Silent Killer

Silent Killer
Giornata nera per l'ariete / Fifth Cord
1971
Bolag: Master Video

  Giallo är (eller i alla fall var) en älsklingsgenre bland videosamlare som jag verkligen försökt att tycka om mer än jag gör. Kan verkligen känna en tjusning i det lite videosunkiga med halvdubbade italienska thrillers, men det saknas nån pusselbit för att jag ska känna mig helt hemma.
  Den försupne journalisten Andrea Bild (Franco Nero) tar upp jakten på en galen mördare som dödar folk i hans vänskapskrets. I kretsen finns såväl journalistkollegor, älskarinnor, doktorer och racerförare, och ingen verkar gå att lita på. Vem är mördaren?
  Ja, mycket mer än så finns inte att säga om själva intrigen. Deckarmässigt är vi på Lasse-Maja-nivå, men här finns ju något annat istället. Som vanligt så är det snygga miljöer och vinklar, några lite småläskiga scener och en mördare med svarta handskar. Men det blir ju lite som med slashers, att man inte kommer för att lära känna karaktärer utan för att se coola kameraåkningar och fantasifulla mord. Och där blir det ju check.

Give My Regard To Broad Street

Give My Regards To Broad Street
Give My Regards To Broad Street
1984
Bolag: Transfer

  Länge sen jag såg en musikfilm! Med den tanken i huvudet går jag till musikfilmshyllan (jo, jag har en) och plockar fram en med riktigt dåligt rykte, i en redan skamfilad genre dessutom.
  Men Paul McCartney va. Aldrig förgäves.
  Den här löst sammansatta storyn är knappt ens värd att redogöra för men Paul McCartney spelar sig själv. Han ska precis ge ut en ny skiva när mastertejperna blir stulna. Och de ondskefulla gubbarna från skivbolaget ger honom en tidsfrist att hitta dem igen.
  Lek med tanken att detta var handlingen i en vanlig film, utan Paul. Då är det inte säkert att den hade gjorts.
  Men den gjordes!  För att 1984 var det ingen som sa nej till Paul. Här trängs adlade skådespelare för att vara med och dra några repliker mot typ....Ringo. Då och då avbryts letandet efter mastertejperna av nåt musikinslag.
  Paul kanske måste repa, vara med i tv, spela in eller nåt liknande. Då dyker artistkollegor som David Gilmour, Eric Stewart, Dave Edmunds med flera upp i bakgrunden. Nån kanske till och med harklar ur sig nån replik. Sedan ska det letas mastertejper igen.
  Ja, som film är den ju nästan obegripligt dålig, men det är så fint med den här tiden ändå. Med Paul i sina puppy eyes men ändå med 80-talsfrisyr. Han både låter och ser strålande ut. Vem kan säga nej till en sån?

Getaway - Rymmarna

Getaway - Rymmarna
The Getaway
1994
Bolag: SF Gul

  Alec Baldwin spelar Doc McCoy, en livsstilkriminell snygging med specialitet att göra kupper, ofta på beställning, tillsammans med frun Carol (Kim Basinger). Vid ett uppdrag i Mexico går det fel och han hamnar i mexikanskt fängelse.
  Carol vänder sig då till miljonären och skurkbossen Jack Benyon (James Woods) som fixar ut honom mot att han gör en storkupp vid en hundracebana och att de delar på pengarna.
  Kuppen är spektakulär och välplanerad, men går ändå fel när de inblandade förråder varandra och har egna agendor. Till slut står Doc och Carol ensamma med pengarna, är jagade av diverse skurkgäng och dessutom blir Doc efterlyst av polisen.
  Detta är då en remake av en film med samma namn från 1972 med Steve McQueen i huvudrollen. Den har jag inte sett (kanske borde) men jag kan ändå känna hur dess ande vilar över den här filmen också. Trots allt så såg samhället ganska mycket likadant ut 1972 och 1994, går man dessutom ut på landsbygden så är det väl knappt nån skillnad alls.
  Det som har hänt under de där 20 åren däremot är ju den filmiska utvecklingen, och den uppskattar jag mycket. Visst kan det vara fräsigt med gammalt pangpang, men här har vi en klassisk road movie med heist-tema fast i en 90-talig blockbusterkostym som jag tycker fungerar utmärkt.
  Det är snabbt, ganska spännande med inte helt förutsägbara vändningar. Över förväntan!

Jagad

Jagad!
Running Scared
1980
Bolag: MDC

  Två unga soldater, spelade av Ken Wahl och Judge Reinhold, muckar från sin militärtjänstgöring i Panama 1961. För att komma hem till USA snabbt så liftar de olovligen i ett bagageutrymme på ett militärflygplan, och någonstans däruppe i luften så tar Leroy (Reinhold) en polaroidbild för att minnas äventyret.
  När de får smita ut hals över huvud glöms bilden kvar, och tolkas av militären som att killarna är ryska spioner som har fotat hemliga militära områden.
  Sedan börjar en vansinnig jakt där militären ska fånga in de två ungdomarna (som så småningom får sällskap av en handlingskraftig tjej) utan att de egentligen förstår varför de är jagade.
  Här kan man kanske dofta en Kafka-artad politisk thriller, med två oskyldiga ungdomar som anklagas för ett brott de är oskyldiga till. Men så raffinerat är det inte direkt. Detta är mer en klassisk road movie i nostalgisk 60-talsmiljö. Här finns korn av actionkomedi, men mest av allt är det ju ett matinéeäventyr i sumpig vildmarksmiljö. Inte otittbart, men tiden flyger inte heller fram. Lite birollsgodis som Bradford Dillman och John Saxon kan väl få en videot att le lite i alla fall. Och kul att Ken Wahl och Judge Reinhold i tidiga filmroller.

Flodpiraterna

Flodpiraterna
The River Rat
1984
Bolag: Esselte Video

  Årets sista vhs i spelaren blev en rejäl överraskning. Positiv dessutom.
  Tommy Lee Jones spelar Billy, som precis blivit frigiven från ett långt fängelsestraff och återvänder till sitt barndomshem ute i vildmarkerna kring Mississippi. Där bor hans mamma och hans tonårsdotter Jonsy (Martha Plimpton) som han aldrig ens har träffat. 
  Tillbaka hemma försöker Billy och Jonsy lära känna varandra och har som första gemensamma projekt att rusta upp båten River Rat. Men lugnet avbryts när någon från det förflutna dyker upp. Fängelsedoktorn Cole (Brian Dennehy) har fått reda på att Billy har pengar undangömda från rånet han blev fängslat för och hotar att sätta tillbaka honom i fängelset om han inte får del av pengarna.
  Tumult uppstår och plötsligt får Billy bråttom iväg med den nybyggda båten (och dottern) längs Mississippi för att hitta platsen där pengarna finns. Men doktorn är galnare än de trott.
  Jag såg framför mig ett stabilt Stekta Gröna Tomater-mys, men fick en klart godkänd äventyrsthriller som påminner lite om Stephen King på nostalgihumör. Martha Plimpton är jättebra i sin första filmroll (13 år gammal) och Tommy Lee Jones går genom rutan också tycker jag. Deras bondande känns oklyshigt.
  Sedan finns här också en del av det jag förväntade mig. Träskromantik med solnedgångar och slidegitarrer och 50-talsnostalgi, men det tar liksom inte överhanden och det är nog det som är din positiva överraskningen. Att det faktiskt fanns en bra film här också, inte bara mys.

Röda Draken

Röda Draken
Manhunter
1986
Bolag: Transfer

  Jag gjorde såhär att jag sorterade fram thrillers från 80-talet på IMDB och sorterade dem efter betyg. Har jag missat nån i toppen? Det hade jag nog inte, men några har jag svaga och inte så positiva minnen av. Så det blev en omtitt och omvärdering av den här.
  I jakten på en brutal massmördare kallas profileraren Will Graham (William Petersen) in. Han har "egentligen slutat" för att ägna sig åt sin familj men känner sig tvungen när han ser att de som dödat varit familjer likt sin egen.
  För att förstå tankarna kring mördaren kontaktar han en man som han tidigare satt fast, Dr Lector, som sitter inspärrad och hårt bevakad. Det visar sig nämligen att den här mannen har honom som förebild och att de kommunicerar med varandra på olika sofistikerade sätt.
  Ja, detta är ju alltså filmdebut för Hannibal Lector som karaktär, Röda Draken är precis som När Lammen Tystnar baserad på en bok av Thomas Harris. Det här universumet kring karaktären Hannibal tilltalar mig inte speciellt mycket, men här har han ändå en rätt lagom stor del i historien. Dock tycker jag scenerna där han är med är de tråkigaste.
  Visst finns det en stilistisk styrka i hela storyn här, snyggt skriven men inte särskild spännande ändå. Filmens psykopat får jag ingen riktigt kemi med, men jag gillar polisdelen av filmen desto bättre. Den känns osnutig på ett bra sätt.
  Men allra bäst blir nog filmen om man ser den i sitt sammanhang. Såna här dramatiska thrillers var ovanliga på 80-talet och Michael Manns regi är ett litet konstverk i sig. Dessutom kul att filmen helt saknar stjärnor i rollerna. Bättre än jag mindes det som. Kanske var jag mer redo att förstå den nu.

Christmas Mountain

Christmas Mountain
Christmas Mountain
1981
Bolag: Global Video

  Jag har en liten halvrad med julfilmer i samlingen. Inte många kvar som jag inte sett nu. Vi är så att säga nere på westerns. En genre jag nog aldrig väljer om det finns annat att välja på. Men en jule-western får det bli.
  En avlägsen by i vildmarken får besök av en mystisk främling, Gabe Sweet (Mark Miller), som direkt hamnar i onåd när han inte kan betala sin nota utan hamnar i stadens fängelse. Byn ligger vid ett stort berg, Christmas Mountain, och nånstans där halvvägs upp finns en familj i behov av hjälp i den kalla vintern. Stadens invånare enas att de borde skicka iväg nån men ingen vill åka, så man skickar iväg Gabe för att sona sitt straff.
  Gabe är en lone ranger som hatar allt han inte är van vid, t ex människor av annan etnicitet och andra djur är kor, men en kall natt får han en uppenbarelse där han döda bästa vän Murph dyker upp som en ängel och berättar att han inte blivit insläppt i himlen på grund av just de där åsikterna. Nyfrälst av tanken blir nu istället Gabe trevlig och hjälpsam, och vet ni, livet blev ju mycket trevligare.
  Ja, inget djuplodande här utan ett Disney-doftande pekoraldrama skrivet av huvudrollsinnehavaren Mark Miller. Men det finns ändå nåt i detta, tycker jag. Kanske är det känslan av julaftons förmiddag när man var liten, och man kunde se vad som helst på TV för att få timmarna att gå. Till exempel en jul-Western. Lite mysigt ändå.