Drömbruden

Drömbruden
The Sure Thing
1985
Bolag: HemFilms

  När DVD:n kom i slutet av 90-talet så blev min första anhalt highschoolfilmerna. Äntligen kunde jag få tag i och se alla de där ungdomsfilmerna från 80-talet som jag frågat efter i varenda videobutik i 15 år. Jag hittade till och med en amerikansk sida som bara handlade om 80's teen movies. Man intervjuade f d barnskådisar, det fanns långa listor med where are they now? och man hade omröstningar om bästa filmen i olika subgenrer. Jag var där. Jag var hemma. Reggade mig som användare men vågade aldrig kommentera något.
  I en av alla dessa polls så skulle den bästa tonårsfilmen överhuvudtaget koras. Man hade ju sin bild av resultatet, och visst de givna fanns ju i topp. Förutom en film som jag aldrig ens hade hört talas om, The Sure Thing. Kände inte alls igen den, varken titeln eller omslaget. Men jag fattade att den verkligen gjort avtryck i scenen. På listan kom den över de flesta klassiker i min bok. Sen såg jag nån trailer för den och slog fast att den nog är i den där falangen av highschoolfilm jag tycker minst om, partyfilmerna. 
  Nu har jag för första gången sett den. Hade lite fel ändå. Den har visserligen en party-aura, det får man säga. Det är inte mycket till John Hughes-grubbel här. Men det är ingen renodlad partyfilm.
  Gib (John Cusack) går sitt första år på universitetet och ser fram emot att festa och träffa brudar. I hans klass går Alison (Daphne Zuniga) som är hans totala motsats. Ambitiös, pryd och duktig. Över jul har Gibs kompis Lance (Anthony Edwards) lockat över honom till Kalifornien för att han ska få träffa "the sure thing", dvs en tjej som garanterat kommer ligga med honom. Alison ska också till Kalifornien för att fira jul med sin likasinnade pojkvän Jason.
  De hamnar i samma samåkningsbil och börjar bråka direkt. Efter ett tag blir de droppade och tvingas lifta tillsammans till Los Angeles.
  Inga överraskning är att vänta. Från att knappt stått ut med varandra ser de så klart varandras fördelar efter ett tag. En ungdoms-Raka Spåret Till Chicago, mer eller mindre.
  Låter ju lite småmysigt och det är inte helt värdelöst. Gillar att det är lite juligt här och var, och samspelet mellan Cusack och Zuniga har några bra ögonblick. Men jag kan ha lite svårt att förstå hur den här filmen har fått sin klassiker-status ändå.
  Kanske har det med USA att göra. Sidan jag nämnde var ju amerikansk, och den här filmen fullkomligt drunknar i den delen av USA vi hade ganska lite att göra med i Sverige.
  Soundtracket är idel amerikansk FM-rock. Huey Lewis, J. Geils Band, John Waite och så vidare. 1985 satt ju vi och lyssnade på Thompson Twins och Go West i Sverige. Idel brittiskt på Tracks. Och man ska inte underskatta ett soundtracks popularitet när det gäller att få en film att lyfta i Sverige på 80-talet.
  Ämnet är väldigt amerikanskt. Friheten att lifta genom stater i jakt på ett party.
  Vet inte vart jag vill komma med denna analys men jag tror själva sammanhanget kan påverka ungefär som att Sällskapsresan är perfekt svensk.
  Men även man har lite svårt att relatera både till situationen och personerna så är det ändå tillräckligt piggt och 80-talsmysigt för att jag inte ska kolla på klockan i alla fall.