Fredagen den 13:e Del 2

Fredagen den 13:e Del 2
Friday the 13th Part 2
1981
Bolag: Esselte Video

  Svettig sommarkväll, då är kutym att se en slasher, eller hur? Fredagen den 13:e-serien var mitt livselixir i slutet av 80-talet. Hade del 1, 3,4,5 och 6 på engelska köporiginal som åkte in i spelaren alldeles för ofta. Tvåan fick jag aldrig tag i, naturligtvis såg jag den, men jag har inte alls samma minne av den. Min kompis Calle tyckte det var den bästa i hela serien, och jag har sett på senare år förstått att den hålls högt av fansen.
  Så kanske dags att fräscha upp minnet denna febervarma sommarkväll?
  Jag behöver väl inte dra handlingen egentligen, men tvåan är ju så klart den första med Jason. Ett nytt läger öppnar vid Crystal Lake några år senare, och Jason lurar där i buskarna så klart.
  Det är innan han fick sin ikoniska hockeymask, och det är även innan han började gå ifatt sina springande offer. Han är med andra ord lite mänskligare här, och det är även storyn kring honom. Han pratas om som ett sorgligt offer snarare än en mördarmaskin.
  Mitt 15-åriga jag gillade verkligen Jason i hockeymasken, men idag känns det mest som nostalgi. Så att se Jason springa, ramla och få lite stryk ger filmen lite välbehövlig själ. Del 2 är ju på många sätt urmodern till slashervågen med den klassiska, missbildade hämnaren i skogen istället för ettan som har mer ett whodunit-upplägg.
  Det är en ren njutning att se den igen.

  Egentligen spelar det ingen roll hur spännande en modern slasher kan tänkas vara. De blir ändå inte mätbara mot de här som kom runt 1981. Det är något annat än själva kvalitén som gör det för mig. Känslan av 1981. Frisyrerna, ansiktena, kläderna, kropparna. Sättet att prata, gå, skratta, röra sig. På grynig 16 mm. Det hade inte heller spelat nån roll om en modern slasher hade utspelat sig 1981 och sett ut precis som då.
  Slashervågen 1981 var ett one-shot som har en evig hedersplats i min videohyrarhjärna, och Fredagen den 13:e Del 2 har dessutom tidernas bästa Final girl-scener.

The Lamp

The Lamp
The Outing

1987
Bolag: ScanBox

  Jag har ett lite kluvet förhållande till demonfilmer. Ofta tycker jag de kan ha rätt mysig stämning under sin första hälft. När spänningen puttrar fram. Men så fort det drar ihop sig till final och det kommer fram monster och orkaner, då börjar jag snegla med spolknappen. Vackert ord, spolknapp. If you told the kids today, osv.
  Ett skepp från Irak anländer i en hamn i Texas i slutet av 1800-talet, alla ombord är döda utom en liten flicka. Den här flickan får med sig en gammal lampa av Aladdin-modell som hon har sitt i hem, tills hon dör i en brand på 80-talet.
  Lampan räddas dock och hamnar på ett museum. Och just det här museet, kan ni tänka er, bestämmer sig några ungdomar för att smita in och övernatta i just denna natt.
  Ja, här blir det ju precis så som jag tänkte mig. Själva handlingen, som väl en den simplaste av simpla, ramas in av en fin slasherstämning. Bra tempo, inte jättedåliga skådisar och sen då en massa fantasifulla dödsfall på museet som vi som konsumerar svenska hyrfilmer från 80-talet inte får se mycket av. Faktiskt så lite att man inte ens förstår vilka som har dött eller inte, förrän det sägs i klartext.
  Mitt 15-åriga jag hade ju skrikigt högt över alla klipp, men jag är nöjd ändå. Vill mest åt lite slashermys och det fick jag ändå.
  Bättre än jag trodde faktiskt. Minus en helt poänglös sista kvart.

D.A.R.Y.L.

D.A.R.Y.L.
D.A.R.Y.L.
1985
Bolag: Video Trade

  En videoklassiker. Väl. I alla fall för oss som gärna hittade våra favoriter band de andra filmerna i videobutiken. Jag såg denna då, men minns den mest som "den andra filmen med han i Den Oändliga Historien" (Barret Oliver), så den fick åka in i spelaren igen.
  10-åriga Daryl hamnar hos en adoptivfamilj efter att ha hittats vilsen i vildmarken utan att minnas något om sitt förflutna. Omgivningen märker dock snart att Daryl är något extra. Han överglänser lärarna i skolan, är vänlig och väluppfostrad och blir en mästare på allt han tar sig för.
  En dag knackar det på dörren och Daryls riktiga föräldrar är där för att hämta hem honom. Den nya familjen och de nya vännerna blir förkrossade, men det är så klart inget att göra. De åker dock inte till något föräldrahem utan till ett militärt forskningscenter. Daryl är nämligen en robot i en ung pojkes kropp.
  Men ute i den riktiga världen har Daryl börjat få riktiga känslor som gör att han inte längre vill vara ett försöksdjur för det amerikanska försvaret.
  En oerhört fin film, är det. Oförarglig på ett Disney-vis men ändå lyckas karaktärerna gå genom rutan på nåt vis. Folk är snälla mot varandra och inte heller de onda militärerna lyckas skrämma upp nämnvärt. Ändå är det ju en actionthriller till viss del. Påkostade flygscener, biljakter och allmän pojkäventyrskänsla. Fast hela tiden med stort hjärta. Glad att jag såg om den.

Iced

Iced
Iced
1989
Bolag: VCM

  Ett gäng ungdomar festar och åker skidor, men ett svartsjukedrama utspelar sig och den dumpade killen åker i vredesmod ut i backen mitt i natten och dör i en olycka.
  Några år senare samlas gänget igen. De har blivit inbjudna att tillbringa helgen i en lyxig fjällstuga och tar chansen att ses igen och prata om gamla tider. Men någon finns där ute bland skidbackarna och tar livet av dem en efter en.
  Jag kan ha berättat det tidigare, men när jag fick i gymnasiet gjorde jag en slasher med videokamera ihop med några kompisar. Vi hade klart för oss hur alla morden skulle se ut långt innan vi hade en handling. Har lite känsla av att tågordningen var densamma här.
  Tycker dock inte man lyckas speciellt väl på den fronten. Mordscenerna är totalt ospännande och i de fallet de är kreativa så undrar man lite hur de tänkte. Gömma sig i en snögubbe?
  Oh well, slashers mår oftast bra av att vara lite B. Det kan ge en nästan dokumentär känsla när snyggingarna inte är så snygga och dialogen inte flyter riktigt. Här får jag det som jag vill, men det är liksom B på fel sätt. Jag tror egentligen inte att skådespelarna här är sämre än medel i de här sammanhangen, men det är något med det sena 90-talets direct-to-video-känsla som är nästan omöjligt att få kemi med. Dassig, blek bild och taffligt syntsoundtrack som mer låter som nån som råkat sätta armbågen på keyboarden än något som är komponerat. Trodde aldrig jag skulle ha en åsikt om ljussättningen i en film, men ja, den är dålig också. 
  Jag säger inte att den här filmen hade varit ett mästerverk på krispig 16 mm 1981 direkt, men jag hade åtminstone haft en rimlig chans att få en känsla för den.

Pulse

Pulse
Pulse
1988
Bolag: Video Trade

  Tolvåriga Danny åker för att besöka sin pappa och hans nya fru i en välmående amerikansk villaförort. Bara några dagar innan han kommer har mannen i huset mittemot går bärsärkagång och slagit sönder sitt hus och dödat sig själv. På grund av att hans fru dött, säger folk, men Danny känner fort att något är fel i området. Något med elen. Den beter sig konstigt, apparater stängs på och av och saker börjar brinna och får eget liv.
  Omslaget skriver upp filmen som en mardröm utan motstycke, men är man inte el-allergier så är det väl ingen nagelbitare direkt. Snarare en ungdomsrysare, filmen ses ur Dannys perspektiv, där den trygga villaidyllen utsätts för ett okänt hot a la Poltergeist. Inte mycket att skriva hem om som skräckfilm, men här finns ändå ett klart godkänt 80-talsmys, tycker jag. Skönt också att stor del av filmen utspelar i dagsljus.

BMX Bandits

BMX-Gänget Slår Till!
BMX Bandits
1983
Bolag: Sonet

  En kultklassiker jag aldrig sett. I likhet med de flesta andra filmerna om cyklar, skateboards, rullskridskor osv, ska väl sägas. Men fick lust att se ett riktigt 80-talsfyrverkeri, och det fick jag ju minst sagt.
  En australiensisk ungdomsfilm om några BMX-burna ungdomar som ramlar över en låda med walkie-talkies som tillhör en rånarliga. När rånarligan fattar vad som hänt så börja de jaga ynglingarna som flyr lätt och ledigt på sina BMX-hojar till ljudet av 80-talstrummor.
  Ja, 80-tal in i märgen som sagt. Förutom BMX och walkie-talkies så åks det vattenrutschbanor och cruisas i extremt 80-taliga köpcentrum. Balsam för själen. Ungdomsfilm i Disney-ligan men en glad sådan. Tycker verkligen det går genom rutan att de haft så kul när de gjort den här filmen och det smittar. Man sitter och ler.
  Själva cykelscenerna är inte speciellt halsbrytande, får lite känslan av att det skådisarna själva som gör dem, men efteråt kommer en brasklapp om att cykelscenerna gjorts av tränade specialister, vilket så klart gör dem ännu mindre spektakulära.

  Men mysigt är det. Bra tempo, charmigt, lagom kul och en tonårig Nicole Kidman på den tiden hon pratade australiensiska. 

Den Blodröda Klänningen

Den Blodröda Klänningen
I'm Dangerous Tonight
1990
Bolag: Esselte Video

  Tobe Hooper har lite samma typ av filmografi som Wes Craven. Stilbildande klassiker blandat med avslagna tv-filmer. Men hey, inget fel på tv-filmer! Ibland.
  En arkeolog får hem en uråldrig sarkofag som sägs innehålla en förbannelse. I den ligger en röd klänning som när han vidrör den blir galen och mördar sin familj. Klänningen hamnar sedan på en loppis och vidare hos Amy (Mädchen Amick), en ordentlig flicka lever någon slags askungen liv hos sin moster och kusiner.
  Men så fort klänningen åker på så förändras personen som har den på sig. Amy blir en femme fatale, kusinen blir mordiskt svartsjuk osv.
  Ofattbart att Tobe Hooper tog sig an denna. Han har gjort gott om filmer jag inte gillar, men det har en ändå ofta funnits någon slags udda handling eller liknande.
  Detta är precis lika trött som det låter. TV-film som det är så finns här ju inget videovåld att hämta heller, så kvar finns en historia som känns lite som ett medelavsnitt av Tales From the Crypt eller Friday's Curse, utdraget till långfilmslängd.

Are You In the House Alone?

Are You In the House Alone?

Are You In the House Alone?
1978
Bolag: CD

  Den här filmen har, osedd, stått sorterade i samlingens sektion för "Div Skräck/Rysare" så länge jag kan minnas. Antar att jag baserade det på omslag och filmtitel. Den ser ju ut som en dussinslasher.
  Nu till sist sedd får den en ny placering på tv-thriller-hyllan. Inget fel i det. Rustika tv-thrillers ser jag ofta hellre än blodiga slashers. Numera.
  Kathleen Beller (Kirby Anders i Dynasty!) spelar unga Gail, en skötsam highschool-elev som börjat få flämtsamtal i telefon om nätterna. Sedan börjar någon lägga lappar i hennes skåp som börjar ganska oskyldigt men sedan blir grövre och grövre.
  Vem är det som terroriserar henne? Är det hennes kränkta ex-pojkvän? Är det den flirtiga fotoläraren?
  Ja, långt från blodig slasher detta. Den innehåller inte ens något mord kan jag väl försiktigt spoila. Istället det en liten ungdomsthriller, på gränsen till ungdomsdrama, om en ung tjejs försök att vara alla till lags, om frigörelse från föräldarna och om huruvida nya pojkvännen är den rätte. Det där med lapparna blir mest som ett litet bihang till ett coming-of-age-drama. Inget djuplodande drama men ändå. Nu slutar i och för sig terrorn med att hon blir överfallen, men förutom det så blir det mest en småmysig pusseldeckare i highschool-miljö. Inte helt bortkastat i alla fall.

Terror På Elm Street 3

Terror På Elm Street 3 - Freddys Återkomst
A Nightmare on Elm Street 3 - DreamWarriors
1987
Bolag: Warner Home Video

  Alla de här filmserierna som figurerade på 80-talet slukade man ju, så klart. Vissa lever kvar tydligt i mitt minne medan andra flyter ihop mer. Terror På Elm Street-serien var i ärlighetens namn ingen favoritserie, har alltid haft svårt för fantasy och den delen av filmerna som består av fantasifulla drömmar satt jag mest och gäspade mig genom.
  Tredje delen var den jag såg först av alla, och även den del jag brukade säga att jag gillade bäst. Men det var inget jag såg om och mina suddiga minnen är minst 30 år gamla.
  I del tre möter vi ytterligare några ungdomar som denna gång hamnat inom psykvården eftersom de försökt ta livet av sig själv, påhejjade av Freddy Krueger i sina drömmar så klart. Inom vården möter de ingen förståelse för sina drömmar, tills överlevaren Nancy Thompson (Heather Langenkamp) dyker upp som någon slags rådgivare och de plötsligt kan enas i kampen mot Freddy.
  Ja, jag vet inte hur man bedömer en Elm Street-film? Kvaliteten på drömmarna? Isåfall har denna filmen några av de, i alla fall för mig, riktigt klassiska drömmarna. Marionettdockan i klocktornet. Men kärt återseende? Vet inte, har fortfarande ganska tråkigt när jag ser Elm Street-filmer. Det glimrar till ibland, men inte mer än så.

Utan Samvete

Utan Samvete
Little Sweetheart
1989
Bolag: Egmont

  Ännu en film jag har starka minnen av från videokatalogerna man bläddrade sönder i tonåren. Såg cool ut, men hittade den aldrig i butik. Ikväll har den fått snurra i videospelaren.
  Thelma är en gränslös och manipulativ nioåring som blir kompis med nyinflyttade och jämnåriga Elizabeth i en amerikansk kustort. I en stuga vid stranden flyttar Robert (John Hurt) och Dotty (Karen Young) in. De små tjejerna börjar hänga vid deras hur och får reda på att de är efterlysta av polisen. Lite på skoj skickar de ett utpressningsbrev och får stärkt självförtroende när de faktiskt får pengarna de frågar efter, och fortsätter med större och värre krav.
  Onda och samvetslösa barn är en kär videogenre. Detta är ju en sådan film i teorin men i praktiken snarare ett puttrigt sommarmysterium snarare än Abel Ferrara-hämndrullen som kanske omslaget ger sken av.
  Även om händelseutvecklingen är ganska brutal är vi närmare Kullamannen än Bloody Birthday, om man säger så. Den enda sätt Bloody Birthday gör sig påmind på är väl att barnskådisarna spelar över en del.
  En Noir-Kullamannen med en liten twist på slutet. Inte så dum.

På Gränsen

På Gränsen
Gleaming the Cube
1989
Bolag: Nordic

  En ungdomsthriller slinker alltid ner. Sällan jättebra, sällan uselt, ofta mysig tidsmarkör.
  Här spelar Christian Slater tonårige Brian. En ungdom som skejtar och lever för dagen. Hans adopterade bror Vihn (Art Chudabala) är hans motsats. Duktig, ambitiös och övertygad som vad som meningsfullt. I sitt extrajobb på en videobutik ramlar han över information om knarkleveranser och när butikens ägare, överste Trac (Le Tuan) ska skrämma honom till tystnad råkar han få honom dödad. Mordet maskeras som ett självmord, men Brian vägrar tror att han välartade bror skulle ta livet av sig och börjar söka sanningen på egen hand.
  Och det görs ju bäst på skateboard till osignad AOR.
  Ja, detta var trivsamt och lättkollat som förväntat. En inte alltför djuplodande blandning av skatefilm, coming-of-age och ungdomsthriller med alla genrens schabloner och förtjänster. Farliga asiater, skateboardscener i övergivna industribyggnader, synttrummor. Slinker alltid ner.

Humongous

Humongous
Humongous
1982
Bolag: HemVideo

  Den här slashern har funnits i samlingen länge, men det har aldrig blivit av att jag sett den. Fått lite tråkiga betyg, omslaget är inget vidare och så vidare. Kanske är det dessa låga förväntningar som ligger till grund för att jag faktiskt bli positivt överraskad.
  Rikemansdottern Ida Parsons blir våldtagen och föder en vanskapt son. För att skydda sonen från omvärlden isolerar hon sig på en ö tillsammans med sonen och en massa hundar. Många år senare kapsejsar ett gäng ungdomar med sin båt och simmar i land på ön i jakt på hjälp.
  Ja, såklart inga överraskningar så långt ögat når här, men en mysig tipspromenad i slasherklyschor som jag önskat jag sett när jag var yngre och mindre cynisk. 
  Det är sneda vinklar i mystiskt hus. Det är nåt som hände för 30 år sedan. Det är dagböcker som ligger framme. Det enda det egentligen inte är, är speciellt många mord. Kanske är det filmens svaga bodycount som gett den ett tråkigt rykte?
  Jag tycker inte den är ett dugg sämre än division 2-slashers som Rosemary's Killer eller Hell Night till exempel. Sedan 1982 också. Det gör ju nåt med ens lilla hyrfilmshjärta.

The Candlelight Killer

The Candlelight Killer
Lisa
1989
Bolag: Warner Home Video

  Känns ju nästan orimligt att det skulle dölja sig annat än en tv-mässig dussinthrilller bakom det här omslaget. Någon tv-film är det dock faktiskt inte, även om mycket känns så, inte minst det svenska omslaget.
  I staden härjar en seriemördare som fått namnet Candlelight Killer eftersom han tänder stearinljus vid sina mordoffer. I samma stad springer 14-åriga Lisa in i en mystisk främling som är den snyggaste hon sett. Hon tar reda på vem han är och ringer upp honom och utger sig för att vara en vuxen kvinna.
  Vad hon inte vet är ju så klart att mannen är just candlelight killer och att han ser en chans att snärja henne som sitt nästa offer.
  Ja, inte mycket nya upplevelser här, men som dussinthriller tycker jag ändå den håller måttet. Utgångspunkten i tonåriga Lisa och hennes fnittriga kompisar ger en piggare känsla än om det hade varit en polisthriller med fladdrande trenchcoats. Tror inte filmen har en enda polisscen faktiskt, föredömligt.
  Istället försöker den sig på det här med relationsdrama en smula, med Lisa och hennes överbeskyddande mamma. Det är väl inget som skakar om direkt, men ändå trevligare än snutar.

Funhouse

Funhouse
Funhouse
1981
Bolag: Esselte Video

  Tobe Hooper har lite samma förbryllande filmografi som Wes Craven. Banbrytande klassiker varvat med dussinthrillers och uddlösa tv-filmer. Mellan Eaten Alive och Poltergeist klämde han in den här filmen som jag har sett för många sedan, eventuellt mer än 30, under min mest slasherslukande period och minns vagt som ingen favorit.
  Sånt kan ju tiden ändra på. Nytt försök.
  Tonåriga Amy (Elizabeth Berridge) smyger ut på dejt med Buzz (Cooper Huckabee) för att gå på ett kringresande tivoli, trots att just det här tivolit har dåligt rykte sedan två ungdomar försvann där förra gången. Inte nog med det, man tycker dessutom det är en bra idé att hoppa av tåget i The Funhouse för att övernatta där inne med två kompisar.
  Man blir då vittne till hur en man i Frankenstein-mask mördar tivolits spådam. Det visar sig att hela det kringresande tivolisällskapet är nån slags inavlad familj och mannen i Frankenstein-masken är en vanskapt vuxen son som verkar ha gjort en del dumheter.
  Så nu är man fast i det nedsläckta tivolit omringade av en massa cirkusfreaks.
  Visst finns det något skräckfilmsmysigt i miljön. Rangliga mekaniska clowner och skev cirkusmusik. Och ej att förglömma: 1981. Det ultimata slasheråret vad det gäller frisyrer och tajta jeans. Tyvärr är det nog de enda positiva känslorna jag känner här.
  Det är som att filmen fastnat mellan två olika världar. Den är liksom vare sig tillräckligt bra eller tillräckligt sunkig. Jag saknar b-filmens oförsägbarhet lika mycket som dramaturgisk kvalitet. Den här typen av filmer är för mig oftast mest beroende av stämningen, och nog finns det korn av mysig slasherstämning här, men i det stora hela blir det mer som en utspädd Tourist Trap.

Dream Machine

Dream Machine
Dream Machine
1991
Bolag: Sandrews

  Egentligen har jag nog saknat 80-talet sedan i början av 90-talet. Jag minns hur jag kände att det mesta blev sämre och tråkigare på något vis. Filmerna, musiken, tv-programmen. Blev alltid så glad när det dök upp lite hederlig syntpop bland all italohouse och Madchester.
  Det var lite på de premisserna jag minns att jag älskade den här filmen när jag såg den. En 80-talsfilm i 90-talskostym.
  Corey Haim gör sin paradroll som likeable men snurrig tonårskille. Här heter han Barry och hjälper sin pappa som är pianostämmare. En dag händer det ofattbara. Den förmögne Margo Chamberlain (Susan Seaforth Hayes) har precis fått reda på att hennes man Jack är otrogen, och bestämmer sig för att i affekt skänka hans exklusiva Porsche till den unge pianostämmaren.
  Barry tar glatt emot gåvan men vet inte att Jack precis blivit mördad av sina psykopatiske svärson Lance och ligger i bakluckan på bilen. Lance blir förskräckt när han märker att bilen är borta och börjar jakten på att få tag i Barry.
  Samtidigt ställs man ju inför den klassiska Corey Haim-frågan: Ska han med den nya bilen få den snygga tjejen i skolan? Eller är han för pojkaktig ändå?
  Ja, blir det 80-taligare än en thrillerkomedi? Som 17-årig videohyrare hade den här filmen så klart allt. Pojkdrömmar, lite spänning, lite AOR. Idag har den väl bleknat en aning och mår bäst som tidsdokument. Corey Haims ungdomliga charm är i fritt fall, och även om han väl är i god form fortfarande här så känner man ändå en viss trötthet jämfört med bara något år tidigare.

Terror Från Rymden

Terror Från Rymden
Night of the Creeps
1986
Bolag: Transfer

  Den här filmen såg jag och en kompis på FilmNet i slutet av 80-talet. Vi satt nog och snackade sönder den mest, men har ändå i bakhuvudet att vi gillade den. Och sedan är det väl en film som ett rykte om sig att vara oväntat bra, trots allt.
  Visst kan man förstå att två ironiska högstadiekillar kan gilla denna. Här finns ju allt som man kunde önska sig.
  Filmen tar avstamp i att ett rymdskepp släpper ner en kapsel till jorden på 50-talet. I kapseln finns en slags mask som rör sig med blixtens hastighet och tar sig in som en parasit i folks hjärnor så de blir zombies och så småningom exploderar och släpper lös ytterligare hundratals små maskar.
  Den första som blir angripen av masken fryses in i ett laboratorium där den förvaras i 30 år innan två unga studenter, ivriga att komma med i rätt brödraskap på Universitetet, råkar släppa ut kroppen och alla maskar vid ett inträdesprov.
  Då har vi alltså ett campus fullt av dödliga maskar, sedermera zombies. Dessutom spökar en 30 år gammal mordgåta i bakgrunden.
  Hmm, det var bara häromdagen jag redogjorde lite för mitt lite ansträngda förhållande till skräckkomedier. Hur spänning och skräck blir som bortblåst när det finns en glimt i ögat. Glimt i ögat är det gott om här. Det är passningar till skräckfilm och kiosklitteratur, det är 80-tal i absolut högform, det är skojfriska zombies och det är parodiskt tuffa snutar.
  Jag borde hata detta. Men här finns något som lättar upp. Här finns en värme, både i karaktärer och skådespelare. Bromancen mellan studenterna Chris (Jason Lively, från Ett Päron till Farsa i Europa!) och J.C. (Steve Marshall) är fin och hjärtlig. Gamle slitvargen Tom Atkins gör nästan parodi på sin paradroll som guncrazy, plågad snut i trenchcoat.
  Den här soppan av slasher, onda djur, ungdomsfilm och zombiefilm fungerar nästan chockerande bra.

Red Dawn

Röd Gryning
Red Dawn
1984
Bolag: Warner Home Video

  Ja, den här kommer man ju ihåg. Eller?
  Många av mina omtittningar den senaste tiden är filmer som jag tyckt mig själv ha en klar bild av sedan jag såg dem för 30+ år sedan. Red Dawn är en sån. Minns inramningen. Hemma i gillestugan hos Ronnie. Shit, vad mäktigt det var när fallskärmshopparna regnade ner från himlen!
  Det visar sig att detta var mitt enda minne från den här filmen. Det andra jag trodde mig minnas är nog från Steel Dawn.
  Dock står sig mäktigheten av inledningsscenerna i dessa dagar, kanske till och med lite förstärkta av verklighetens krig i Ukraina (2022). Filmen börjar med att en amerikansk stad på vischan blir brutalt attackerad av en främmande makt. Himlen fylls av soldater i fallskärm, stridsvagnar dundrar in genom stad och alla som gör motstånd skjuts ihjäl eller tas till fånga.
  En grupp unga män förstår tidigt vad som är på gång och flyr hals över huvud upp bland bergen för att gömma sig. Väl där har de ingen kontakt med omvärlden och har ingen aning om vilka det är som attackerat eller vad som händer i stan. Då bestämmer de sig för att försöka ta sig tillbaka.
  Får väl spoila lite att det som har hänt är att tredje världskriget har startat. Sovjetunion har tillsammans med lite kommunistvänner på Kuba attackerat USA. Kalla krigets stora mardröm.
  Och visst är väl handlingen som hämtad ur en konspirationstråd på Flashback. Och visst skrattar man mer än skräms när ryssarna porträtteras som antingen galna eller korkade, ofta en blandning. Om detta vore en rysk film skulle den avfärdas som propaganda. Men nu är det en amerikansk film med Patrick Swayze, Harry Dean Stanton, Charlie Sheen, Lea Thompson, Jennifer Grey och C. Thomas Howell, då är det en actionfilm om hjältemod. Gäsp!
  Med detta sagt så finns det en del förtjänster ändå. Inledningsscenerna håller, det är riktigt dramatisk 80-talsaction när staden angrips från alla håll. Sedan gillar jag det ensidiga perspektivet, ovissheten man känner när man så gott som bara får följa ungdomarna i vildmarken och har ungefär lika lite aning om vad som händer nere i stan.
  Vet inte ens om man kan benämna filmen som en kalla kriget-film, när kriget faktiskt bryter ut, men isåfall är den väl kungen av sin genre. 110 minuters skräckvision som dessutom får, inte så lite, otrevlig bismak av dagens händelseutveckling.

Fright Night II

Fright Night II
Fright Night II

1988
Bolag: Transfer

  Vampyrfilmer har aldrig varit något för mig. Dock tyckte jag att Skräcknatten hade en förlåtande känsla av mysig ungdomsfilm, även om själva vampyrscenerna i vanlig ordning var gäspiga.
  Del 2 då? Klassisk uppföljare får man säga. Gänget från ettan är tillbaka. William Ragsdale som unga Charley Brewster, och Roddy McDowall som skräckciceronen från tv som tillsammans ska tampas med fler vamyprer.
  Som ytterligare en nummer-rysare.
  Det som dock går förlorat mellan ettan och tvåan är just den där mysiga känslan. Här blir det snarare rätt standariserad vampyrfilm, och då så klart i 80-talig neo-kostym a la Lost Boys.
  En annan sak som inte tilltalar mig speciellt mycket är skräckkomedier. Detta är väl ingen uttalad sådan men här finns även ett korn av medveten kultfilm som funkar dåligt. Men det var lite sådana tider där i slutet av 80-talet. Skräckfilm skulle ofta vara lite som parodier på sig själv. Evil Dead 2 och House-filmerna till exempel.
  Till den skaran sällar sig dessvärre än denna filmer, medvetet eller ej.

Just Before Dawn

Just Before Dawn / Camping Med Döden
Just Before Dawn
1981
Bolag: Mariann

  Det var inte många slashers på svensk hyrfilm som missade min video i början av 90-talet. Vissa såg man i tät följd när man hyrde sig en stapel (och kopierade) över helgen.
  Så även om jag har minnen av att filmer är bra så flyter de ihop med varandra och just slashers är väl av förklarliga skäl nästan allra svårast att hålla isär. Värt en omtitt ibland.
  Här har vi en slasher i vildmarksfalangen. Ett gäng naiva stadsungdomar åker och campar i vacker med svåråtkomlig vildmark. På vägen dit varnas de av lokalbor att åka vidare, något om nån demon som finns där uppe i bergen.
  Ungdomarna trotsar alla varningar och drar vidare. Någon demon dyker (som tur är) aldrig upp, men väl två inavlade tvillingbröder som springer omkring och dödar folk lite på måfå med en sågklinga. Och vem är den unga, fnittriga tjejen som springer omkring i skogen?  
  Nej, här finns inget nytt att rapportera om. Så skönt. Att bara rulla sig i känslan av en naiv slasher från 1981. Här finns de flesta av genrens grundpelare, prydligt uppradade. Naiva ungdomar, don't say I didn't warn ya, dödande utan egentlig anledning (annat än möjligen inavel), final girl som snubblar runt i snårig urskog.
  En sak som slår mig efter ungefär halva filmen är att det nästan helt saknas filmmusik. Såväl spänning som action utspelar sig till tonerna av insekter och fåglar från skogen, och det är faktiskt ganska effektivt. 
  Mike Kellin (från Sleepaway Camp!) spelar ett fyllo som varnar ungdomarna för att åka vidare. Är med några minuter i början men blir ändå affischnamn. Likaså filmens andra "stjärna" George Kennedy har en relativt liten roll som skogsvaktare. Men det är ju så det ofta ser ut i den här genren. De riktiga huvudrollsinnehavarna (ungdomarna) får lämna på affischen för en endagsroll från någon veteran.

Dödlig Lek

Dödlig Lek
Watch the Shadows Dance
1988
Bolag: Vestron Video

  En märklig känsla kommer direkt när jag sätter igång den här filmen. Känslan av 80-talsklassiker. Ni vet inledningsscenerna av The Lost Boys där kameran flyger in över det nattöppna tivolit. Det är snyggt, effektfullt, mörkt och väldigt 80-taligt.
  Trycker in den här filmen i spelaren helt utan förväntningar och hör hur ett sugande, mörkt syntsoundtrack startar till en åkning genom en mörk, modern (eller tja, 80-talig då) spökstad av blanka skyskrapor.
  Har jag missat en klassiker?
  Nej, det hade jag inte. Jag hade missat en australiensisk tv-film från 1988 som visserligen beter sig som en klassiker ibland, men som i slutändan blir mest en soppa av lite aktuella filmingredienser från 1988.
  Handlingen kretsar kring ett antal skolungdomar med förkärlek för kampsport, i synnerhet karate som de tränar för den färgstarke och kicksökande tränaren Steve Beck (Vince Martin). På nätterna anordnar de något de kallar för the game i en nedlagd fabrik. En slags paintball-lek som tydligt sätter avtryck i hierarkin inom kompisgänget.
  Tränaren Steve tar droger för orka med sitt äventyrslystna liv, och i en konflikt med sin langare dödar han denne framför ögonen på en av ungdomarna, Robby. Steve inser att Robby måste tystas för att inte berätta vad han sett, och plötsligt blir the game på dödligt allvar.
  Det är ju inte direkt min favorittyp av film detta, får jag väl till en början göra klart, men själva ungdomsstämningen är en förmildrande faktor som räcker en bit. Sedan också det som jag skrev om inledningsvis, känslan av 80-talsklassiker med stilistiskt foto, mycket musik och överlag en snygg film. 

  Sedan lite kul att se Nicole Kidman i en tidig roll, från när hon fortfarande var australisk. Hennes namn och ansikte har naturligtvis lyfts fram på senare utgåvor av den här filmen, men hennes roll här är ganska begränsad. En i gänget.
  Musiken är också ett lite märkligt kapitel värt att nämnas. Förutom det mörka syntsoundtracket så dyker australiska singer-songwritern Paul Kelly upp i princip varje gång filmen utspelar sig på en bar och river av några inte helt oävna new wave-dängor. Känns väldigt inklistrat men livar upp, tycker jag.
  Så här finns en del goda faktorer, helt klart, men det som tilltalar mig minst, och som väl är det viktigaste dessvärre, är själva handlingen och filmtypen. Den här typen av lite futuristisk Generation X-action bygger ju tyvärr ofta mer på stil och smak än på intressanta personporträtt.