Don't Open the Door
1974
Bolag: Videoklubben
Amanda Post (Susan Bracken) hittar sin mamma mördad i sängen när hon är 12. Tretton år senare har hon gått vidare och bor i storstan när hon får ett telefonsamtal om att hennes mormor ligger för döden och hon borde bege sig till sin hemby för att vara med henne.
Det gör hon och där möts hon av alla ansiktena från sin barndom, mestadels på ont. Det verkar nämligen som att många i staden inte gillar att hon är tillbaka. Till exempel mannen som sedan dess bott i mormors hus och har ett dockmuseum på vinden.
Och sedan börjar hon få flämtiga telefonsamtal...
Ja, en klassisk "rysare" av division 3-modell. Ni vet den där typen av b-filmer där statisterna är folk som råkat komma med på bild och tittar rakt in i kameran.
Men nog försöker man alltid. Ett sammelsurium av skräckkomponenter (läskiga dockor, speldosemusik, sneda Hitchcock-vinklar och mystiska telefonsamtal) som väl inte riktigt når fram, men det är ändå något med det här segmentet av b-film där folk är lite skeva och kanske inte så bra skådisar alltid. Det kan bli riktigt bra ibland. Här blir det väl helt okej.
Fruktansvärt omslag som ser ut som ett svenskt hemmabygge, men faktiskt så är detta en liten del av originalaffischen som man blåst upp.
1974
Bolag: Videoklubben
Amanda Post (Susan Bracken) hittar sin mamma mördad i sängen när hon är 12. Tretton år senare har hon gått vidare och bor i storstan när hon får ett telefonsamtal om att hennes mormor ligger för döden och hon borde bege sig till sin hemby för att vara med henne.
Det gör hon och där möts hon av alla ansiktena från sin barndom, mestadels på ont. Det verkar nämligen som att många i staden inte gillar att hon är tillbaka. Till exempel mannen som sedan dess bott i mormors hus och har ett dockmuseum på vinden.
Och sedan börjar hon få flämtiga telefonsamtal...
Ja, en klassisk "rysare" av division 3-modell. Ni vet den där typen av b-filmer där statisterna är folk som råkat komma med på bild och tittar rakt in i kameran.
Men nog försöker man alltid. Ett sammelsurium av skräckkomponenter (läskiga dockor, speldosemusik, sneda Hitchcock-vinklar och mystiska telefonsamtal) som väl inte riktigt når fram, men det är ändå något med det här segmentet av b-film där folk är lite skeva och kanske inte så bra skådisar alltid. Det kan bli riktigt bra ibland. Här blir det väl helt okej.
Fruktansvärt omslag som ser ut som ett svenskt hemmabygge, men faktiskt så är detta en liten del av originalaffischen som man blåst upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar