Livsfarligt Vittne

Livsfarligt Vittne
Johnny Ryan
1990
Bolag: Esselte Video

  I 40-talets New York tar polisen Johnny Ryan (Clancy Brown) upp kampen mot stadens maffia, och då i synnerhet maffiakungen Albert Anastasia. Poliskåren är korrumperad av maffian och Johnny väljer att omge sig med en liten samling kollegor som han kan lita på.
  I ett försök att komma närmare en av bossens hejdukar så börjar Johnny Ryan flirta med hans tjej Eve, en flirt som naturligtvis blir på riktigt så småningom och både Johnny och Eve får ett pris på sitt huvud av maffian.
  Ja, detta är ingen favoritgenre för mig direkt, men det finns ändå något i det här med att man inte kan lita på någon som är gott thrillerstoff ändå. Storyn är ju inte olik den kring Al Capone och Eliot Ness på 30-talet, och man kan ju undra varför man diktade upp den här snarlika historien istället för att göra en Capone-film (till) men det finns ju i alla fall en spänningsmässig poäng med att man inte vet hur det slutar.
  Annars är det väl rätt trött, tyvärr. Hela filmen har ett sånt där rött filter som man brukar använda i filmer för att visa att det är en tillbakablick ibland, och då funkar det väl, men en hel film i det här filtret blir lite jobbigt för ögonen.
  Förutom några hyggliga thrillerögonblick mot slutet så är det mest business as usual här: noiriga poliser och pang-pang i trenchcoats.

I Sista Sekunden

I Sista Sekunden
Nick of Time
1995
Bolag: CIC

  Johnny Depp spelar Gene Watson, en revisor som kommer med tåg till Los Angeles med sin dotter, när de plötsligt blir stoppade av vad de tror är två poliser. Den ena, Mr Smith (Christopher Walken) ger Gene ett vapen och säger att han ska skjuta en kvinna på ett hotell om 1,5 timme. Kvinnan är guvenör Eleanor Grant (Marsha Mason) som ska hålla ett stort kampanjtal där.
  Om han inte gör det kommer de döda hans dotter.
  Och så beger han sig ut i staden för att mot sin vilja utföra uppdraget. På vägen dit försöker han få kontakt med folk som kan hjälpa honom ur situationen, men kidnapparna bevakar honom ständigt och fler än han anar visar sig vara inblandade i det här bakhållet mot guvenören.
  I mitten av 90-talet missade jag mycket film jag borde ha sett. Var väl för upptagen med att se cool och kreddig film antar jag. Till ingen nytta. Såna här filmer brukade jag älska innan jag blev cool (och sen igen när jag slutade). Heist, vem-kan-man-lita-på, kamp mot klockan, farliga främlingar. Finns mycket att gilla här. Varje minut på klockan är en minut i filmen, vilket är ett roligt grepp, som ju togs vidare av serien 24 några år senare.
  Regin är väldigt Hitchcock-esque, med gungande kameror, hisnande vinklar och åkningar. Lite överraskande på nåt vis att det var den då väldigt meriterade John Badham som regisserade. Såna här Hitchcock-passningar brukar ju annars mest göras av unga, next-big-thing-regissörer. Men det är snyggt och effektivt på ett sätt som känns modernare än 1995 faktiskt.
  Och så skönt att filmen bara är 1.25 dessutom. Då hinner inte en minut kännas tråkig.

The Rookie - Nykomlingen

The Rookie - Nykomlingen
The Rookie
1990
Bolag: Warner Home Video

  Den här såg jag på bio när den kom. Inte den typen av film jag normalt sett såg på bio, men det var ändå så ovanligt att någon ville gå på bio att jag i princip godkände vad som helst. Utan att minnas något alls av vad den handlade om, så hade jag ändå positiva minnen av den.
  Clint Eastwood spelar polisen Nick Polowski, på jakt efter en liga som stjäl och exporterar lyxbilar. Vid ett tillslag blir hans mångåriga kollega dödad, och nu paras han istället ihop med unga och oerfarna David Ackerman (Charlie Sheen)-
  Givetvis behandlar han sin nya kollega som skit, och givetvis är fallet nu "personligt" eftersom hans gamla kollega dödads.
  Ligan leds av den stilige Strom (Raul Julia) och hans flickvän Liesl (Sonia Braga). De ger lite guldkant till själv banditdelen, men annars är det mest som vanligt en massa sydamerikaner med ärrade ansikten som ramlar genom takfönster på hamnbyggnader.
  Hemtamt och absolut noll originellt men det är ändå lite fint med de där polisfilmerna som kom i kölvattnet efter Dödligt Vapen. Med omaka par, "sköna kommentarer" och i alla fall någon slags försök att skriva in lite djup i karaktärerna. Håller fast vid mitt positiva minne.

Saknad i Strid

Saknad i Strid
Missing in Action
1984
Bolag: Transfer

  Vila i Frid Chuck Norris! Jag är ingen action- eller kampsportskille men har ändå ett gott öga till Chuck. Videonostalgi spelar in, men även för att precis som till exempel Charles Bronson har nån slags mänsklighet i sig som skiljer honom från de allra mest klyschiga muskelpaketen.
  Min relation till hans filmografi är lite samma som till Clint Eastwood. Har sett en hel del filmer, långt från alla, men blandar ihop dem. Denna är jag dock relativt säker på att jag aldrig sett tidigare.
  Chuck spelar Braddock, en överste från Vietnamkriget som återvänder i ett försök att hitta några av alla de amerikaner som fortfarande saknas efter kriget. Till en början är det en resa arrangerad av amerikanska försvaret, men väl på plats hittar Braddock sina egna vägar och beger sig ut i djungeln med sin vän Tuck (M. Emmet Walsh) för att hitta det beryktade POW-campet och få dem sina landsmän.
  Det är action, det är onda asiater, det är fällor, bakhåll, explosioner och allt du blir lovad när du tittar på omslaget. Men en sak som jag verkligen gillar med de här Cannon-rullarna från 80-talet är att det finns nåt litet thriller-element också som gör att i alla fall jag håller mig vaken genom 10-minuters alla-skjuter-på-alla-scener i djungeln.
  Sedan är det ju tryggt på nån slags videonostalgiskt sätt med såna här one-man-army-filmer, det kommer jag inte ifrån.

Identitet Okänd

Identitet Okänd
The Bourne Identity
1988
Bolag: Warner Home Video

  Det fanns knappt en videobutik i början av 90-talet som inte hade en Rekommenderas-lapp på den här filmen. Ändå såg jag den aldrig. Kändes så lång, nästan tre timmar. Men nu har tiden blivit mogen att ta till mig rekommendationen.
  Richard Chamberlain spelar en man som vaknar upp hos en doktor på landsbygden i Frankrike efter att ha blivit hittad skottskadad. Han minns inte vem han är eller vad han heter, men ganska snabbt går upp för honom att han är eftersökt i alla fall. Och igenkänd. På de stora lyxhotellen verkar vara ett bekant ansikte, dock inte alltid positivt
  Plötsligt är han jagad av ett stort antal människor, som verkar ha lite olika agendor, och det är väldigt osäkert i vilka lag alla spelar. Till en början tänker man naturligt att huvudrollsinnehavaren var på den goda sidan, men var han verkligen det?
  Ja, den här handlingen kan säkert de flesta redan, men för mig är detta första mötet med historien kring Jason Bourne och hans identitet. Jag har till exempel inte sett någon av Bourne-filmerna som kommit på 00-talet. Tror ändå jag började i rätt ända. 1988 känns hemtamt.
  Inte bara för min egen kulturella hemvist, utan även för att jag tycker historien får en boost av att utspela sig i en tid utan internet, mobiltelefoner och annat som ger en klaustrofobisk känsla till Jasons jakt på vem han är. 
  Jag kan verkligen förstå att filmen rekommenderas till videohyrare när det begav sig för detta är ju stor videounderhållning. Dels är historien bra och fängslande, men också för att den ständigt rör på sig, det finns nåt nytt skit kring varje hörn. Den här tv-filmsversionen är ändå oväntat actionfylld och brutal, och även om det vilar lite Sidney Sheldon-känsla av själva produktionen, så känns det ändå tillräckligt mycket som en världsvan Bond-film i slutändan.

Avgrunden

Avgrunden
The Abyss
1989
Bolag: Transfer

  En videoklassiker som jag nog faktiskt inte sett sedan den kom. Minns den som oerhört spännande dock.
  Ett civilt men professionellt dykarteam anlitas för att ta reda på vad som hänt med en stridsubåt som försvunnit på djupt vatten. Väl nere på djupt vatten visar det sig att besättningen har lite olika agendor och dessutom rör sig någon slags främmande livsform kring deras undervatten-rigg.
  En undervatten-Alien minns jag att nån tidning skrev när den här filmen kom, och det stämmer ju på vis att den är något bortom den vanliga undervattens-filmen (om det nu finns en sån). Man får starka känslor för karaktärerna och det är vackert att se birollsslitvargar som Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio få två sällsynta huvudroller och göra dem i absolut perfektion.
  Finns många scener att få lite panik över för en klaustrofob som jag, men det är också en riktigt snyggt skriven historia. Till och med det "fåniga slutet" som jag hatade som ung är jag man nog att gilla idag.
  Väl värd sin omtitt.

Copycat

Copycat
Copycat
1995
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen har jag inte sett sedan jag såg den på bio när den kom. Minns den som bra. Eventuellt väldigt bra. 90-talets biominnen är betydligt grumligare än 80-talets, märkligt nog.
  San Francisco-polisen tvingas efter några brutala mord att inse att man har att göra med en seriemördare men har svårt att se mönstret, eftersom mördaren byter tillvägagångsätt för varje gång. Polisen MJ Mohanan (Holly Hunter) tar kontakt med psykologiprofessorna Helen Hudson (Sigourney Weaver) som har föreläst på ämnet seriemördare för att förstå mördarens mönster.
  Helen är väldigt neurotisk, delvis ärrad av tidigare möten med seriemördare, och vill först inte medverka, men inser snart att hon är mer inblandad än hon hade trott. Mördaren dödar nämligen baserat på hennes egen föreläsning och kopierar kända mord från andra seriemördare.
  En sak som är stor skillnad från när jag såg den här filmen första gången är att man idag har koll på dessa "klassiska" amerikanska seriemördare via alla dokumentärer och true crime-serie som gjorts. Om det gör filmen en tjänst eller inte är svårt att säga, men man inser i alla fall att det är en snyggt skriven och framförd thriller.
  Det tidiga 90-talets höstiga thrillermys är som bortblåst här, istället har vi en klassisk katt-och-råtta-thriller i storstadsmiljö som inte har nerven eller oförsägbarheten från till exempel Seven, men som ändå bjuder på snabba två timmars habil polisthriller.

Täcknamn: Coq Rouge

Täcknamn: Coq Rouge
Täcknamn: Coq Rouge
1989
Bolag: Sandrews

  Jag tror nog faktiskt aldrig jag sett denna. Utbudet av Jan Guillou-baserade deckare var rätt stort ett tag där i början av 90-talet att de flyter ihop en aning för mig. 
  Detta är den första filmen (och boken) om Guillous spionhjälte Carl Hamilton, och har väl egentligen mer en känsla av polisfilm än spionäventyr men det passar mig fint.
  I Stockholm sprids ryktet inom säkerhetspolisen om ett terrordåd som går under namnet Plan Dalet, men man vet inte riktigt vad som ska hända eller vilka som ligger bakom. Plötsligt hittas en högt uppsatt polis skjuten ute på Djurgården, och spåren leder i riktning mot Israel-Palenstina-konflikten. Hamilton beger sig till Mellanöstern för att få klarhet i frågan.
  Det är som att den här filmen har tre delar. Första delen i ett vintrigt 80-tals-Stockholm gillar jag mycket. Kan ju vara att jag är nästan överdrivet förtjust i Stockholmsfilmer från 80-talet, men här finns ju nåt annat också. En bra nerv, klass på skådespelare och produktion. Bechdel-testet kuggar man tyvärr dock. Lena T. Hansson dyker upp i några få kvinnliga repliker, annars är det gubbar så långt ögat nåt. Inga dåliga gubbar dock. Stellan Skarsgård, Krister Henriksson, Philip Zandén, Lennart Hjulström, Tjadden Hellström med flera stryker omkring i sina noir-trenchcoats.
  Sedan far då hela filmen ner till Mellanöstern, och då tappar jag den helt. Skarsgård går omkring som nån slags lone ranger i öknen, scener som typ inte leder någonvart utan mest verkar vara med för att ge filmen lite världsvan Bond-känsla.
  Väl tillbaka i Stockholm blir den bra igen. Sista kvarten är riktigt bra och nervig (och rätt brutal) thrilleraction.

Getaway - Rymmarna

Getaway - Rymmarna
The Getaway
1994
Bolag: SF Gul

  Alec Baldwin spelar Doc McCoy, en livsstilkriminell snygging med specialitet att göra kupper, ofta på beställning, tillsammans med frun Carol (Kim Basinger). Vid ett uppdrag i Mexico går det fel och han hamnar i mexikanskt fängelse.
  Carol vänder sig då till miljonären och skurkbossen Jack Benyon (James Woods) som fixar ut honom mot att han gör en storkupp vid en hundracebana och att de delar på pengarna.
  Kuppen är spektakulär och välplanerad, men går ändå fel när de inblandade förråder varandra och har egna agendor. Till slut står Doc och Carol ensamma med pengarna, är jagade av diverse skurkgäng och dessutom blir Doc efterlyst av polisen.
  Detta är då en remake av en film med samma namn från 1972 med Steve McQueen i huvudrollen. Den har jag inte sett (kanske borde) men jag kan ändå känna hur dess ande vilar över den här filmen också. Trots allt så såg samhället ganska mycket likadant ut 1972 och 1994, går man dessutom ut på landsbygden så är det väl knappt nån skillnad alls.
  Det som har hänt under de där 20 åren däremot är ju den filmiska utvecklingen, och den uppskattar jag mycket. Visst kan det vara fräsigt med gammalt pangpang, men här har vi en klassisk road movie med heist-tema fast i en 90-talig blockbusterkostym som jag tycker fungerar utmärkt.
  Det är snabbt, ganska spännande med inte helt förutsägbara vändningar. Över förväntan!

Jagad

Jagad!
Running Scared
1980
Bolag: MDC

  Två unga soldater, spelade av Ken Wahl och Judge Reinhold, muckar från sin militärtjänstgöring i Panama 1961. För att komma hem till USA snabbt så liftar de olovligen i ett bagageutrymme på ett militärflygplan, och någonstans däruppe i luften så tar Leroy (Reinhold) en polaroidbild för att minnas äventyret.
  När de får smita ut hals över huvud glöms bilden kvar, och tolkas av militären som att killarna är ryska spioner som har fotat hemliga militära områden.
  Sedan börjar en vansinnig jakt där militären ska fånga in de två ungdomarna (som så småningom får sällskap av en handlingskraftig tjej) utan att de egentligen förstår varför de är jagade.
  Här kan man kanske dofta en Kafka-artad politisk thriller, med två oskyldiga ungdomar som anklagas för ett brott de är oskyldiga till. Men så raffinerat är det inte direkt. Detta är mer en klassisk road movie i nostalgisk 60-talsmiljö. Här finns korn av actionkomedi, men mest av allt är det ju ett matinéeäventyr i sumpig vildmarksmiljö. Inte otittbart, men tiden flyger inte heller fram. Lite birollsgodis som Bradford Dillman och John Saxon kan väl få en videot att le lite i alla fall. Och kul att Ken Wahl och Judge Reinhold i tidiga filmroller.

Never Say Never Again

Never Say Never Again
Never Say Never Again
1983
Bolag: VideoExpress

  Tror tamejtusan aldrig jag sett denna. Den udda Bond-filmen som inte är med i vanliga Bond-kronologin utan gjorde mellan Octopussy och Levande Måltavla med Sean Connery som Bond igen, plötsligt. På pappret låter det ju inte superilla med en Connery-film från 80-talet, det jag kan ha problem med från hans era annars är ju just den tekniska mossigheten med bilresor framför filmduk och så vidare. 
  Jag är långt från Bond-konnässör ska sägas. Har nog sett de flesta  filmerna från 90-talet och bakåt, men håller inte isär dem. Förutom då Timothy Dalton-filmerna som kom när jag var i absolut målgrupp (tidig tonåring).
  Oh well, nu har jag sett denna. Den gick väl an. James Bond kämpar mot skurken Blofeld (Max von Sydow, denna gång) och hans Spectre för att ta tillbaka atombomben som han stulit för att utpressa världens makthavare. Vägen dit är naturligtvis kantat av att som i ingår i Bonds värld. Lejda mördare, opålitliga blondiner och knasiga utlänningar.
  Så allt är sig likt, fast samtidigt inget. Alla nyckelroller i Bond-filmerna, som ju länge spelades av samma gäng skådisar, är här utbytta och jag känner mig ungefär lika förvirrad som om jag skulle se en ny Bond-film idag. Lite udda gästspel av Rowan Atkinson som underrättelseofficier också, naturligtvis spelad med klassiska Atkinson-manér.
  Men nog gick väl den här att se på ändå. 

Chains of Gold

Chains of Gold

Chains of Gold

1990
Bolag: Egmont

  Scott (John Travolta) är en socialarbetare i en av Miamis mer utsatta stadsdelar som kämpar mot byråkratin och har svårt att inte bry sig för mycket om sina klienter. Allra mest bryr han sig om familjen Burke, där han nästan blivit som en ny pappa för sonen Joey. När Joey en dag plötsligt försvinner börjar Scott leta efter honom och får insikt i hur hela stadsdelen styrs av gängbossen Carlos, som nästan är som en idol för de fattiga barnen.
  Det utnyttjar Carlos genom att låta just barn göra jobbet på gatan, hämta och lämna knark, paketera under slavlika förhållande i små fabriker i mörka källare. Barnsoldater för att använda ett aktuellt ord.
  Scott misstänker att Joey kan ha blivit kidnappad in i en sån situation och bestämmer sig för att försöka börja jobba för Carlos för att kom in på insidan och hitta sin skyddsling.
  John Travolta under hundåren. Fint att se ändå, hur han kämpade. Här gör han sin grej med galans. Lägger pannan i djupa veck och bjuder på några riktigt fina scener. Handlingen är väl som såna där gangster-boss-filmer är. Bling bling och skumma hamnområden, men jag tycker ändå den är bitvis rätt spännande och en del vändningar i handlingen som gör att man ändå håller nyfikenheten uppe.

Polismördaren

Polismördaren
Prime Target
1989
Bolag: Esselte Video

  Det har olyckligtvis blivit så att de tre senaste filmerna jag sett har fått mig att tappa förtroendet en aning för New Yorks polisväsen. I alla fall som det tedde sig på 80-talet. F/X och F/X 2 gjorde ingen bra reklam för det direkt med sin genomkorrupta och kriminella poliskår, och inte ser det ljusare ut i den här tv-filmen från 1989.
  När två kvinnliga poliser dödas i tjänsten på kort tid börjar Sgt Kelly Mulcaheney (Angie Dickinson) ser ett mönster när det visar sig att båda varit inblandad i ett upprop för kvinnliga polisers rättigheter och löner. De har också kort innan "olyckorna" blivit besvärade av telefonsignaler på nätterna. Kelly får kontakt med ytterligare en kvinnlig polis som fått de här samtalen. Står hon näst på tur? Kommer Kelly kunna skydda henne?
  Väldig basic tv-thriller, på gott och ont. Inte helt värdelös story, men jag hade gärna sett en lite mer whodunit-upplägg än som nu då man fattar rätt tidigt hur det hänger ihop och hoppas på nån slags twist på slutet, men nä, den traskar i mål utan överraskningar eller vändningar.
  Det finns ju dock andra värden. Angie Dickinsons tuffa snut är lite udda på nåt vis, ser ut som nån i pantertanter men är rätt badass ändå. Deckarsaxofonen slipper vi inte heller. Men den kompenseras av mysiga New York-miljöer och, faktiskt, ett par riktigt spännande scener.

F/X 2 - Livsfarlig Illusion

F/X 2 - Livsfarlig Illusion
F/X 2
1991
Bolag: Nordic

  Jag kan väl lika gärna riva av FX2 när jag ändå håller på. Blir osäker på om jag såg denna ens när den kom, men det var i en tid då jag jobbade helger i en videobutik och då såg man rätt mycket film med ett öga under förmiddagar och folktomma dagar.
  Historien är väl ungefär samma som i ettan. Bryan Brown spelar specialeffektmästaren Rollie, som än en gång får ett uppdrag där han ska hjälpa polisen att iscensätta en situation via specialeffekter. Och typiskt nog blir han än en gång lurad, och än en gång är den enda person han litar på Leo McCarthy (Brian Dennehy) som nu några år senare blivit privatdetektiv, vilket passar bra eftersom det ju är poliskåren som lurat Rollie.
  Man man ser inte FX2 för att få en historia man aldrig hört innan. Det är ju såhär tvåor brukar se ut inom action, så frågan är då om konceptet tål att upprepas? Det tycker jag verkligen det gör! Ettan vinner väl på sin originalitet som inte går att imponera med två gånger, men det är ändå en snygg, snabb och välgjord thrillerkomedi med god 80-talskänsla även om den är gjord 1991.
  Värdig uppföljare på ungefär samma sätt som Snuten i Hollywood 2. Det enda jag saknar väl just Harold Faltermeyers synttrummor som jag tycker är god sed att ha med när man lurar skägget av korrumperade snutar i lyxvillor.

F/X - Dödlig Effekt

F/X - Dödlig Effekt
F/X - Murder by Illusion
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Den här filmen var länge sedan jag såg. Länge sedan jag ens tänkte på. Men minns den som bra och fängslande. Bryan Brown spelar Roland Tyler, en stjärna inom specialeffekter på film som blir kontaktad av en man vid namn Lipton (Cliff de Young) som jobbar inom polisen. De har lyckats få maffiabossen De Franco (Jerry Orbach) att vittna mot maffian, och för att inte han ska hinna dödas innan dess så vill de iscensätta att han blir skjuten till döds med hjälp av Tylers specialeffekter.
  Men när väl dagen kommer då Tyler ska skenavrätta De Franco på en restaurang så vänds allt upp och ner. Poliserna lämnar honom i sticket och plötsligt är han jagad av alla.
  Den här håller absolut, skulle jag säga. Riktigt bra "nowhere to run"-film, god 80-talsaction och lagoma doser thriller och action. Jag är generellt förtjust i filmer där man sakta förstår hur allt hänger ihop, och detta är en riktigt mysig och välskriven 80-talskusin till Hitchcocks "I Sista Minuten".

Flykt För Livet

Flykt För Livet
Run, Chrissie, Run!
1984
Bolag: HemVideo

 Eve (Carmen Duncan) lever ett välordnat villaliv utanför Sydney med sin tonårsdotter Chrissie (Annie Jones, senare känd från evighetssåpan Grannar). Vad folk inte vet är att för 20 år sedan levde hon ett farligt liv i en bankrånarliga i Västtyskland, en liga där alla greps utom hon.
  Men nu har de gamla kumpanerna kommit ut från sina fängelsestraff och lyckats spåra upp hennes nya identitet i Australien. De vet nämligen att det är hon som har de många miljoner som aldrig blev hittade då.
  Hals över huvud flyr hon och Chrissie ut i den australiska vildmarken för att komma undan de farliga, forna kumpanerna.
  Ja, denna var ju inte så upphetsande direkt, men ändå så älskar jag att se sånt här. Obskyra mainstreamfilmer från 80-talet som jag aldrig hört talas om tidigare. I detta fallet är väl den största anledning att det är en australiensisk film, detta parallella filmuniversum.
  En roadmovie gjord för tv, vilket väl förklarar att den är ganska snäll ändå. Filmen andra halva har mer lite exploitation/home invasion-känsla, men utan våld så blir det ju mer Mästerdetektiven Blomkvist än Death Weekend, så att säga.
  Men trots en lite småtråkig film är jag ändå nöjd. Det är något alldeles visst med att ramla över den här typen av film.

Dark Angel

Dark Angel
Dark Angel
1990
Bolag: Nordic

  För att vara en videodåre från det sena 80-talet så har jag rätt svag relation till Dolph Lundgren ändå. Visst, såg en del filmer men håller inte isär dem och har ingen favorit. En relation som kanske vore kul att omvärdera?
  Här spelar han Jack Caine, en tuff snut som tvingas samarbeta med en stiff FBI-agent för att komma åt ett knarksyndikat som härjar i stan och som tros har förgreningar högt upp i samhället. Snark snark, men vänta det kommer mer:
  Samtidigt ses en storvuxen man med övernaturliga krafter döda folk på märkliga sätt. Bland annat med nån slags magisk CD-skiva som flyger runt och skär halsen av folk. Folket i fråga är dels män ur knarksyndikatet men också vanligt folk som kommer i hans vän, i dessa fall avslutar han mordet med att injicera stora mängder heroin i deras kroppar.
  Dessa två skurkar jagar man samtidigt, och givetvis har det ett samband.
  Jag är generellt inte förtjust i den där neopunk-grejen, men här måste jag ändå säga att det piggar upp annars väldigt skolbokig snutaction. Visst, ska man se till rena actionscener så är det explosivt och påkostat, detta är ju stuntlegendaren Craig R Baxleys uppföljare till "Action Jackson". 

  Visst är det pajjigt när man försöker skapa ett mörkt allvar av en så här fjantig handling, men det finns även en rätt god 80-talsstämning som påminner om "Cobra". Och så klart "Terminator". Syntsoundtrack av Jan Hammer gör sitt.
  Dolph med. Tycker han gör den inte alltför djuplodande rollen med bravur.

Blue Jean Cop

Blue Jean Cop
Shakedown
1988
Bolag: Nordic

  Roland Dalton (Peter Weller) är en offentlig försvarare som får en man som klient som anklagar för att ha mördat en polis i Central Park. Han säger att polisen var civilklädd och aldrig visade sin badge, och refererar till honom som en "blue jean cop". Med uttrycket menas korrupta poliser inom New Yorks poliskår som samarbetar med de stora knarkkungarna.
  När han börjar undersöka det möts han av motstånd hos polisen, men hittar sin vän i Richie Marks (Sam Elliott), råbarkad äldre polis med stort rättspatos.
  James Glickenhaus som gjorde The Exterminator har gjort den här filmen. Detta var hans mainstreamfilm. Hans enda, tyvärr. Jag tycker han gör det bra. Sunket från Exterminator finns med här på ett hörn, men vägs upp av delen som utspelar sig inom rättsväsendet som ger filmen lite allvarlig tyngd. Där mellan hittar vi rätt sanslös dum-action, men ändå välgjort på ett blockbuster-sätt. Väl använda storstudiopengar.
  Sedan slår det mig att om den här filmen skulle varit helt ny hade jag sannolikt inte gillat den (eller ens sett den, ska väl sägas). Mycket av det fina här hänger ju ihop med den här 1988-ramen. Det är New Yorks 80-talsgränder shot on location, Twin Towers i bakgrunden, lite New Jack Swing i soundtracket och Peter Weller i samma veva som Robocop. Det räcker gott för en överraskande trevlig polisfilm.

Dödens Tivoli

Dödens Tivoli
Slayground
1983
Bolag: Sandrews

  Stone (Peter Coyote) är en simpel tjuv någonstans i amerikansk avfolkningsbygd. Vid ett rån anlitas den unga och impulsiva Lonzini (Ned Eisenberg från The Burning) och rånet slutar i tragedi när flyktbilen krockar och en 8-årig flicka dör på väg hem från skridskoträningen.
  De skyldiga blir aldrig dömda, men däremot är det någon som dödar dem en efter en. Stone inser att han står näst på tur och flyr till England där han känner småskurken Terry Abbatt (Mel Smith). Terry äger idag ett nedgånget tivoli och snart visar det sig att mördaren har följt med Stone till England.
  Jag gillar verkligen storyn. En hämnd-slasher i tivolimiljö. Låter ju helt fantastiskt. Tyvärr landar väl filmen inte riktigt där. Så länge sen håller sig i USA tycker jag ändå den är ganska bra. Det är något med en mystisk hämndmördare i de där kalla, deppiga landsortshålorna.
  Men så fort den flyttar till England är det som att den tappar hela vengeance-grejen och istället blir mer en gangsterfilm där själva grundstoryn blandas ut med diverse skurktrubbel och annat som försiggår kring Terry och hans tivoli.
  Kul att se Mel Smith i en större roll utanför "Inte Aktuellt", även om hans karaktär här är av typen han brukar få spela. Bufflig engelsk tjockis. Jag skiner också upp lite när jag ser att filmmusiken är skriven av Colin Towns som har skrivit ett av mina absoluta favoritsoundtrack, det till "The Haunting of Julia" med Mia Fallow från 1978. Tyvärr är soundtracket inget som sticker ut i den här filmen, men till sluttexterna kommer i alla fall lite stämningsfullt pianoklink som påminner mig om det igen.
  Inte ofta jag vill se en remake men den här historien (av Donald Westlake som skrev The Stepfather) tål att göras ett nytt försök på. Då får de gärna minska mängden kitchen sink och brittiska cockney-gangsters.

Björnön

Björnön
Bear Island
1979
Bolag: Transfer

  En forskningsexpedition är på väg till Björnön mellan Norge och Nordpolen för att bedriva forskning om klimatförändringar. Men flera i besättningen verkar ha andra agendor också. Till exempel Frank Lansing (Donald Sutherland) vars försvann under andra världskriget. Björnön användes då som ubåtsbas av nazisterna och även om deras anläggningar sedan länge är förstörda så ryktas det om att det fortfarande ska finnas platser kvar nere i de enorma glaciärerna.
  För att få svar på frågan om vad som hände med hans pappa börjar han vid sidan om forskningen att leta efter nazisternas gömställen. Men det verkar han inte vara ensam om.
  För det första: vilken mäktig film! Varken sett den eller läst nåt om den tidigare, men blir direkt tagen av de enorma miljöerna kring Björnön. Och så klart, eftersom detta är 1979 är det inte CGI-gegga utan filmat on location. Visserligen inte på verklighetens Björnön i Norge men väl i motsvarande i Alaska. Och det känns verkligen genom tv-rutan hur kallt det är och hur miljöerna verkligen är på riktigt.
  Storyn är över förväntan ändå. Alistair MacLean är ingen favorit direkt, men här finns ändå en rätt spännande vem-kan-man-lita-på-historia, och en smått Agatha Christie-aktig intrig mot slutet när karaktärerna är inlåsta i ett hus och man inte riktigt vet vem som är god eller ond.
  Klart sevärd, om inte annat för miljöer i mysig 70-talsskrud.