Frenchman's Farm

Frenchman's Farm
Frenchman's Farm
1987
Bolag: Walthers

  Australiska thrillers kan vara oupptäckta pärlor ibland. Har vi en udda fågel från 1987 som kanske inte börjar så bra men tar sig hyfsat.
  Juridikstudenten Jackie är ute och kör i obygden när hon får fel på bilen, och när hon går för att be om hjälp så befinner hon sig plötsligt i 1944. Där bevittnar hon ett mord och flyr från mördaren. Väl tillbaka i bilen är året 1987 igen. Hon berättar om händelsen för sin pojkvän Barry, men han tror henne naturligtvis inte. Barry är även aspirerande popartist och spelas av en David Reyne, brorsa till mer kända skådisen/sångaren James Reyne (från Tilllbaka till Eden bland annat).
  Men efter att Jackie forskat på ämnet i gamla tidningar så kan hon visa på att det faktiskt begick ett mord just där den dagen. Polisen är måttligt intresserad av ett vittne på ett 30 år gammal mord, så Jackie och Barry beger sig själv till den lilla byn för att forska i fallet.
  Den här filmen marknadsförs ju som en skräckfilm (yxan på omslaget osv) men detta har ju väldigt lite med videovåld att göra. Snarare en lite småknäpp deckare, där biten då de pusslar fram vad som hände för 30 år sedan är riktigt mysig, men där de ockulta inslagen lockar mer till fniss än spänning. Jag får inte alls ihop den biten av historien, men det har något med att mordet utfördes på skottdagen att göra. Dagen som "inte finns". 

  Oh well, strunta i den biten. Som positiv till pusseldeckare blir jag ändå nöjd.

Stockholmsnatt

Stockholmsnatt
Stockholmsnatt
1987
Bolag: Televerket

  En film som jag vet att jag inte sett sedan vi såg den i skolan. Med undantag av några scener som brukar swisha förbi ibland, "ett stycke värsting" och så vidare. En sak jag minns dock är hur dess syfte gick helt förlorat. En film som sponsrades av Televerket för att stoppa gatuvåld och vandalism blev istället många sjätteklassares första tådopp in i videovåldets värld. Härmade Paolos sparkar på skolgården. Tror inte han hatade det.
  Hur om helst, detta är i alla fall historien om hur Paolo Roberto går från att vara kungen av Kungsan till att komma på bättre tankar. Detta görs under 45 minuter med tonvikt på det första.
  Filmen är väl vad den här manusmässigt, men framför allt så är ju detta gåshudsnostalgi när allt är filmat on location i Stockholm 1986. Gallerian, Sergelgatan, tunnelbanan, radhusområden och så vidare. Och så klart de musikaliska delarna när Quincy gör electric boogie och Karl Dyall dansar till det.
  Sedan får man faktiskt ge Staffan Hildebrand att våldsscenerna är rätt coola för att vara Sverige 1986.

Dödsdansen

Dödsdansen
Two to Tango
1989
Bolag: Video Trade

  James Conrad (Don Stroud) är en yrkesmördare som fått nog och ska göra ett sista jobb innan han drar sig tillbaka. Det sista jobbet är att döda en miljonär i Buenos Aires som är minst sagt välbevakad. James hyr ett rum i ett närliggande hus och väntar på den rätta stunden men den kommer inte, så istället försöker han börja infiltrera sig i hans liv.
  Det är då han träffar hans älskarinna, tangodansösen Cecilia, som han fattar tycke för och det är ömsesidigt.
  Ja, klassisk lönnmördar-thriller (finns det ett genreord för det?) med opålitliga främlingar, dubbelspel och så klart lite femme fatale. Jag kan ofta gilla såna filmer, det blir nån slags light-James Bond-känsla i sina bästa stunder, och när man inte vet vilka man kan lita på så måste man ju se klart.
  Ingen problem att få ner den här heller. Inte märkligvärdig, men framför allt mot slutet så tycker jag den får lite nerv ändå.

Varning Livsfara

Varning Livsfara
Warning Sign
1985
Bolag: Transfer

  Ett kemiskt laboratorium i den amerikanska obygden slår larm om en läcka av "biologisk jäst" som panikstänger för in- och utpasserande. Anledningen till denna drastiska åtgärd är att labbet i själva verket skapar biologiska skridsvapen, något som borgmästaren Connolly (Yaphet Kotto) aldrig berättat för invånarna eller de som jobbar där.
  Detta skapar en panik då man dels inte vet vad som kommer hända med de som är där, och dels inte vet hur man ska hantera mobben av oroliga anhöriga som kämpar för att ta sig in i byggnaden.
  Sheriffen Cal Morse (Sam Waterston) är även personligt drabbad då hans fru är en av få inne i byggnaden som inte verkar vara smittad. Än.
  Såna här smittfilmer kan vara läskiga ur ett lite klaustrofobiskt perspektiv. Lite av den känslan finns här. Det är väl den bästa biten av filmen kan man säga. När man ska försöka förstå vad som hänt och händer där inne.
  Tyvärr, i alla fall ur mitt perspektiv, utvecklas filmen till nån slags zombie-liknande action som tyvärr är lite gäspig. Men då kan man i alla fall glädja sig att se G.W. Bailey i en annan roll än den som Lt. Harris i Polisskolan-filmerna.

Ärligt Talat

Ärligt Talat
Straight Talk
1992
Bolag: Hollywood Pictures

  Dolly Parton-filmer är lite i samma segment som Madonna-filmer. Att hur man än ger henne en karaktär att spela så är det ändå Dolly Parton man ser. I Dollys fall är det ju 100% positivt eftersom det är henne man VILL se.
  I den här lite bortglömda 90-talaren spelar hon i alla fall en kvinna som heter Shirlee. Hon lämnar sin försupne make i småstaden för att söka sig ett nytt liv i storstaden. Där får hon jobb som växeltelefonist på en radiostation och råkar bli förväxlad med en försenad radiopsykolog och hamnar rakt i sändning där hon gör succé direkt med sitt direkta och hjärtliga sätt att ge folk relationsråd.
  Populariteten ökar och Dr Shirlee blir en superstjärna som gästar talk shows. Frågan är hur länge det ska dröja innan någon får redan på att hon inte ens är psykolog? Journalisten Jack (James Woods) anar att nåt inte står rätt till och försöker bli hennes vän i privata livet.
  Ja, herregud, detta är ju förstklassigt romcom-mys i 90-talsskrud. Dolly är ju precis som man upplevde hon var i verkliga livet, charmig, social och kvicktänkt, så den här rollen måste vara mer eller mindre specialskriven för henne. Med den äran ska sägas. Det är härligt och lättsamt och 90 minuter flyger förbi.

Ömhetsbevis

Ömhetsbevis
Terms of Endearment
1983
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen älskade jag som ung. Yngre än att förstå den egentligen, men den hade nåt som fångade mig när jag såg den på TV i 12-årsåldern eller liknande. Länge sen jag såg den nu. Kanske dags för lite nya perspektiv.
  Emma (Debra Winger) lever i en småstad med sin neurotiska mamma Aurora (Shirley MacLaine) och försöker navigera sig in i vuxenlivet genom att lämna stan och skaffa familj med sin pojkvän, bibliotekarien Flap (Jeff Daniels).
  Sedan får man följa paret i lite olika livsskeden ända in i att det inte slutar så bra.
  Mer än så finns väl inte att säga om handlingen egentligen. En sån där film som bara pågår, ungefär som en tv-serie, där man får sina favoritkaraktärer som man får lite separationsångest från när filmen är slut.
  En av delarna går ut på att Aurora dejtar en massa mer eller mindre osympatiska män (Jack Nicholson till exempel). Den delen blir en sån där "åh nej, inte det där nu igen" för mig, men RESTEN alltså. Så otroligt fin film det är. Debra Winger och Jeff Daniels har superfin kemi, men det är ju ändå Shirley MacLaines show detta.
  Helt makalöst vad hon gör med den här rollen. Hur hon växlar mellan rolig och allvarlig. Tajmingen. Sedan hjälper manuset till. Rolig och hjärtlig dialog och så skönt att konflikterna liksom är på en lagom nivå. Detta var ett varmt återseende.

Spiraltrappan

Spiraltrappan
The Spiral Staircase
1975
Bolag: Warner Home Video

  Den här typen av film var det läskigaste jag visste en gång i tiden. Människor instängda i ett hus, det regnar, åskar, träden slår mot rutan och någon finns där ute. Eller är han redan inne?
  Helen (Jacqueline Bisset) har blivit stum av PTSD efter att hennes familj brunnit inne. I ett försök till miljöombyte får hon bo hos en släkting på en stor herrgård. Samtidigt härjar en mördare som dödar handikappade i trakterna.
  Inne i huset pågår ett släktdrama med en sjuklig mor och två bröder som är i luven på varandra. Ute dundrar åskan. Och så verkar det som att nån har tagit sig in i huset.
  Ja, den här typen av mysrysare har verkligen en charm. Bitvis är det väl nostalgi över det jag skrev om nyss, att en gång i tiden kunde jag verkligen ligga sömnlös av såna här tankar.
  Sedan hatar jag inte att filmen är från mitten av 70-talet heller. Det är nåt visst med de där mellersta åren. Bildkvaliten, stämningen. Men tyvärr är jag nog lite välvillig om jag skriver att jag blir speciellt meddragen i den här filmen. Vet inte vilken pusselbit som saknas, men det är nog bara att själva handlingen är lite mellanmjölkig. Ett fönster som står och slår i källaren med en "galning" utanför var läskigare när jag var 13. Tyvärr.