The Man With Two Brains
1983
Bolag: Warner Home Video
När jag ser gamla 80-talsfilmer, och det gör jag ju, hamnar jag ofta i tankar om att den här skulle jag ha sett då. Hur man haft perioder i sitt filmtittande där man älskat en viss typ av film. En sådan är perioden då jag gillade sjuk humor. Det kom väl från pappas vurmande för Monty Python men också för att man läste Mad och diggade Titta Vi Flyger. Jag försökte även utöva sjuk humor själv. Kunde skriva nån "sjuk" hälsning på vykort, till exempel.
Men nog om mig nu. Den här filmen har jag starka minnen av från hyllorna då, men avfärdade nog den som förmodat konstig. Det borde jag inte gjort för här hade skratten avlöst varandra i pojkrummet.
Steve Martin spelar Dr Hfuhruhurr, en flippad och kärlekstörstande hjärnkirurg som gifter sig med Dolores (Kathleen Turner), en kvinna som verkar ha som enda plan att ärva hans förmögenhet. På en konferensresa får han kontakt med Dr Necessiter (David Warner), en galen vetenskapsman som hittat ett sätt att hålla hjärnor levande efter att personer har dött. Där blir han kär i hjärnan av Anne Uumellmahaye som han inleder en affär med.
Låter ju helt vansinnigt och det är väl själva grejen också. Allt ska vara flippat till varje pris.
Måste säga at jag har rätt svårt för Steve Martin i de här tidiga åren av hans karriär. Det här överladdade och Saturday Night Live-gapiga som han hade (och har) gemensamt med de flesta fostrade i den skolan. John Belushi, Dan Aykroyd, Bill Murray eller varför inte Will Ferrell och Steve Carell på senare år. Alla blir de roligare när de tonar ner.
Här är Steve allt annat än nedtonad. Det skriks och gapas, det överdrivs och ballas ut. Även Kathleen Turner gör sin signaturroll som konfliktstinn femme fatale. Ofta bara skrikigt men ibland lite kul också. Som när hon kallar Steve för "you italian nigger scum" under ett bråk.
Carl Reiner har skrivit och regisserat. Denne Mel Brooks-skugga på många sätt. Filmer som pendlar mellan parodi och homage, med så många skämt på lager att det i långfilmsformat blir riktigt svårtittat stundtals. Som en blandning av Mel Brooks och ZAZ med lite touch av burlesk John Waters.
Det är liksom inte filmen som är rolig, knappt ens scenerna. Det är små replikskiften, nåt litet infall och nån sjuk vändning man skrattar åt. Och visst är det roligt ibland. Jag tror säkert jag skrattar tjugo gånger under filmen, och det är ett rätt bra resultat för en komedi ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar