Gummi-Tarzan

Gummi-Tarzan
Gummi-Tarzan
1981
Bolag: VCM

  Ole-Lund Kirkegaards bok "Gummi-Tarzan" var en storfavorit när jag var ung. I min generation, kan jag tänka mig. En av få böcker som de flesta killar läst i min klass i alla fall. 
  Att det fanns en filmatisering kom till mig först i vuxen ålder. Det är ju nåt med Ole-Lunds sätt att skriva som gör att man funderar på om det är så bra att göra film på ändå. Jag menar att mycket av det roliga sitter i sättet han uttrycker sig på, snarare än handlingen.
  Men vi ger denna en chans.
  Ivan Olsen är ett inte bra på nånting. Han är inte stark, han är inte bra i skolan och han får inga vänner. Hemma blir i det närmaste hånad för detta av sin pappa, och mamma är visserligen snäll men tar nog inte hans problem på allvar riktigt.
  En dag druttar han i vattnet nere i hamnen och räddas av hamnarbetaren Ole som tar sig tid att prata med honom. Han säger att alla är bra på nåt, man ska bara hitta det. Ivan blir fäst vid Ole som är snäll och tar honom på allvar, visar honom hur man kör stora maskiner nere i hamnen. En dag berättar han om en gammal container som står i hamnen som har varit runt i hela världen, och när man går in i den kan märkliga saker hända. Ivan kommer ut därifrån som en motsats av sig själv. Stark, snabb och duktig.
  Jag såg Kay Pollacks "Elvis Elvis" för ett tag sedan, och detta är lite samma typ av film. En ung pojke i jakt på någon som ser honom. Men där den filmen geggade ner sig i socialrealism så är Gummi-Tarzan betydligt barnsligare, men den har ändå mycket mer allvar än vad jag minns att boken hade. En mysig liten barnfilm som varken är djuplodande eller överdrivet rolig, men den har en fin värme.