Skyldig Som Synden

Skyldig Som Synden
Guilty As Sin
1993
Bolag: Hollywood Pictures

  Ja, än finns det filmer i tsunamivågen av thrillers i början av 90-talet som inte jag sett. Jobbade i videobutik då och minns att det i princip varje vecka kom nya thrillers som marknadsfördes som täta eller erotiska. Längst har jag skjutit upp att se de erotiska av självklara anledningar. Det var ju verkligen den stora nackdelen med den vågen annars, att i övrigt bra filmer tvunget skulle testa gränserna vad det gäller erotiska scener.
  Här var ett riktigt falsklarm dock. Nu är det förvisso bara Los Angeles Times som utropar den här filmen som erotisk på omslaget, men även titeln ger ju lite såna vibbar.
  Rebecca DeMornay spelar Jennifer Haines, en ambitiös försvarsadvokat med spikrak karriärskurva. Hon har noterat en mystisk medelålders man gå på alla hennes rättegångar på sistone, och snart för mysteriet en förklaring. Mannen är David Greenhill (Don Johnson) som står anklagad för att ha mördat sin fru genom att knuffa henne ut från en balkong. David ger ett självsäkert och osympatiskt intryck men verkar vara fast besluten att just Jennifer ska försvara honom, och hon ser det som en personlig utmaning att försvara någon som hon verkligen ogillar.
  David beskriver sig själv som womanizer till yrket, och erkänner mer eller mindre direkt att han hela sitt liv förförd rika kvinnor i jakt på deras förmögenhet. Jennifers svåra jobb blir inte lättare av att David nästlar sig in i hennes privatliv och verkar veta mer saker om henne än han borde.
  Låter ju fortfarande som att det skulle kunna vara en erotisk thriller detta, men så gott inget snusk faktiskt. Det erotiska skulle väl i så fall vara om man tycker att Johnsons manschauvinistiska stil är tilldragande.
  Istället pendlar det snarare mellan att vara ett rättegångsdrama och thriller av klassiskt 90-talssnitt. Inte alls oävet. Inte jättespännande men inte heller tråkigt. Kanske skulle en mer färgstark skådis göra porträttet av David Greenhills gentlemannapsycho bättre än Don Johnson, och därmed kanske höja filmen över den här ganska anspråkslösa tv-filmskänslan.