Roxy

Roxy
Welcome Home, Roxy Carmichael
1990
Bolag: Filmkompaniet

  Den här filmen hyrde jag när den kom, och jag älskade den. Rekommenderade den till nån i klassen som tyckte den var kass. Ändå har jag aldrig sett om det. Man vet ju av erfarenhet att en del filmer man blev sådär berörd av i sin ungdom kunde vara av rätt svaga anledningar ändå. Nån låt kanske. I just detta fallet tror jag det var Winona Ryder.
  Rätt svårt att inte gilla henne under den här eran dock. Ständigt spelande truliga och kaxiga tonåringar som var söta egentligen. Inget undantag här.
  Den lilla småstaden Clyde förbereder sig för att stadens stolthet, kändisen Roxy Carmichael (otydligt vad hon är berömd för) ska komma på besök efter många år. Återkomsten väcker upp känslor. Hennes ungdomskärlek Denton (Jeff Daniels) är till exempel fortfarande besatt av henne, trots att han har familj.   
  Det är också Winonas karaktär Dinky Bossetti, en utstött tonårstjej som adopterats som bebis och är helt säker på att hon är Roxy Carmichaels barn. Hon försöker bli vän med Denton för att utröna om det kan vara möjligt.
  Ja, sådär puttrar den på. Hela stan sprudlar av glädje och förväntningar, och det är faktiskt rätt mysigt att titta på. Inte ofta man ser filmer med så mycket positiv energi som denna. Det är väl också till viss mån en karikatyr. Allting är så pastelligt och ytligt att man kan tro att det är en sån där ny, svensk film som ska utspela sig på 80-talet och försöker få med allt tidstypiskt i samma bildruta.
 Denna färgexplosion är väl sannolikt till för att skapa kontrast mot svartklädda Dinkys skiter-i-allt-attityd. Till en början är hennes karaktär mest störig men jag tycker den växer sig fin under filmen, och blir efter ett tag mer grubblig än kaxig. Får lite känslan av en ung Jodie Foster.
  Jag snuddar inte ens vid känslan att bli berörd av den här filmen idag, men jag tycker ändå den har något slags indiemys i sig som gör den trivsam och sevärd.