Big Shots
1987
Bolag: Transfer
Det händer, som väl är ganska sällan, att någon undrar vilken typ av filmer jag skriver om på den här bloggen. Det går ju inte att peka ut någon genre, möjligen årtionde, men nä det är ju 70- och 90-talsfilm här också. Då behöver man kunna ta fram filmer som den här att peka på. Den har allt. Den är inte jättebra, men den har allt har som ger 3filmer3dygn ett existensberättigande. Filmer som swischade förbi någon vecka på nyhetshyllan innan de för evigt förpassades till att tyna bort på hyllorna längs golvet i videobutiken. Otur? Ja, det kan man nog kalla det ibland. Detta hade kunnat vara den där filmen som det trycks t-shirts med citat från eller som kommer i Anniversary Edition på Bluray men istället är det en film som knappt ens kravlat sig över DVD-tröskeln.
Obie (Ricky Busker) är en vit medelklasspojke som lever ett idylliskt och fridfullt liv i en välbärgad förort till Chicago. När pappan plötsligt dör rymmer han hemifrån och hamnar i ett slumområde där han genast blir rånad. En ung svart pojke, Jeremy (Darius McCrary), kommer till hans undsättning och lovar honom att försöka få tillbaka sin pappas klocka som han blivit rånad på. Det leder till att de blir osams med diverse gangstrar och plötsligt är alla ute efter de små pojkarna.
Även om de är omaka så fattar de tycke för varandra, och när Jeremy riskerar hamna på barnhem när hans mamma dör, så bestämmer sig Obie för att hjälpa honom hitta sin pappa. De beger sig ut på en roadtrip i en stulen bil de stjäl från från banditer som har ett lik i bakluckan och beger sig efter på jakt efter sin bil.
Som sagt, detta är ingen jättebra film, men jag blir ändå så glad av att hitta den. Jag känner mig nostalgisk över en film jag aldrig sett eller ens hört talas om tidigare. Den bara ramar sin tid så väl. Det är småtrevligt 80-tal upp över öronen (kolla Instagram-klippen så fattar ni)! Jag tycker filmen på många sätt påminner om det som John Hughes gjorde på 90-talet. Här finns det halv-rasistiskt stereotypa men även värmen från Hughes klassklyftekomedier som ofta mynnade ut i family values och vi har det rätt bra ändå.
Förtjusande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar