I Lagens Namn

I Lagens Namn
I Lagens Namn
1986
Bolag: Sandrews

  Hur gärna jag än ville tycka om den, så minns att jag att den kändes lite slätstruken förra gången jag såg den. Det var riktigt många år sedan nu dock. Eventuellt typ 30.
  En alkoholist ligger svårt skadad i fyllecellen och ingen förstår hur det kan ha gått till. Han hamnar i koma och ingen kan heller fråga honom. Dock tar väl polisen för givet att han på något sätt har skadat sig själv. 
  Alla utom kommissarie Jarnebring (Sten Wollter) som misstänker den hetsiga gatupolisen Häll (Stefan Sauk) och hans lag för att utöva övervåld. Det är när han går vidare med sina misstankar som han även märker att de är besynnerligt ofta hos en krögare som har ett rykte att sälja kokain.
  Ja, den här filmen sticker ut på många sätt. Inte minst för att den i princip saknar story. Det är verkligen ingen polisdeckare, utan mer typ som ett avsnitt av Spanarna på Hill Street där diverse småbrott avlöser varandra och flätas ihop till en större historia. Jag tror jag det var det som gjorde mig lite missnöjd vid min förra titt. Att storyn inte höll.
  Men om man släpper kraven på att det ska vara rafflande eller spännande då finns här mycket att hämta. Det är inte riktigt fin stämning i hela filmen, inte minst på grund av Ulf Dagebys lite Tangerine Dream-doftande filmmusik. Och sen ska jag inte sticka under stol med att 1986 spelar en stor roll. Detta är för mig peak 80-tals-Stockholm med nattliga polisrundor i Palmemordet-land. En massa 1986-ansikten swischar förbi. Några i Varuhuset, en ung Johan Ulvesson. Överlag är det lite samma typ av birolls-bingo som i Hassel-deckarna. Varenda liten miniroll är ju nån man känner igen från nånstans.
  Det kanske inte direkt har med filmens kvalitet att göra, men det gör i alla fall den njutbar att titta på.