Döden i Kalifornien

Döden i Kalifornien
A Death in California
1985
Bolag: Jaguar Films

  Hope Masters (Cheryl Ladd) är en rik arvtagerska som lever ett lyckligt familjeliv med reklamaren Richard. En dag nästlar sig en man i deras liv. Bradley Nevins (Sam Elliott) en trevlig fotograf som genast blir god vän med båda. Men plötsligt en dag tar han upp en revolver och skjuter ihjäl Richard och våldtar Hope.
  På något vis fattar Hope ändå tycke för den charmige och snygge Bradley, och när hon inte vill peka ut honom för mordet så får hon istället skulden själv. Saken blir inte bättre av att när hon väl nämner honom så finns det ingen Bradley Nevin i statens arkiv. Han har nämligen ständigt bytt namn och identiteter under många år för att kunna komma undan med bedrägerier och mord.
  Klassisk based-on-a-true-story detta, även om jag inte lyckas hitta nån info om att den skulle vara det. Det positivt med det är ju ändå att historien, som egentligen är ganska bisarr, ändå lyckas kännas trovärdig. Sam Elliott är så klart perfekt som gentemannamässig mördare, och även Cheryl Ladd är klart tv-filmsstabil i huvudrollen. Kul palett av birollsskådisar också. Barry Corbin, John Ashton, George Wyner. Såna ni alla har sett, och jag gillar att jag kan namnet på.
  På två kassetter kommer den här filmen serverad. 3 timmar och 20 minuter. Det är mycket men blir segt först när rättegångsscenerna tar vid i slutet av andra kassetten. Tills dess är det en rätt mysig katt-och-råtta-thriller i snällt tv-filmsformat.

Fighting Justice

Fighting Justice
True Believer
1989
Bolag: Video Trade

  En Rekommenderas-klassiker från videobutikerna när det begav sig. Som nästan allt James Woods var med i, väl. Dock aldrig sett den tidigare.
  En asiatisk man sitter i fängelse för ett mord i Chinatown för tio år sedan. I ett bråk i fängelset dödar han en medfånge i självförsvar, och skumraskadvokaten Eddie Dodd (James Woods) tar sig an fallet ihop med assistenten Roger Baron (Robert Downey Jr). När man gräver i fallets historia så hittar man saker som inte riktigt stämmer med den gamla utredningen. Kanske är det så att fel man sitter fängslad?
  Baksidestexten och bilderna gör mig redo för att långt och pladdrigt rättegångsdrama, men detta är faktiskt en rätt fin pusseldeckare med gott om thrillerelement och bra who-dunit-twist på slutet.
  Positiv överraskning!

Livsfarligt Vittne

Livsfarligt Vittne
Johnny Ryan
1990
Bolag: Esselte Video

  I 40-talets New York tar polisen Johnny Ryan (Clancy Brown) upp kampen mot stadens maffia, och då i synnerhet maffiakungen Albert Anastasia. Poliskåren är korrumperad av maffian och Johnny väljer att omge sig med en liten samling kollegor som han kan lita på.
  I ett försök att komma närmare en av bossens hejdukar så börjar Johnny Ryan flirta med hans tjej Eve, en flirt som naturligtvis blir på riktigt så småningom och både Johnny och Eve får ett pris på sitt huvud av maffian.
  Ja, detta är ingen favoritgenre för mig direkt, men det finns ändå något i det här med att man inte kan lita på någon som är gott thrillerstoff ändå. Storyn är ju inte olik den kring Al Capone och Eliot Ness på 30-talet, och man kan ju undra varför man diktade upp den här snarlika historien istället för att göra en Capone-film (till) men det finns ju i alla fall en spänningsmässig poäng med att man inte vet hur det slutar.
  Annars är det väl rätt trött, tyvärr. Hela filmen har ett sånt där rött filter som man brukar använda i filmer för att visa att det är en tillbakablick ibland, och då funkar det väl, men en hel film i det här filtret blir lite jobbigt för ögonen.
  Förutom några hyggliga thrillerögonblick mot slutet så är det mest business as usual här: noiriga poliser och pang-pang i trenchcoats.

Mord På Ljusa Dagen

Mord På Ljusa Dagen
Evil Under the Sun
1982
Bolag: Sandrews

  Som jag älskade Agatha Christie-filmer när jag var kring 15. Problemet med de här filmerna, jämfört med många andra filmer man älskade, var ju att det inte fanns nån större idé att se om dem. När man visste vem mördaren var, så att säga.
  Men nu har vatten runnit under broarna och en del av klassikerna har jag faktiskt glömt bort vad de handlade om och - viktigast så klart - vem som var den skyldige. Så ikväll blev det ett kärt återseende av Mord på Ljusa Dagen.
  Nånstans i ett Medelhavs-paradis samlas ett antal Hollywoodmänniskor med olika agendor på en avskild resort. När den stora stjärnan Arlene Marshall (Diana Rigg) hittas död har i princip samtliga på hotellet en anledning att döda henne, och som tur är så bor även Hercule Poirot där och kan reda ut vad som egentligen hände.
  Först blir jag lite besviken. Jag känner att den här typen av bombastiska dramer med Hollywood-giganter i varenda roll kanske har spelat ut sin roll för mig. Men så fort mordet har skett och Poirot börjar utreda så får jag nästan gåshud när känslan kommer tillbaka. När alla berättar vad de gjorde och man får tillbakablickar ur olika vinklar. Nostalgi, visst, men älskar greppet och fick tillbaka min Agatha Christie-pepp igen!

FBI Morden 2

FBI Morden 2: Den Inre Kretsen
In the Line of Duty: A Cop for the Killing
1990
Bolag: Sandrews

  En grupp inom FBI jobbar med att infiltrera en drogkartell i jakten på storskurken när plötsligt Tommy, en omtyckt och meriterad kollega, blir ihjälskjuten helt oväntat av en smådealare. 
  Plötsligt stannar världen upp för poliserna i den tajta gruppen. De har förlorat en vän och kollega, men ska samtidigt försöka driva spaningen framåt. Någon drabbas av sorg, en annan av skuld, någon börjar tveka på om jobbet är värt det.
  Visst här finns en story om jakten på drogkartellen, men det känns som att filmen mer handlar om relationerna mellan kollegorna än att ta fast banditerna och det är bra. Skjutningar i skumma kvarter har vi sett innan.
  På något vis är den här rätt slätstrukna tv-filmen rätt modern, just det här att göra polisfilm med personporträtt istället för tjuv och polis. Inget jag lär se om men dugligt bruksdrama ändå.

Blue Jean Cop

Blue Jean Cop
Shakedown
1988
Bolag: Nordic

  Roland Dalton (Peter Weller) är en offentlig försvarare som får en man som klient som anklagar för att ha mördat en polis i Central Park. Han säger att polisen var civilklädd och aldrig visade sin badge, och refererar till honom som en "blue jean cop". Med uttrycket menas korrupta poliser inom New Yorks poliskår som samarbetar med de stora knarkkungarna.
  När han börjar undersöka det möts han av motstånd hos polisen, men hittar sin vän i Richie Marks (Sam Elliott), råbarkad äldre polis med stort rättspatos.
  James Glickenhaus som gjorde The Exterminator har gjort den här filmen. Detta var hans mainstreamfilm. Hans enda, tyvärr. Jag tycker han gör det bra. Sunket från Exterminator finns med här på ett hörn, men vägs upp av delen som utspelar sig inom rättsväsendet som ger filmen lite allvarlig tyngd. Där mellan hittar vi rätt sanslös dum-action, men ändå välgjort på ett blockbuster-sätt. Väl använda storstudiopengar.
  Sedan slår det mig att om den här filmen skulle varit helt ny hade jag sannolikt inte gillat den (eller ens sett den, ska väl sägas). Mycket av det fina här hänger ju ihop med den här 1988-ramen. Det är New Yorks 80-talsgränder shot on location, Twin Towers i bakgrunden, lite New Jack Swing i soundtracket och Peter Weller i samma veva som Robocop. Det räcker gott för en överraskande trevlig polisfilm.

Atlanta Child Murders - Del I och II

Atlanta Child Murders
The Atlanta Child Murders
1985
Bolag: MDC

  En av anledningarna till att jag föredrar att se filmer framför tv-serier är att filmerna tar slut. En upplevelse som tar ungefär 1,5 timme och som man sen kanske bär med sig. Eller inte. Att jämföra med serier som bara fortgår, nya avsnitt och säsonger, man hamnar efter, man tappar tråden. Men filmer - det är grejer det!
  Det är också lite anledningen att jag sällan kollar på miniserier från förr. Har en hel hylla i vhs-samlingen med såna här serier på 2-3 kassetter, som känns långa och oöverstigliga när man står där och väljer, men sanningen är ju att jag ytterst sällan ångrar mina val efteråt. Nu har jag tagit mig genom den här. Det tog några dagar, men jag gjorde det. Och det var värt varje sekund.
  I brytpunkten mellan 70- och 80-tal mördas fattiga barn- och ungdomar i Atlanta. Efter att för lång tid gått innan man fått upp ens ett spår efter mördaren börjar man göra en ansats att bevaka broar där liken dumpats. En polis hör ett plask och kort därefter passerar en bil i sakta fart. I bilen sitter Wayne Williams, en 21-årig svart man som har varit lite känd för allmänheten för att ha byggt en egen radiostudio i ung ålder och nu försöker få igång en karriär som manager för unga soulartister.
  Det finns egentligen inget som binder Wayne mer än att han var just vid den där bron, och när man några dagar senare hittar en död kropp i floden anhåller man Wayne för mordet och alla andra mord på unga som plågat Atlanta.
  Det finns ingen riktigt poäng med att gå in på alla rättegångens turer fram och tillbaka, men det är ju den biten som största delen av filmen, hela andra kassetten typ, handlar om.
  Låter kanske tråkigt men jag är som trollbunden av denna. Kvalitetsskådisar i alla roller. Jason Robards, Rip Torn, James Earl Jones, Morgan Freeman och lite längre ner bland birollerna namn som Bill Paxton och CCH Pounder.
  Jämfört med dagens true crime, så finns det inget direkt djup i denna, men det gör mig egentligen. Mer som en rekonstruktion än en dramatisering. Rätt skönt att en voice over tar historien framåt till exempel. Jag bara njuter av en lagom intressant historia framför av top of the line-skådisar.

Fri Att Döda

Fri Att Döda
Murder: By Reason of Insanity
1985
Bolag: GeBe Film

  Ewa och Adam Berwid är ett högutbildat par som flyttat från Polen till USA, bildat familj och försöker skapa sig en karriär i det nya landet. Men när barnen är födda är Adam fast bestämd att det är han som ska göra karriär och Ewa ska uppfostra barnen. När han själv misslyckas med att få jobb samtidigt som Ewa får ett toppjobb som kärnkraftsingenjör blir han inte bara bitter utan bygger upp en bild i sitt huvud av att hon gör allt för att förstöra för honom. Han anklagar henne falskt för att försumma barnen och så småningom rinner bägaren över och han försöker döda henne.
  I rätten bedömer man honom som psykiskt sjuk men inte farligare än att han kan få lite permissioner då och då. Samtidigt försöker Ewa skapa sig ett nytt liv med barnen, träffar trevliga Tom och planerar att gifta sig. Hela tiden lever hon med hotet att Adam kan vara tillbaka.
  Ja, det fick bli en liten Based på lördagkvällen. Bland det bästa jag vet ju. Inte true crime i sig, utan just "based on a true stories" från 80-talet. Jürgen Prochnow spelar Adam och Candice Bergen spelar Ewa. Helt otrolig än hon, som vanligt. Hennes paradroll förvisso, stark med bräcklig.
  Sanna historier är ju var de är. En påhittad thriller på ämnet kanske skulle ha kryddat med lite twists and turns, och det är ju inte så värst spektakulärt, men jag tycker gott att det duger med den fina stämningen i den här filmen. Hur Ewa träffar nya fina vänner, hur vården och rättsväsendet sviker henne.
  Klart sevärt tv-thrillerdrama!

Class Action

Class Action
Class Action
1991
Bolag: Transfer

  Den här filmen har jag haft i samlingen länge. Sedan 90-talet. Aldrig sett den tidigare. Jag har den viss tröskel mot rättegångsfilmer. Jag hör en massa objection your honor i huvudet och börjar gäspa direkt. Jag borde lära mig läxan att jag ofta blir positivt överraskad. Den här till exempel, tycker jag var en riktig pärla.
  Mary Elizabeth Mastantonio spelar Maggie Ward, en ung och uppkomlig advokat som får prestigeuppdraget att försvara en biltillverkare som stämts av en anställd som blivit handikappad. Det komplicerande är att mannen företräds av hennes pappa Jerry (Gene Hackman) som är känd för att ta sig an den lilla människans rättigheter.
  Maggie och Jerry kommer inte speciellt bra överens privat, hon anser att han försummat familjen under hennes uppväxt. Han har alltid varit en idealist men även haft svårt att hålla tassarna från andra (unga, kvinnliga) idealister. Mitt i detta står mamman (Estelle Ward) och försöker hålla ihop familjen. Men plötsligt dör hon och Maggie och Jerry tvingas sörja henne ihop, lappa ihop vänskapen och samtidigt strida mot varandra i rätten.
  Själva rättsfallet bryr jag mig inte jättemycket om här. Klassiskt David mot Goliat-fall, som i och för sig är väl gestaltat men det man verkligen bryr sig om är ju relationsdramat mellan Maggie och Jerry. Detta är nog min Gene Hackman-favoritfigur, när han spelar hårda men rättvisa idealister. Det är nästan som att den lite John Grisham-aktiga rättegångsintrigen är lite i vägen för det man verkligen vill veta, hur Maggie och Jerry ska hitta tillbaka till varandra.

Nyckelvittnet

Nyckelvittnet
A Stoning in Fulham County
1988
Bolag: VCM

  I småstaden Fulham roar sig några unga killar med terrorisera Amish-folk genom att åka förbi deras droskor och kasta sten. En av stenarna träffar en niomånaders bebis som skadas och dör. Men när åklagaren Jim Sandler (Ken Olin) ska ställa ungdomarna inför rätta så vill inte Amish-familjen samarbeta. De tror inte på lagar, straff och fängelse och säger att Gud kommer ge ungdomarna ett straff.
  Men Sandler ger sig inte. Nyinflyttad till Fulham från Chicago gör han sig dessutom ovän med stans befolkning som tycker att deras fina pojkar minsann inte ska sitta i fängelse. Kvar finns bara hans egen övertygelse om att rättvisa måste skipas. En ung (eller tja, 25-årig) Brad Pitt som spelar en av tonåringarna.
  Jag blir inte riktigt klok på om detta är en sann historia eller inte, det står aldrig i klartext men ibland kommer små faktarutor som annars vore lite konstiga. Videobolaget försöker få det till en thriller men några såna element finns inte här. Mer ett kriminaldrama där olika moraliska kompasser ställs mot varandra, och det är i alla fall tillräckligt engagerande för att 95 minuter ska gå utan att man tittar på klockan.
  Pappan till barnet spelas förresten av Ron Perlman, annars mest känd för att spela resliga monster som Hellboy och Odjuret i gamla 80-talsversionen av Skönheten och Odjuret. Jag kan tycka han är bra castad här. En storvuxen, bastant man som lever i någon slags maximal fromhet till religionen. Karaktären har nåt.

De Döda Talar Inte

De Döda Talar Inte
Hostile Witness / Terrorist on Trial
1988
Bolag: Jaguar Films

  Palestinska terroristledaren Salim Ajami (Robert Davi) fångas in och förs till USA. Anledningen är att han ligger bakom en terroristattack i Barcelona där en amerikansk turistbuss anfölls och flera amerikaner dödades. Trots att attacken utfördes i Spanien så vill USA ställa honom för rätta eftersom den drabbade deras medborgare. Man ser också från politiskt håll en chans att visa upp sin rättsstat där Ajami ska ges en rättvis rättegång i kontrast till hans egna barbariska metoder att skipa rättvisa.
  Att hitta en åklagare blir inte svårt, det blir det geniförklarade advokaten Jim Delmore (Sam Waterston). Svårare att hitta en försvarare, men man söker upp Simon Reznik (Ron Leibman), en universitetsprofessor som är berömd för att ta sig an svåra fall med svaga klienter, men kanske är ännu mer känd för sin starka tilltro till det amerikanska rättssystemet.
  Efter lite motstånd tar han sig an fallet och har svårt att kontrollera sin personliga avsky mot mannen han ska försvara, men försöker ändå driva tesen att attacken var en krigshandling istället för terror.
  Ojojoj, jag tyckte otroligt mycket om denna. Fängslande från första stund, inte minst på grund av att ämnet snart 40 år senare fortfarande är aktuellt. Otroligt bra karaktärer, jättebra dialog och till och med den nästan timmeslånga rättegången i slutet av filmen rinner fram utan att man tittar på klockan.
  Det har ju med skådisarna att göra också. Både Sam Waterston och Ron Leibman är helt briljanta både på ett hantverksmässigt sätt (slitvargar i tv-filmssvängen) och hur de spelar mot varandra. Rimliga, korrekta, skarpa. Sedan så klart klockren casting med Robert Davi (80-talets farligaste främling) som Salim Ajami.

När Inga Vittnen Ser...

När Inga Vittnen Ser
When He's Not a Stranger
1989
Bolag: Sandrews

  Lyn (Annabeth Gish) flyttar till Kalifornien med bästa vännen Melanie (Kim Myers) för att studera medicin på Universitet. Lyn är ordentlig och präktig, men Melanie tar för sig av studentmiljön och blir ihop med skolans jock Ron Cooper (John Terlesky). En kväll på väg hem lurar Ron med henne upp på sitt rum, i tron om att Melanie också är där, men det är hon inte och när Lyn vill gå därifrån så våldtar Ron henne.
  Ron är populär bland elever och lärare, inte minst för att i egenskap av skolans stjärna drar in pengar och ger stjärnglans åt Universitetet. Men till slut fattar Lyn mod till sig och anmäler honom. Då vänder sig istället såväl skolan som vänner sig emot henne, tror att hon ljuger, men hon vägrar ge upp, tar kontakt med en advokat för att få rättvisa och upprättelse.
  En historia man har sett några gånger, helt klart. Inte sällan i just den här tv-films-tappningen dessutom. Ändå så är jag väldigt förtjust i de där dramerna om någons kamp för rättvisa. Det är välspelat, ganska intressant och jag tittar aldrig på klockan.
  Annabeth Gish är perfekt castad som little-miss-perfect med rättspatos och jag måste säga att John Terlesky ändå har 80-talets starkaste quarterback-utseende.

Kaninmannen

Kaninmannen
Kaninmannen
1990
Bolag: Sandrews

  Länge sen jag såg nåt svenskt här. Ärligt talat så är det lite bökigt på vhs när man inte kan slänga på den där svenska textningen och måste försöka höra vad de står och mumlar om mitt i trafiken. Detta var en riktig mummelfilm dessutom, som jag faktiskt inte sett tidigare.
  Bengt Nääs (Börje Ahlstredt) är en krimreporter på tv som jobbar tätt med polisen i jakt på en våldtäktsman som överfaller tonårsflickor i Stockholm. När polisen får fram en fantombild är den förbryllande lik hans son, Hans Nääs (Leif Andree), en gymnastiklärare som vid flera fall ertappats i flickornas omklädningsrum.
  Som tittare vet vi ganska tidigt att Hans är den skyldiga så själva deckaren är rätt snabbt avklarad. Kvar blir då ett familjedrama där Bengt som försöker förtränga att det kan vara hans egen son han letar efter, en känsla han delar med Hans fru Lollo (Stina Ekblad) som också har en känsla av att mannen de pratar om på nyheterna är hennes sambo.
  Märklig känslor för den här filmen. När jag ser den stör jag mig rätt mycket. På hur den är gubbsjuk på ett sätt som inte har någon poäng för handlingen. Exempelvis scenen i omklädningsrummet som är lång, naken och inte leder någonvart.
  Men det finns något i dramat som ändå dröjer sig kvar. Den är diskbänkig på lite samma sätt som Falsk Som Vatten, på gott och ont får man säga, men i dessa dagar av serieproducerade volymdeckare så känns det ändå skönt med en riktig seg film med långa samtal som bygger karaktärer och stämning.
  Sedan så klart hjälper det ju såklart med lite birollsbingo av svenska skådespelare anno 1990 och underbara lägenhetsmiljöer anno sent 80-tal.
  Försiktigt positiv överraskning ändå.

Marie - En Sann Historia

Marie - En Sann Historia
Marie
1985
Bolag: Sandrews

  Marie Ragghianti (Sissy Spacek) har haft ett tufft och fattigt liv, men lyckas läsa sig till en juristexamen som ensam trebarnsmor. Sitt första jobb får hon via före detta kurskamraten Eddie (Jeff Daniels). Hon ska jobba under guvenören och ha hand om vilka fångar som ska bli tidigare frigivna och inte.
  Men hon märker snabbt att något inte stämmer. Farliga brottslingar släpps ut lättvindigt medan andra sitter länge för mindre brott. Hon får ett tips om att en av hennes chefer tar mutor och vänder sig till sina kollegor med detta. Tyvärr så råder en tystnadskultur på myndigheten där mer eller mindre alla har en del i korruptionen.
  När media för nys som saken målar staten Tennessee istället ut Marie som brottsling.
  Baserat på en sann händelse. Då kan man inte klaga så mycket på handlingen. Däremot kan man ibland ifrågasätta om historien är värd att filmatisera och det tycker jag den är. Den här typen av "kamp mot etablissemanget" blir ofta bra och klaustrofobiskt thrillerdramer, och så även här. 
  Är svag för Sissy Spacek alltså! Kanske allra mest för hennes typ av roller. Lite samma skådespelarfåra om Sally Field eller en ung Meryl Streep. Rättviseskipande kvinnor. I den här rollen kan man verkligen se Sally Field, för övrigt, men hon saknas inte. Sissy Spacek är precis så bra som filmen kräver. Det vill säga sympatisk och stark.
  Förvånar mig att jag inte sett den här tidigare. Eller har jag det?

Huvudmisstänkt Del 1 & 2

Huvudmisstänkt
Prime Suspect
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Den här filmen var poppis när jag jobbade i videobutik i början av 90-talet. Kassetterna vi hade var fullproppade med rekommenderas-lappar och många kunder tackade för tipset. Bästa de sett! Men jag såg den aldrig. Tyckte det kändes så långt med nästan fyra timmar, och brittiskt dessutom. Ingen favorit. 33 år senare har jag gjort min plikt och sett filmen alla pratade om då.
  En ung kvinna hittas död i en lägenhet som tillhör en prostituerad kvinna och DCI John Shefford sätts på fallet. De får snabbt fram en misstänkt som anhålls, men så dör plötsligt detektiven i en hjärtinfarkt och fallet tas över av hans kollega DCI Jane Tennison (Helen Mirren). Grabbarna på stationen blir förfasade av att de ska ledas av en kvinna, och inte blir det bättre när hon ifrågasätter gripandet av mannen och försätter honom på fri fot.
  Dock är hon fortfarande ganska övertygad om den misstänktes skuld men vill istället för att göra ett förhastat gripande göra ett grundligt arbete för att få honom fällt.
  Grundligt var ordet. Letar du efter en spännande polisthriller eller actionfylld snutfilm så har du kommit fel. Kriminaldrama skulle jag nog isåfall kalla detta. Mycket byråkrati, långa samtal och funderingar. Men det är ju så de brittiska deckarna är ofta. Då som nu.
  Brottet man bygger den där historien kring känns väldigt ospektakulärt. Kvinna hittas död. Det är väl något som i dagens läge knappt ens hamnar i nyhetsflödet. Men så är det också brittiskt och kitchensinkigt.
  Det den här miniserien snarare handlar om är ju Jane Tennisons kamp att få fast den skyldige. Hur hon blir besatt av fallet, försummar sin familj, ses ned på av den manliga poliskåren och kämpar för rättvisan. Och som ett sådant drama är den inte så dum. Men fyra timmar och "bästa jag sett", mja.

...Och Rättvisa Åt Alla

Och Rättvisa Åt Alla
And Justice For All
1979
Bolag: Transfer

  Minns den här filmen som otroligt bra. Ändå har den legat omsedd sedan jag såg den senast på 90-talet någon gång. Nu åker den in i videon igen. Samma kassett som då. Hyrfilmen på Video Express.
  Arthur Kirkland (Al Pacino) är en försvarsadvokat med högt rätts- och rättvisepatos. När han försvarar svaga, fattiga och förvirrade möts han ständigt av klasshat från domarna. Värst av alla är domare Fleming (John Forsythe), men Arthur till och med råkar i handgemäng med och blir anmäld.
  Plötsligt en dag står domare Fleming själv åtalad, får en våldtäkt av en ung flicka, och överraskar alla genom att vilja ha Arthur som försvarsadvokat.
  Han känner att kallet från sitt ämbete gör att man måste tacka ja, men våndas samtidigt för att försvara någon han så starkt ogillar och dessutom har en magkänsla av att vara skyldig.
  Där är handlingen i breda drag, men det är inte för det äventyret man kommer hit utan för personerna, samtalen och skådespelarna. Vansinnigt bra dialog rakt genom, jag både gillar och ogillar Al Pacinos känsliga och lite naiva karaktär, men det är ju skådespelarinsatsen som verkligen sticker ut. Christine Lahti spelar en juridisk granskare som han inleder en relation med, och scenerna med de två ihop är de bästa i filmen. Underbar kemi, underbara skådespelare.
  Sedan också kul att se John Forsythe i en annan roll än som Blake Carrington. Som Dynasty-fantast älskar jag karln så klart, men det är ju en blessing with a curse. Nästan omöjligt att inte se Blake framför sig, speciellt i den här filmen som kom i samma veva som Dynastin.
  Glad för den har omtitten. Den höll mer än väl.

Tills Döden Skiljer Oss Åt

Tills Döden Skiljer Oss Åt
Till Death Do Us Part
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Stänger juli månads filmtittande med en based tv-film från 1991. Slinker alltid ner. Detta är en verklig historia som utspelar sig på 60-talet, något som man inte tänker på nämnvärt förutom lite noiriga poliser och gamla bilar.
  Men så har Treat Williams också något 50-tals-heartthrobigt över sig. Här spelar han Alan Palliko, en charmig man till det yttre men som verkar smått besatt av att gifta sig med tjejer han får ihop det med. En av dessa är Sandra Stockton (Rebecca Jenkins) som har en affär med Alan efter att hon skilt sig från sin man och väntar på att Alan ska lämna sin flickvän. Men det gör han inte om hon inte vill gifta sig med honom. Istället dödar han Sandras ex-man för att de ska kunna dela på försäkringspengarna.
  Som före detta polis är han duktig på att röja spår efter sig, men åklagaren Bugloisi (Arliss Howard) är från början säker på Alan är skyldig till mordet och planerar att mörda fler. Nu återstår bara problemet att bevisa det.
  Vi vet alltså från början vem som är den skyldiga vilket gör filmen till ett kriminaldrama snarare än en whodunit-thriller, men det gör inte jättemycket. Det är ändå 90-taligt thrillermys som kanske inte rör om speciellt mycket i grytan men som ger en behaglig känsla av något man kunde dragit hem från Shells videohyllor 1991.

7 x Mord

7 x Mord
Murder Times Seven
1990
Bolag: Arena

  En del av mig vill romantisera gamla deckarserier. Blir så sugen på att bara se något avsnitt av Columbo eller Par i Brott ibland. Men sedan i verkligheten blir det ju rätt tråkigt alltså. Lite samma kurva här. TV-deckare med Richard Crenna från 1990. Nom nom.
  Crenna spelar en polis i fladdrig trendcoat som jag glömt namnet på. En dag skjuts sju personer ihjäl i ett parkeringsgarage. Polisens teori är att en av dessa var mördarens mål, medan de andra råkade vara på fel plats och blev vittnen.
  En av de mördade var en väl ansedd polis som börjar synas i sömmarna liksom de andra mördade, i jakten på vem som var det tilltänkta offret. Då nystar man upp en härva inom polisen som leder till andra ouppklarade mord i Brooklyn sen senaste tiden.
  Inget fel på handlingen eller utförandet men det blir ju precis så där polistradigt som när man ser om en gammal deckare i jakt på nostalgiskt mys. Why Don't I Go Over To the D A Office. Har hört det så mycket, sett de här personerna så mycket, sett de här scenerna så mycket att själva mordgåtan drunknar i tristessen.

Ont Uppsåt

Ont Uppsåt
Physical Evidence
1988
Bolag: Transworld

  Burt Reynolds spelar Joe Paris, en ambitiös men försupen polis som blir misstänkt för mordet på en klubbägare som han ska ha haft en personlig dispyt med. Problemet är att han var ute på krogen kvällen mordet begick och kan inte ens redogöra för sitt alibi för sig själv.
  Han får en offentlig försvarare i Jenny Hudson (Theresa Russell), en nyutexaminerad jurist som sätter mycket prestige att kunna frikänna den hopplöse Joe.
  En helt ordinär 80-talsthriller. Rätt gött ibland också. Ett mord man inte bryr sig om, ingen plot twist, långa rättegångssekvenser och sen en sista kvart med lite spänning. Det skulle lika gärna kunnat vara ett lite utdraget avsnitt av Lagens Änglar.
  Det som ändå fick mig att plocka den från hyllan idag var att den är regisserad av Michael Crichton, hans ganska få filmer var ofta något lite extra. Dock inte den här gången, men 90 minuters 80-talsmys är ändå aldrig bortkastat.

Prince of the City

Prince of the City
Prince of the City
1981
Bolag: Warner Home Video

  I och med Treat Williams frånfälle häromdagen skärskådade jag hans filmografi och kom att tänka på den här filmen, som jag minns som bra men aldrig har sett om. Mastiga 2 timmar och 40 minuter kan ha varit en anledningen att det inte hänt.
  Men nu hatten av för Treat och in med filmen i spelaren.
  Han spelar Daniel Ciello, en polis i en framgångsrik narkotikagrupp, som dock själva är insyltade i knarkverksamhet. En dag blir han kontaktad av FBI som gör en utredning kring gruppen, och vill att Daniel ska bära mikrofon för att kunna samla bevis mot de kriminella poliserna.
  Daniel tackar ja i hopp om att skipa rättvisa mot korruptionen men inser snart att de kollegor han är på väg att förråda är hans riktiga vänner. Hans enda vänner.
  Efter en lite trevande start bland knarkare och langare i New Yorks gränder blir filmen mer ett kriminaldrama än en polisfilm. Passar mig fint. Jag kan tycka att med en speltid på över 2,5 timme så borde det finnas gott om utrymme att få en stark känsla för karaktärerna, men det får jag inte direkt. Däremot en känsla för själva filmen och storyn som känns innerlig, på något vis.
  En Sidney Lumet-film. Kungen av action-med-känslor. Inte hans bästa men väl värd sin långa speltid ändå, tycker jag.