Prom Night

Prom Night
Prom Night
1980
Bolag: HemVideo

  Jag älskade slashers i tonåren. Såg alla jag kunde hitta. Ibland på femte generationens kopior med holländsk text. Klart att jag såg Prom Night. Flera gånger säkert. Minns den dock knappt. Och minns faktiskt inte vem som var mördaren. Så en omtitt med guldkant.
  Några barn leker i en övergiven byggnad, och ett av barnen ramlar ut genom ett fönster och dör i leken. Förskräckta lovar de varandra allt aldrig berätta för någon att de var orsaken till att flickan dog.
  Några år senare är barnen ungdomar redo för sin första skolbal. Men någon ringer upp dem en och en och viskar att deras tid är kommen. Vem är mördaren i den svarta masken?
  Det stora problemet jag har med den här filmen är att jag inte känner något för ungdomar. Inte för att filmer som Fredagen den 13:e eller The Burning har några djuplodande personporträtt direkt, men man får ändå sina favoriter, bryr sig mer om andra och så vidare. I Prom Night går i princip alla "övriga scener" (de som inte är slasher/mordscener) ut på att tjejerna snackar killar och förbereder sig för balen. Jag håller inte isär karaktärerna, och tappar därför intresset för vilka som är döda och lever. Man sitter mest och väntar på att masken ska åka av. Och då är det den jag gissade på efter fem minuter.
  Ett annat problem för mig är själva miljön. Man får ändå ge Prom Night att den sticker ut lite på det sättet. Där lägerrysarna hade ändlösa badscener så är det istället dans som gäller här. Ibland känner det som att man sitter och väntar en hel låt på att det ska hända nåt annat. Personligen tycker jag stämningen på ett ensligt läger i skogen är mer spännande en i stroben på ett dansgolv.
  Men visst, det är ju 1980, det är det. Det finns något så otroligt slasher-mysigt med de där joggingbyxorna som är uppdragna till armhålan och 70-talskrulliga killar. Säger inte att det kompenserar helt, men en liten bit i alla fall. En annan sak jag gillar är hur man kortklipper ungdomsscenerna med det som hände när de var barn. Inget nyskapande kanske, men det sätter en viss stämning.
  Sedan så klart kul att se Leslie Nielsen i en allvarlig roll. Som pappa till den döda flickan tillika rektor på skolan.
  Ingen topp-5-slasher direkt. Men den slinker ner.

Play Dead

Play Dead
Play Dead
1983
Bolag: Crown

  En familj är i spillror efter att ett av syskonen har dött. Mamman Hester (Yvonne de Carlo) gör ett försök att ena den splittrade familjen, som fortsätter råka ut för olyckor. En son blir påkörd av en bil, en dotter blir elektrifierad i badkaret och så vidare. Vad de inte vet (men som vi tittare vet) är att mamman har allt utom goda avsikter.
  Hon utövar svart magi och får på det sättet familjens hund Greta att utföra olyckorna.
  80-talets videoomslag var ju bra på att skruva upp förväntningar med fantastiska recensioner från okända radiokanaler. Ett annat sätt kunde vara att hinta om videovåld, och detta är naturligtvis en film som inte kommer i närheten av vad omslaget hintar om.
  En lite fånig voodoo-thriller med några överspelade mordscener och däremellan lite småtrött polisdeckare. Men här finns ändå en "Bloody Birthday"-känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som piggar upp ett videohjärta ändå. 4.2 på IMDB. Spot on!

Kaos På Akuten

Kaos På Akuten
Critical Condition
1987
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen hyrde jag och Ronnie i min klass när den var alldeles ny. Minns den som kul, men kan ändå inte minnas en enda scen ur den. Det finns med andra ord virke för en omtitt.
  Kevin Lennihan (Richard Pryor) är på väg på att lura en juvelsmuggelliga när polisen stormar in, och Kevin tas för en i ligan och döms till fängelse. För att inte hamna i samma fängelse som sina antagonister låtsas han spela psyksjuk och hamnar i väntan på utredning på ett sjukhus.
  När sjukhuset får ett stort strömavbrott utbryter kaos, och i det kaoset misstas Kevin för läkare och spelar med för att kunna ta sig ut. Men istället dras han in i den ena farsartade situationen efter den andra på akuten.
  Ja, på ett sätt är detta väl en "bytavärld-film", men allra mest är det (tyvärr får jag säga) en Richard Pryor-film. Älskar hans filmer med Gene Wilder, men tycker att han på solokvist tar så otroligt mycket plats och blir sådär överspelad och gapig som Saturday Night Live-skådisarna brukar bli på film.
  Väldigt få roliga scener, tycker jag idag, men kan ändå fatta att vi som 13-åringar kunde tycka en del scener var lite kul i alla fall. Och sen får man ju ge Richard Pryor att han alltid lyckas få in lite hjärta i sina karaktärer ändå. Men överlag: mja.

En Överlevande

En Överlevande
Sole Survivor
1984
Bolag: Prisma

  Detta är en film som stått i min hylla sedan 90-talet. Osedd. Jag skyller på omslaget. Men så fick jag ett tips om den, och gav den en chans i spelaren idag.
  Denise (Anita Skinner) är den enda mirakulösa överlevande efter en flygkrasch, någon som gett stor medial uppmärksamhet. Hon försöker gå tillbaka till sitt vanliga liv som reklamfilmsproducent men underliga saker händer i hennes närhet.
  Hon ser människor hon minns från flygplanet på stan, och en gammal skådespelerska som hon jobbar med ger henne kryptiska råd om att akta sig och låsa sin dörr.
  Är det så att Denise inbillar sig efter traumat med flygolyckan eller är någon verkligen ute efter henne?
  På pappret en bra story ändå. Man vill veta hur det ligger till. I praktiken en klassisk b-film från det tidiga 80-talet som inte riktigt vet om den ska vara rysare eller psykologisk thriller, men i sista stund ändå identifierar sig som zombierulle. Själva upplägget är lite som en slasher utan mord. En samling klassiska rysarscener radade efter varandra.
  Men det är ju något med det här tidiga, bruna 80-talet som ändå förlåter det mesta. B på rätt sätt. Man får dessutom ge händelseutvecklingen att den ändå bjuder på en del överraskningar, men kanske framför allt frågetecken. Förstår ännu inte när eftertexterna rullar riktigt hur det hängde ihop.
  Det gör dock ingenting. 90 minuters videosunk är aldrig spilld tid.

Döden i Kalifornien

Döden i Kalifornien
A Death in California
1985
Bolag: Jaguar Films

  Hope Masters (Cheryl Ladd) är en rik arvtagerska som lever ett lyckligt familjeliv med reklamaren Richard. En dag nästlar sig en man i deras liv. Bradley Nevins (Sam Elliott) en trevlig fotograf som genast blir god vän med båda. Men plötsligt en dag tar han upp en revolver och skjuter ihjäl Richard och våldtar Hope.
  På något vis fattar Hope ändå tycke för den charmige och snygge Bradley, och när hon inte vill peka ut honom för mordet så får hon istället skulden själv. Saken blir inte bättre av att när hon väl nämner honom så finns det ingen Bradley Nevin i statens arkiv. Han har nämligen ständigt bytt namn och identiteter under många år för att kunna komma undan med bedrägerier och mord.
  Klassisk based-on-a-true-story detta, även om jag inte lyckas hitta nån info om att den skulle vara det. Det positivt med det är ju ändå att historien, som egentligen är ganska bisarr, ändå lyckas kännas trovärdig. Sam Elliott är så klart perfekt som gentemannamässig mördare, och även Cheryl Ladd är klart tv-filmsstabil i huvudrollen. Kul palett av birollsskådisar också. Barry Corbin, John Ashton, George Wyner. Såna ni alla har sett, och jag gillar att jag kan namnet på.
  På två kassetter kommer den här filmen serverad. 3 timmar och 20 minuter. Det är mycket men blir segt först när rättegångsscenerna tar vid i slutet av andra kassetten. Tills dess är det en rätt mysig katt-och-råtta-thriller i snällt tv-filmsformat.

Longshot

Longshot
Longshot
1981
Bolag: HemVideo

  Paul (Leif Garrett) är en ung kille som drömmer om att satsa på en fotbollskarriär i Europa. Soccer alltså, inte amerikansk fotboll. Till det saknas pengar, så han anmäler sig till en tävling i foosball (alltså bordsfotboll) för att förhoppningsvis vinna prispengar.
  Vid sin sida har han fjortonåriga Maxine (Linda Manz) som de hittar nere i arkaden, och tillsammans går det oväntat bra för Paul och Maxine.
  Samtidigt kärar Paul ner sig i Marie (Zoë Chauveau), en fransk rikemansdotter som går emot sin familjs vilja när hon väljer att vara med Paul.
  När de alla åker till det stora mästerskapet blir det problem då varken Maxine eller Marie berättar något för sina föräldrar, så nu gäller det att hinna tävla och vinna innan familjerna och polisen hinner dit.
  Klassiskt snäll ungdomsfilm. "Följ dina drömmar". Nästan ingen friktion i hela filmen. Lite tjafs på sin höjd. Men det gör inte så mycket. Man blir glad av ungdomar 1981, så är det. Man blir även glad av att för andra gången på kort tid få höra lite skeva new wave-band underhålla på uteställena. Den här gången är det bland annat Oingo Boingo, Danny Elfmans gamla band, som står på scen.
  Leif Garrett i huvudrollen är en lite lustig figur. Han var lite heartthrob i lite samma fåra som Christopher Atkins i början av 80-talet. Sångare och skådis, men inte superbra på något av det. Väldigt söt dock. Här sjunger han några AOR-ballader i soundtracket också.
  Den här filmen skulle förvåna mig om jag skulle se om, men för stunden var den lite småmysig ändå.

Rolling Thunder

Rolling Thunder
Rolling Thunder
1977
Bolag: Walthers

  När Majoren Charlie Rane (William Devane) kommer hem efter att ha suttit många år inspärrad i ett vietnamesiskt tortyrfängelse är inget sig likt. Frun har gift om sig med en man som sonen kallar pappa. Men om det är något Charlie lärt sig i fängelset så är det uthållighet.
  Han bemöter den nya mannen med respekt, önskar sin fru allt gott och försöker lära känna sin son. Men eländet slutar inte där. En dag bryter sig ett gäng mexikanska rånare in i deras hus. Charlie överlever men frun och sonen blir brutalt dödade.
  Den fåordige Charlie verkar acceptera sitt öde, men plötsligt en dag tar han med sig sin nya vän Linda för att åka till Mexico och hitta banditerna.
  Jag hade förväntat mig en vigilante-rulle, jag hade förväntat mig exploitation, men fick istället en riktigt fin neo-noir thriller. Själva uppgörelsen (dvs våldet) kommer först i filmens slutscener, men innan dess pågår ett i alla fall bitvis intressant psykologiskt drama där Linda försöker komma Charlie inpå livet. Att hjälpa honom, försöka förstå honom. I filmen som helhet har hon många fler repliker än honom, men det är ändå hans tystnad som spelar huvudrollen på nåt vis. Hans sätt att bita ihop och visa andra kinden till, samtidigt som man väntar på att han ska explodera.
  Sedan är ju den här 70-talsmiljön också mysig. Road movie-känslan. Det finns helt klart neo-noir-dramer som bättre, mer intressanta och mer välspelade än Rolling Thunder, men blev ändå positivt överraskad.