torsdag 5 januari 2023

Nyckeln Till Framgång

Nyckeln Till Framgång
The Secret of My Success
1987
Bolag: Esselte Video

  Dags för en serie omtittar här. Filmer som jag tänker är videoklassiker men som jag faktiskt knappt minns en scen ur. Vi börjar med den här muntra kontorskomedin från kontorskomedins storhetsår.
  Michael J Fox spelar Bradley Foster, en lantis från Kansas som testar lyckan att nå framgång i New York. Väl där stöter han på patrull på grund av sin bristande erfarenhet, men lyckas till slut få ett jobb i postrummet på ett stort företag där hans ingifta farbror är onskefull VD.
  I postrummet smygläser han brev och fax och skapar sig en egen bild av hur företaget ska skötas. När han ramlar över ett tomt kontorsrum skapar han konsulten Whitfield och börjar ett dubbelliv på företaget. När det visar sig att man planerar stora neddragningar är det dags för Bradley att stå upp för sina kollegor nere i posten.
  Ja, det finns inte mycket att irritera sig på här. Det är Michael J Fox som springer baklänges i korridorer till Walking on Sunshine, det är 1987, det är New York, det är David Foster-plink i soundtracket, det är lagoma förvecklingar, det är Esselte Video. Det är som att se en gammal vän efter 30 år och fortsätta på meningen man avslutade senast.
  Samtidigt ska väl sägas att om detta varit en helt ny film idag så hade jag förmodligen inte gillat den. Väldigt mycket hänger på tidsandan och nostalgifaktorn.

2 kommentarer:

  1. Mmm, en film som gick varm i videospelaren när man växte upp. Sett den ett par gånger sedan dess och den håller än. Skriver under på det du tar upp, det är alltid ett kärt återseende med denna. Visst är nostalgifaktorn stor, men det är ju en del av charmen med dessa 80- och 90-talare som inte går att återskapas i modernare filmer.

    PS: Noterar "Casablanca"-loggan på omslaget, trevligt. Där hyrde man många filmer i Stockholm, gärna 4 filmer i 4 dygn för 44 kr, eller något liknande ;)

    https://moviesnoir.blogspot.com/2010/07/secret-of-my-succes.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det mysigt när man råkar ha exemplaren man själv hyrde och minns själv. Casablanca minns jag mest från butikens sista år, och det var nog där jag köpte den också, vid någon utrensning. Men han stod ju på sig med VHS til the end, annars :)

      Radera