Djävulens Öga

Djävulens Öga
Mr. Frost
1989
Bolag: Nordic

  I ett välbärgat område bor Mr Frost (Jeff Goldblum). En till synes ensam men vänlig och välklädd medelålders man. Utan omsvep erkänner han plötsligt för polisen Dettweiler (Alan Bates) att han dödat och begravt 25 personer i sin trädgård. Han spärras in och från den dagen säger han inte ett ord till någon på många år.
  Förrän han förflyttas till ett mentalsjukhus någonstans i Europa och plötsligt öppnar sig för psykiatrikern Sandra Day (Kathy Bates). Frågorna är många och obesvarade om Mr Frost. Ingen vet var han kommer ifrån till exempel.
  Så långt gillar jag verkligen den här filmen. Mysteriet kring hans person är utan tvekan det mest intressanta i den här filmen. Tyvärr (i alla fall i min bok) smyger det sig fram att Mr Frost är nån form av version av djävulen. Han påverkar bara genom sin närvaro andra patienter att begå mord och självmord, och då tappar filmen mystiken och blir mest ännu en djävulens-son-rysare som jag varken tycker är speciellt otäck eller spännande. Jag hade personligen tyckt det var mer spännande och intressant om man hade grävt fram en historia om vem han är istället för det här lite mer svepande djävulsspåret.
  Men det är i alla fall en tjusig film. Klass på skådisar och regi. Kanske lite mycket av det där neon-blåa som var så populärt 1989 (se omslaget). Musiken är gjord av Steve Levine, mest känd som postdisco-producent för bland annat Culture Club. Udda val. 

Barnförbjudet

Barnförbjudet
The Last Child
1971
Bolag: Scand Video

  Alltid kul med gamla filmer om framtiden där framtiden är uppnådd och passerad. I detta fall med råge. I den här filmen från 1971 befinner vi oss i den svindlande framtiden 1994. Då har alla fortfarande kläder, frisyrer och bilar från 70-talet, men världen är på väg att kollapsa på grund av överbefolkning.
  I USA har man tagit krafttag mot detta och infört en regel om att alla får ha max ett barn, och bevakar detta genom myndigheten Befolkningskontrollen.
  Allen och Karen (Michael Cole och Janet Margolin) hade ett barn som dog som spädbarn. Det räknas ändå som ett barn enligt den nya lagen. Nu väntar man sitt andra barn, vilket myndigheterna kommer på och fångar in Karen för att framkalla ett missfall.
  Men de lyckas fly New York för att ta sig till Kanada. som inte har samma lagar, med polisen hack i häl. På ett tåg hamnar de bredvid senatorn Quincy George (Van Heflin) som lovar det unga paret att göra allt han kan för hjälpa dem. Han står nämligen på deras sida och tycker lagarna är barbariska.
  Ja, man har inte lagt någon större energi på att skildra framtiden rent visuellt. Ingen futuristisk teknik, inga visioner om hur världen skulle kunna se ut 1994. Förutom då den här lagen, och några andra smågrejer. Men jag tycker inte det gör någonting alls, för istället har man en välskriven historia. Man kanske inte sitter på nålar, men är ändå nyfiken på vart det ska ta vägen.
  Men framför allt så fick jag träffa en skådespelare jag inte kände till som jag verkligen vill se mer av, Van Heflin. Han spelar senatorn och gör det otroligt bra. Intressant karaktär också, men det händer verkligen något med hela filmen när Van Heflin kommer in i bild. Han trollbinder.
  Klart sevärd.

På Fri Fot

På Fri Fot
Three For the Road
1987
Bolag: Jaguar Films

  En ungdomlig road movie i 80-talsskrud. Det hör väl varma sommardagar till? Detta är dessutom den enda 80-talsfilmen i Kerri Greens ganska skrala filmografi som jag aldrig sett.
  Hon spelar Robin, en bångstyrig dotter till en senator som ska skickas på ungdomsvård på grund av sitt beteende. Han ber den unga strebern Paul (Charlie Sheen) att köra henne dit, och som tack ska han hjälpa honom med karriären när han kommer tillbaka. Med på resan följer också Pauls rumskamrat T.S (Alan Ruck) som mest av allt bara vill hitta en tjej med bra litteratursmak.
  Resan går snett direkt. Robin rymmer, bilar går sönder, man hamnar i händerna på skumma rånare, man råkar få en Porsche och annat som normalvis händer i den här typen av filmer.
  Jag var förberedd på en rätt dålig film. Läst lite recensioner, sett varningar. Men med de ingångsvärdena blir jag ändå positivt överraskad. Visst, det är ju inget djuplodande drama direkt, men som lättviktig ungdomsaction så tycker jag ändå den håller bra fart, är lite charmig och lagom rolig. 
  Jag blir också glad av att den faktiskt ibland tonar ner sig och får en allvarligare vid några tillfällen. Just växlingen mellan fartfyllt och coming-of-age ger lite John Hughes-vibbar tycker jag. Fast ja, kanske inte riktigt i samma division.
  Men ändå en glad överraskning.

Dödens Tivoli

Dödens Tivoli
Slayground
1983
Bolag: Sandrews

  Stone (Peter Coyote) är en simpel tjuv någonstans i amerikansk avfolkningsbygd. Vid ett rån anlitas den unga och impulsiva Lonzini (Ned Eisenberg från The Burning) och rånet slutar i tragedi när flyktbilen krockar och en 8-årig flicka dör på väg hem från skridskoträningen.
  De skyldiga blir aldrig dömda, men däremot är det någon som dödar dem en efter en. Stone inser att han står näst på tur och flyr till England där han känner småskurken Terry Abbatt (Mel Smith). Terry äger idag ett nedgånget tivoli och snart visar det sig att mördaren har följt med Stone till England.
  Jag gillar verkligen storyn. En hämnd-slasher i tivolimiljö. Låter ju helt fantastiskt. Tyvärr landar väl filmen inte riktigt där. Så länge sen håller sig i USA tycker jag ändå den är ganska bra. Det är något med en mystisk hämndmördare i de där kalla, deppiga landsortshålorna.
  Men så fort den flyttar till England är det som att den tappar hela vengeance-grejen och istället blir mer en gangsterfilm där själva grundstoryn blandas ut med diverse skurktrubbel och annat som försiggår kring Terry och hans tivoli.
  Kul att se Mel Smith i en större roll utanför "Inte Aktuellt", även om hans karaktär här är av typen han brukar få spela. Bufflig engelsk tjockis. Jag skiner också upp lite när jag ser att filmmusiken är skriven av Colin Towns som har skrivit ett av mina absoluta favoritsoundtrack, det till "The Haunting of Julia" med Mia Fallow från 1978. Tyvärr är soundtracket inget som sticker ut i den här filmen, men till sluttexterna kommer i alla fall lite stämningsfullt pianoklink som påminner mig om det igen.
  Inte ofta jag vill se en remake men den här historien (av Donald Westlake som skrev The Stepfather) tål att göras ett nytt försök på. Då får de gärna minska mängden kitchen sink och brittiska cockney-gangsters.

Timebusters

Timebusters
My Science Project
1985
Bolag: Walt Disney Home Video

  Givetvis har jag en hylla för tidsresefilmer. Där står den här filmen sedan många många år. "Se den inte, den är skitdålig" sa en pålitlig kompis för typ 40 år sedan. Så det har jag inte gjort. Förrän ikväll.
  Michael (John Stockwell) är en slackig ungdom som riskerar att bli utan slutbetyg om han inte kommer på något "science project" att imponera med. När flickvännen gör slut tar han chansen att bjuda ut nördflickan Ellie (Danielle von Zerneck) med baktanken att hon kanske skulle kunna hjälpa honom med det här projektet.
  På dejten hamnar de på en gammal skrot där ett mystiskt rymdskepp en gång grävts ner av NASA. Utan att veta vad man hittat tar man med sig en liten låda till skolan för att undersöka.
  Dennis Hopper spelar förresten läraren som Michael ska imponera på. När jag såg hans namn i förtexterna förväntade jag mig att se honom i en spegel nånstans, men här har han en oväntat stol roll ändå. Skulle inte säga att han spelar bättre än nån annan, men han kunde ju på nåt vis även vara dålig på ett förtjänstfullt sätt.
  Filmen beskrivs på framsidan som en blandning mellan Tillbaka till Framtiden och Ghostbusters, och det kan man väl inte förneka rent faktamässigt. Men det är ju mer som en hel tallrik Nördarna eller Porky's med lite krydda av de andra filmerna. Kanske hade man kunnat ha rimligare förväntningar.
  Men inte ens som simpel highschoolfilm med nördar, jocks, pranks och så vidare så tycker jag att filmen spelar i högsta ligan. Mer isåfall i samma liga som tuttkomedier, fast utan tuttar då som tur är.

De Förtrollade

De Förtrollade
The Enchanted
1984
Bolag: Vestron

  Royce (Will Sennett) kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter när han köper en gammal gård för att rusta upp långt ut i Floridas vildmarker. Påpassligt dyker en trevlig familj upp och erbjuder sig att hjälpa till, vad det verkar utan några större anspråk på ersättning. Grannen och familjevännen Booker (Julius Harris) ger en korthuggen varning om att "bli inte för förtjust" i den här familjen.
  Men det blir Royce. I synnerhet i dottern Twyla (Casey Blanton) som han inleder en romans med. En spirituell tjej får han snabbt erfara. Hon målar mystiska målningar på väggarna i hans hus, och verkar väldigt rädd för katter.
  Passande titel på den här filmen ändå. Rysare har man kategoriserat den som, och ja, det är ju verkligen ingen skräckfilm i alla fall. Snarare nån lite spirituell dramathriller skulle jag säga.
  En b-film av typen där ingen av skådespelarna har bild på IMDB, och väldigt få har ens varit med i någon annan film. Sånt brukar ju tyvärr borga för tråkigheter, men jag är ändå på något vis imponerad av den här filmen. Kanske mest regin.
  Även om filmen varken är spännande eller otäck så har den en märklig stämning, som på nåt vis påminner lite om Boogey Man eller nån sunk-snygg Video Invest. Regin och fotot har nån lite arty touch som höjer den många steg över vad jag förväntade mig.
 Men som sagt, varken spännande eller läskig.

Två Killar och En Tjej

Två Killar och En Tjej
Två Killar och En Tjej

1983
Bolag: Transfer

  Klasse och Thomas (Magnus och Brasse) har inte sett varandra på sjutton år när de träffas av en slump i en teaterfoajé. På 60-talet skrev man studentspex ihop med Anna (Pia Green) och sedan dess har mycket hänt. Klasse och Anna har gift sig och skilt men lever lyckliga som vänner. Thomas har efter några år i Umeå skilt sig och återvänt till Stockholm med sin unga son.
  Vännerna klickar direkt och när kompisen Fredrik (Lars Amble) ber dem skriva ett nytt spex till hans bröllop tackar de ja. Vänskapen bygger mycket på lättsam nostalgi och humor, men när Thomas och Anna fattar tycke för varandra får allt en mer dramatisk ton.
  Finns mycket som är bra med den här filmen. Till en början väldigt fin att titta på. Ljuvliga Stockholmmiljöer från 80-talet, fint foto, fina lägenheter, många fina skådisar från den här tiden dyker upp i småroller.
  Sedan är det ju omöjligt att inte älska Magnus och Brasses fnissiga bromance. Man bryr sig inte alls om att de råkar heta Thomas och Klasse här, det vi ser är Magnus och Brasse och deras ljuvliga kemi, punkt. Pia Green är jättebra också, och filmens mest intressanta rollfigur. Någon slags manic pixie dream girl som genom sin charm gör männen kreativa, men hon driver också på deras gnatande som man nog hade tröttnat på rätt fort om hon inte kommit in och sagt några sanningens ord ibland.
  Som ett kärleksdrama är den intressant faktiskt. Vuxenstudentikosa män som är vana vid att kunna skoja bort allt men som hamnar i ett triangeldrama som kräver att man pratar ut.
  Det som ändå gör filmen lite småtråkig i sin helhet är skojandet. Det känns som att man haft en hög skämt som man gått och funderat på och sedan bara sitter och läser upp när man skriver sin revy. Den biten av filmen hade för övrigt kunnat kortas till hälften. Revyn. Man bryr sig noll om den.
  Men yeah, en fin tårtbit 1983.