En Kvinnas List

En Kvinnas List
The Last Seduction
1994
Bolag: Filmkompaniet/FilmCo

  Den här filmen har jag en lite rolig personlig relation till. När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet var detta en film vi skulle rekommendera. Ofta skulle ju videobutikerna ha nån lite egen favorit sådär, som man kunde plocka fram när kunderna blev villrådiga.
  Vi hade två såna filmer: To Catch a Killer och denna.
  Den första såg man ju och gillade. Och rekommenderade. Men den här tilltalade mig aldrig. Tror jag började se den i butiken nån gång, men fick ingen feeling och stängde av. Rekommenderade den ändå, dock, enligt order från högre ort.
  Kanske dags att ge den en ny och sista chans, tänkte jag ikväll. 
  Bridget (Linda Fiorentino) lurar sin man Clay (Bill Pullman) att göra en drogaffär och försvinner sedan med pengarna. Clay anlitar en privatdetektiv för att hitta henne, men det är inte så lätt för hon byter ständigt namn och identitet.
  Hon hamnar till slut i en småstad där hon hittar en annan man, Mike (Peter Berg), att manipulera. De inleder en relation och Bridget (som nu heter Wendy) försöker snart övertala Mike att göra henne tjänster.
  Såna här katt-och-råtta-filmer kan ju vara rätt kul. Vem man kan lita på och inte. Men här finns till en början lite för mycket saker jag stör mig på för att kunna njuta eller ens ta till mig handlingen ordentligt. Framför allt någon sorts film noir-känsla i 90-talsskrud som är allt annat än trevlig. Noiriga saxofoner och ett jazzvals-soundtrack som egentligen mer för tankarna till svenska deckarkomedier från 80-talet (typ Dubbelstötarna eller Ärliga Blå Ögon) än Philip Marlowe.
  Och det är på något vis där jag finner min väg in i den här filmen. En mysig deckarkomedi väger definitivt tyngre i min bok än ängslig bootleg film noir. Då blir plötsligt den kaxiga och vassa dialogen lite kul istället för krystad. 
  Med detta sagt så känner jag ändå, 28 år senare, att jag postumt står upp för mina rekommendationer av den här filmen på Video Rent i Halmstad.