The Mutilator
1984
Bolag: Prisma
När jag gick i ettan på gymnasiet gjorde jag ett par egna slashers med Calle och Micke. Vi åkte till Calles familjs stuga utanför Laholm och spelade in olika mord. Handlingen gick ut på att nån unge såg sin mamma mördas i den stugan, och tjugo år senare kom han tillbaka och mördade en massa ungdomar som var där och campade.
Problemet var ju inte mordscenerna. Där hade vi alla idéer och all energi i världen. Problemet var ju vad som skulle hända i alla de scener som inte var mordscener. Jag kan åka lite på min motorcykel sa Ronnie. Sure, det kan vi ta med. Och så vidare.
Något säger mig att Buddy Cooper som har skrivit och regisserat den här filmen hade samma dilemma. Handlingen är för det första nästan kuslig lik den i vår film.
En ung pojke vådaskjuter sin mamma till döds när han ska putsa pappans gevär. Pappan blir försupen och pojken blir vuxen. Några år senare ringer pappan plötsligt och undrar om inte sonen kan ta med sina vänner och åka till familjens stuga på en avlägsen ö och stänga den för vintern.
Absolut, säger några partysugna ungdomar och åker till stugan en ruggig höstvecka (filmen heter "Fall Break" också) och blir dödade en efter en av pappan som smyger i mörkret. Det finns alltså ingen som helst whodunit-faktor utan det är solklart från första bildrutan att pappan är skogstokig och kommer döda de här ungdomarna på fantasifulla sätt.
Men så har vi då problemet som jag och mina vänner delade med Buddy Cooper. Vad ska vi göra i alla de andra scenerna? Man kan väl säga att vi löste det likartat. Det gås promenader, det kallpratas men mest av allt krattar man managen för kommande slasherscener.
- Wow, kolla vilka vassa spikar i förrådsväggen, undrar vad man använder såna till?
- Hänga upp fisknät på tror jag
Och så inget mer om det.
Ja, frågan är om detta inte är den perfekta slashern. Skolboksexemplet. Det som kanske ligger i filmen i fatet är att de sex ungdomarna som åker till stugan är ett rätt skralt bodycount för en slasher ändå. Nu stryker i och för sig en nyfiken granne med också, men man hade utan klagomål säkert kunna byta ut ett par stapplande snackscener mot ytterligare ett par yxor i huvudet.
Eller hur var det med där förresten, är det några bestialiska mord? Ja, tyvärr har ju Gunnel Arrbäck och gänget på Statens Biografbyrå roffat åt sig det mesta snasket och spottat ut ungefär 70 minuter för oss att försöka pussla ihop till något meningsfullt. Man minns ju hur en del filmer var helt sinnessjukt klippta i Sverige, men detta är nog något slags rekord i hur brutalt en film kan vara saxad.
Framför allt i slutscenerna har man inte bara klippt det grövsta våldet utan långa sjok av handling av bara farten. Kolla klippen på Instagram så fattar ni ungefär hur det ser ut. Extra kul då att videoomslaget varnar lite extra för filmens extrema våldsscener.
Kids, take my advice, denna kan ni se med småsyskonen! Såvida de inte är jättekänsliga för kallprat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar