Snacka Om Spöken

Snacka Om Spöken
High Spirits
1988
Bolag: Filmkompaniet

  När den här film kom på video jobbade jag i en videobutik på helgerna. Filmkompaniet kunde satsa på rätt märkliga kort ibland, alltså. I detta fallet en då 4-5 år gammal komedi som ingen hade frågat efter, men som lanserades hårt med tävlingar, merch och annat. Vi hade ett spöke i papp ovanför kassan.
  Betyget från kunderna var rätt svalt så det blev aldrig att jag såg den. Men ikväll, 32 år senare, blev tiden mogen.
  På Irland försöker en excentrisk slottsägare (Peter O'Toole) rädda sin ekonomi genom att göra slottet till ett hotell med spöktema. Folk från byn agerar spöken upphängda i krokar på natten och de tillresta amerikanerna är långt från imponerade.
  Samtidigt visar det sig att det finns riktiga spöken i slottet också. De spelas av Daryl Hannah (som vanligt typecastad som 'kvinnoväsen') och en ung Liam Neeson.
  Ja, här skrattade man inte. I alla fall inte jag. Finns ju ändå lite komisk potential i ämnet, men istället är det en högljudd fars som jag har riktigt svårt att hålla koncentrationen kring. Funderar istället på rollistan. Så gott som alla hade en dalande kurva, men filmen är ju ändå någorlunda samtida med deras stora framgångar, så skådisar som Steve Guttenberg, Beverly D'Angelo, Daryl Hannah osv ser ut precis som vanligt, men känns lite avslagna. Lite som att kolla på Chevy Chase 90-talsfilmer.

Blind Side

Blind Side
Blind Side
1993
Bolag: Filmkompaniet/FilmCo

  Lynn och Doug (Rebecca de Mornay och Ron Silver) är ett framgångsrikt företagspar som är i Mexiko för att planera en fabrik, när de plötsligt mitt i natten kör på en man som dyker upp från ingenstans. Mannen ligger död vid vägkanten och de ser att han har en polisbricka på sig. 
  Med vetskap om det mexikanska rättsystemet beger man sig hem till USA utan att berätta för polisen, och hoppas på det bästa. Plötsligt en dag dyker Jake Shell (Rutger Hauer) upp på deras företag och söker ett jobb som säljer. De får direkt en olustig känsla av honom, men väljer ändå att anställa honom för att få reda på vad han har för avsikter. Känner han möjligen till något om olyckan i Mexiko?
  Min vurm för tidiga 90-talsthrillers är stor. Om någon läser återkommande här vet ni det. Denna hade jag inte sett tidigare, det är det fina med den genren också. Det finns alltid en till. Den är dessutom ett klockrent exempel på den här genren och tidsandan. Psykopaten som flyttar in, sneda Hitchcock-vinklar och några droppar erotik. Saknar egentligen bara att omslaget ska vara en sönderriven bild där Rutger dyker upp i revan.
  Tyvärr så når den inte hela vägen fram till mig. Jag kan helt och fullt känna 90-talsmyset, det är det inga problem med, problemet är nog att det finns bättre filmer i genren, både manus- och regimässigt, och då blir det ju mest blek kopia. Gillar verkligen Rutger Hauer, och den här rollen gör han väl bra, men det är något med själva karaktären som varken känns spännande eller skrämmer upp. Lite kul snarare att han ser ut som en blandning av Donald Trump och Runar.

One False Move

One False Move
One False Move
1991
Bolag: Filmkompaniet

  I ett hus i Los Angeles mördas några festande ungdomar av en trio banditer på jakt efter knark och pengar. På en videoinspelning från festen hörs en i gänget säga att de ska till Star City, en håla i Arkansas, så LA-polisen kontakter småstadspolisen Dale (Bill Paxton) för att säga att de skickar ut ett par män dit.
  Dale är en energisk och gladlynt man som känner sig hedrad att få finbesök från L.A, medan de ditskickade poliserna så klart är lite mer allvarliga och skeptiska. Samtidigt som de försöker få till ett samarbete är gangstertrion på väg, nu efterlysta i tidningen med bild, vilket gör att de fortsätter döda folk som känner igen dem på vägen.
  Lite två filmer i en här. Å ena sidan ett drama i ett sömnig ökenstad, å andra sidan en ursinnig och opålitlig road movie. Till en början gäspar jag lite åt alla klyschor. Snutgnabbet, glesbygdsschablonerna, slidegitarren. Men sedan växer filmen mer och mer, och till sitter man faktiskt som klistrad kring den här historien. Enormt stark och dramatisk sista kvart, men även innan dess en stämningsfull och välregisserad neonoir-thriller. Manus av Billy Bob Thornton som spelar en av gangstrarna.

Farlig Främling

Farlig Främling
Intimate Stranger
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Cory, spelad av Debbie Harry under sina Deborah Harry-år, är en sångerska som lever på knappa medel och drygar ut sin kassa genom att jobba på en telefonsex-linje på kvällarna. Där lär hon känna en del återkommande kunder, varav en är ständigt testar gränserna.
  En natt hör hon hur han har bundit en annan kvinna och dödar henne medan Cory hör på i telefonen. Hon går till polisen dagen efter där hon blir nonchalerad när hon berättar vad hon jobbar med.
  Kriminalaren Nick (James Russo) råkar höra samtalet och tar kontakt med henne vid sidan om och säger att han vill hjälpa henne. De börjar lyssna av hennes telefonsamtal och plötsligt kan de se vem som betalt räkningarna. Men tyvärr är det inte riktigt så enkelt.
  Den biten av filmen, det vill säga när de pusslar ihop historien, gillar jag faktiskt. Den har lite thrillermys i sig. Tyvärr äts den upp av allt det andra som mest är långa scener på skumma sexklubbar. Men konstigast av allt är den "erotiska" laddningen mellan Cory och Nick när hon sitter och flåsar i telefonen och han sitter bredvid och avlyssnar med lurar. Förstår inte alls vilken känsla de vill förmedla med det, men antar att det är nån slags laddning. Det är ju trots allt 1991.
  Men annars, nah, standardthriller. 

Sista Vittnet

Sista Vittnet
Witness to the Execution
1994
Bolag: Filmkompaniet

  Vad är egentligen kriteriet för sci-fi? Hur många år in i framtiden måste man gå? Den här filmen rör sig futtiga fem år framåt, från 1994 till 1999, men bär ändå den anda av dystopi som sig bör.
  TV-kanalen Tycon försörjer sig på så kallad pay-per-view-tv, det vill säga att folk köper lösbiljetter till enskilda sändningar. Kanalen är efter några misslyckade satsning på ruinens brant och inga sporträttigheter i världen verkar kunna rädda dem.
  Nya chefen Jessica Traynor (Sean Young) kommer då med den kontroversiella idén att direktsända en avrättning av en dödsdömd fånga. De hittar Dennis Casterline (Tim Daly), en hunkig och svårmodig man som har dömts skyldig till att ha dödat en familj.
  Han går med på att låta sin död tv-sändas, och nu kan tv-stationen börja göra reportage om honom och andra inblandade för att skapa en kult kring evenemanget. Men ju mer de pratar med Dennis, och ju fler inblandade poliser och vittnen de pratar med, desto mer tveksamma blir de till att Dennis verkligen skulle vara mördaren.
  Ett lite annorlunda upplägg ändå, det får man ge den. Minns en gammal 70-talare med Harvey Keitel med lite samma handling, men den ställer mer en massa moraliska frågor till tittaren. Här handlar det mer om att lösa mordet en gång till innan Dennis sitter i stolen i direktsändning. Här finns visserligen gott om moraliska dilemman, men det är på ganska lättsam nivå ändå. Mer typ giriga tv-bolag vs moralister.
  Som deckare tycker jag den håller. Gillar greppet med filmade intervjuer där saker händer i bakgrunden och sånt där. Skulle vara intressant att se manuset i ett rikare sammanhang. Det är väl ingen uppenbar b-film (regisserad av John Carpenters sidekick Tommy Lee Wallace) men den här ju ändå en viss aura av en andra klassens "När Lammen Tystnar" bitvis.

Mikey

Mikey
Mikey
1992
Bolag: FilmKompaniet

  Man älskar ju Filmkompaniets desperata (och tyvärr fruktlösa) kamp att försöka hitta ett känt namn att hänga upp sina indiebolagssläpp på. Här är det minsann producenten bakom Point Break som varit i farten och ska få oss att dra hem thrillern Mikey från videobutiken.
  Onda barn-filmer är en kär genre hos mig. Ändå tror jag faktiskt aldrig jag sett denna. Lilla Mikey ser snäll ut och är det så länge man tycker om honom och han får som han vill. Då är det å andra sidan inte kul att vara i hans närhet. Som nio-årigt adoptivbarn råkar han höra sin mamma säga att hon känner annorlunda för honom än sin riktiga barn. Det får honom att besinningslöst mörda hela familjen, gömma sig i en garderob och vittna till polisen om hur en galning kom in och gjorde alltihop. Polisen har ingen anledning att tveka och snart är Mikey ute på adoptionsmarknaden igen.
  Det är väl då filmen börjar egentligen. När han får sitt nya liv hos kärleksfulla Neil och Rachel, som har längtat så efter en liten son i sitt liv. Och Mikey är ett riktigt mönsterbarn, duktig i skolan, trevlig och artig och får nya vänner. En som märker att han avviker är lärarinan Shawn som börjar leta i hans förflutna.
  Samtidigt blir Mikey kär i kompisens tio år äldre syrra Jessie, som har en lite skojflirtig stil som Mikey tolkar som att hon är intresserad av honom. När sanningen går upp för honom, när han blir besviken, kommer den gamla personligheten fram och han börjar planera för hur han ska förgöra alla kring sig.
  Jag föreställer mig att om den här filmen hade gjorts för Netflix idag så hade det fått ett annat djup, att man hade grävt i psykologiska faktorer och gjort en stor grej av Mikeys jakt på kärlek och bekräftelse. Det finns inga större portioner av här. Istället är detta mer som en thriller där omgivningen saktar pusslar ihop vem Mikey är, som en barnvariant av The Stepfather. Ganska lik de senare Stepfather-filmerna faktiskt. Thriller med slasherinslag. Inte så dum.

King of the Kickboxers

King of the Kickboxers
King of the Kickboxers
1990
Bolag: FilmKompaniet

  När jag som ung 20-something skulle skaffa min första mailadress blev det kingofthekickboxers@hotmail.com. Inte på grund av min kärlek till den här filmen, utan mer nån slags ironi mot att mitt väsen inte direkt andas kickboxare om man säger så. Dock minns jag att jag gillade den här filmen. Eller att det stack ut i bruset i alla fall.
  Jake Donahue (Loren Avedon) är en kompromisslös snut i New York som motvilligt skickas på ett uppdrag till Thailand för att infiltrera en liga som ägnar sig åt att lura västerlänningar att medverkar i kickboxningsfilmer där de sedan blir dödade och filmerna säljs som snuff movies. Tydligen en lukrativ marknad.
  Jake ändrar dock inställning till uppdraget när han inser att mannen han ska möta och krossa är Khan (Billy Blanks), en enorm svart kickboxare som dödade hans brorsa Sean tio år tidigare. Plötsligt blir uppdraget, som det heter, personligt.
  I vanlig ordning har man insett att det är lättare att lära en kampsportare några rader skådespeleri än vice versa, så agerandet är ju lite...speciellt. Men jag gillar än idag hur filmen på något vis blir grymmare med den här snuff movie-historien, och kickboxandet är trevliga dansnummer som vid några tillfällen är smått spektakulära. Överlag så föredrar jag den här typen av filmer när de är actionfilmer snarare än en kampsportares väg mot toppen.
  Sedan gillar jag att den utspelar i Thailand också, kan inte riktigt sätta fingret på varför, men det ger filmen en nästan lite Cannibal Holocaust-stämning vid några tillfällen.
  Värt sin mailadress, tycker jag.

Gissa Vem Vi Får Till Middag?

Gissa Vem Vi Får Till Middag?
Lucky Stiff
1988
Bolag: Filmkompaniet

  Pat Proft har en lite märklig filmografi. Manus till Polisskolan, Hot Shots-filmerna, Snilleskolan och högra hand till Zucker-Abrahams-Zucker å ena sidan. Han andra ben är bottenlöst usla b-komedier som jag inte för mitt liv kan förstå hur han kunde lägga energi på mellan två blockbuster-komedier. Lite som komedin Wes Craven, i det avseendet.
  Så när man hittar en film av honom man inte sett tidigare så är det naturligtvis oroväckande. 
  Ron Douglas (Joe Alaskey) har blivit dumpad vid altaret för femte gången i rad, men bestämmer sig ändå för att åka ensam på den uteblivna bröllopsresan.
  Där träffar han den vackra Cynthia (Donna Dixon) som otippat visar stort intresse för honom. Så pass att hon gärna vill att han ska följa med och möta hennes familj ganska omgående.
  Familjen visar sig vara en märklig samling människor. Ännu mer oroväckande är att familjen är kannibaler och anledningen till besöket visar sig vara att den överviktige Ron ska bli familjens julmat.
  Ja, det låter ju lite skruvat, får man säga. Det allra mesta Pat Proft har skrivit ÄR ju skruvat. Den Nakna Pistolen, Hot Shots, Scary Movie och så vidare. Men det här är liksom skruvat på fel sätt. Mer Troma eller kanske Delikatessen än välskriven parodi, och det passar mig inte alls.
  Ibland är nån replik lite kul. Ibland fnissar man lite åt den absurda handlingen. Men mest av sitter man och pinar sig genom långa buskisscener av typen av Ron åker ner för en brant skidbacke, får slalomportar mellan benen och gör roliga miner.
  Kan man misstänka att det var en film som John Candy tackade nej till?

Huvudmisstänkt Del 1 & 2

Huvudmisstänkt
Prime Suspect
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Den här filmen var poppis när jag jobbade i videobutik i början av 90-talet. Kassetterna vi hade var fullproppade med rekommenderas-lappar och många kunder tackade för tipset. Bästa de sett! Men jag såg den aldrig. Tyckte det kändes så långt med nästan fyra timmar, och brittiskt dessutom. Ingen favorit. 33 år senare har jag gjort min plikt och sett filmen alla pratade om då.
  En ung kvinna hittas död i en lägenhet som tillhör en prostituerad kvinna och DCI John Shefford sätts på fallet. De får snabbt fram en misstänkt som anhålls, men så dör plötsligt detektiven i en hjärtinfarkt och fallet tas över av hans kollega DCI Jane Tennison (Helen Mirren). Grabbarna på stationen blir förfasade av att de ska ledas av en kvinna, och inte blir det bättre när hon ifrågasätter gripandet av mannen och försätter honom på fri fot.
  Dock är hon fortfarande ganska övertygad om den misstänktes skuld men vill istället för att göra ett förhastat gripande göra ett grundligt arbete för att få honom fällt.
  Grundligt var ordet. Letar du efter en spännande polisthriller eller actionfylld snutfilm så har du kommit fel. Kriminaldrama skulle jag nog isåfall kalla detta. Mycket byråkrati, långa samtal och funderingar. Men det är ju så de brittiska deckarna är ofta. Då som nu.
  Brottet man bygger den där historien kring känns väldigt ospektakulärt. Kvinna hittas död. Det är väl något som i dagens läge knappt ens hamnar i nyhetsflödet. Men så är det också brittiskt och kitchensinkigt.
  Det den här miniserien snarare handlar om är ju Jane Tennisons kamp att få fast den skyldige. Hur hon blir besatt av fallet, försummar sin familj, ses ned på av den manliga poliskåren och kämpar för rättvisan. Och som ett sådant drama är den inte så dum. Men fyra timmar och "bästa jag sett", mja.

Dödsfällan

Dödsfällan
Deadbolt
1992
Bolag: Filmkompaniet

  Det har blivit en del klassiker och ansedda filmer att förhålla mig till på sistone. Så det känns extra skönt att chilla med en dussinthriller från 1992. IMDB-betyg 5.6
  Marty (Justine Bateman) är en kämpande läkarstudent som tvingas ta in en roommate för att få ekonomin att gå ihop. Det blir den charmige Alec (Adam Baldwin) som ger ett bussigt och rejält intryck. Den enda som egentligen fattar misstanke är Martys ex-man Jordan som i ren svartsjuka börjar hitta tvivelaktiga fakta om Alec. Men Alec säger rätt saker och Marty fortsätter lika på honom.
  Det är först när de börjar utveckla en romans som hon börjar ana att allt inte står rätt till. Och då är det för sent.
  Väldigt basic thriller. Väldigt 1992. Pacific Heights möter The Stepfather. Alec är charmig, listig och manipulativ. Men trots att man sett i princip varenda scen i någon annan film så är det fortfarande spännande när någon rotar i en låda och man vet att någon är på väg hem. Verkligen inte lika bra som The Stepfather (som jag i och för håller som en 80-talstopp) men inte heller sämre än Stepfather II. Finns gott om bra och spännande scener. Hade detta varit mitt livs första thriller hade jag blivit blown away.

Efter Midnatt

Efter Midnatt
Past Midnight
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Tidiga 90-talsthrillers! The gift that keeps on giving! Kan knappt ens komma på något exempel på när jag blivit besviken! Och de står sig så bra oftast. Många hade kunnat vara en riktigt bra Netflix-serie idag.
  Laura (Natasha Richardson) jobbar med socialt utsatta i en amerikansk småstad. En dag blir hon kontaktperson för Ben Harper (Rutger Hauer) som precis avtjänat en långt fängelsestraff för att knivmördat sin fru och nu ska återanpassas in i samhället.
  Laura blir charmad av den tystlåtne men vältalige Ben och i ett försök att övertala sig själv om att han var oskyldig beger hon sig till platsen där mordet ägde rum. Där får hon ytterligare vatten på sin kvarn och inleder ett förhållande med honom. Men det är någonting som inte stämmer i den här historien.
  Ja, här finns ju allt man kan önska av en thriller från 1991 egentligen. Den amerikanska småstaden, höstväder (det regnar nästan hela filmen) och den där lilla erotiska laddningen som var på tapeten just då. Filmen är gudskelov inte överdrivet erotisk, men det är ändå en känslomässig thriller, så att säga.
  Helt blown away blir man väl inte av vare sig spänningen eller intrigen, men det är ändå förstklassigt thrillermys! 

Bad Influence

Bad Influence
Bad Influence
1990
Bolag: Filmkompaniet

  Mmm, snåriga 90-talsthrillers. Får ej nog. Denna pushade Filmkompaniet hårt för när den kom, jag hyrde den säkert men minns inget av den så den kan inte ha gjort något bestående intryck. Hög tid för en omtitt med vuxenhjärna.
  Michael (James Spader) är en villrådig finansstreber som håller på att hamna i ett krogslagsmål när han räddas av den mystiske Alex (Rob Lowe). De blir vänner och Alex börja sakta lägga sig i Michaels lite komplicerade liv, och får saker att börja hända till hans fördel. Men när han märker hur Alex gång på gång varit gränslös så säger han ifrån och vill inte ha något med honom att göra mer.
  Det är då helvetet börjar, det som tidigare gått Michaels väg gör nu precis tvärtom.
  Verkligen en 90-talsthriller med alla erans element, både de bra och dåliga. Man lyckas verkligen få fram en klaustrofobisk och nästan lite panikartad känsla i hur Alex dyker upp i alla sammanhang. Rob Lowe gör en bra Ted Bundy-figur, en charmig psykopat, och James Spader gör sin grej med finess också.
  Det som drar ner känslan är nog mest det sena 80-talets storstadsmiljöer. Flashiga våningar och neonljus genom persienner. Överlag tråkiga miljöer. Föredrar verkligen när den här typen av thrillers utspelar sig i småstäder.
  Men överlag en habil och lagom svettig 90-talsthriller.

Tills Döden Skiljer Oss Åt

Tills Döden Skiljer Oss Åt
Till Death Do Us Part
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Stänger juli månads filmtittande med en based tv-film från 1991. Slinker alltid ner. Detta är en verklig historia som utspelar sig på 60-talet, något som man inte tänker på nämnvärt förutom lite noiriga poliser och gamla bilar.
  Men så har Treat Williams också något 50-tals-heartthrobigt över sig. Här spelar han Alan Palliko, en charmig man till det yttre men som verkar smått besatt av att gifta sig med tjejer han får ihop det med. En av dessa är Sandra Stockton (Rebecca Jenkins) som har en affär med Alan efter att hon skilt sig från sin man och väntar på att Alan ska lämna sin flickvän. Men det gör han inte om hon inte vill gifta sig med honom. Istället dödar han Sandras ex-man för att de ska kunna dela på försäkringspengarna.
  Som före detta polis är han duktig på att röja spår efter sig, men åklagaren Bugloisi (Arliss Howard) är från början säker på Alan är skyldig till mordet och planerar att mörda fler. Nu återstår bara problemet att bevisa det.
  Vi vet alltså från början vem som är den skyldiga vilket gör filmen till ett kriminaldrama snarare än en whodunit-thriller, men det gör inte jättemycket. Det är ändå 90-taligt thrillermys som kanske inte rör om speciellt mycket i grytan men som ger en behaglig känsla av något man kunde dragit hem från Shells videohyllor 1991.

Dolly Dearest

Dolly Dearest
Dolly Dearest
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Det finns ju många filmer om onda dockor, både före och efter Den Onda Dockan 1988, ändå ska allting mätas och jämföras med den. Den här filmen ursäktar sig redan på omslaget.
  En amerikansk familj flyttar till Mexiko där de köpt en nedgången fabrik som gör dockan Dolly Dearest. Precis fabriken pågår arkeologiska utgrävningar av en grav från det utdöda Sanzia-folket. När graven öppnas så hoppar onda andar ut och besitter en Dolly Dearest-docka som sedan ges till familjens dotter Jessie.
  Inte mycket man inte hört eller sett här, men jag tycker ändå att filmens status som poänglös klon är fel. Visst, själva grunden är ju samma men jag tilltalas mycket mer av miljöerna här än den lite snutiga New York-känslan i Den Onda Dockan.
  Men sen har jag ju svårt för rockstjärnegrejen inom skräckfilm. Glimt-i-ögat och one-liners kan förstöra en skräckfilm för mig. Den här filmen håller ett någorlunda allvar tills de absoluta slutscenerna då Dolly-dockan ska säga lite sköna kommentarer och sånt. Jag tycker det pajjar helt. Men fram tills dess så är det en mysig glesbygdsrysare.
  Lite härlig b-filmsrollista också. Sam Bottoms (Timothys brorsa) och Denise Crosby (för mig annars bara känd från Jurtjyrkogården) axlar huvudrollerna, understödda av av birollskungen Rip Torn (som arkeologen).

Dödens Tåg

Dödens Tåg
Detonator
1993
Bolag: Filmkompaniet

  Kan inte riktigt minnas vad man tänkte om Pierce Brosnan 1993, men jag tänker mig att han fortfarande var Remington Steele på något vis. En oförarglig deckarcharmör. Här försöker han dock tuffa till sig lite i en roll som skulle kunna Tom Cruise i moderna tider. 
  En sovjetisk fd general (Christopher Lee) har låtit tillverka en atombomb som ska transporteras genom Europa till Irak på ett tåg man kapar i Tyskland. För att få stopp på detta kallar man in specialagenten Mike Graham (Brosnan) som tillsammans med kvinnliga kollegan Sabrina (Alexandra Paul) som han naturligtvis har stora samarbetssvårigheter med.
  Lite kul ändå att se Pierce Brosnan i en roll där han inte är rakt genom sympatisk. Tyvärr lyser det genom rätt ordentligt hur obekväm han är i att spela sexistisk drulle, och längs filmen tonas också den biten av honom ner.
  Vad ska man säga annars här då? En brittisk actionfilm gjord för TV. Med de förutsättningarna så är det rätt stabil videoaction ändå. Hade den kommit 1983 hade vi säkert haft en massa videominnen till den. Uppfriskande på något vis att filmen utspelar sig i Europa, tågets färd genom Tjeckien och Slovakien är trevligt miljöombyte mot de vanliga amerikanska staterna.
  Men annars känner man väl igen det mesta. Ett rusande tåg som måste stoppas till varje pris. Det är helikoptrar, repstegar, förrädiska kollegor och opåtlitliga östlänningar. Rätt underhållande, i alla sin enkelhet.

I De Djupa Skogarna

I De Djupa Skogarna
In the Deep Woods
1992
Bolag: Filmkompaniet

  Jag undrar vad som är förklaringen till hur det tidiga 90-talet kunde vara så strålande thriller-år. Det känns som att till och med oansenligt tv-thrillers var någon lite extra runt 1991-1992.
  Rosanna Arquette spelar Joanna, en kvinna i karriären vars vän precis fallit offer för en seriemördare som verkar rikta in sig på just framgångsrika affärskvinnor som han mördar sadistiskt och dumpar ute i skogarna. De enda spår man har att gå på är att mördaren verkar vara charmig och till viss mån känna sina offer.
  Hon blir kontaktad av en Mr Miller (Anthony Perkins) som utger sig för att vara privatdetektiv som utreder fallet. Han säger sig ha belägg för att mördaren är Joannas lillebror Tom (Christopher Rydell) som är just en charmig ung man som rört sig i samma kretsar som kvinnorna som dödats.
  Samtidigt börjar Joanna dejta Frank, en annan charmig man som får henne att ana oråd när han också verkar ha koppling till offrena. Och vem är egentligen den där Mr Miller? Polisen har inga uppgifter om en privatdeckare med det namnet.
  Klassisk pusseldeckare! Love it! Ibland är det allt man behöver. Att det är en tv-film är både plus och minus. Det finns ju något tryggt med formatet, trots allt. En rutinmässigt kvalitet som en indiethriller oftast inte uppnår.
  Men det blir ju också som att se ett lite bättre avsnitt av nån polisserie som går mitt i natten på Kanal 5. I alla fall vad det gäller själva framförandet. Manuset är väl inget mästerverk men är ändå mysigt med stämningen i en 1992-thriller med ständiga vändningar och gamechangers i handlingen.
  Som av en händelse så har andra filmen på kort tid som åkt in i videospelaren en slasher-skådis jag inte sett någon annanstans i en av huvudrollerna. Här är det Kimberly Beck, final girl från Fredagen den 13:e Del 4, som syns i en annan roll.

Back Stab

Back Stab
Back Stab
1990
Bolag: Filmkompaniet

  En sak som är lite gullig med småbolagen i framför allt det sena 80-talets hyrvideosfär är att de ofta hade någon slags serie av utvalda godbitar bland alla b-filmer. Indirekt blir det ju också som att skriva ner sitt övriga utbud, men vi som försökte kryssa oss fram på billiga hyllorna blev så klart tacksamma att någon hade vaskat lite. 

  "First Selection" hette den serien hos Filmkompaniet och här har vi en liten delikatess man valt ut åt oss.
  James Brolin spelar Cliff Murphy, en arkitekt som blivit änkeman och lever ett avslaget liv tills den dag han blir uppraggad av en ung tjej som han inleder en romans med.
  Efter deras andra träff hittar han plötsligt sin manliga chef död i hennes bostad. Det visar sig först att hon är chefens fru, och att Cliff blir anklagad för mordet, men i rätten så dyker en helt annan kvinna upp som chefens änka.
  Vem var egentligen kvinnan han hade en relation med?
  Naturligtvis har Cliff blivit grundlurad in i detta, men ingen tror hans historia. När inte ens advokaten Sara (Meg Foster) verkar tro honom, lyckas han fly från häktet för att själv hitta sanningen.
  Ja, verkligen en thriller enligt konstens alla regler, men inte helt dum faktiskt. Jag är svag för vem-kan-lita-på-upplägget i thrillers, och i ett lite tajtare framförande hade den kunnat vara med och leka i thrillervågen runt 1992.

Oh, What a Night

Oh, What a Night
Oh, What a Night
1992
Bolag: Filmkompaniet

  Tänk vad de har fått breda ut sig. 30- och 40-talister som växte upp under det fantastiska 50-talet. Det måste ha varit speciellt, det kan jag inte ta ifrån dem. Tillväxt, rock'n'roll och frigörelse från ett och annat. Men jag känner ändå att en film måste ha något mer än bara just det för att funka.
  Här handlar det om Eric (Corey Haim), en ung kille på landet som precis upptäckt det där med tjejer. Fast där kompisarna dejtar runt med jämnåriga har han sina ögon på gifta småbarnsmamman Vera (Barbara Williams). Han smyger på henne när hon nakenbadar. Något som verkar vara det mest bestående 50-talsminnet av den här typen av filmer att döma.
  Men ja, det var väl det som finns att berätta. Det är inte spännande, inte intressant. Men det är väl nostalgiskt, antar jag. Och visst finns det ett romantiskt skimmer över far-son-promenader i solnedgång med nån oskyldig doowop i bakgrunden.  Mycket I tell you, son... Den där sommaren.
  Och ibland är man ju nöjd med det. Åka lite amerikanare till Rock Around the Clock. Ibland räcker känslan av en film långt. Problemet är väl här konkurrensen från ett hundratal andra amerikanska filmer med exakt samma icke-handling och exakt samma stämning. Men fint med Corey Haim, så klart.

En Kvinnas List

En Kvinnas List
The Last Seduction
1994
Bolag: Filmkompaniet/FilmCo

  Den här filmen har jag en lite rolig personlig relation till. När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet var detta en film vi skulle rekommendera. Ofta skulle ju videobutikerna ha nån lite egen favorit sådär, som man kunde plocka fram när kunderna blev villrådiga.
  Vi hade två såna filmer: To Catch a Killer och denna.
  Den första såg man ju och gillade. Och rekommenderade. Men den här tilltalade mig aldrig. Tror jag började se den i butiken nån gång, men fick ingen feeling och stängde av. Rekommenderade den ändå, dock, enligt order från högre ort.
  Kanske dags att ge den en ny och sista chans, tänkte jag ikväll. 
  Bridget (Linda Fiorentino) lurar sin man Clay (Bill Pullman) att göra en drogaffär och försvinner sedan med pengarna. Clay anlitar en privatdetektiv för att hitta henne, men det är inte så lätt för hon byter ständigt namn och identitet.
  Hon hamnar till slut i en småstad där hon hittar en annan man, Mike (Peter Berg), att manipulera. De inleder en relation och Bridget (som nu heter Wendy) försöker snart övertala Mike att göra henne tjänster.
  Såna här katt-och-råtta-filmer kan ju vara rätt kul. Vem man kan lita på och inte. Men här finns till en början lite för mycket saker jag stör mig på för att kunna njuta eller ens ta till mig handlingen ordentligt. Framför allt någon sorts film noir-känsla i 90-talsskrud som är allt annat än trevlig. Noiriga saxofoner och ett jazzvals-soundtrack som egentligen mer för tankarna till svenska deckarkomedier från 80-talet (typ Dubbelstötarna eller Ärliga Blå Ögon) än Philip Marlowe.
  Och det är på något vis där jag finner min väg in i den här filmen. En mysig deckarkomedi väger definitivt tyngre i min bok än ängslig bootleg film noir. Då blir plötsligt den kaxiga och vassa dialogen lite kul istället för krystad. 
  Med detta sagt så känner jag ändå, 28 år senare, att jag postumt står upp för mina rekommendationer av den här filmen på Video Rent i Halmstad.

Devlin

Devlin
Devlin
1992
Bolag: Filmkompaniet

  Vet inte varför jag har en känsla av att jag tycker Bryan Brown är bra. Han är ju egentligen en ganska träig och ensidig skådis, men han känns pålitlig på något vis.
  Här spelar han Frank Devlin, en New York-snut som blivit av med brickan på grund av sitt alkoholmissbruk, men när borgmästarkandidaten Jack Brennan mördas är han plötsligt eftertraktad av polisen igen och kastas in i utredning. Men efter att någon planterat bevis mot Frank så blir han själv huvudmisstänkt för mordet och istället jagad av polisen. Samtidigt som han på egen hand ska försöka få fatt i mördaren.
  Visst är det tråkigt och andefattigt detta. Gäsp-markörerna radas upp på en lång rad. Maffia, alkad snut, detective bla bla homicide bla bla. Det som håller humöret upp är att man faktiskt vill veta vem som ligger bakom mordet, hur allt hänger ihop. Själva thrillerdelen är inte så dum, på det sättet. Det finns en tanke, det finns en story. Vem jobbar för vem, och så vidare.
  Sedan känns det på något plan lite överraskande att detta är en tv-film. Inte för att den skulle göra sig bättre som högbudget-blockbuster direkt, men själva känslan ligger närmare nån medelbra action från typ New World Pictures än made-for-tv. tycker jag.
  Jag måste också nämna det konstiga i att se Lloyd Bridges i rollen som patriarken Bill Brennan, pappa till den mördade politikern. Det är ju exakt den typen av roller som han brukar parodiera, kanske allra närmast i Maffia!, så det blir oerhört svårt att ta honom på allvar i den rollen. Men mest piggar det bara opp, vilket kan behövas bland snutar i fladdrande trenchcoats.