Smitaren

Smitaren
Hitting Home
1988
Bolag: Video Trade

  Min kanske softaste soft spot är den här typen av filmer. Välspelade men ganska oförargliga tv-filmer från 80-talet.
  Alex är en glad, charmig och populär 12-åring i Toronto som gillar att skejta. En dag skejtar han ut i gatan precis utanför mammans hus och blir påkörd av en bilist som kollar kartan och inte ens uppmärksammar att stackars Alex släpas framför bilen för att sedan hamna under och dö på sjukhus. Bilisten kör från platsen utan att ge sig tillkänna.
  Polisen kommer fram till att mannen troligen är Owen Hughes, en familjefar från New York som hyrt bilen där spår efter Alex hittade. Problemet är att en smitningsolycka inte är tillräckligt brott för att få honom utlämnad till Kanada, så pappan Max beger sig till New York för att övertyga honom att överlämna sig, vilket han inte går med på.
  Samtidigt beger mamman Dinah sig också till New York, fast med en privat agenda, att nästla sig in i Owens liv för att den vägen kunna få honom över till Kanada eller i andra fall hämnas på honom.
  Ja, jag vet att det inte låter mycket för världen, men jag tycker detta är ett högklassigt drama. Visst, här finns en tv-filmskänsla (klassiska in- och ut-toningar för reklampauser osv) men annars tycker jag det här räcker gott och väl för att vara en biofilm. Psykologiskt drama ser jag att IMDB kallar det, men det finns även ett riktigt mysigt thrillermoment när mamman nästlar sig in i Owens liv via barnen, frun och till slut även han själv. Det för nästan tankarna till "Handen som Gungar Vaggan" eller nån liknande 92-thriller.
  Gott om 80-talsdetaljer man mår bra av också. Den här Owen driver av någon anledning ett företag som utvecklar 8-bitarsspel, så lite såna nostalgiscener kommer på köpet här. Och sen är ju Kanada speciellt alltså. Alltid höst.