Pacific Heights

Pacific Heights
Pacific Heights
1990
Bolag: Egmont

  För bara några dagar sen skrev jag om hur en viss typ av filmer ger en automatisk känsla av välbehag. Nostalgiskt betingat i mitt fall. På samma sätt som att sönderklippta slashers tar mig direkt till kompisars gillestugor i mitten av 80-talet så ger 90-talets suggestiva thrillers en vindpust av när man tog fredagsmaten med sig in på rummet och såg typ Handen Som Gungar Vaggan samtidigt som man slabbade i sig några hårdskalstacos. Jag kan inte ens sätta fingret på varför thrillers var så vassa i början av 90-talet. De var ju ofta inte så spännande, i alla fall inte för mig som hade fått erfarna videoögon vid det laget.
  Det var nog mest att de var snygga och lite snillrika. Kanske kunde man läsa på omslaget om Hitchcock-känsla. Alltid med en rekommenderas-lapp från videobutikspersonalen. Så här i efterhand finns det så klart ett värde i att de är just från tidigt 90-tal också.
  Här har vi i alla fall ett riktigt skolboksexempel på genren. Inte den bästa i sitt slag, men - som sagt - ett skolboksexempel. Melanie Graffith och Matthew Modine (bara det!) spelar ett ungt par som hittar drömhuset i San Franciscos finaste kvarter, Pacific Heights. Huset är alldeles för dyrt så för att ha råd att bo där tar de in hyresgästen Carter Hayes (Michael Keaton). En trevlig man som ger sken av god ekonomi men är full av hemligheter och blir mer och mer märklig.
  Det låter inte så märkvärdigt och det är det väl inte egentligen. Men det är snyggt skrivet, snyggt (och väldigt 90-taligt) framfört. Fingarna luktar tacos.