Hero & the Terror

Hero & the Terror
Hero & the Terror
1988
Bolag: Sandrews

  Jag har tyvärr inte de där gnistrande barndomsminnena av Chuck Norris filmer. Karate- och actionfilmer var nog det som intresserade mig minst på videohyllan, och det var ju där Chuck fanns. Min kompis Carl Magnus var inte heller någon utpräglad actionfantast men han älskade Chuck Norris-filmer. Tyckte de hade något extra.
  Vi var oftast ense om vilka filmer vi skulle dra hem från videobutiken men nån gång fick Calle övertala mig att se den här filmen. Den var inte alls som Chuck Norris andra, sa han.
  Jag gick med på det, vi hyrde "Hero & the Terror". Den handlade ju i alla fall om en seriemördare, något som låg mig som thrillerälskare varmt om hjärtat. Calle tyckte filmen var bland det bästa han sett, jag tyckte den var helt ok. Sedan ville Calle se om den ungefär en gång i halvåret, men det ville inte jag.
  Knappt 30 år senare ser jag om den dock. Svårt att särskilja filmiska kvalitéer från nostalgi som vanligt men känslan finns där tycker jag. Thrillerestetik a la sent 80-tal med dagsljus som väller in genom neddragna persienner, redan i öppningsscenen.
  Chuck Norris spelar Danny "Hero" O'Brien, en tuff L.A-snut med demoner som gör honom lite svår. Han kan nämligen inte sluta tänka på och drömma om Simon "the Terror" Moon, en bestialisk massmördare som nöjesmördade och torterade kvinnor för några år sedan, men som till slut Danny fångade in. Nu har han rymt från fängelset och befaras drunknad men Danny är ganska säker på att han lever och har börjat mörda igen.
  Samtidigt invigs en restaurerad biograf som varit övergiven i många år. I dess kulvertar har the Terror byggt sitt nya bo och plötsligt börjar kvinnor försvinna i den nya biografen.
  Det finns några saker som gör att den här filmen faktiskt höjer sig över den genomsnittliga dussinthrillern från 80-talet. Dels biografen. Himla snygga miljöer och effektfullt med alla små ventilationsgångar där han lufsar runt.
  Man kan nästan ana lite Brian DePalma-ambitioner här och där också. Små balettstycken till mordscener.
  Sedan är det väl en överdrift att kalla dialogen för något annat än platt egentligen, men jag tycker ändå att Calle hade rätt med att även den biten har något extra. Poliserna är inte klichéartat osams och samspelet mellan Chuck Norris och hans fru (Brynn Thayer) är över medel i de här sammanhangen.