Öga Mot Öga

Öga Mot Öga
At Close Range
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Jag glömmer aldrig när jag såg den här första gången. Det var i min mest videointensiva period i början av 90-talet, då jag kunde dra hem kassar med tiokronorsfilmer över helgen som jag slukade och kopierade. Blev ju lite blasé ibland, men då och då kom en film som fick allt att stanna blev. Jag blev otroligt berörd av denna. Speciellt sista halvtimmen satt jag som hypnotiserad.
  Och det är en väldigt speciell film, även om man tar bort den nostalgiska faktorn för mig.
  Sean Penn spelar tonårige Brad Jr som växer upp på fattig landsbygd, då och då tittar pappan Brad Sr (Christopher Walken) förbi med lite penga men annars ser de aldrig honom. En dag visar han ett plötsligt intresse för sin son. Anledningen är att han livnär sig som kriminell i nån slags liga som stjäl jordbruksmaskiner, och han vill gärna få sin sönerna i sin business.
  Sönerna (brorsan Tommy spelas förresten av Seans brorsa Chris Penn) blir charmade av pappans plötsliga närvaro och nästlas in i kriminaliteten motvilligt. Samtidigt har Brad Jr träffat flickvännen Terry (Mary Stuart Masterson) och de skaffar sig drömmar om att fly iväg tillsammans.
  Det är lite lustigt med den här filmen för den har rätt många element jag inte brukar gilla. Det är lite kitchen sink, det är lite noir, det är lite coola män. Men det vägs helt upp av stämningen. Och jag älskar att jag inte ens kan sätta fingret på den där stämningen, men det är som att jag blir lite nervös av den här filmen. Sean Penns roll är ju orolig och nervös och det sprider sig på något vis. Och Walken så klart, aldrig sett en mer karismatisk psykopat på film. Sedan Patrick Leonards musik, små fragment av Madonnas "Live To Tell" (filmens ledmotiv) som ligger som syntmattor och skapar en otrolig stämning, lite som i Twin Peaks.
  Ett otroligt fint bygge, och en underskattad 80-talare.