Deadly Game

Deadly Game
Deadly Game
1986
Bolag: Sandrews

  Filmer som kommer i kölvattnet av succéer. Antingen så försöker man krampaktigt försvara sin heder och rycker på axlarna inför alla eventuella likheter. Eller så gör man precis tvärtom och använder det i sin marknadsföring. Såg du War Games? Då måste du se...
  Visst här finns likheter med War Games. Det lilla nördgeniets kamp mot övermakten. Och titeln för all del. Men det är ändå en film som står ganska stadig på egna ben. Det är inte Min Vän Mac.
  Phil Stephens (Christopher Collet) är en geniförklarad highschoolelev som får kontakt med kärnforskaren John Matthewson (John Lithgow) som visar honom runt i en fabrik som tillverkar plutonium. Phil lyckas tillsammans med sin flickvän Jenny (Cynthia Nixon) gör inbrott i fabriken och få med sig plutonium hem.
  Med detta ska Paul nu försöka vinna första pris på en science fair i New York.
 Jag känner att jag kan lite för lite om kemi för att roas av delen av filmen som handlar om Pauls experiment och fascinationen kring plutonium. Men det finns ju något ljuvligt 80-taligt över den fascinationen som givetvis lyser genom. Det är toxic waste, det är lasrar, radiobilar och annat som bäddar in den här filmen i ett 1986-filter som så klart är ljuvligt.
  Christopher Collet är toppen i huvudrollen. För mig är han mest känd som en av få skådisar i Sleepaway Camp som man sett någon annanstans överhuvudtaget. En ung Cynthia Nixon är bedårande som Pauls entusiastiska flickvän.
  Samtidigt vet jag inte om jag tycker filmen är så bra egentligen. Snarare förtjusande som tidsdokument. En blandning av War Games och Jönssonligan. Svårt att misslyckas.