en videobutik i början av 90-talet som inte hade en Rekommenderas-lapp på den här filmen. Ändå såg jag den aldrig. Kändes så lång, nästan tre timmar. Men nu har tiden blivit mogen att ta till mig rekommendationen.
  Richard Chamberlain spelar en man som vaknar upp hos en doktor på landsbygden i Frankrike efter att ha blivit hittad skottskadad. Han minns inte vem han är eller vad han heter, men ganska snabbt går upp för honom att han är eftersökt i alla fall. Och igenkänd. På de stora lyxhotellen verkar vara ett bekant ansikte, dock inte alltid positivt
  Plötsligt är han jagad av ett stort antal människor, som verkar ha lite olika agendor, och det är väldigt osäkert i vilka lag alla spelar. Till en början tänker man naturligt att huvudrollsinnehavaren var på den goda sidan, men var han verkligen det?
  Ja, den här handlingen kan säkert de flesta redan, men för mig är detta första mötet med historien kring Jason Bourne och hans identitet. Jag har till exempel inte sett någon av Bourne-filmerna som kommit på 00-talet. Tror ändå jag började i rätt ända. 1988 känns hemtamt.
  Inte bara för min egen kulturella hemvist, utan även för att jag tycker historien får en boost av att utspela sig i en tid utan internet, mobiltelefoner och annat som ger en klaustrofobisk känsla till Jasons jakt på vem han är. 
  Jag kan verkligen förstå att filmen rekommenderas till videohyrare när det begav sig för detta är ju stor videounderhållning. Dels är historien bra och fängslande, men också för att den ständigt rör på sig, det finns nåt nytt skit kring varje hörn. Den här tv-filmsversionen är ändå oväntat actionfylld och brutal, och även om det vilar lite Sidney Sheldon-känsla av själva produktionen, så känns det ändå tillräckligt mycket som en världsvan Bond-film i slutändan.

Operation Helknäpp

Operation Helknäpp
Steelyard Blues
1973
Bolag: Warner Home Video

  Jesse (Donald Sutherland) är en odugling som i princip bara drömmer om att köra sönder fordon. Just därför har han precis avtjänat ett fängelsestraff efter att han kört med en stulen ambulans i ett folkrace. På utsidan väntar brorsan Frank (Howard Hesseman) som är hans totala motsats. Framgångsrik och uppstyrd, och när han nu ska satsa på en politisk karriär är det viktigt för honom att inte Jesse hittar på nåt nytt skit.
  Frank försöker fixa vanliga jobb åt Jesse, som hellre drömmer sig bort till nån slags hippievärld där man bara softar. Han slår sig ihop med ett gäng udda figurer, bland annat prostituerade Iris (Jane Fonda) och schizofrena Eagle (Peter Boyle), för att bygga ett eget flygplan som kan ta dem till "friheten".
  Men det kostar så först måste de göra ett antal stötar för att få ihop pengar.
  Jag kan tycka det låter som en rätt kul film när jag skriver om den nu, men det är ju nåt med humor från förr som kan vara så svårt alltså. Få genrer är så fast i sin tidsanda, ändå. Lite som att Killinggängets grejer blir svåra att förstå för en generation som föds idag.
  Så inte tycker jag det är speciellt kul, men kan ändå sträcka mig till någorlunda underhållande. Det finns något den här slappa 70-talsstämningen som är behagligt. Och fint att se de här skådisarna under sina peak-år.