The Rookie - Nykomlingen

The Rookie - Nykomlingen
The Rookie
1990
Bolag: Warner Home Video

  Den här såg jag på bio när den kom. Inte den typen av film jag normalt sett såg på bio, men det var ändå så ovanligt att någon ville gå på bio att jag i princip godkände vad som helst. Utan att minnas något alls av vad den handlade om, så hade jag ändå positiva minnen av den.
  Clint Eastwood spelar polisen Nick Polowski, på jakt efter en liga som stjäl och exporterar lyxbilar. Vid ett tillslag blir hans mångåriga kollega dödad, och nu paras han istället ihop med unga och oerfarna David Ackerman (Charlie Sheen)-
  Givetvis behandlar han sin nya kollega som skit, och givetvis är fallet nu "personligt" eftersom hans gamla kollega dödads.
  Ligan leds av den stilige Strom (Raul Julia) och hans flickvän Liesl (Sonia Braga). De ger lite guldkant till själv banditdelen, men annars är det mest som vanligt en massa sydamerikaner med ärrade ansikten som ramlar genom takfönster på hamnbyggnader.
  Hemtamt och absolut noll originellt men det är ändå lite fint med de där polisfilmerna som kom i kölvattnet efter Dödligt Vapen. Med omaka par, "sköna kommentarer" och i alla fall någon slags försök att skriva in lite djup i karaktärerna. Håller fast vid mitt positiva minne.

Nobody's Perfect

Nobody's Perfect
Nobody's Perfect
1989
Bolag: Nordic

  En kroppsbytarfilm slinkar alltid ner. Den här hyrde jag och såg när den kom. Säkert kopierade jag den också. Minns den otroligt rolig. Sedan dess har det runnit lite vatten under broarna känns det som. Både i vem man är själv (ej längre 15 år) och tiden man lever i.
  Stephen (Chad Lowe) har just börjat i college när han blir kär i Shelley (Gail O'Grady). Hon spelar tennis och när det uppstår en lucka i det kvinnliga tennislaget uppfinner han sin kvinnliga persona Stephanie för att komma när Shelley.
  Det gör han kanske lite för väl. Shelley erbjuder Stephanie att bli hennes rumskompis och plötsligt lever Stephen dubbelliv på college där han pluggar som både sig själv och Stephanie, som samtidigt gör succé i tennislaget.
  Det finns ju några olika typer av kroppsbytarfilmer. Dels de "magiska", där t ex barn och vuxen byter plats, men också de lite enklare könsbytarfilmerna som ofta har just den här handlingen. Det finns en samling skämt och situationer som brukar uppstå och de flesta finns nog med här. En fattigmans "Tootsie" kan man väl säga, men som ungdomsfilm tycker jag ändå den kryssar i mina rutor. Här finns lite töntar, jocks, snygga bilar, soliga campus och en massa fräsig 80-talspop som inte ens jag har hört talas om tidigare. Bland annat en rätt kul blåkopia av "Girls Just Want To Have Fun" som tog en stund innan jag insåg att det var en annan låt.
  Nog var det roligare med såna här manligt/kvinnligt-skämt när man var 15 år och året var 1989, men jag blir ändå glad av att se den här filmen idag. Den luktar videobutik.

Amityvilles Förbannelse

Amityvilles Förbannelse
The Amityville Curse
1990
Bolag: VCM

  Amityville-filmerna alltså. Var det ens en franchise eller kunde man göra dem lite hur man ville? Känns lite så. Här har vi en från 1990 som har fått 3.1 på IMDB. Direct-to-video.
  Ett par köper ett förfallet äldre hus som man får oväntat billigt i den lilla byn Amityville. Man bjuder med sig några vänner att tillbringa några höstdagar i huset för att renovera tillsammans.
  Men, så klart, det här huset har varit med om saker som sitter kvar i väggarna. Och detta visar sig på i princip alla sätt saker kan visa sig i en skräckfilm tror jag.
  När jag var i tonåren gjorde jag några egna skräckfilmer med videokamera ihop med kompisar. Didn't we all. Då var det inga problem att komma på coola och grymma mordscener direkt. Svårare att komma på vad man skulle prata om mellan mordscenerna. Så vi struntade väl mer eller mindre i det.
  Lite samma upplägg här. Ett antal skräckscener uppradade, mer som en clip show än en film egentligen. Det är katter som hoppar fram, tavlor som flyttar på sig, mardrömmar, illusioner, skumma tanter, konstiga sår som det krälar maskar ur, andra sår som läker mystiskt, en hund med lysande ögon, spindlar, råttor. Vad du än tycker är läskigt så finns stor chans att hitta det här.
  Det som saknas är ju kontexten. Vilka är de här personerna som går ner med ficklampan i källaren? Ingen aning. Men läskigt verkar det vara.

Titta Vi Rymmer

Titta Vi Rymmer
The Couch Trip
1988
Bolag: Transfer

  John W. Burns (Dan Aykroyd) är en manipulativ man som är intagen på ett mentalsjukhus, som efter att ha gjort sig ovän med sin psykiatriker Dr Baird rymmer från sjukhuset och blir misstagen för att vara just Dr Baird. Han tar tillfället i akt och stjäl doktorns identitet.
  Detta just som radiopsykologen Dr Maitlin (Charles Grodin) blivit utbränd och behöver en ersättare. Jobbet går då till den falske Dr Baird som är allt utom psykologiskt korrekt mot de som ringer in till showen, och därmed också blir en stjärna för sin "ärlighet".
  Ja, en förväxlingskomedi som i handlingen skulle kunna vara ett sommarlustspel med Robert Gustafsson. Inget finkalibrigt alltså. Däremot ganska småkul och underhållande.
  Men så har vi ju det här med SNL-filmer. Precis som när Steve Martin gjorde sina screwball-komedier så blir det ju lätt gapigt och övertänt med Dan Aykroyd alltså. Kul ibland, men mättnadskänslan kommer fort.

Saknad i Strid

Saknad i Strid
Missing in Action
1984
Bolag: Transfer

  Vila i Frid Chuck Norris! Jag är ingen action- eller kampsportskille men har ändå ett gott öga till Chuck. Videonostalgi spelar in, men även för att precis som till exempel Charles Bronson har nån slags mänsklighet i sig som skiljer honom från de allra mest klyschiga muskelpaketen.
  Min relation till hans filmografi är lite samma som till Clint Eastwood. Har sett en hel del filmer, långt från alla, men blandar ihop dem. Denna är jag dock relativt säker på att jag aldrig sett tidigare.
  Chuck spelar Braddock, en överste från Vietnamkriget som återvänder i ett försök att hitta några av alla de amerikaner som fortfarande saknas efter kriget. Till en början är det en resa arrangerad av amerikanska försvaret, men väl på plats hittar Braddock sina egna vägar och beger sig ut i djungeln med sin vän Tuck (M. Emmet Walsh) för att hitta det beryktade POW-campet och få dem sina landsmän.
  Det är action, det är onda asiater, det är fällor, bakhåll, explosioner och allt du blir lovad när du tittar på omslaget. Men en sak som jag verkligen gillar med de här Cannon-rullarna från 80-talet är att det finns nåt litet thriller-element också som gör att i alla fall jag håller mig vaken genom 10-minuters alla-skjuter-på-alla-scener i djungeln.
  Sedan är det ju tryggt på nån slags videonostalgiskt sätt med såna här one-man-army-filmer, det kommer jag inte ifrån.

Rocketeer

Rocketeer

The Rocketeer

1991

Bolag: Touchstone

  Den här filmen hade jag på "Cypern-kopia" när den var alldeles ny. Vi vet såna där fulkopior man kunde köpa på gatan nere i Sydeuropa i början av 90-talet. Vet inte om Cypern hade något med dem att göra, men det var så vi kallade dem på skolgården i alla fall. Femte generationens bandkopia med textning på främmande språk och ett högst inofficiellt klipp-och-klistra-omslag. Det var grejer det.
  Har dock inte sett den sedan dess, så kändes lite kul att se den med svensk text och lite skarpare bild.
  Rocketeer kom i vågen av filmatiserade serietidningar efter Batman-hypen i slutet av 80-talet, och har lite samma plastiga scenografi, som väl inte är en brist på budget utan mer ett stilgrepp som låg i tiden. Här handlar det om piloten Cliff (Billy Campbell) som råkar hitta en mystisk motor som någon gömt i flygklubbens hangarer. Motorn visar sig vara en prototyp av ett jetpak, och snart står det klart att det är många som är ute efter just det här paketet. Uppfinnaren bakom det, FBI och en okänd skurkmobb slåss om att hitta det, men när Cliffs flickvän Jenny (Jennifer Connelly) blir kidnappad tar han tillfället i akt att använda jetmotorn för egen räkning. Han blir Rocketeer.
  Ja, här finns ingen mörk origin story eller några problematiserade karaktärer utan ett totalt endimensionellt matinéeäventyr med onda och goda. Och jag tycker det är jätteskönt och härligt. Det är bra fart, bra cast. Timothy Dalton, Alan Arkin, Paul Sorvino, Ed Lauter och Terry O'Quinn i övriga större roller. Jennifer Connelly är ju typ enda kvinnan med repliker, och det är väl inte det enda man kan problamtisera här om man vill. Men det tänker jag inte för jag hade en skitmysig stund med ett härlig matinéäventyr i 90-talsskrud. Och svensk text!!!

Avalon

Avalon
Avalon
1990
Bolag: Egmont

  Jag känner både ett intresse och ointresse för den här typen av långa livsdramer. Det är sällan jag blir speciellt riktigt besviken, men ändå för sällan att jag blir helt blown away för att tycka de ofta ganska långa speltiderna är värda besväret. High stakes. Ikväll har jag i alla fall tuggat mig Barry Levinsons immigrant-drama från 1990.
  Historien börjar med att Sam Krichinsky (Armin Mueller-Stahl) kommer till USA och Baltimore 1914. Till Amerika, drömmarnas land. Han fattar snabbt tycke och lockar dit i princip hela sin släkt av polska judar och bilder en stor familj i det nya landet.
  Och det är alltså den familjen vi får följa genom med och motgångar under några under framför allt 50-talet. Huvudpersonen är sonen Jules (Aidan Quinn) och hans karriär från att vara dörrknackande försäljare till att öppna ett eget varuhus. En ung Elijah Wood spelar hans son.
  Inte fullt så patriotisk som jag trodde, och det var väl skönt kanske. Men de får verkligen aldrig nog av den här nostalgin över tillväxtåren, amerikanarna. Men här finns inget direkt som rör om eller griper tag, men det är rätt trivsamt ändå. Och ganska kul ibland med lite Woody Allen-doftade gnabb om småsaker.
  Och sen i dessa tider så piggar det väl upp lite att gotta sig trivsamma immigrant-historier från USA.