Mord På Ljusa Dagen

Mord På Ljusa Dagen
Evil Under the Sun
1982
Bolag: Sandrews

  Som jag älskade Agatha Christie-filmer när jag var kring 15. Problemet med de här filmerna, jämfört med många andra filmer man älskade, var ju att det inte fanns nån större idé att se om dem. När man visste vem mördaren var, så att säga.
  Men nu har vatten runnit under broarna och en del av klassikerna har jag faktiskt glömt bort vad de handlade om och - viktigast så klart - vem som var den skyldige. Så ikväll blev det ett kärt återseende av Mord på Ljusa Dagen.
  Nånstans i ett Medelhavs-paradis samlas ett antal Hollywoodmänniskor med olika agendor på en avskild resort. När den stora stjärnan Arlene Marshall (Diana Rigg) hittas död har i princip samtliga på hotellet en anledning att döda henne, och som tur är så bor även Hercule Poirot där och kan reda ut vad som egentligen hände.
  Först blir jag lite besviken. Jag känner att den här typen av bombastiska dramer med Hollywood-giganter i varenda roll kanske har spelat ut sin roll för mig. Men så fort mordet har skett och Poirot börjar utreda så får jag nästan gåshud när känslan kommer tillbaka. När alla berättar vad de gjorde och man får tillbakablickar ur olika vinklar. Nostalgi, visst, men älskar greppet och fick tillbaka min Agatha Christie-pepp igen!

FBI Morden 2

FBI Morden 2: Den Inre Kretsen
In the Line of Duty: A Cop for the Killing
1990
Bolag: Sandrews

  En grupp inom FBI jobbar med att infiltrera en drogkartell i jakten på storskurken när plötsligt Tommy, en omtyckt och meriterad kollega, blir ihjälskjuten helt oväntat av en smådealare. 
  Plötsligt stannar världen upp för poliserna i den tajta gruppen. De har förlorat en vän och kollega, men ska samtidigt försöka driva spaningen framåt. Någon drabbas av sorg, en annan av skuld, någon börjar tveka på om jobbet är värt det.
  Visst här finns en story om jakten på drogkartellen, men det känns som att filmen mer handlar om relationerna mellan kollegorna än att ta fast banditerna och det är bra. Skjutningar i skumma kvarter har vi sett innan.
  På något vis är den här rätt slätstrukna tv-filmen rätt modern, just det här att göra polisfilm med personporträtt istället för tjuv och polis. Inget jag lär se om men dugligt bruksdrama ändå.

Täcknamn: Coq Rouge

Täcknamn: Coq Rouge
Täcknamn: Coq Rouge
1989
Bolag: Sandrews

  Jag tror nog faktiskt aldrig jag sett denna. Utbudet av Jan Guillou-baserade deckare var rätt stort ett tag där i början av 90-talet att de flyter ihop en aning för mig. 
  Detta är den första filmen (och boken) om Guillous spionhjälte Carl Hamilton, och har väl egentligen mer en känsla av polisfilm än spionäventyr men det passar mig fint.
  I Stockholm sprids ryktet inom säkerhetspolisen om ett terrordåd som går under namnet Plan Dalet, men man vet inte riktigt vad som ska hända eller vilka som ligger bakom. Plötsligt hittas en högt uppsatt polis skjuten ute på Djurgården, och spåren leder i riktning mot Israel-Palenstina-konflikten. Hamilton beger sig till Mellanöstern för att få klarhet i frågan.
  Det är som att den här filmen har tre delar. Första delen i ett vintrigt 80-tals-Stockholm gillar jag mycket. Kan ju vara att jag är nästan överdrivet förtjust i Stockholmsfilmer från 80-talet, men här finns ju nåt annat också. En bra nerv, klass på skådespelare och produktion. Bechdel-testet kuggar man tyvärr dock. Lena T. Hansson dyker upp i några få kvinnliga repliker, annars är det gubbar så långt ögat nåt. Inga dåliga gubbar dock. Stellan Skarsgård, Krister Henriksson, Philip Zandén, Lennart Hjulström, Tjadden Hellström med flera stryker omkring i sina noir-trenchcoats.
  Sedan far då hela filmen ner till Mellanöstern, och då tappar jag den helt. Skarsgård går omkring som nån slags lone ranger i öknen, scener som typ inte leder någonvart utan mest verkar vara med för att ge filmen lite världsvan Bond-känsla.
  Väl tillbaka i Stockholm blir den bra igen. Sista kvarten är riktigt bra och nervig (och rätt brutal) thrilleraction.

Sunset Killer 2

Sunset Killer 2
Dead On: Relentless 2
1992
Bolag: Sandrews

  Uppföljare till halvdana thrillers. Lätt att det blir liggande osett. Om dessutom uppföljaren är en direct-to-video med låg ranking tar det en stund till. Men ikväll åkte den in i spelaren: Sunset Killer 2.
  Ettan var ju en psykopat-seriemördar-thriller av skolboksmodell. Inte dålig, inte jättebra. Länken till denna tvåa är polisen Sam Dietz (Leo Rossi) som höll på att få sin familj dödad i ettan. 

  I tvåan får han till en början ett brutalt mord på en bilhandlare på sitt bord. Utan att Sam riktigt förstår varför så kopplas FBI in på fallet. Anledningen är att man känner igen mordmönstret från andra mord runtom i USA, och anser sig säkra på att det rör sig om samma seriemördare.
  Sam tvingas samarbeta med FBI-agenten Kyle (Ray Sharkey) och är så klart missnöjd med det. När han börjar forska i ärendet på egen hand ser han samband som får honom att misstänka att FBI själva är inblandade i dödandet.
  Låter ju som att det finns grund för en okej polisthriller ändå, och jag tycker inte den är usel. Bara småtråkig. När det är ungefär 20 minuter kvar av filmen så hettar den till lite ändå. Några bra thrillerscener och ett ökat intresse från mig att veta hur det ligger till. Utan att spoila för mycket så blir jag dessvärre besviken när filmen glider in i nån kalla-kriget-historia som tyvärr drar tillbaka filmen till småtråkig igen.
  Dessutom har man ju haft lite otur med den svenska titeln, som ju Sunset Killer är en (filmen heter Relentless i original), eftersom tvåan inte alls handlar om någon sunset killer. Men saker är inte så noga i videoland.

Elvis! Elvis!

Elvis! Elvis!
Elvis! Elvis!
1976
Bolag: Sandrews

  Den här filmen såg jag på sportlovsbio någon gång tidigt 80-tal. Jag var absolut för liten för att förstå meningen med den, men ibland var man nöjd bara att gå på bio. Och kanske kul att se en film om nån i min egen ålder. Inser nu när jag ser om den att jag blandar ihop den med några andra liknande filmer av sin tid. Det fanns ju faktiskt en del såna här svenska filmer om "skumma ungar" med lite proggigt var-dig-själv-budskap från den här tiden. Hade minnesbilder av långa badkarsscener till exempel, men det var ju den där serien som hette "Du måste förstå att jag älskar Fantomen" kom jag på sen.
  Anyway, nu har jag tagit mig genom "Elvis! Elvis" igen i alla fall. Jag säger tagit mig genom för det är inte helt lätt att hålla ångan uppe alltså. Vi får följa Elvis Karlsson (Lele Dorazio) som bor ensam med sin mamma (Lena-Pia Bernhardsson) som ständigt är missnöjd med honom. Alltid är han i vägen. Men när han söker andra vänskaper i form av grannar, farföräldrar och en flicka i klassen, så försöker mamman ständigt vinna tillbaka honom. Ska de hitta ett sätt att mötas?
  Jag älskar Maria Gripes böcker. Tonen i dem. Hur hennes karaktärer resonerar. Här blir det dessvärre inte mycket resonerande eftersom filmen har nästan en dokumentär ton där stor del bara går ut på att Elvis vandrar omkring ensam och söker ett sammanhang. Vad han tänker på vet vi inte. Det är väl också ett stilgrepp, men jag tycker filmen vore intressantare om man hade vetat det.
  Sedan är det väl nice med det här brun-gula 70-talet som jag själv bara har fragmentariska minnen av, men som gör sig väldigt bra på bild. Speciellt då när det är filmat i verkliga miljöer, stökigt och vardagligt, och inte alls stiliserat. Men fina bilder och nostalgiska miljöer räcker inte hela vägen, och flera gånger är jag bra sugen på att spola fram lite. Det är tyvärr inget gott betyg.

Dödens Tivoli

Dödens Tivoli
Slayground
1983
Bolag: Sandrews

  Stone (Peter Coyote) är en simpel tjuv någonstans i amerikansk avfolkningsbygd. Vid ett rån anlitas den unga och impulsiva Lonzini (Ned Eisenberg från The Burning) och rånet slutar i tragedi när flyktbilen krockar och en 8-årig flicka dör på väg hem från skridskoträningen.
  De skyldiga blir aldrig dömda, men däremot är det någon som dödar dem en efter en. Stone inser att han står näst på tur och flyr till England där han känner småskurken Terry Abbatt (Mel Smith). Terry äger idag ett nedgånget tivoli och snart visar det sig att mördaren har följt med Stone till England.
  Jag gillar verkligen storyn. En hämnd-slasher i tivolimiljö. Låter ju helt fantastiskt. Tyvärr landar väl filmen inte riktigt där. Så länge sen håller sig i USA tycker jag ändå den är ganska bra. Det är något med en mystisk hämndmördare i de där kalla, deppiga landsortshålorna.
  Men så fort den flyttar till England är det som att den tappar hela vengeance-grejen och istället blir mer en gangsterfilm där själva grundstoryn blandas ut med diverse skurktrubbel och annat som försiggår kring Terry och hans tivoli.
  Kul att se Mel Smith i en större roll utanför "Inte Aktuellt", även om hans karaktär här är av typen han brukar få spela. Bufflig engelsk tjockis. Jag skiner också upp lite när jag ser att filmmusiken är skriven av Colin Towns som har skrivit ett av mina absoluta favoritsoundtrack, det till "The Haunting of Julia" med Mia Fallow från 1978. Tyvärr är soundtracket inget som sticker ut i den här filmen, men till sluttexterna kommer i alla fall lite stämningsfullt pianoklink som påminner mig om det igen.
  Inte ofta jag vill se en remake men den här historien (av Donald Westlake som skrev The Stepfather) tål att göras ett nytt försök på. Då får de gärna minska mängden kitchen sink och brittiska cockney-gangsters.

Eldfödd

Eldfödd
Firestarter
1983
Bolag: Sandrews

  Ibland blir man sugen på en Stephen King. Finns många att välja på inom 80-90-talsspannet, och alltid är det väl nån man typ glömt hur den var. Eldfödd såg jag nån gång på 80-talet men tyckte mjae. Det ska sägas att mina sågningar på den här tiden kunde vara baserade på uteblivet bodycount. Är jag en bättre person att betygsätta den idag?
  Andrew (David Keith) och Vicky (Heather Locklear) är med i ett medicinskt experiment som slutar i katastrof. Åtta av tio deltagare tar livet av sig och de andra två är Andrew och Vicky som gifter sig och får en dotter.
  Men allt står inte rätt tid med dem heller. De kan höras varandras tankar och få saker att hända med tankekraft. Mest exceptionell är dock deras dotter, Charlie (Drew Barrymore) som kan skapa extrem värme och starta eldar med tankens kraft.
  Experimentet gjordes av företaget The Shop, och när de får nys om familjens förmågor söker de upp dem för att döda dem. De lyckas bara döda mamma Vicky och plötsligt är Charlie på flykt med pappa Andrew.
  Första halvan av filmen är som en febrig road movie. Jättespeciell stämning (mycket pga Tangerine Dreams filmmusik) och nästan en panikslagen klaustrofobi när agenter finns överallt och man aldrig vet vem som går att lita på.
  Sedan blir de då tagna, separerade och inlåsta i The Shops högkvarter. Charlie får en vän i städaren John (George C Scott) som i själva verket är en av projektets ledare som den vägen försöker få henne samarbetsvillig. Jag gillar den delen av filmen också, men jämfört med den strålande första halvan så känns det som att den tappar fart och engagemang på nåt vis.
  Kan förstå att den inte gick hem hundraprocentigt i gillestugan när man var 13, men idag tycker jag ändå den håller hyftat. Om inte annat för en väldigt lyckad stämning.

I Lagens Namn

I Lagens Namn
I Lagens Namn
1986
Bolag: Sandrews

  Hur gärna jag än ville tycka om den, så minns att jag att den kändes lite slätstruken förra gången jag såg den. Det var riktigt många år sedan nu dock. Eventuellt typ 30.
  En alkoholist ligger svårt skadad i fyllecellen och ingen förstår hur det kan ha gått till. Han hamnar i koma och ingen kan heller fråga honom. Dock tar väl polisen för givet att han på något sätt har skadat sig själv. 
  Alla utom kommissarie Jarnebring (Sten Wollter) som misstänker den hetsiga gatupolisen Häll (Stefan Sauk) och hans lag för att utöva övervåld. Det är när han går vidare med sina misstankar som han även märker att de är besynnerligt ofta hos en krögare som har ett rykte att sälja kokain.
  Ja, den här filmen sticker ut på många sätt. Inte minst för att den i princip saknar story. Det är verkligen ingen polisdeckare, utan mer typ som ett avsnitt av Spanarna på Hill Street där diverse småbrott avlöser varandra och flätas ihop till en större historia. Jag tror jag det var det som gjorde mig lite missnöjd vid min förra titt. Att storyn inte höll.
  Men om man släpper kraven på att det ska vara rafflande eller spännande då finns här mycket att hämta. Det är inte riktigt fin stämning i hela filmen, inte minst på grund av Ulf Dagebys lite Tangerine Dream-doftande filmmusik. Och sen ska jag inte sticka under stol med att 1986 spelar en stor roll. Detta är för mig peak 80-tals-Stockholm med nattliga polisrundor i Palmemordet-land. En massa 1986-ansikten swischar förbi. Några i Varuhuset, en ung Johan Ulvesson. Överlag är det lite samma typ av birolls-bingo som i Hassel-deckarna. Varenda liten miniroll är ju nån man känner igen från nånstans.
  Det kanske inte direkt har med filmens kvalitet att göra, men det gör i alla fall den njutbar att titta på.

Mitt Andra Jag

Mitt Andra Jag
All of Me
1984
Bolag: Sandrews

  Kroppsbytarfilmer var en stor favorit när vi skulle hyra komedi på 80-talet. Även om de handlade om typ samma sak varje gång blev det alltid roligt. Men just den här filmen har jag nåt svagt minne av att jag var besviken på. Överlag så har den typen av komedier en tendens att åldras lite halvdåligt. Kanske var det här med att man/kvinna, människa/djur, svart/vit bytte plats roligare när man var yngre, men också att den typen av humor fanns mer i tidsandan så att säga.
  Anyway, den här åkte på igen ikväll. Lily Tomlin spelar Edwina Cutwater, en rik och oomtyckt kvinna som ligger för döden utan vare sig familj eller släkt att ärva hennes förmögenhet. Då tillkallar hon en indisk trollkarl för att föra över hennes själ på en ung kvinna som dessutom ska ärva henne.
  Men ceremonin går fel i och istället hamnar själen i advokaten Roger Cobb (Steve Martin) som precis står inför sitt livs viktigaste fall där hans karriär står på spel. Något går även fel i själavandringen så Roger Cobbs slits mellan att vara sig själv och den här elaka kvinnan.
  Så klart upplagt för tokigheter. I kombinationen Steve Martin och Carl Reiner (regi) är det som vanligt flippat och skrikigt, men Steve gör ändå ett hästjobb som komiker får man säga. Framför allt i det fysiska, med att kroppsligt överspel som påminner om Jim Carreys 90-tal.
  Visst är det kul ibland, men inte alls så ofta som jag ändå tycker att ämnet bjuder in till. 

Bad News

Bad News
Comic Strip presents: Bad News
1983/1988
Bolag: Sandrews

  Detta är ju egentligen ingen film utan två tv-avsnitt av den brittiska serien Comic Strip (samma folk som gjorde Hemma Värst), som man limmade ihop till en film här i Sverige. Första delen, mockumentären om hårdrocksbandet Bad News på turné, skulle kunna avfärdas som Spinal Tap-kopia men kom ju faktiskt 1983, dvs året före, och borde väl spelats in ungefär samtidigt.
  Visst är det charmigt och härligt, men det känns också rätt mycket som att man bara klätt på sig lite hårdrocksoutfits och filmat. Ibland otroligt träffsäkert, ibland lite för gapigt och ostrukturerat för min smak.
  Dock tycker jag det blir bättre i andra halvan av filmen, den från 1988 där man möter bandet igen för en reunion som leder till ett ofördelaktigt skivkontrakt, kaotiska musikvideoinspelningar och till slut en spelning på Monsters of Rock.
  Här känns det mer som att man funderat över scenerna, skapat lite större variation och har ett roligare manus. Eller tja, ett manus överhuvudtaget.
  Sedan för egen del, jag älskar ju Beatles-parodin The Rutles till exempel. Där är jag insatt i ämnet, kan bakgrunden och skrattar åt alla detaljer de lyckas fånga upp. När det gäller hårdrock så har jag dessvärre inte bättre koll än att jag förstår att det är typ likt.

I Skräckens Skugga

I Skräckens Skugga
In the Mouth of Madness
1994
Bolag: Sandrews

  Jag är ingen stor fan av John Carpenter. There I said it. Visst gillar jag en del av hans filmer, en del jättemycket, men alltför ofta finns där en humoristisk ton som jag har svårt för i skräckfilm. Denna har jag aldrig ens sett tidigare, såg någon trailer som gav avsmak när den kom.
  Skräckförfattaren Sutter Cane slår försäljningsrekord men vänder också upp och ner på samhället. Många av dem som läser hans böcker blir så påverkade att de får psykiska problem, en del av dem blir till och med våldsamma.
  Sam Neill spelar en försäkringsutredare som en dag kontaktas av Sutter Canes förlag som låter meddela att författaren är försvunnen. Genom att läsa hans böcker och sedan lägga ett pussel av ledtrådar tror han sig veta att författaren gömmer sig i byn Hobb's End i New Hampshire. Tillsammans med hans förläggare Linda Style (Julia Carmen) beger de sig till staden som inte ens finns utmärkt på moderna kartor, men som ändå, när de plötsligt kommer fram, är en pittoresk småstad ute på vischan.
  Väl där inser de att något är fel. Medborgarna de stöter på bär alla namn på karaktärer i Sutter Canes böcker och stan verkar mest befolkas av barn som driver omkring.
  Jag kan tycka nu när jag skriver om det att den verkar jäkligt bra, och just den här biten, när de når fram till staden och allt fortfarande är ett mysterium, så är den riktigt bra och spännande faktiskt. Allt känns väldigt Stephen Kingsk (kan ju också bero på miljöerna i New Hampshire).
  Men sedan blir det mer och mer en skräckbuffé med monster, demoner och så den där humorn som jag bävat för. Ni vet när en demon säger nått fyndigt. Gillar man den grejen så finns det nog en del att hämta här, men jag tappar tyvärr koncentrationen när allt bara blir specialeffekter och kladd.
  Skulle vilja kapsla in mitt-biten av filmen. Gott om läskiga scener där. Resten, mja.

Absolute Beginners

Absolute Beginners
Absolute Beginners
1986
Bolag: Sandrews

  En av mina favoritlåtar med David Bowie är det, men filmen har jag aldrig sett tidigare. Kan inte säga att den lockat mig direkt, nostalgimusikal typ, men det är ändå kul att kunna bocka av de där klassiska soundtrackfilmerna.
  Jag tror den lever upp precis till mina förväntningar. Det är färgsprakande, det är brit wit, det är swinging London, det är young idea, det är cockney och det är cameos av rock- och popartister. Ska man dra en handling, eller snarare röd tråd, så blir det väl att unga paret Colin (Eddie O'Connell) och Suzette (Patsy Kensit) försöker navigera sig och sitt förhållande i den nya tiden, som består av gränslöshet och nytänkande i ett Soho där ungdomarna tagit över.
  Det är verkligen ingen film där man bryr sig om hur det ska gå eller vad som ska hända, utan snarare en serie musikalnummer  (eller musikvideor) efter varandra. Vissa riktigt snygga. Andra mer kul. De flesta för långa. 
  Om man inte kan njuta till fullo av det estetiska så är det lätt att tappa tråden och intresset. Jag gillar Ray Davies när han gör Kinks-pastisch på sig själv i "Quiet Life", Sade Adus gästspel är bedårande också. Och Bowie är ju fin alltså. Bjussig.
  Men som film betraktat, mjae.

När Inga Vittnen Ser...

När Inga Vittnen Ser
When He's Not a Stranger
1989
Bolag: Sandrews

  Lyn (Annabeth Gish) flyttar till Kalifornien med bästa vännen Melanie (Kim Myers) för att studera medicin på Universitet. Lyn är ordentlig och präktig, men Melanie tar för sig av studentmiljön och blir ihop med skolans jock Ron Cooper (John Terlesky). En kväll på väg hem lurar Ron med henne upp på sitt rum, i tron om att Melanie också är där, men det är hon inte och när Lyn vill gå därifrån så våldtar Ron henne.
  Ron är populär bland elever och lärare, inte minst för att i egenskap av skolans stjärna drar in pengar och ger stjärnglans åt Universitetet. Men till slut fattar Lyn mod till sig och anmäler honom. Då vänder sig istället såväl skolan som vänner sig emot henne, tror att hon ljuger, men hon vägrar ge upp, tar kontakt med en advokat för att få rättvisa och upprättelse.
  En historia man har sett några gånger, helt klart. Inte sällan i just den här tv-films-tappningen dessutom. Ändå så är jag väldigt förtjust i de där dramerna om någons kamp för rättvisa. Det är välspelat, ganska intressant och jag tittar aldrig på klockan.
  Annabeth Gish är perfekt castad som little-miss-perfect med rättspatos och jag måste säga att John Terlesky ändå har 80-talets starkaste quarterback-utseende.

Skyltdockan

Skyltdockan
Mannequin
1987
Bolag: Sandrews

  Jag älskade ju ungdomsfilmer när jag var i den åldern. Den här var svår att hitta nånstans minns jag, men visste ju att den fanns pga Starships ledmotiv "Nothing's Gonna Stop Us Now" med filmsnuttar i musikvideon. Hittade den till slut och blev besviken. Sedan dess har jag nog inte sett den faktiskt. Idag är den väl en kultklassiker, framför allt i USA, så kanske värt att uppdatera bilden av den.
  Jonathan Switcher (Andrew McCarthy) är en dagdrömmare som vill bli skulptör och har svårt att behålla ens de enklaste jobb. En dag får han dock chansen att jobba med skyltningen på ett nedläggningshotat varuhus. När han en sen natt jobbar över blir en av skyltdockorna (Kim Cattrall) levande och hjälper honom att göra ett skyltfönster som gör att kunderna åter flockas i varuhuset.
  Det är bara Jonathan som kan se att hon lever, så fort någon annan kommer in i rummet blir hon skyltdocka igen. Detta är något som retar den sura nattvakten (G.W. Bailey från Polisskolan) som ständigt hör röster men aldrig hittar något annat än skyltdockor. Samtidigt planerar det konkurrerande varuhuset att kidnappa skyltdockan.
  Det finns ju en del potentiella komiska förvecklingar i detta, men jag tycker mest det blir buskis tyvärr. Sedan är det ju alltid fint att se Andrew McCarthy från storhetsåren, och visst är det en trevlig överdos 80-tal när man ser den såhär i efterhand. Men jag står nog ändå fast vid min 15-årsbild av den här filmen.

Inkräktaren På Tredje Våningen

Inkräktaren På Tredje Våningen
Angel of Death
1990
Bolag: Sandrews

  Gary Nicholson (Gregory Harrison) är livstidsdömd för mordet på sin fru och son. I fängelset bygger han upp en besatthet av barnboksförfattaren Laura Hendricks (Jane Seymour) och när han lyckas fly vid ett upplopp, söker han upp henne som den nya trevliga grannen Nick. De fattar tycke för varandra och Nick blir som en ny pappa för sonen Josh.
  Hans besatthet har dock inte avtagit. Han dödar grannens hund som Laura stör sig på, han ser till att hennes vardagsfiender råkar ut för olyckor och att hennes exman håller sig på avstånd. Men sakta kryper så klart sanningen fram.
  Vi kan väl börja med det positiva. Handlingen påminner till viss del om en av mina absoluta favoritfilmer, The Stepfather (1987), hur den trevliga mannen är besatt av att skapa ett familjeliv och går från trevlig till galen på en sekund. Dock påminner stämningen i den här filmen mer om typ Stepfather 3. Sedan kul att filmmusiken är gjord av Harry Manfredini, mannen bakom det helt unika och geniala scoret till de första Fredagen den 13:e-filmerna (inkl chi-chi-ha-ha-grejen). Inget fel på hans prestation här heller, men det saknas andra skruvar i den här lådan.
  Det vilar en b-filmsstämning, eller kanske snarare en tv-stämning, som förtar den mesta spänningen tyvärr. Manuset är visserligen 90-talsmysigt, men känns lite väl enkelt på nåt vis. Nästan som något jag skulle ha skrivit i tonåren. Hon hittar en lapp i hans lägenhet där han skrivit upp vilka han dödat. Typ såna grejer
  Den här filmen har så många beståndsdelar jag gillar i thriller, ändå fastnar jag inte för den direkt. Det är väl lite som att bara för att ett band låter och ser ut som Beatles så är de inte Beatles. 

Kaninmannen

Kaninmannen
Kaninmannen
1990
Bolag: Sandrews

  Länge sen jag såg nåt svenskt här. Ärligt talat så är det lite bökigt på vhs när man inte kan slänga på den där svenska textningen och måste försöka höra vad de står och mumlar om mitt i trafiken. Detta var en riktig mummelfilm dessutom, som jag faktiskt inte sett tidigare.
  Bengt Nääs (Börje Ahlstredt) är en krimreporter på tv som jobbar tätt med polisen i jakt på en våldtäktsman som överfaller tonårsflickor i Stockholm. När polisen får fram en fantombild är den förbryllande lik hans son, Hans Nääs (Leif Andree), en gymnastiklärare som vid flera fall ertappats i flickornas omklädningsrum.
  Som tittare vet vi ganska tidigt att Hans är den skyldiga så själva deckaren är rätt snabbt avklarad. Kvar blir då ett familjedrama där Bengt som försöker förtränga att det kan vara hans egen son han letar efter, en känsla han delar med Hans fru Lollo (Stina Ekblad) som också har en känsla av att mannen de pratar om på nyheterna är hennes sambo.
  Märklig känslor för den här filmen. När jag ser den stör jag mig rätt mycket. På hur den är gubbsjuk på ett sätt som inte har någon poäng för handlingen. Exempelvis scenen i omklädningsrummet som är lång, naken och inte leder någonvart.
  Men det finns något i dramat som ändå dröjer sig kvar. Den är diskbänkig på lite samma sätt som Falsk Som Vatten, på gott och ont får man säga, men i dessa dagar av serieproducerade volymdeckare så känns det ändå skönt med en riktig seg film med långa samtal som bygger karaktärer och stämning.
  Sedan så klart hjälper det ju såklart med lite birollsbingo av svenska skådespelare anno 1990 och underbara lägenhetsmiljöer anno sent 80-tal.
  Försiktigt positiv överraskning ändå.

Avlyssnaren

Avlyssnaren
Murder C.O.D.
1990
Bolag: Sandrews

  Avrundar veckan med en tv-film. Rekommenderar det! Ikväll blev det en seriemördarthriller med Patrick Duffy från 1990.
  Han spelar Steve Murtaugh, en polis som flyttat från Chicago till Portland för att få ett lugnare liv. Han flyttar också för att en seriemördare han jagat i Chicago börjat hota hans familj.
  Men mördaren verkar ha följt med flytten till Portland. Hans upplägg är lite annorlunda. Han hittar två människor i en konflikt, dödar den ena, skickar en räkning för mordet till den andra som någon slags utpressning. Sina offer hittar han via avancerade avlyssningsprylar som han placerar lite varstans för att kunna tjuvlyssna på folk. Han har även placerat en mikrofon hos Steve för att följa honom i hans jakt.
  Den här handlingen måste ha känts smått absurt och futuristisk 1990. Små små mikrofoner som på något vis sänder ljudet till mördarens hörsnäckor. Idag känns ju tekniken mer rimlig, och då jag också tycka att själva handlingen känns bättre på nåt vis. En klaustrofobisk känsla.
  Men vi får inte glömma att detta är en tv-film. En lurig pusselthriller, visst, men här finns ju ingen spänning att tala om. Snarare får känslan av en sån där eftermiddags-thriller man kunde sitta och skeda i sig kl 15 framför FilmNet, utan att ens veta vad det var för film man såg. Och vet ni, det är en underbar känsla!

Marie - En Sann Historia

Marie - En Sann Historia
Marie
1985
Bolag: Sandrews

  Marie Ragghianti (Sissy Spacek) har haft ett tufft och fattigt liv, men lyckas läsa sig till en juristexamen som ensam trebarnsmor. Sitt första jobb får hon via före detta kurskamraten Eddie (Jeff Daniels). Hon ska jobba under guvenören och ha hand om vilka fångar som ska bli tidigare frigivna och inte.
  Men hon märker snabbt att något inte stämmer. Farliga brottslingar släpps ut lättvindigt medan andra sitter länge för mindre brott. Hon får ett tips om att en av hennes chefer tar mutor och vänder sig till sina kollegor med detta. Tyvärr så råder en tystnadskultur på myndigheten där mer eller mindre alla har en del i korruptionen.
  När media för nys som saken målar staten Tennessee istället ut Marie som brottsling.
  Baserat på en sann händelse. Då kan man inte klaga så mycket på handlingen. Däremot kan man ibland ifrågasätta om historien är värd att filmatisera och det tycker jag den är. Den här typen av "kamp mot etablissemanget" blir ofta bra och klaustrofobiskt thrillerdramer, och så även här. 
  Är svag för Sissy Spacek alltså! Kanske allra mest för hennes typ av roller. Lite samma skådespelarfåra om Sally Field eller en ung Meryl Streep. Rättviseskipande kvinnor. I den här rollen kan man verkligen se Sally Field, för övrigt, men hon saknas inte. Sissy Spacek är precis så bra som filmen kräver. Det vill säga sympatisk och stark.
  Förvånar mig att jag inte sett den här tidigare. Eller har jag det?

Bombhotet

Bombhotet
Ransom
1974
Bolag: Sandrews

  Om någon händelsevis skulle ha läst mina texter här återkommande så kanske ni vet min skepsis på mot brittisk film. Skadad av kitchen sink och fine British acting tar peppen alltid ett steg tillbaka när jag ser att en film är brittisk.
  Sean Connery kan ju vara lite både och, men på 70-talet var han ju i första hand verksam i England. Läser att denna utspelar sig i Norge, lät ju lite kul. Den får en vända i spelaren.
  I Norge (eller Skandinavien som man uttrycker det i filmen) kidnappas en ambassadör av engelska terrorister, och överste Tahlvik (Connery) sätts in för att lösa situationen. När terroristerna inte får fri lejd från ambassaden kapar de istället ett brittiskt passagerarplan som ska sprängas om man inte får som man vill.
  Låter basic men är faktiskt ganska spännande. Det är absolut ett plus att filmen utspelar sig i Norge, visserligen mest på en flygplats men också ett par tjusiga flygscener bland fjäll och fjordar. Gott om shot-on-location-raffel överlag, vilket piggar upp i dessa CGI-dagar. Kanske kunde man lagt lite av den energin på att hitta i alla fall ett par norska (eller "skandinaviska") skådespelare också. Nu blir det smått skrattretande när det ena norska namnet efter det andra pratar Queen's English.
  Överraskande bra!

Dreamscape

Dreamscape
Dreamscape
1984
Bolag: Sandrews

  Drömmar och hallucinationer på film. Doesn't get to me! Tycker det är så tråkigt. Gäspar mig genom drömscenerna i Elm Street. Den inställningen har gjort att den här blivit stående i hyllan i många år. Gav den en chans ikväll.
  Alex (Dennis Quaid) kallas till ett forskningsprojekt där man utreder om mardrömmar skulle kunna botas genom att en försöksperson "kopplas in" i drömmen för att uppleva den ihop. Låter kanske inte så farligt, men det är mycket hyschande kring projektet och när Alex tackar ja, så blir han ständigt övervakad och förföljd.
  Efter ett tag står det klart att använder projektet på felaktiga grunder, man kopplar in mördare för att se om det går att döda en person i drömmen som sedan dör i verkligheten. Det går och samtidigt visar det sig att USA:s president lider av mardrömmar och tas in på kliniken.
  En Terror på Elm Street med politisk agenda kanske man skulle kunna säga, men det här filmen kom faktiskt några månader före. Huruvida de kan ha inspirerat varandra vet jag inte, men jag är i ungefär lika ointresserad av drömsekvenserna här som i Elm Street.
  Däremot finns här ett thriller-element som jag tycker mer om. En "ingenstans att ta vägen"-thriller slinker alltid ner, och det är ju ungefär dit filmen drar när Alex börjar forska i klinikens planer och syften.