Amityvilles Förbannelse

Amityvilles Förbannelse
The Amityville Curse
1990
Bolag: VCM

  Amityville-filmerna alltså. Var det ens en franchise eller kunde man göra dem lite hur man ville? Känns lite så. Här har vi en från 1990 som har fått 3.1 på IMDB. Direct-to-video.
  Ett par köper ett förfallet äldre hus som man får oväntat billigt i den lilla byn Amityville. Man bjuder med sig några vänner att tillbringa några höstdagar i huset för att renovera tillsammans.
  Men, så klart, det här huset har varit med om saker som sitter kvar i väggarna. Och detta visar sig på i princip alla sätt saker kan visa sig i en skräckfilm tror jag.
  När jag var i tonåren gjorde jag några egna skräckfilmer med videokamera ihop med kompisar. Didn't we all. Då var det inga problem att komma på coola och grymma mordscener direkt. Svårare att komma på vad man skulle prata om mellan mordscenerna. Så vi struntade väl mer eller mindre i det.
  Lite samma upplägg här. Ett antal skräckscener uppradade, mer som en clip show än en film egentligen. Det är katter som hoppar fram, tavlor som flyttar på sig, mardrömmar, illusioner, skumma tanter, konstiga sår som det krälar maskar ur, andra sår som läker mystiskt, en hund med lysande ögon, spindlar, råttor. Vad du än tycker är läskigt så finns stor chans att hitta det här.
  Det som saknas är ju kontexten. Vilka är de här personerna som går ner med ficklampan i källaren? Ingen aning. Men läskigt verkar det vara.

Vittnet i Mörkret

Vittnet i Mörkret
Night Visitor
1989
Bolag: VCM

  Billy är en highschoolkille som är känd för att snacka skit. På ett charmigt sätt. När han först börjar prata om att nya grannen (spelad av Shannon Tweed, Gene Simmons fru) är prostituerad är det ingen som tror honom. I ett försök att bevisa smyger han över till henne på natten för att ta bilder, men möts då istället av synen att hon blir mördad av en man i djävulsmask. Under tumult slits masken av och Billy ser att mördaren är hans pennalistiske historielärare, Mr Willard.
  Men varken polis eller omgivning tror på att den ordentliga läraren skulle ha gjort nåt sånt, så istället börjat Billy ihop med klasskompisen Kelly leta bevis.
  Omslaget vill ju gärna berätta att detta skulle vara en spännande seriemördarthriller, och skulle man se den här filmen med det i åtanke är den ju verkligen usel. Noll spänning, noll djup. Men om man istället väljer att se den som en highschoolfilm med lite twist, som "Fright Night" typ, så är den rätt charmig ändå. Den är verkligen sent 80-tal ut i fingerspetsarna, och ser man den som en lättsam thrillerkomedi så får ju även de smått skrattretande ritualscenerna ett värde.
  Huvudrollsinnehavaren Elliott Gould då? Jo, han lunkar in i filmen när det är ungefär en halvtimme kvar, har mindre än fem scener. Fast det är klart, i video-80-talet var han ett namn som borgade för kvalitet.
  Trots att filmen ibland går över och blir en skräckkomedi (som nog är en av mina botten-fem-filmgenrer) så tycker jag ändå highschoolcharmen räddar upplevelsen i det stora hela.

Gummi-Tarzan

Gummi-Tarzan
Gummi-Tarzan
1981
Bolag: VCM

  Ole-Lund Kirkegaards bok "Gummi-Tarzan" var en storfavorit när jag var ung. I min generation, kan jag tänka mig. En av få böcker som de flesta killar läst i min klass i alla fall. 
  Att det fanns en filmatisering kom till mig först i vuxen ålder. Det är ju nåt med Ole-Lunds sätt att skriva som gör att man funderar på om det är så bra att göra film på ändå. Jag menar att mycket av det roliga sitter i sättet han uttrycker sig på, snarare än handlingen.
  Men vi ger denna en chans.
  Ivan Olsen är ett inte bra på nånting. Han är inte stark, han är inte bra i skolan och han får inga vänner. Hemma blir i det närmaste hånad för detta av sin pappa, och mamma är visserligen snäll men tar nog inte hans problem på allvar riktigt.
  En dag druttar han i vattnet nere i hamnen och räddas av hamnarbetaren Ole som tar sig tid att prata med honom. Han säger att alla är bra på nåt, man ska bara hitta det. Ivan blir fäst vid Ole som är snäll och tar honom på allvar, visar honom hur man kör stora maskiner nere i hamnen. En dag berättar han om en gammal container som står i hamnen som har varit runt i hela världen, och när man går in i den kan märkliga saker hända. Ivan kommer ut därifrån som en motsats av sig själv. Stark, snabb och duktig.
  Jag såg Kay Pollacks "Elvis Elvis" för ett tag sedan, och detta är lite samma typ av film. En ung pojke i jakt på någon som ser honom. Men där den filmen geggade ner sig i socialrealism så är Gummi-Tarzan betydligt barnsligare, men den har ändå mycket mer allvar än vad jag minns att boken hade. En mysig liten barnfilm som varken är djuplodande eller överdrivet rolig, men den har en fin värme.

Night Game

Night Game
Night Game
1989
Bolag: VCM

  En seriemördare dödar unga kvinnor längs en strandpromenad på nöjesön Galveston i Texas. Polisen Mike Seaver (Roy Scheider) sätts på att hitta mördaren och försöker lägga ett pussel av hur kvinnorna hade koppling till varandra, lappar som lämnas vid mordplatser och andra thrillerklassiker.
  Ja, ha inga förhoppningar om att bli överraskade. Här finns ingen slutknorr, tänkvärd vändning eller annat som förbryllar. Det är inte heller direkt någon whodunit, eftersom man får se mördaren vid flera av morden så vändningen att det skulle till exempel kunna vara någon av poliserna (inte helt ovanlig thriller-twist) är inte heller med på kartan. Mike Seaver leter efter en galen mördare. Och hittar honom. Till 80-tals-saxofoner.
  Fast med dessa ingångsvärden så gillar jag ändå filmen. Det är habilt videomys, aldrig direkt tråkigt förutom att jag väl suckar nån gång inför hela noir-grejen. Svårmodig polis. Stentuff men känslig. 
  En del rätt spännande mordscener drar ändå upp betyget en aning.

Nyckelvittnet

Nyckelvittnet
A Stoning in Fulham County
1988
Bolag: VCM

  I småstaden Fulham roar sig några unga killar med terrorisera Amish-folk genom att åka förbi deras droskor och kasta sten. En av stenarna träffar en niomånaders bebis som skadas och dör. Men när åklagaren Jim Sandler (Ken Olin) ska ställa ungdomarna inför rätta så vill inte Amish-familjen samarbeta. De tror inte på lagar, straff och fängelse och säger att Gud kommer ge ungdomarna ett straff.
  Men Sandler ger sig inte. Nyinflyttad till Fulham från Chicago gör han sig dessutom ovän med stans befolkning som tycker att deras fina pojkar minsann inte ska sitta i fängelse. Kvar finns bara hans egen övertygelse om att rättvisa måste skipas. En ung (eller tja, 25-årig) Brad Pitt som spelar en av tonåringarna.
  Jag blir inte riktigt klok på om detta är en sann historia eller inte, det står aldrig i klartext men ibland kommer små faktarutor som annars vore lite konstiga. Videobolaget försöker få det till en thriller men några såna element finns inte här. Mer ett kriminaldrama där olika moraliska kompasser ställs mot varandra, och det är i alla fall tillräckligt engagerande för att 95 minuter ska gå utan att man tittar på klockan.
  Pappan till barnet spelas förresten av Ron Perlman, annars mest känd för att spela resliga monster som Hellboy och Odjuret i gamla 80-talsversionen av Skönheten och Odjuret. Jag kan tycka han är bra castad här. En storvuxen, bastant man som lever i någon slags maximal fromhet till religionen. Karaktären har nåt.

Hämnden Som Gåva

Hämnden Som Gåva
Offerings
1989
Bolag: VCM

  Det blev en liten slasher på fredagskvällen. Har aldrig trott att detta skulle vara en slasher, faktiskt. Varken svenska titeln Hämnden som Gåva eller originalet Offerings leder väl en i den riktningen kanske. Men detta är en tvättäkta slasher av den kanske mest urtypiska och fantasilösa sorten.
  En stum pojke, John, blir trakasserad och mobbad som ung. Vid ett tillfälle lurar mobbarna honom att gå balansgång kring en djup brunn och puttar ner honom. John överlever men hamnar på mentalsjukhus.
  Tio år senare rymmer han plötsligt för att söka upp sina plågoandar och döda dem en efter en, givetvis på olika fantasifulla sätt, och sedan skicka en gåva till nästa som står på tur. I något fall en pizza med människokött, i ett annat fall en avskuren näsa.
  Så ja, en blandning av Prom Night, My Bloody Valentine och Halloween kan man säga. Från Halloween har man oblygt lånat John Carpenters temamelodi dessutom. Till en början känns filmen nästan osebart dålig. Dålig bild, dåligt ljud och överspel a la Nore Norold. Sen kommer man väl i slasher mood och så gör det inte så mycket egentligen. Men jag tycker inte att den här "billiga" känslan bidrar positivt som den gör i t ex Motorsågsmassakern eller Sleepaway Camp. Men den är också gjord i en annan tid. 1989, långt från närmaste 16 mm kamera och med den där direct-to-video-känslan som jag nog aldrig kommer känna varma känslor för.
  Inte usel, ändå. Men skulle ju hellre se om Prom Night än denna.

Djävulsön

Djävulsön
American Gothic

1987
Bolag: VCM

  En slasher jag inte sett på många år. Minns bara en enda scen egentligen. Kan vara värt en andra vända.
  Ett samling unga vuxna beger sig i väg med ett flygplan till en paradisö för en weekend. Halvvägs får de fel på motorn och hamnar istället på en isolerad ö där de tvingas söka hjälp. Enda hjälpen på ön är en inavlad och djupt religiös familj, som vid allra första anblick kan verka trevliga, men så är det naturligtvis inte.
  Det äldre parets tre vuxna barn är isolerat uppfostrade på ön och både klär sig och beter sig som barn. En efter en faller besökarna offer för barnens "lekar".
  En slasher är ju en slasher. Man får inte vara för kritisk. Bortsett att filmen i princip aldrig är spännande, så tycker jag ändå den bjuder på vad man vill ha av den här typen av filmer. Det är naiva "ungdomar" som busar och löjlar sig. För detta ska man naturligtvis straffas enligt den strikta familjen.
  En sak jag verkligen gillar, och som sticker ut, är att typ hela filmen utspelar sig i dagsljus. Så väl mordscener som annan spänning. Visst, det blir ju inte riktigt samma typ av stämning som nattscener i en skog, men det för med sig fördelen att man faktiskt ser vad som händer. Lite bortom det vanliga "T.J, is that you?". Det får också effekten att filmen blir oberäknelig, när man vet att dumma saker kan hända även när det är ljust ute.
  Hela känslan av filmen är ändå lite Video Nasty så att säga. Nu vet jag inte hur klippt den här filmen är (och bryr mig inte direkt) men det är ju inte mycket våld och blod man får se. Hade man skruvat på kranen lite mer så kanske den här filmen hade haft ett större kultrykte idag. Den skeva och olustiga stämningen finns här, trots allt.

Eldmärkt

Eldmärkt

Spontaneous Combustion
1989
Bolag: VCM

  På 50-talet är ett ungt par med i ett experiment kring kärnkraft som gör att båda dör när de plötsligt självantänder i sängen. De har då precis fått en bebis som omhändertas av företaget som bedriver testerna. 

  30 år senare lever Sam (Brad Dourif) ett komplicerat liv, med ständiga psykiska och fysiska problem. Dessutom dör folk i hans närhet i mystiska bränder som startat till synes utan anledningen.
  Sakta börjar han inse sina föräldrars öde och att han själv fortfarande är under full kontroll av det här företaget.
  Denna såg jag när den kom, och minns den ändå som rätt bra. Lite klaustrofobisk. Idag känns den betydligt mer som vilken b-thriller som helst. Inte usel, men sannolikt inget jag kommer se igen.
  Pyrotekniken såg sannolikt bättre ut 1989. 

Iced

Iced
Iced
1989
Bolag: VCM

  Ett gäng ungdomar festar och åker skidor, men ett svartsjukedrama utspelar sig och den dumpade killen åker i vredesmod ut i backen mitt i natten och dör i en olycka.
  Några år senare samlas gänget igen. De har blivit inbjudna att tillbringa helgen i en lyxig fjällstuga och tar chansen att ses igen och prata om gamla tider. Men någon finns där ute bland skidbackarna och tar livet av dem en efter en.
  Jag kan ha berättat det tidigare, men när jag fick i gymnasiet gjorde jag en slasher med videokamera ihop med några kompisar. Vi hade klart för oss hur alla morden skulle se ut långt innan vi hade en handling. Har lite känsla av att tågordningen var densamma här.
  Tycker dock inte man lyckas speciellt väl på den fronten. Mordscenerna är totalt ospännande och i de fallet de är kreativa så undrar man lite hur de tänkte. Gömma sig i en snögubbe?
  Oh well, slashers mår oftast bra av att vara lite B. Det kan ge en nästan dokumentär känsla när snyggingarna inte är så snygga och dialogen inte flyter riktigt. Här får jag det som jag vill, men det är liksom B på fel sätt. Jag tror egentligen inte att skådespelarna här är sämre än medel i de här sammanhangen, men det är något med det sena 90-talets direct-to-video-känsla som är nästan omöjligt att få kemi med. Dassig, blek bild och taffligt syntsoundtrack som mer låter som nån som råkat sätta armbågen på keyboarden än något som är komponerat. Trodde aldrig jag skulle ha en åsikt om ljussättningen i en film, men ja, den är dålig också. 
  Jag säger inte att den här filmen hade varit ett mästerverk på krispig 16 mm 1981 direkt, men jag hade åtminstone haft en rimlig chans att få en känsla för den.

Fruktans Boning

Fruktans Boning
Stillwatch
1987
Bolag: VCM

  Patricia Traymore (Lynda Carter) är en väl ansedd journalist som lockas till Washington för att göra en dokumentär om presidentkandidaten Abigail Winslow (Angie Dickinson). Hon får bo i ett hus där en man dödade sin fru och skadade sin dotter för många år sedan. Ganska snart får vi reda på att Patricia är den lilla flickan som överlever, och parallellt med journalistjobbet så kommer minnena tillbaka över vad som hände den där natten när hon var barn.
  Samtidigt så är det någon som smyger omkring i faggorna och försöker få henne att hoppa av jobbet med Abigail. Hänger allt ihop kanske? Ja, det gör det så klart. Det är inte genialt men i alla en lite lurig plot som är värd sina 80 minuter tv-film i alla fall.
  Det jag gillar så mycket med tv-filmer är att de ofta är välskrivna, och den biten får jag här. Det som dock förtar all form av spänning i just den här filmen är tyvärr också tv-filmskänslan.
  Who am I to judge, men Lynda Carter har ett väldigt tv-filmigt utseende. Det ligger henne till last på ungefär samma sätt som när en komiker ska spela en allvarlig roll. Det kan liksom vara hur bra som helst men man kan inte tänka bort det man redan ser, och den ganska snygga thrillergåtan blir tyvärr mindre spännande i den här Santa Barbara-kostymen.

Förbannelsen

Förbannelsen
The Curse
1987
Bolag: VCM

  Den här filmen är väl mest känd bland svenska hyrfilmsnostalgiker för att boxen såg ut som en kista. Jag hade länge det berömda kistomslaget i min samling men valde att byta mot den vanliga utgåvan, eftersom jag störde mig på att den andra stack ut i hyllan. Sån e man.
  Filmen då? Minns den som helt ok, men inget man blev jätteupphetsad av eller har velat se igen. Men plötsligt händer det.
  På den fattiga landsbygden i Tennesse slår en meteorit ner. Snart börjar byborna känna att vattnet smakar illa och därefter börjar konstiga saker hända. Hönsen attackerar, hästar löper anok och skörden fylls av illaluktande maskar.
  Så långt gillar jag verkligen den här filmen. Här finns en Stephen Kingsk glesbygdstämning men samtidigt lite italiensk känsla i överdrivna specialeffekter och sakral spänningsmusik. Det är ju en italiensk-amerikansk film så kanske inte så konstigt.
  Men sedan när filmen tappar det så tappar jag filmen. Det blir som ett fyrverkeri i skräckfilm på nåt vis. Det är demoner, insekter, blod och sci-fi i en rätt intetsägande röra. Men framför allt så är den fina stämningen från början av filmen som bortblåst när man lägger allt fokus på äckel och effekter.
  

The Banker

The Banker
The Banker
1989
Bolag: VCM

  Märkligt med filmer som bara har nåt. De absolut svåraste att skriva något vettigt om. Den här handlingen har man ju suttit och hackat i sig några gånger.
  En brutal mördare dödar eskortflickor i Los Angeles och lämnar spår efter sig i form av en uråldrig sydamerikansk symbol. En tuff men trött polis blir besatt av att lösa fallet, det blir även den tv-kvinna som rapporterar om fallet i nyheterna. Dessa två har dessutom haft ett förhållande tidigare.
  Mördaren är den förmögna finansmannen Spaulding Osbourne som varvar sitt lyxliv med att ritualmörda unga tjejer på nätterna.
  Man gäspar ju bara man läser den där summeringen. Men så kommer då det där, att filmen ändå har nåt. Som jag dessutom retlig nog inte kan sätta fingret på. Jag bryr mig inte nämnvärt om någon av karaktärerna, foto och regi är väl av klassiskt brukssnitt 1989.
  Ändå sitter jag och sträckkollar utan att klaga. Kanske är det den luriga känslan av "nåt man kunde ha hyrt förr" som spökar men jag tror det är något annat. Lite som Maniac Cop. En skolboksthriller som har något, svårdefinierat extra som gör den bra.
  Ett mysigt gäng birollsansikten i rollistan i alla fall. Slitvargen Robert Forster (inte han i Go-Betweens utan en b-Cliff Robertson), Jeff Conaway (en b-Willem Dafoe) och Duncan Regehr (för mig mest känd som Zorro i Disneydags) i rollen som den mordiske bankiren.
  Som sagt, klyschorna staplar på varandra, men det finns ändå nåt lite extra som gör att jag verkligen gillade den här filmen. Som en blandning av Maniac Cop och American Psycho.

Stepfather II

Stepfather II
Stepfather II

1989

Bolag: VCM

  Den här har jag ju sett. Så klart! Få filmer gavs så många chanser att se som Stepfather II i början av 90-talet. Hyrfilmen fanns i alla billiga videobutiker och sen kom det nån köpfilmsvariant i pappomslag som alltid fanns för några tior på typ Galna Gunnar. Plus att jag har för mig att den kom som gratis premie i nåt sånt där litet kuponghäfte som man fick i brevlådan förr i tiden.

  Själv hade jag hyrfilmen kopierad, så jag såg säkert den flera gånger till och med. Minns inte dock inte mer än nån enstaka scen, och fick nån märklig nostalgisk lust att se den när den stod där i hyllan ikväll.

  Första Stepfather använder jag ofta som måttstock för thriller i den här bloggen. Kanske inte så mycket för dess excellens utan mer för att den har en stämning som är ultimat i min smakskala. Del två tar vid exakt där ettan slutar (den innehåller till och med scener från ettan) och man har ju fått Terry O'Quinn att reprisera sin huvudroll, så jag tycker nog man får klassa den som en A-uppföljare ändå.

  Någon direkt vidareutveckling av historien är det väl inte dock. Snarare en ny ifyllning av samma formulär som ettan. Styvpappan fortsätter sin jakt på den perfekta familjen. Den här gången låtsas han vara psykolog och nästlar sig in hos en frånskild kvinna som är en av hans patienter. När romansen startar och hennes vänner anar oråd börjar de så klart försvinna en efter en.

  En uppföljare i sann 80-talsanda, får man säga. Ungefär som att det är svårt att minnas om ett visst mord är med i Fredagen den 13:e Del 3 eller 5 så är det nästan omöjligt att särskilja Stepfather 1 och 2 om man inte sett dem nyligen.

  Det som dock skiljer är den där stämningen som ettan har. Doften av murrig höst och känslan av att de inte riktigt visste vilken bra film de gjorde. En naiv känsla som väl är omöjlig att få in i en tvåa. Lite som om den där andra Jakob Hellman-skivan plötsligt skulle komma och låta typ likadant.

Witchboard

Witchboard
Witchboard
1986
Bolag: VCM

  Den här har man ju så klart sett en gång i tiden. Hårdlanserad av VCM och en sån där film som nästan alltid fanns på rysarehyllan i videobutikerna. Men allt jag minns av den är en skäggig gammal man som man tyckte var läskig. Hög tid att uppdatera.
  Själva handlingen är rätt standard. En Ouija-bräda åker fram på en fest och plötsligt börjar oförklarliga olyckor inträffa kring paret som hade festen. Det visar sig att den andliga kontakten med pojken David, som dog i en olycka när han var 10 år, i själva verket är kontakt med någon betydligt farligare.
  Jag brukar ju ibland orera om att b-filmen, i synnerhet skräck, tappade mycket av sin känsla mot slutet av 80-talet när man övergav riktig film för det mycket billigare videoformatet. Jag tror inte den här filmen är videofilmad, men det känns på nåt vis som början till slutet vad det gäller den utvecklingen. Direct-to-video-känslan som tyvärr inte alls kan mäta sig med sunkiga b-filmer på 16 mm.
  Men hey, det är 1986! Så mycket att glädjas åt. Ljuvliga tidsmarkörer som att filmens medium är som en goth-sidekick ur en John Hughes-film, eller att man har en vattensäng som om det vore det mest naturliga i världen. Eller att filmen av slutas med urtypisk soundtrack-AOR av bandet Steel Breeze.
  Bara dessa enkla små glädjeämnen gör att man glömmer känslan av att se en Santa Barbara-version av The Changeling.

Something About Love

Something About Love
Something About Love
1988
Bolag: VCM

  Jag har vid ett tidigare tillfälle redogjort för förvillelsen mellan indiefilm (eller b-film om ni så vill) och kanadensisk film. Här är ett lysande exempel på den gråzonen.
  Här kan man bocka av de flesta indikatorer på en indiefilm anno 2013. Vi kan väl börja med handlingen. Wally (Stefan Wodoslawsky) är en medelålders man som gör karriär i tv-branschen i Los Angeles, men som återvänder till sin barndoms industristad i östra Kanada när syskonen hör av sig och berättar att hans pappa är sjuk. Ni vet vart detta är på väg. Det ytliga storstadslivet möter det jordnära lantliga. Minnen kommer tillbaka. De töntiga barndomsvänner som blivit kvar i byn visar sig vara fina människor jämfört med de nya han lärt känna i karriären.
  Den kanske allra mest typiska indiemarkören är när kompisarna dansar loss till en töntig 60-talshit (The Exciters "Tell Him", som ju dessutom har filmens titel i sin första textrad) på puben. Att jämföra med dagens indiefilmer som inte sällan har ett liknande upplägg med någon gammal 80-talslåt.
  Hur som helst - indiegeneriskt eller ej - så är väl detta ganska lättsmält men också rätt tråkigt. Jag är nog ganska svag för filmtypen egentligen. Förhållandet mellan barn och åldrande föräldrar, stad vs landsbygd. Men jag har lite svårt att ta in detta. Ingen karaktär känns speciellt intressant eller sympatisk, och inte ens 80-talskänslan infinner sig.

Half Moon Street

Half Moon Street
Half Moon Street
1986
Bolag: VCM

  Att en film var baserad på en bok var typ det bästa som kunde hända videobolag som VCM och Jaguar Films. Det skrapade bort den allra sunkigaste direkt-till-video-känslan, och även om det i många fall ändå var TV-filmer så kom bokfilmerna ofta med en lite tyngre kampanj. Mitt främsta minne av Half Moon Street från när det begav sig var att VCM marknadsförde den lite extra som en film faktiskt gick på bio, och just faktumet att den var baserad på en bok. Sedan var den väl en av de första videofilmerna där man försökte lansera en thriller som "erotisk", vad jag kan minnas. Dock spillde det inte över på omslaget direkt.
  Trots de triggade förväntningarna och reklamkampanjen såg man sällan den här filmen i butikerna. När jag sprang på den på loppis för några år sedan hade jag helt glömt bort att den existerade.
  Lauren (Sigourney Weaver) spelar en doktorand som har en lågavlönad skrivbordstjänst trots sitt goda renommé och börjar extraknäcka som eskortflicka till diverse högavlönade ministrar och annat. Där träffar hon politikern Sam Bulbeck (Michael Caine) som medlar i Israel-Palenstina-frågor. De inleder en affär samtidigt som hon fortsätter som eskortflicka, och hela filmen är en sån där "vem kan man lita på"-film. Det behöver ju inte vara så dumt som söndagsunderhållning, fast då vill jag nog ha det antingen mer raffinerat eller sunkigare än så här.
  Det är nämligen precis i gränslandet mellan bra och dåligt. Dialogen är sådär tråkigt rapp men meningslös som när James Bond pratar med kvinnor. Överhuvudtaget är detta lite som en Bond-film utan allt raffel. Här finns opålitliga araber, förförerskor, maktmiljöer och så vidare.
  Förresten, spoiler alert nu men: den erotiska delen av thrillern består i princip av att Sigourney Weaver duschar oproportionerligt mycket och länge.
  Nu börjar man bli sugen på lite thrillerkomedier igen, helt klart.