söndag 5 december 2021

Blücher

Blücher
Blücher
1988
Bolag: Sandrews

  Ja, fokusveckan på norsk film fortsätter. Gårdagens daterade Fleksnes-buskis behöver balanseras med något allvarligare, så jag drog in den här kassetten i spelaren. Thriller från 1988.
  Först lite om handlingen. Den norska oljeindustrin är på väg att teckna ett avtal med en tysk affärsman som ryktas vara gammal nazist. Sanningen bakom detta påstående lär finnas i ett dokument ombord på kryssaren Blücher som ligger förlist sedan andra världskriget i en norsk fjord. Vidar och Bernt är två avskedade oljearbetare som även har ett intresse för dykning, och för att rättvisa ska skipas så börjar de dyka efter dokumenten i det gamla vraket.
  Det finns dock fler intressenter, såväl affärsmannen som den norska polisen (med otydlig agenda) är på jakt efter samma dokument. Mitt i detta står journalisten Linda Welder (Hege Schøyen från Den Ofrivillige Golfaren) som bara är på jakt efter sanningen.
  Bryr man sig om detta då? Nej, inte nämnvärt tyvärr. Historien i sig kan ju landa lite varstans mellan actionpekoral och klaustrofobisk spionthriller, och tyvärr får jag väl mer känningar av Jönssonligan än John Le Carré här. 
  Hur välvillig man än vill vara mot något så ovanligt som en norsk actionthriller, så måste den ändå tåla jämföras med en amerikansk dito, och då hade den varit en B-thriller med 3.2 i betyg på IMDB. Nu är den istället norsk det blir genast lite svårare att avfärda på nåt konstigt vis. Missar jag nåt? Och oj, vad svårt det är att veta om skådisar är bra på norska. Eller på andra språk än de vanliga överlag. Jag tycker spontant de känns jättedåliga här. 
  Det känns lite som en ganska typisk film som Sonet Film hade kunnat göra i Sverige på 80-talet. Lite skev thriller som strävar efter ett eget uttryck men bara känns division två.

lördag 4 december 2021

Den Siste Fleksnes

Den Siste Fleksnes
Den Siste Fleksnes
1974
Bolag: OVC

  Nytt försök till temavecka på bloggen. Under vecka 49 ska jag bara se norska filmer. Har en halv hylla i filmsamlingen, de flesta är - av någon anledning - osedda. Krävs en fokusvecka här.
  Vi börjar med det norskaste av Norge, Marve Fleksnes. TV-serien som var lika stor här i Sverige som i Norge i början av 70-talet, och så klart skulle man bli fartblinda och göra en långfilm också. Finns det ett enda exempel på en långfilm baserat på en tv-serie där man blivit positivt överraskad?
  Nu har jag inga glasklara minnen av Fleksnes Fataliteter direkt, minns mest hur han såg ut och lät och att pappa skrattade gott åt honom. Men själva grejen minns man ju. En tjurig man som bodde med sin mamma.
  I den här filmversionen från 1974 ska han ta hand om situationen med att han aldrig hittar någon kvinna som gillar honom. Modern har nämligen blivit orolig att släkten ska dö ut och Marve ska bli den siste Fleksnes. För att råda bot på situationen anmäler hon sonen till en charmkurs för män som har svårt att locka till sig kvinnor.
  Skämt om manligt och kvinnligt står på menyn. Även en del förvecklingar av Benny Hill-typ. Ni vet, han råkar gå in i ett rum där en kvinna står och byter om, och när han försöker ta sig ur situationen gör han den bara värre. De äldsta tricken i buskisboken avlöser varandra, och har väl åldrats ungefär lika bra som just Benny Hill sedan 1974.
  Det som hade kunnat rädda den här filmen kunde varit en känsla av tidsdokument. Även de vissnaste svenska komedier från 70-talet får ändå en viss poäng bara av känslan att se Stockholms gator från 1975. Tyvärr så är större delen av den här filmen inspelad i en lägenhet (eller förmodligen en studio) som gör att det mest känd som en extremt långtråkig tv-teater.
  Så Norge-veckan kunde börjat starkare, men än är inte sista ordet sagt.

onsdag 1 december 2021

Barnen i Stepford

Barnen i Stepford
The Stepford Children
1987
Bolag: Video Trade

  Jag hyrde denna en gång när jag bodde i Jönköping i slutet av 90-talet. Har ett enda minne av att den kändes härligt 80-talig. Får påminna om att 80-talet vid tillfället var mindre än 10 år bakåt i tiden, ändå höll jag på att rota i det som om det vore idyllisk ancient history. Kan inte säga att jag har ett nyktrare förhållande till 80-talet idag.
  Och visst, det är ju den första känslan som drabbar en när man ser introt till en dimmig tv-film med förtexterna i Times New Roman.
  Denna tv-film från 1987 är ingen fortsättning på Stepford Wives, ej heller någon remake. Vet inte vad intentionerna egentligen har varit men det är väl snarare en variant på originalet kanske. En parallell Stepford Wives. En i det närmaste identisk grundhandling i alla fall.
  Steve Harding (Don Murray) är less på storstan och flyttar ut med sin tvivlande familj till Stepford, en idyllisk liten småstad där allt är som förr i tiden. Männen har en mansklubb, fruarna är hemmafruar och bakar kakor, barnen är vattenkammande och väluppfostrade. Till denna stad kommer familjen Harding med en fru som hellre vill göra karriär i stan och två ungdomsrevolterande barn som klär sig coolt och världsvant. Krocken blir enormt när barnen möter den ålderdomliga världen med sina fräscha 80-talsögon.
  Men det är nåt lurt också. Frun Laura (Barbara Eden) bondar med en kvinna i samma ålder som också flyttat till Stepford halvt ofrivilligt och de enas om att folk verkar knäppa i den lilla stan. Men så över en natt beter sig grannfrun precis som alla andra, och Laura börjar sakta gå till botten med vad det är som händer egentligen.
  Ja, som sagt, det är Stepford Wives all over again. Möjlig skillnad är väl att den här är lite mer fokuserad på ungdomar än originalet, men framför allt är det väl framförandet som skiljer filmerna åt. Man älskar ju den krispiga känslan i originalfilmen från 1975. Färgerna, ansiktena, miljöerna, de starka känslorna. Inget av detta har överlevt migreringen till 80-tal och tv-film.
  Men visst finns det ett habilt grundmys i just känslan av blommande 80-tal. Men förutom det så blir det mest som en Santa Barbara-version av originalet.

måndag 29 november 2021

Three O'Clock High

Three O'Clock High
Three O'Clock High
1987
Bolag: Esselte Video

  Tänk er känslan när man inte ätit något på alldeles för länge så får man en stor skål med mac n cheese framför sig. Inte den godaste rätten i världen men så tillfredställande att bara sleva ner i en tom mage. Lite den känslan av comfort food får jag precis i början av den här filmen. En bortglömd highschoolfilm. Som börjar alldeles perfekt. En nördig 80-talskille försover sig, vattenkammar sig och drar iväg försenad till skolan till tonerna av specialskriven jangle pop.
  I skolan pratar alla om den nya eleven som ska börja, Buddy Revell (Richard Tyson). Han ska tydligen ha misshandlat en lärare på sin förra skola. Lite bortkomne plugghästen Jerry (Casey Siemaszko) får den otacksamma uppgiften att intervjua Buddy för skoltidningen, och hamnar direkt på kollisionskurs med honom. Buddy tål nämligen inte att man rör honom och när Jerry klappar honom på armen betyder det att han blir utmanad till ett slagsmål, klockan tre på skolgården.
  Sedan går filmen i princip ut på att Jerry har till klockan tre på sig att försöka stoppa fighten, eller på annat sätt klara sig ur knipan.
  Den här typen av dagen-allt-går-snett-highschoolfilmer tillhör nog de i genren jag gillar minst tror jag. Det är i alla fall John Hughes svagaste ögonblick i min bok. Men John kunde ju i alla fall konsten att blanda in lite värme i historien. Man hittade sin karaktär att identifiera sig med. Här hittar jag varken karaktärer eller värme utan en rak och nästan lite drogdimmig ungdomsfilm som varken bjuder på några direkt roliga scener eller intressanta situationer. Budskapet som förmedlas är väl något i stil med boys will be boys.
  Det är så konstigt bara för inledningen är verkligen helt perfekt. Bildspråket, känslan, kameraåkningarna. Man känner nostalgisk glädje över en film man inte sett innan. Angenäm känsla. Sedan är det som att Jonas Frick har tagit över registolen. Det hemtamt highschooliga ersätts av en smått burlesk är det dröm eller verklighet-känsla som jag inte får någon kemi med alls.
  Det är som att så fort man sätter skeden i sin mac n cheese så smakar den...kryddpeppar. Eller nåt.

fredag 26 november 2021

Pokergänget

Pokergänget
Thursday's Game
1974
Bolag: VTC

  En tv-film från 1974. Med Gene Wilder och Ellen Burstyn. Komedi, står det. Väcker en del frågetecken redan i teorin. Varken Gene eller Ellen var ju några utpräglade tv-skådisar. Gene gjorde dessutom den här filmen mellan Det Våras För Sheriffen och Det Våras För Frankenstein. Aldrig var han väl större än så. Ellen klämde in den mellan Exorcisten och Alice Bor Inte Här Längre. Oscarsnominerad för båda, fick en för Alice.
  Just ja, manus av James L Brooks, känd för Ömhetsbevis, Livet Från Den Ljusa Sidan och kanske framför allt för skapare av tv-serier som Simpsons och Taxi.
  Klart man blir nyfiken på vad det här kan vara för rulle. 
  Det handlar som Harry Evers (Wilder), en charmig men egocentrisk tv-producent som ser sitt livsverk raseras när frågesporten han producerar tappar tittare och han själv blir sparkad från sin post. Det vågar han inte säga till sin fru (Burstyn) utan fortsätter att gå iväg om dagarna som om han hade ett jobb. Istället går han mestadels till arbetsförmedlingen och sin kontaktperson, den blödiga och känslosamma Mrs Bender (Nancy Walker) som har svårt att hålla tårarna borta i sina möten med arbetssökande. Filmens roligaste och mest skruvade karaktär.
  Veckans fasta punkt är annars pokerspelet med grabbarna på torsdagarna, men efter ett bråk upplöses pokergänget. Dock enas han med vännen Martin (Bob Newhart) att det är rätt skönt att ha de där kvällarna iväg från familjen så de fortsätter ses på torsdagarna medan fruarna tror att de spelar poker.
  Jo, men visst låter det väl som att här finns potential för en New York-snackig relationskomedi. Och visst finns det replikskiften som är lite kul eller välfunna, men mest av allt är det tyvärr fokus kring Harry och Marvins bromance som tyvärr mest handlar om hur de ska våga lämna sina fruar. Inte roligt, inte sympatiskt, bara gäspigt och avslaget. 
  Men sure, det är ju alltid mysigt att se Gene Wilder i blomning.
  Mysteriet kvarstår varför Gene Wilder och Ellen Burstyn la energi på den här film mitt under blomstande karriär.

måndag 22 november 2021

The Black Widow

The Black Widow
Curse of the Black Widow
1977
Bolag: VTC

  Ja, videovåldsvågen drog ju inte bara in videovåldet i de svenska gillestugorna utan även en våg av filmer och bolag som gärna såg sig som en del av den. VTC var ju utan tvekan ett bolag med en del våld i katalogen, men lika ofta försökte man sminka upp rätt tafatta thrillers till något man inte borde se ensam.
  Här har vi ett skolboksexempel på det. En film som jag i alla år haft osedd i min skräcksektion av filmsamlingen. Låter rätt tuff, ser rätt tuff ut och inte blir förväntningarna mindre av att läsa baksidestexten. "Skräckens mästare presenterar 97 äkta rysarminuter". "Mästerverk i skräckstämning". Det låter det. Skräckens mästare är för övrigt, om ni inte redan visste, Dan Curtis. TV-filmsregissör mest känd för Kriget Vindar, men sure, han har en del tv-rysare i bagaget också.
  Här handlar det som en mystisk, svarthårig kvinna med fransk brytning som raggar upp män på barer. Dagen efter hittas de döda med söndertrasad bröstkorg och kroppen tömd på blod. Detta får man inte se utan bara höra om. Privatdetektiven Mark Higbie (Anthony Franciosa) blir kontaktad av en kvinna vars fästman blivit dödad. Hon är själv misstänkt för mordet, men tror att den här mystiska kvinnan (som syns på samma bar) ligger bakom det. Det är nu upp till privatdetektiven att lösa fallet.
  Ja, vad ska man säga. Känslan av tv-deckare kan ju infinna sig ibland även i rätt brutala thrillers från 70-talet. Det är något med de fladdrande trenchcoatarna. Här snackar vi dock mer än ibland. Detta skulle utan minsta tvekan kunna vara ett avsnitt av Rockford, eller kanske Mord och Inga Visor, om det inte vore för twisten att den här mystiska kvinnan förvandlar sig till en spindel när hon dödar sina offer.
  Skulle kunna vara en uppfriskande twist på det hela, men tyvärr är det inget annan än skrattretande. Dessutom övergår känsla av tv-deckare sakta till tv-deckarparodi (tänk Police Squad) under filmens gång. Titta gärna filmklippen på Instagram-upplägget här så förstår ni kanske vad jag menar.
  Men mitt i all parodisk deckaratmosfär så får jag en liten barndomskänsla av filmen ändå. Det är ju faktiskt ganska läskigt med lik inkapslade lik i spindelväv och hade det här varit en sån där tv-film man tjatade till sig att vara uppe för att se 1982 så hade den säkert levt glada dagar i mitt nostalgiminne idag.
  Hur som helst byter filmen plats efter 20 år på skräckhyllan.

lördag 20 november 2021

Presidio - Brottsplatsen

Presidio - Brottsplatsen
The Presidio
1988
Bolag: Esselte Video

  Ännu en sån där den har man väl sett, eller? för mig. Kanske har jag det. Men om man minns exakt noll bildrutor kvalificerar den ändå sig till ses igen.
  Jag kan rygga tillbaka lite för filmer med en fot i det militära. Dels för att det brukar ge upphov till rätt trötta rollfigurer och dels för att jag känner mig lite dum när jag inte förstår speciellt mycket av försvarshemligheter, militärinsatser och sånt. Men jag tar tjuren i hornen och hoppas på lite 80-talskänsla i alla fall.
  På militärbasen Presidio i San Fransisco mördas en kvinnlig officer när hon rycker ut till ett inbrottslarm. Sköne polisen Jay Austin (Mark Harmon) sätts på fallet men hamnar direkt i kollisionskurs med militären som inte gärna delar med sig av de uppgifter han behöver. Istället sätts han i kontakt med sura översten Caldwell (Sean Connery) för att tillsammans försöka lösa mysteriet.
  Problemen är inte bara att Jay och översten är extremt omaka, översten har även en vacker, överbeskyddad dotter (Meg Ryan) som Jay så klart inleder ett förhållande med till överstens förtret. Business as usual där, får man väl säga.
  Men storyn då? Mja, standard skulle jag säga. Jag störs inte nämnvärt av de militära inslagen, isåfall känns den skönt snutiga jargongen mer irriterande.
  Bäst funktion tycker jag filmen får som tidsdokument ändå. Det är ingen utpräglad 80-talsfilm på så sätt att den har smattrande Faltermeyer-trummor eller tidstypisk estetik. Snarare ganska tidlös i sitt utseende. Det är nog mer känslan av omaka-par-film från slutet av 80-talet som gör att man får den där vindpusten från videobutiken 1989. Och den räcker ändå hyfsad långt.