Sekten

Sekten
Servants of Twilight
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Jag ska erkänna direkt att jag aldrig läst något av Dean R. Koontz. Minns honom mest som ett Stephen King-alternativ i kompisars skrala bokhyllor på 80-talet. Sedan har jag sett några filmatiseringar också, men det har ju inte varit några märkvärdigheter direkt. Kan ju vara så att han haft otur med just filmatiseringarna, så på den igen. Här har vi Sekten, den kom ut som bok i Sverige 1989, och två år senare kom den här lågbudgetfilmatiseringen.
  Den lille pojken Joey (Jarrett Lennon) och hans mamma Christine (Belinda Bauer) har precis varit och handlat när en kvinna kommer fram och presenterar sig vänligt, men när mamman försöker skynda på samtalet blir hon aggressiv och försöker ta pojken från henne. Kvinnan heter Grace Spivey (Grace Zabriskie) och är ledare för en fanatisk religiös sekt som har fått för sig att lilla Joey är sänd av djävulen och måste dödas.
  För att skydda sig mot kvinnan och hennes sekt så väljer Christine att anlita Charlie Harrison (Bruce Greenwood), en privatdetektiv med Joe Labero-aura. Men jobbet visar sig vara svårare än han trott. Sekten har anhängare i alla former. Gamla, unga, män, kvinnor i alla samhällsskikt. Så att veta vem man kan lita på blir nästan omöjligt. Charlie bestämmer sig för att i hemlighet isolera Joey och Christine i en enslig stuga men sekten har öron och ögon överallt.
  Kan ju vara rätt spännande, sånt här. Framför allt om man lyckas få fram den rätta hopplösa, klaustrofobiska känslan. Här finns det ju en del grejer som lägger krokben för den, så att säga. Till att börja med vill jag konstatera att skillnaden mellan a- och b-thrillers nog aldrig varit större än 1991. Jämför den varma och höstmurriga känslan i filmer av Joseph Ruben eller Curtis Hanson med tv- och b-filmernas solarieblåa storstadskänsla. Här får man dessutom plussa på en 90-tals-noirig privatdeckare i ekvationen. Jupp, vi snackar persiennskuggor.
  Tyvärr är det nästan omöjligt att få någon form av spänningskänsla eller annan kemi efter de här förutsättningarna. Tycker ändå att den växer till en habil thriller under sista halvtimmen, men i det stora hela kan jag bara se den som ett charmigt tidsdokument.