Döden i Kalifornien

Döden i Kalifornien
A Death in California
1985
Bolag: Jaguar Films

  Hope Masters (Cheryl Ladd) är en rik arvtagerska som lever ett lyckligt familjeliv med reklamaren Richard. En dag nästlar sig en man i deras liv. Bradley Nevins (Sam Elliott) en trevlig fotograf som genast blir god vän med båda. Men plötsligt en dag tar han upp en revolver och skjuter ihjäl Richard och våldtar Hope.
  På något vis fattar Hope ändå tycke för den charmige och snygge Bradley, och när hon inte vill peka ut honom för mordet så får hon istället skulden själv. Saken blir inte bättre av att när hon väl nämner honom så finns det ingen Bradley Nevin i statens arkiv. Han har nämligen ständigt bytt namn och identiteter under många år för att kunna komma undan med bedrägerier och mord.
  Klassisk based-on-a-true-story detta, även om jag inte lyckas hitta nån info om att den skulle vara det. Det positivt med det är ju ändå att historien, som egentligen är ganska bisarr, ändå lyckas kännas trovärdig. Sam Elliott är så klart perfekt som gentemannamässig mördare, och även Cheryl Ladd är klart tv-filmsstabil i huvudrollen. Kul palett av birollsskådisar också. Barry Corbin, John Ashton, George Wyner. Såna ni alla har sett, och jag gillar att jag kan namnet på.
  På två kassetter kommer den här filmen serverad. 3 timmar och 20 minuter. Det är mycket men blir segt först när rättegångsscenerna tar vid i slutet av andra kassetten. Tills dess är det en rätt mysig katt-och-råtta-thriller i snällt tv-filmsformat.

Livsfarligt Vittne

Livsfarligt Vittne
Johnny Ryan
1990
Bolag: Esselte Video

  I 40-talets New York tar polisen Johnny Ryan (Clancy Brown) upp kampen mot stadens maffia, och då i synnerhet maffiakungen Albert Anastasia. Poliskåren är korrumperad av maffian och Johnny väljer att omge sig med en liten samling kollegor som han kan lita på.
  I ett försök att komma närmare en av bossens hejdukar så börjar Johnny Ryan flirta med hans tjej Eve, en flirt som naturligtvis blir på riktigt så småningom och både Johnny och Eve får ett pris på sitt huvud av maffian.
  Ja, detta är ingen favoritgenre för mig direkt, men det finns ändå något i det här med att man inte kan lita på någon som är gott thrillerstoff ändå. Storyn är ju inte olik den kring Al Capone och Eliot Ness på 30-talet, och man kan ju undra varför man diktade upp den här snarlika historien istället för att göra en Capone-film (till) men det finns ju i alla fall en spänningsmässig poäng med att man inte vet hur det slutar.
  Annars är det väl rätt trött, tyvärr. Hela filmen har ett sånt där rött filter som man brukar använda i filmer för att visa att det är en tillbakablick ibland, och då funkar det väl, men en hel film i det här filtret blir lite jobbigt för ögonen.
  Förutom några hyggliga thrillerögonblick mot slutet så är det mest business as usual här: noiriga poliser och pang-pang i trenchcoats.

FBI Morden 2

FBI Morden 2: Den Inre Kretsen
In the Line of Duty: A Cop for the Killing
1990
Bolag: Sandrews

  En grupp inom FBI jobbar med att infiltrera en drogkartell i jakten på storskurken när plötsligt Tommy, en omtyckt och meriterad kollega, blir ihjälskjuten helt oväntat av en smådealare. 
  Plötsligt stannar världen upp för poliserna i den tajta gruppen. De har förlorat en vän och kollega, men ska samtidigt försöka driva spaningen framåt. Någon drabbas av sorg, en annan av skuld, någon börjar tveka på om jobbet är värt det.
  Visst här finns en story om jakten på drogkartellen, men det känns som att filmen mer handlar om relationerna mellan kollegorna än att ta fast banditerna och det är bra. Skjutningar i skumma kvarter har vi sett innan.
  På något vis är den här rätt slätstrukna tv-filmen rätt modern, just det här att göra polisfilm med personporträtt istället för tjuv och polis. Inget jag lär se om men dugligt bruksdrama ändå.

Identitet Okänd

Identitet Okänd
The Bourne Identity
1988
Bolag: Warner Home Video

  Det fanns knappt en videobutik i början av 90-talet som inte hade en Rekommenderas-lapp på den här filmen. Ändå såg jag den aldrig. Kändes så lång, nästan tre timmar. Men nu har tiden blivit mogen att ta till mig rekommendationen.
  Richard Chamberlain spelar en man som vaknar upp hos en doktor på landsbygden i Frankrike efter att ha blivit hittad skottskadad. Han minns inte vem han är eller vad han heter, men ganska snabbt går upp för honom att han är eftersökt i alla fall. Och igenkänd. På de stora lyxhotellen verkar vara ett bekant ansikte, dock inte alltid positivt
  Plötsligt är han jagad av ett stort antal människor, som verkar ha lite olika agendor, och det är väldigt osäkert i vilka lag alla spelar. Till en början tänker man naturligt att huvudrollsinnehavaren var på den goda sidan, men var han verkligen det?
  Ja, den här handlingen kan säkert de flesta redan, men för mig är detta första mötet med historien kring Jason Bourne och hans identitet. Jag har till exempel inte sett någon av Bourne-filmerna som kommit på 00-talet. Tror ändå jag började i rätt ända. 1988 känns hemtamt.
  Inte bara för min egen kulturella hemvist, utan även för att jag tycker historien får en boost av att utspela sig i en tid utan internet, mobiltelefoner och annat som ger en klaustrofobisk känsla till Jasons jakt på vem han är. 
  Jag kan verkligen förstå att filmen rekommenderas till videohyrare när det begav sig för detta är ju stor videounderhållning. Dels är historien bra och fängslande, men också för att den ständigt rör på sig, det finns nåt nytt skit kring varje hörn. Den här tv-filmsversionen är ändå oväntat actionfylld och brutal, och även om det vilar lite Sidney Sheldon-känsla av själva produktionen, så känns det ändå tillräckligt mycket som en världsvan Bond-film i slutändan.

Mordkliniken

Mordkliniken
Cardiac Arrest
1979
Bolag: MDC

  En seriemördare härjar i San Fransisco, och den gemensamma nämnaren för offren är att hjärtat är utskuret ur kroppen och att mordplatserna är helt rena från spår. Polisen jobbar efter olika teorier, kan det vara nån religiös sekt eller liknande? Utredaren Higgins får en känsla av att den kliniska precisionen kan tyda på att morden utförs av någon form av doktor.
  Som tittare får vi samtidigt följa människor som får reda på av sin doktor att de måste göra en hjärttransplantation, men att det är långa väntetider. Plötsligt kommer sedan ett samtal från någon som kan fixa fram ett hjärta snabbare för rätt pengar.
  Ja, om man nu hade hoppats på en mordgåta här så är den ganska snabbt löst. Man kan ju till exempel titta på omslaget för att se hur det ligger till. Men mysteriet är inte riktigt löst där. Man vet nämligen inte vem i kedjan mellan offer och sjukhus som är de skyldiga.
  Intressant hur videomarknaden i dessa tidiga dagar försökte att sälja in minsta polisfilm som videovåld. Titeln Mordkliniken hade i alla fall jag hajjat till på som skräcktörstande tonåring. Och sannolikt hade jag även blivit besviken när jag kommit hem med en tv-deckare av klassisk 70-talsmodell (fladdrande trenchcoats och bortklippta reklamavbrott) men idag kan jag ändå tycka det är rät njutbart att se detta. Den simplaste av tv-deckare som ändå ger ett visst välbehag.

Blind Side

Blind Side
Blind Side
1993
Bolag: Filmkompaniet/FilmCo

  Lynn och Doug (Rebecca de Mornay och Ron Silver) är ett framgångsrikt företagspar som är i Mexiko för att planera en fabrik, när de plötsligt mitt i natten kör på en man som dyker upp från ingenstans. Mannen ligger död vid vägkanten och de ser att han har en polisbricka på sig. 
  Med vetskap om det mexikanska rättsystemet beger man sig hem till USA utan att berätta för polisen, och hoppas på det bästa. Plötsligt en dag dyker Jake Shell (Rutger Hauer) upp på deras företag och söker ett jobb som säljer. De får direkt en olustig känsla av honom, men väljer ändå att anställa honom för att få reda på vad han har för avsikter. Känner han möjligen till något om olyckan i Mexiko?
  Min vurm för tidiga 90-talsthrillers är stor. Om någon läser återkommande här vet ni det. Denna hade jag inte sett tidigare, det är det fina med den genren också. Det finns alltid en till. Den är dessutom ett klockrent exempel på den här genren och tidsandan. Psykopaten som flyttar in, sneda Hitchcock-vinklar och några droppar erotik. Saknar egentligen bara att omslaget ska vara en sönderriven bild där Rutger dyker upp i revan.
  Tyvärr så når den inte hela vägen fram till mig. Jag kan helt och fullt känna 90-talsmyset, det är det inga problem med, problemet är nog att det finns bättre filmer i genren, både manus- och regimässigt, och då blir det ju mest blek kopia. Gillar verkligen Rutger Hauer, och den här rollen gör han väl bra, men det är något med själva karaktären som varken känns spännande eller skrämmer upp. Lite kul snarare att han ser ut som en blandning av Donald Trump och Runar.

Night Gallery

Night Gallery
Night Gallery
1969
Bolag: Esselte Video

  Night Gallery var uppföljaren till Twilight Zone och leddes av samme man, Rod Sterling, på ungefär samma manér. Som väl i sin tur var taget från Alfred Hitchcock. I hyrvideons peak kunde det ibland dyka upp såna här tv-serier att hyra, speciellt såna med avslutade avsnitt som kunde saluföras som en episodfilm på video.
  Detta är således pilotavsnittet av Night Gallery från 1969, som innehåll tre halvtimmeslånga noveller presenterade av denne Rod Sterling.
  Den första handlar om en oförskämd arvinge till en rik man som just dött. I hans stora herrgård hänger en tavla som byter skepnad varje dag, och som verkar vilja berätta att gubben inte alls är död, alternativt tillbaka från de döda.
  Nummer två handlar om en äldre rik kvinna som är född blind, men som är villig att betala en man 9000 dollar för att hon ska kunna få hans syn via en unik, ny operationsmetod som bara testats på djur.
  Och i tredje historien är vi i Sydamerika där en ex-nazist gömmer sig från sitt förflutna men blir igenkänd av en gammal man som överlevt koncentrationslägret där han jobbade. Även här spökar en tavla lite oklart i bakgrunden.
  Ja, det är klassiskt short story-virke verkligen. Det hinner ju aldrig bli spännande, och med dagens ögon blir de här historierna lite väl basic också. Väldigt långt från de "Tre mästerverk i skräck" som Esselte Video trummar ut på omslaget i alla fall.
  Utropstecknet här är väl att episod nummer två, den om blinda tanten, är regisserad av Steven Spielberg och därmed hans regidebut vid 23 års ålder. Inget man missar att ta upp på omslaget, så klart. Det är även den bästa episoden, skulle jag säga.
  Trodde inte jag skulle säga detta om något, men det känns lite gammalt på nåt vis. Mer teater än film.

Polismördaren

Polismördaren
Prime Target
1989
Bolag: Esselte Video

  Det har olyckligtvis blivit så att de tre senaste filmerna jag sett har fått mig att tappa förtroendet en aning för New Yorks polisväsen. I alla fall som det tedde sig på 80-talet. F/X och F/X 2 gjorde ingen bra reklam för det direkt med sin genomkorrupta och kriminella poliskår, och inte ser det ljusare ut i den här tv-filmen från 1989.
  När två kvinnliga poliser dödas i tjänsten på kort tid börjar Sgt Kelly Mulcaheney (Angie Dickinson) ser ett mönster när det visar sig att båda varit inblandad i ett upprop för kvinnliga polisers rättigheter och löner. De har också kort innan "olyckorna" blivit besvärade av telefonsignaler på nätterna. Kelly får kontakt med ytterligare en kvinnlig polis som fått de här samtalen. Står hon näst på tur? Kommer Kelly kunna skydda henne?
  Väldig basic tv-thriller, på gott och ont. Inte helt värdelös story, men jag hade gärna sett en lite mer whodunit-upplägg än som nu då man fattar rätt tidigt hur det hänger ihop och hoppas på nån slags twist på slutet, men nä, den traskar i mål utan överraskningar eller vändningar.
  Det finns ju dock andra värden. Angie Dickinsons tuffa snut är lite udda på nåt vis, ser ut som nån i pantertanter men är rätt badass ändå. Deckarsaxofonen slipper vi inte heller. Men den kompenseras av mysiga New York-miljöer och, faktiskt, ett par riktigt spännande scener.

Sunset Killer 2

Sunset Killer 2
Dead On: Relentless 2
1992
Bolag: Sandrews

  Uppföljare till halvdana thrillers. Lätt att det blir liggande osett. Om dessutom uppföljaren är en direct-to-video med låg ranking tar det en stund till. Men ikväll åkte den in i spelaren: Sunset Killer 2.
  Ettan var ju en psykopat-seriemördar-thriller av skolboksmodell. Inte dålig, inte jättebra. Länken till denna tvåa är polisen Sam Dietz (Leo Rossi) som höll på att få sin familj dödad i ettan. 

  I tvåan får han till en början ett brutalt mord på en bilhandlare på sitt bord. Utan att Sam riktigt förstår varför så kopplas FBI in på fallet. Anledningen är att man känner igen mordmönstret från andra mord runtom i USA, och anser sig säkra på att det rör sig om samma seriemördare.
  Sam tvingas samarbeta med FBI-agenten Kyle (Ray Sharkey) och är så klart missnöjd med det. När han börjar forska i ärendet på egen hand ser han samband som får honom att misstänka att FBI själva är inblandade i dödandet.
  Låter ju som att det finns grund för en okej polisthriller ändå, och jag tycker inte den är usel. Bara småtråkig. När det är ungefär 20 minuter kvar av filmen så hettar den till lite ändå. Några bra thrillerscener och ett ökat intresse från mig att veta hur det ligger till. Utan att spoila för mycket så blir jag dessvärre besviken när filmen glider in i nån kalla-kriget-historia som tyvärr drar tillbaka filmen till småtråkig igen.
  Dessutom har man ju haft lite otur med den svenska titeln, som ju Sunset Killer är en (filmen heter Relentless i original), eftersom tvåan inte alls handlar om någon sunset killer. Men saker är inte så noga i videoland.

Barnförbjudet

Barnförbjudet
The Last Child
1971
Bolag: Scand Video

  Alltid kul med gamla filmer om framtiden där framtiden är uppnådd och passerad. I detta fall med råge. I den här filmen från 1971 befinner vi oss i den svindlande framtiden 1994. Då har alla fortfarande kläder, frisyrer och bilar från 70-talet, men världen är på väg att kollapsa på grund av överbefolkning.
  I USA har man tagit krafttag mot detta och infört en regel om att alla får ha max ett barn, och bevakar detta genom myndigheten Befolkningskontrollen.
  Allen och Karen (Michael Cole och Janet Margolin) hade ett barn som dog som spädbarn. Det räknas ändå som ett barn enligt den nya lagen. Nu väntar man sitt andra barn, vilket myndigheterna kommer på och fångar in Karen för att framkalla ett missfall.
  Men de lyckas fly New York för att ta sig till Kanada. som inte har samma lagar, med polisen hack i häl. På ett tåg hamnar de bredvid senatorn Quincy George (Van Heflin) som lovar det unga paret att göra allt han kan för hjälpa dem. Han står nämligen på deras sida och tycker lagarna är barbariska.
  Ja, man har inte lagt någon större energi på att skildra framtiden rent visuellt. Ingen futuristisk teknik, inga visioner om hur världen skulle kunna se ut 1994. Förutom då den här lagen, och några andra smågrejer. Men jag tycker inte det gör någonting alls, för istället har man en välskriven historia. Man kanske inte sitter på nålar, men är ändå nyfiken på vart det ska ta vägen.
  Men framför allt så fick jag träffa en skådespelare jag inte kände till som jag verkligen vill se mer av, Van Heflin. Han spelar senatorn och gör det otroligt bra. Intressant karaktär också, men det händer verkligen något med hela filmen när Van Heflin kommer in i bild. Han trollbinder.
  Klart sevärd.

Dags Att Dö

Dags Att Dö
Final Notice
1989
Bolag: Esselte Video

  Privatdetektiven Harry Stoner (Gil Gerard) tar i brist på annat på sig ett uppdrag att reda ut vem som förstört antika konstböcker på ett universitetsbibliotek. Han ser då en koppling till en ung, kvinnlig student blev mördad ett år tidigare. Han får tipset att kolla upp en märklig ung man vid namn Haskell Lord. Han kommer från en rik familj, men verkar ha brutit med familjen och hamnat i drogträsket istället. Han är som försvunnen men i jakten på honom dyker det upp ledtrådar som tyder på att han har både med mordet och biblioteksincidenterna att göra.
  Jag kan älska en stabil tv-thriller. Jag kan också älska lättviktiga mysdeckare av typen "Mord och Inga Visor". Men någonstans där mellan finns en gränsland som jag har svårt för. Kioskdeckarna. Marlowe-deckarna som varken är spännande eller charmiga utan bara vanliga vaniljdeckare som i bästa fall har nån lite twist på slutet, men ibland inte ens det.
  Jag lider inte av att se den här direkt, efter ett tag blir man ju ändå lite nyfiken på hur det hänger ihop, men vägen dit är rätt tradig ändå. Sedan är ju genren lite skadeskjuten av parodier som Police Squad och Den Nakna Pistolen för mig. Svårt att få nån thrillerkänsla att infinna sig bland svårmodiga detektiver och deckarsaxofoner.

Smitaren

Smitaren
Hitting Home
1988
Bolag: Video Trade

  Min kanske softaste soft spot är den här typen av filmer. Välspelade men ganska oförargliga tv-filmer från 80-talet.
  Alex är en glad, charmig och populär 12-åring i Toronto som gillar att skejta. En dag skejtar han ut i gatan precis utanför mammans hus och blir påkörd av en bilist som kollar kartan och inte ens uppmärksammar att stackars Alex släpas framför bilen för att sedan hamna under och dö på sjukhus. Bilisten kör från platsen utan att ge sig tillkänna.
  Polisen kommer fram till att mannen troligen är Owen Hughes, en familjefar från New York som hyrt bilen där spår efter Alex hittade. Problemet är att en smitningsolycka inte är tillräckligt brott för att få honom utlämnad till Kanada, så pappan Max beger sig till New York för att övertyga honom att överlämna sig, vilket han inte går med på.
  Samtidigt beger mamman Dinah sig också till New York, fast med en privat agenda, att nästla sig in i Owens liv för att den vägen kunna få honom över till Kanada eller i andra fall hämnas på honom.
  Ja, jag vet att det inte låter mycket för världen, men jag tycker detta är ett högklassigt drama. Visst, här finns en tv-filmskänsla (klassiska in- och ut-toningar för reklampauser osv) men annars tycker jag det här räcker gott och väl för att vara en biofilm. Psykologiskt drama ser jag att IMDB kallar det, men det finns även ett riktigt mysigt thrillermoment när mamman nästlar sig in i Owens liv via barnen, frun och till slut även han själv. Det för nästan tankarna till "Handen som Gungar Vaggan" eller nån liknande 92-thriller.
  Gott om 80-talsdetaljer man mår bra av också. Den här Owen driver av någon anledning ett företag som utvecklar 8-bitarsspel, så lite såna nostalgiscener kommer på köpet här. Och sen är ju Kanada speciellt alltså. Alltid höst. 

Fri Att Döda

Fri Att Döda
Murder: By Reason of Insanity
1985
Bolag: GeBe Film

  Ewa och Adam Berwid är ett högutbildat par som flyttat från Polen till USA, bildat familj och försöker skapa sig en karriär i det nya landet. Men när barnen är födda är Adam fast bestämd att det är han som ska göra karriär och Ewa ska uppfostra barnen. När han själv misslyckas med att få jobb samtidigt som Ewa får ett toppjobb som kärnkraftsingenjör blir han inte bara bitter utan bygger upp en bild i sitt huvud av att hon gör allt för att förstöra för honom. Han anklagar henne falskt för att försumma barnen och så småningom rinner bägaren över och han försöker döda henne.
  I rätten bedömer man honom som psykiskt sjuk men inte farligare än att han kan få lite permissioner då och då. Samtidigt försöker Ewa skapa sig ett nytt liv med barnen, träffar trevliga Tom och planerar att gifta sig. Hela tiden lever hon med hotet att Adam kan vara tillbaka.
  Ja, det fick bli en liten Based på lördagkvällen. Bland det bästa jag vet ju. Inte true crime i sig, utan just "based on a true stories" från 80-talet. Jürgen Prochnow spelar Adam och Candice Bergen spelar Ewa. Helt otrolig än hon, som vanligt. Hennes paradroll förvisso, stark med bräcklig.
  Sanna historier är ju var de är. En påhittad thriller på ämnet kanske skulle ha kryddat med lite twists and turns, och det är ju inte så värst spektakulärt, men jag tycker gott att det duger med den fina stämningen i den här filmen. Hur Ewa träffar nya fina vänner, hur vården och rättsväsendet sviker henne.
  Klart sevärt tv-thrillerdrama!

Sista Vittnet

Sista Vittnet
Witness to the Execution
1994
Bolag: Filmkompaniet

  Vad är egentligen kriteriet för sci-fi? Hur många år in i framtiden måste man gå? Den här filmen rör sig futtiga fem år framåt, från 1994 till 1999, men bär ändå den anda av dystopi som sig bör.
  TV-kanalen Tycon försörjer sig på så kallad pay-per-view-tv, det vill säga att folk köper lösbiljetter till enskilda sändningar. Kanalen är efter några misslyckade satsning på ruinens brant och inga sporträttigheter i världen verkar kunna rädda dem.
  Nya chefen Jessica Traynor (Sean Young) kommer då med den kontroversiella idén att direktsända en avrättning av en dödsdömd fånga. De hittar Dennis Casterline (Tim Daly), en hunkig och svårmodig man som har dömts skyldig till att ha dödat en familj.
  Han går med på att låta sin död tv-sändas, och nu kan tv-stationen börja göra reportage om honom och andra inblandade för att skapa en kult kring evenemanget. Men ju mer de pratar med Dennis, och ju fler inblandade poliser och vittnen de pratar med, desto mer tveksamma blir de till att Dennis verkligen skulle vara mördaren.
  Ett lite annorlunda upplägg ändå, det får man ge den. Minns en gammal 70-talare med Harvey Keitel med lite samma handling, men den ställer mer en massa moraliska frågor till tittaren. Här handlar det mer om att lösa mordet en gång till innan Dennis sitter i stolen i direktsändning. Här finns visserligen gott om moraliska dilemman, men det är på ganska lättsam nivå ändå. Mer typ giriga tv-bolag vs moralister.
  Som deckare tycker jag den håller. Gillar greppet med filmade intervjuer där saker händer i bakgrunden och sånt där. Skulle vara intressant att se manuset i ett rikare sammanhang. Det är väl ingen uppenbar b-film (regisserad av John Carpenters sidekick Tommy Lee Wallace) men den här ju ändå en viss aura av en andra klassens "När Lammen Tystnar" bitvis.

Child of Darkness, Child of Light

Child of Darkness, Child of Light
Child of Darkness, Child of Light
1991
Bolag: CIC Video

  Ett tag sedan jag såg en rello-thriller nu. Det finns ju egentligen bara en handling de kan ha, känns det som. Födelsen av ett ond barn. Och så är det här också, men även inom ramen för det finns det ju chans till kluriga invecklingar.
  I Boston och Pennsylvania blir plötsligt två unga tjejer gravida på olika klosterskolor. Man talar om jungfrufödslar, båda tjejerna är kända som präktiga och ordentliga. Father O'Carroll skickas från Vatikanen för att utreda vad som har hänt. Mystiska saker händer. Nunnor förändras, pojkar som retar flickorna dör i mystiska olyckor..
  Det står klart att av de två barnen som ska födas är den ena son till djävulen. Child of Darkness, Child of Light.
  Denna tycker jag faktiskt oväntat mycket om. Jag gillar även filmer som Omen och Den Sjunde Tecknet, så klart, men filmer som har med djävulens och religiösa krafter att göra har en tendens att kulminera med en sista halvtimme full av naturfenomen och annat man sitter och gäspar sig genom.
  Så är det inte alls här. Mystiken kring händelserna utvecklas snarare till en whodunit där man får mer och mer aning om att det är någon inom det kyrkliga som är på det ondas sida.
  Inget som skrämmer direkt, men en rätt mysig videostund ändå.

Trapped

Trapped
Trapped
1989
Bolag: Esselte Video

  Mary Ann (Kathleen Quinlan) jobbar i en nybyggd skyskrapa med att hyra ut lyxlägenheter i densamma. En kväll när hon är sent på jobbet blir husets moderna elektroniska system förstört av en inkräktare så inga dörrar, larm eller telefoner funkar. Inkräktaren är en bestialisk man som inte bara har ihjäl Mary Anns bästa kompis utan även dödar vakter och de få hyresgäster som har hunnit flytta in.
  Plötsligt är hon ensam i den enorma, tysta skyskrapan med en galen mördare som springer omkring och letar efter henne.
  Ja, herregud, denna skulle jag sett när jag var 15 år. Massor av hoppa-till-scener och egentligen ÄR det ju ganska spännande, men ändå sitter man här som proppmätt medelålders och tycker man sett det hundra gånger innan. Och det har man ju. Men ändå, det låter faktiskt tråkigare än vad det är. Knappt en död sekund sedan jakten startar. Även om jag normalt sett inte brukar gilla när rysare utspelar sig i urbana miljöer som parkeringshus, hissar och så vidare, så är det ändå med beröm godkänd spänning.
  Sedan kan ju gubben sitta och muttra om varför hon går omkring med klickeklock-skor på marmorgolv om hon ska smyga, men jag väljer att se den som mitt 15-åriga alterego och mosa i mig några ostbågar till.

Nyckelvittnet

Nyckelvittnet
A Stoning in Fulham County
1988
Bolag: VCM

  I småstaden Fulham roar sig några unga killar med terrorisera Amish-folk genom att åka förbi deras droskor och kasta sten. En av stenarna träffar en niomånaders bebis som skadas och dör. Men när åklagaren Jim Sandler (Ken Olin) ska ställa ungdomarna inför rätta så vill inte Amish-familjen samarbeta. De tror inte på lagar, straff och fängelse och säger att Gud kommer ge ungdomarna ett straff.
  Men Sandler ger sig inte. Nyinflyttad till Fulham från Chicago gör han sig dessutom ovän med stans befolkning som tycker att deras fina pojkar minsann inte ska sitta i fängelse. Kvar finns bara hans egen övertygelse om att rättvisa måste skipas. En ung (eller tja, 25-årig) Brad Pitt som spelar en av tonåringarna.
  Jag blir inte riktigt klok på om detta är en sann historia eller inte, det står aldrig i klartext men ibland kommer små faktarutor som annars vore lite konstiga. Videobolaget försöker få det till en thriller men några såna element finns inte här. Mer ett kriminaldrama där olika moraliska kompasser ställs mot varandra, och det är i alla fall tillräckligt engagerande för att 95 minuter ska gå utan att man tittar på klockan.
  Pappan till barnet spelas förresten av Ron Perlman, annars mest känd för att spela resliga monster som Hellboy och Odjuret i gamla 80-talsversionen av Skönheten och Odjuret. Jag kan tycka han är bra castad här. En storvuxen, bastant man som lever i någon slags maximal fromhet till religionen. Karaktären har nåt.

Farligt Minne

Farligt Minne
Child in the Night
1990
Bolag: Egmont

  Nu suger det i tvfilmstarmen igen! Den här filmen minns jag från när jag jobbade i videobutik i början av 90-talet och en av tjejerna som jobbade där rekommenderade den ständigt till folk. Såg den då och var väl inte så imponerad. Men en whodunit där man inte minns vem det var kan man ju alltid se om.
  8-åriga Luke (Elijah Wood) ser sin pappa bli mördad av en man i regnkappa med fiskekrok och blir traumatiserad. Barnpsykologen Dr Hollis (Jobeth Williams) blir inkallad i krissituationen men blir personen han anförtror sig till snarare än familjen.
  Snutiga snuten T. Bass (Tom Skerritt) blir den som ska lösa mordgåtan om vem som mördaden pappan. För att kunna nå mordets enda vittne, pojken, så måste han gå via Dr Hollis. Och vet ni vad, de är väldigt omaka! Och vet ni va sen då? De får ihop det.
  Skolboksthriller som jag har lite svårt att varför Madde på videobutiken rekommenderade så varmt, men såhär i efterhand så går den ju ner som nostalgiskt mys ändå. Tom Skerritt samtida med Picket Fences. Det känns alltid bra.
  Filmen har två ben, kan man säga, dels är det ju nån slags psykologiskt drama med traumatiserade Luke. Den biten biter sig inte fast hos mig i alla fall. Däremot gillar jag deckarbiten, som verkligen är på Cluedo-nivå med en massa supertydliga karaktärer som alla kan vara mördaren.

Dödligt Misstag

Dödligt Misstag
Terror Among Us
1981
Bolag: Video Trade

  Videobranschens användande av ord som Dödligt och Farligt i svenska titlar blev smått parodiskt i slutet av 80-talet. Och riktigt snurrigt för oss filmhyrare som skulle hålla koll på vilka kombinationer man sett och inte. Dödligt Misstag känns som rätt långt ner på listan ändå, men så har man också slösat det på en rätt ordinär tv-thriller som hade några år på nacken när den kom på video.
  Delbert Ramsey (Ted Shackelford) är en klassisk nobody som är villkorligt frigiven efter ett våldtäktsstraff och livnär sig som bud för en kemtvättsfirma. Han har dock fortsatt svårt att lägga band på sina lustar och beger sig återkommande in i kunders sovrum för att plocka med sig underkläder. För detta får han sparken från jobbet och blir utslängd av frugan.
  Stället han blir ertappad på är en lägenhet som delas av några unga flygvärdinnor (varav en spelas av Jane Badler, Diana i "V"). När han blir utslängd av allt och alla så får han för sig att han hade ett moment med en av dessa flygvärdinnor och beger sig dit, ett besök som dessvärre leder till att han tar hela gänget gisslan för att kunna våldta sin favorit.
  Vill man vara snäll kan man sortera denna under home invasion-thrillrar, men det är dessvärre bara sista kvarten som bjuder på den typen av spänningen. Innan dess har vi en förvisso stabil men ändå rätt segdragen tv-thriller (med genrens alla för- och nackdelar) och ett väldigt fokus på flygvärdinnegängets dejtande av olika piloter, fast det är klart, det blir ju nån slags karaktärsbyggande som man sedan har användning för mot slutet när man ska hålla isär de ganska lika tjejerna under gisslankvarten.

När Inga Vittnen Ser...

När Inga Vittnen Ser
When He's Not a Stranger
1989
Bolag: Sandrews

  Lyn (Annabeth Gish) flyttar till Kalifornien med bästa vännen Melanie (Kim Myers) för att studera medicin på Universitet. Lyn är ordentlig och präktig, men Melanie tar för sig av studentmiljön och blir ihop med skolans jock Ron Cooper (John Terlesky). En kväll på väg hem lurar Ron med henne upp på sitt rum, i tron om att Melanie också är där, men det är hon inte och när Lyn vill gå därifrån så våldtar Ron henne.
  Ron är populär bland elever och lärare, inte minst för att i egenskap av skolans stjärna drar in pengar och ger stjärnglans åt Universitetet. Men till slut fattar Lyn mod till sig och anmäler honom. Då vänder sig istället såväl skolan som vänner sig emot henne, tror att hon ljuger, men hon vägrar ge upp, tar kontakt med en advokat för att få rättvisa och upprättelse.
  En historia man har sett några gånger, helt klart. Inte sällan i just den här tv-films-tappningen dessutom. Ändå så är jag väldigt förtjust i de där dramerna om någons kamp för rättvisa. Det är välspelat, ganska intressant och jag tittar aldrig på klockan.
  Annabeth Gish är perfekt castad som little-miss-perfect med rättspatos och jag måste säga att John Terlesky ändå har 80-talets starkaste quarterback-utseende.