Christine

Christine
Christine
1983
Bolag: Video Trade
 
 Blev lite peppad på Stephen King-filmer. Många av de där klassikerna från 70- och 80-talet var mina första möten med skräckfilm men det är väldigt få jag sett om i vuxen ålder. Jag minns ju att man tyckte alla var läskiga men det är en känsla som sällan håller 40 år senare.
  Christine såg jag i Magnus Gustafssons gillestuga i mitten av 80-talet. Hans pappa satt med och tyckte det var bra musik, men det är väl ungefär mitt enda minne av den filmen. Dags för en uppdatering.
  Historien om hur en 50-talsbil har ett eget liv och kör omkring och dödar folk är verkligen inget som tilltalar mig i teorin. Känns som något som skulle kunna vara en skräckkomedi, djävulens egen filmgenre. Kommer aldrig accepteras av mig.
  Hur som helst, Archie (Keith Gordon) är en nördig tonåring som ser en gammal förfallen Plymouth från 1957 stå och skräpa i en trädgård och blir besatt av att göra den fin igen. Han får köpa den billigt av ägaren men får aldrig veta att flera tidigare ägare har dött i bilen, som kallas Christine.
  Archie blir mobbad i skolan, och när plågoandarna ger sig på hans bil så söker bilen upp dem och dödar dem en efter en.
  OK, jag vet att det fortfarande inte låter top notch, men den här filmen har något annat, helt enkelt. Jag har ovanligt svårt att säga vad det är jag tilltalas av men det nog en blandning av fin highschoolstämning, höst i amerikansk småstad, fina färger och John Carpenters syntiga soundtrack. Sedan ska man väl inte underskatta 1983 heller.
  Stephen King har väl ungefär samma relation till 50-talet som jag har till 80-talet, och ibland kan jag störa mig på det. Ungefär som att Lasse Åberg alltid ska komma in på Raketost eller filmisar i alla sina produktioner. Men här passar det helt perfekt.
  Bilen har så klart ett nostalgivärde men även att Christine spelar gamla doowops från radion när hon dödar sina offer. Visserligen ett återkommande grepp av Stephen King (var det inte samma i typ Sleepwalkers?) men här funkar det fint.