Herbie - Vild och Galen

Herbie - Vild och Galen
Herbie Goes Bananas

1980

Bolag: Select

  Herbie-filmerna älskade jag! Eller? Vid närmare eftertanke minns jag ingen av dem, knappt ens en enda scen har etsat sig fast i huvudet. Kan det vara så att jag egentligen inte såg filmerna så noga utan mer bara gillade tanken på Herbie? Ungefär som att man hejade på Mats Wilander utan att ha sett en enda tennismatch?
  Nu har jag i alla fall sett Herbie Goes Bananas, den sista filmen i originalfranchisen från 1980.
  Storyn i såna här familjebuskisar från Disney är väl inte det viktigaste kanske, men det handlar i alla fall om att Herbie får nya ägare som ska tävla i Mexico och vägen dit kantas inte oväntat av motstånd från bovar och banditer.
  I rollerna hittar vi en del birolls-adel som Alex Rocco, John Vernon, Charles Martin Smith och Cloris Leachman. Även en del inhopp från (dåtidens) komiker som kommer in och gör nån gubbe här och där. Det är inte tråkigt eller jobbigt att kolla på, men känns väldigt gammalt. Förvånande hur filmen kan vara från 1980 på många sätt. Här finns mer en känsla av "En Ding Ding Ding Värld" eller "Love Boat" än någon som skulle ha kommit 1980. Men familjefilm är lite som ett eget universum också. Även spelfilmer från Disney från 00-talet kan kännas mycket äldre.
  Blev det ett uppvaknande som Herbie-fan på riktigt då? Nä, det ligger nog kvar där på nostalgihyllan som något man sneglade storögt mot i videobutiken som 8-åring.

Förbjuden Kärlek

Förbjuden Kärlek
The Delinquents
1989
Bolag: Warner Home Video

  Slutet av 50-talet. Brylcreme, rock n roll och jukeboxar. Tänk vad 40-talistgenerationen har fått breda ut sig med sina minnen av denna tid. Lek med tanken att 80-talister skulle göra lika mycket filmer om 90-talet. Då skulle det inte finnas annat på Netflix idag. Det finns så många filmer med precis den här sinnesstämningen, färgtonen och handlingen att det är omöjligt att komma ihåg vilka man sett.
  Jag säger inte att det är en dålig typ av film, mer att det blir lite ännu en korv med bröd efter ett tag.
  Just den här filmen, som jag aldrig kommer underfund med om jag sett tidigare eller inte, handlar om ett ungt par i Australien i just slutet av 50-talet. Kylie Minogue spelar tonåriga Lola som blir förälskad i jämnåriga Brownie (Charlie Schlatter), en amerikan som hamnat i Australien och som bor med sin alkoholiserade mamma och en styvfar som slår honom.
  Ganska fort blir Lola gravid, och de båda skriver avskedsbrev till sina familjer och ger sig ut på livets äventyr ihop. Tror de, i alla fall. Snart får Lolas mamma (även hon alkoholiserad) fatt på sin dotter och tar henne tillbaka till hemlig ort, i förhoppningen att hon och Brownie aldrig ska kunna ses igen.
  Sedan handlar då filmen om deras kamp att först hitta varandra och sedan kunna hålla ihop.
  50-talsmyset finns här. Man skulle kunna spela bingo på saker som måste vara med i den här typen av filmer också. Inget fel med det. Hemtamt, det gillar jag. Däremot så bryr jag mig inte nämnvärt om själva historien. Inget som griper tag, vare sig dramat eller karaktärerna. Men som 1,5 timmes 80-tals-50-tal är det habilt ändå.

Livsfarligt Vittne

Livsfarligt Vittne
Johnny Ryan
1990
Bolag: Esselte Video

  I 40-talets New York tar polisen Johnny Ryan (Clancy Brown) upp kampen mot stadens maffia, och då i synnerhet maffiakungen Albert Anastasia. Poliskåren är korrumperad av maffian och Johnny väljer att omge sig med en liten samling kollegor som han kan lita på.
  I ett försök att komma närmare en av bossens hejdukar så börjar Johnny Ryan flirta med hans tjej Eve, en flirt som naturligtvis blir på riktigt så småningom och både Johnny och Eve får ett pris på sitt huvud av maffian.
  Ja, detta är ingen favoritgenre för mig direkt, men det finns ändå något i det här med att man inte kan lita på någon som är gott thrillerstoff ändå. Storyn är ju inte olik den kring Al Capone och Eliot Ness på 30-talet, och man kan ju undra varför man diktade upp den här snarlika historien istället för att göra en Capone-film (till) men det finns ju i alla fall en spänningsmässig poäng med att man inte vet hur det slutar.
  Annars är det väl rätt trött, tyvärr. Hela filmen har ett sånt där rött filter som man brukar använda i filmer för att visa att det är en tillbakablick ibland, och då funkar det väl, men en hel film i det här filtret blir lite jobbigt för ögonen.
  Förutom några hyggliga thrillerögonblick mot slutet så är det mest business as usual här: noiriga poliser och pang-pang i trenchcoats.

Warlock

Warlock
Warlock
1989
Bolag: Nordic

  Den här typen av film tilltalar mig egentligen inte alls. Fantasy-gott-mot-ont-äventyr. Men jag har ändå något litet 35 år gammalt minne av att denna var rätt bra ändå. Att den hade nåt. Tillräckligt för att trigga en nyfikenhet att se om den i alla fall.
  Filmen tar avstamp i trakterna kring Boston på 1600-talet där en man anklagad för häxeri (spelad av Julian Sands) ska avrättas, men lyckas häxa sig bort från det och landar istället i nutiden. Som då är i slutet av 80-talet när det här filmen gjordes. Efter sig har han sin antagonist, häxjägaren Referne (Richard E Grant).
  Häxmannen (heter han Warlock rentav, eller är han bara en?) skapar snabbt oreda och dödar en man och ger hans sambo en förtrollning som gör att hon åldras tio år om dagen. Hon teamar sedan upp med häxjägaren för att stoppa Warlock från att, typ, förinta världen.
  Ja, nog hade tiden sprungit från den här filmen. Specialeffekterna är på Pippi Långstrump-nivå, och det hjälps inte direkt upp av en story som är lite skolboksexempel. Däremot finns här ett element av tidsresefilm som jag gillar lite. Häxfilm möter California Man, typ. Duger en måndag.

Hannah och Hennes Systrar

Hannah och Hennes Systrar
Hannah and her Sisters
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Detta var den första Woody Allen-film jag såg. Jag har ett ganska starkt ungdomsminne kring det. Den gick på FilmNet som var en rätt bra källa för mig att se filmer som jag "aldrig hade hyrt". Minns att jag verkligen gilla den, och att jag kände mig lite smart och vuxen som gillade den. Jag var typ 13 och konsumerade väl i första hand ungdomskomedier och slashers. Men det var en liten ögonöppnare att filmer jag trodde var "svåra" eller "djupa" faktiskt kunde vara ganska kul.
  Sedan dess har den väl haft en ganska säker plats på klassiker-piedestalen, och det bär ibland emot att se filmer som står där, men blev genuint sugen på att se den igen.
  Handlingen är väl inte mycket att orda om egentligen, det kretsar i vanlig Woody Allen-ordning kring relationstrassel bland kulturfolk och övertänkare i New York. Denna gång blir Michael Caine förtjust i sin frus syster och brottas med tankarna kring det. Woody Allen spelar en tv-producent i samma bekantskapskrets som utreds för en misstänkt hjärntumör och brottas med tankarna kring det.
  Man skulle kunna tro en film med den här titeln och det här omslaget är en film om systerskap, i nån förlängning så är det väl det, men mest av allt är de här tre systrarna föremål för männens grubblerier. Jag tycker förvisso att karaktärer är intressanta och bra skrivna, men det är ändå de grubblande männen som liksom äger rummet.
  Kan förstå att jag föll för den här som ung. Woody Allen är kul och lätt att förstå, och själva inramningen med New York och jazzsoundtrack, den är jag alltid svag för.

Forever Lulu

Forever, Lulu
Forever, Lulu

1986
Bolag: Vestron

  Elaine (Hanna Schygulla) är en medelålders tysk kvinna som bor i New York och kämpar för att få igång en författarkarriär. Hon är utfattig och bor i ett råtthål, men en sen natt får hon på grund av ett missförstånd en dyr minkpäls av en kvinna. Med pälsen på märker hon att hon blir insläppt på hela andra ställen är som sitt fattiga jag. I fickan ligger dessutom en nyckel till ett hotellrum som hon går till av nyfiken.
  När hon är i lägenheten blir hon vittne till en narkotikauppgörelse, som dessutom blir avbruten av polis följt av en skottlossning. Plötsligt står hon i ett främmande hotellrum med golvet fullt av döda poliser och brottslingar samt två väskor med kokain och sedlar.
  När hon sedan efter samvetskval väljer att kontakta polisen och lämna in tjuvgodset blir hon berömd, intervjuad av TV och igenkänd på gatan. Plötsligt vill alla förläggare ge ut hennes bok, men samtidigt så vet också de kriminella vem hon är och sätter ett pris på hennes huvud.
  Ja, klassiskt thrillerkomedi-upplägg med försvunna väskor och missförstånd, men någon spänning eller fars blir det inte utan mer en diskbänks-komedi där en massa skeva karaktärer i New York avlöser varandra. Snarare än en röd tråd eller handling.
  Debbie Harry är med också. Hennes roll har knappt några repliker utan susar mest omkring som nån slags väsen, jag vet inte om karaktären har nån slags symboliskt värde i handlingen, eller nåt. Hur som helst så får den inget direkt fäste. Det får nästan ingenting för det fladdrigt och New Yorkigt, och det är väl kanske så det ska vara. 

En Ny Värld

En Ny Värld
Personal Choice
1989
Bolag: Jaguar

  Ojoj, denna har stått länge i min samling. Åtminstone sedan jag bodde hemma, vilket börjar bli typ 30 år sedan nu. Köpte den ihop med en massa andra filmer när en videobutik i Falkenberg sålde ut hyrisar för 10 kr/st. Men den har förblivit osedd. Såg framför mig en "magisk" film, och såna brukar inte vara prio när jag väljer film. Men hey, Martin Sheen, Christian Slater, Robert Foxworth, Sharon Stone, F. Murray Abraham. Alla skulle väl inte säga ja till vilket skit som helst?
  Är nu mycket glad att jag såg filmen, för det var en riktigt mysig videostund. Här finns lite magiska moment i form av ett romantiserande av rymden, men annars är detta till största delar en riktigt fin coming-of-age-film där rymdtokiga tonåringen Eric (Christian Slater) blir avstängd från skolan efter att ha skjutit in en hemmagjort rymdraket och orsakat en brand.
  Han flyttar då tillfälligt till pappan, spelad av Robert Foxworth (Chase Gioberti!!), och märker till din glädje en av hans idoler, månastronauten Paul Andrews (Martin Sheen) bor i närheten. Paul är enstörig och alkoholiserad, men Eric träffar även Mara (Olivia d'Abo) som känner Paul och bygger en vänskapsbro mellan dem.
  Ja, det är typ vad filmen handlar om. Vänskapen mellan en tonårig rymdnörd och en astronaut. Och en kärlekshistoria med Mara, så klart. Ser att någon på IMDB har kallat den "painfully slow moving", men just det älskar jag verkligen. Att de får prata klart. Eller går i tystnad. Eller att scener inte tvunget leder någon vart. Förstår om det kan stressa en Netflix-zappare men jag tycker det är fint.
  Som drama är det typ Hallmark-nivå på det, men med strålande skådespelare i alla roller och just det där sakta lunket tycker jag det är skitfint.