Getaway - Rymmarna

Getaway - Rymmarna
The Getaway
1994
Bolag: SF Gul

  Alec Baldwin spelar Doc McCoy, en livsstilkriminell snygging med specialitet att göra kupper, ofta på beställning, tillsammans med frun Carol (Kim Basinger). Vid ett uppdrag i Mexico går det fel och han hamnar i mexikanskt fängelse.
  Carol vänder sig då till miljonären och skurkbossen Jack Benyon (James Woods) som fixar ut honom mot att han gör en storkupp vid en hundracebana och att de delar på pengarna.
  Kuppen är spektakulär och välplanerad, men går ändå fel när de inblandade förråder varandra och har egna agendor. Till slut står Doc och Carol ensamma med pengarna, är jagade av diverse skurkgäng och dessutom blir Doc efterlyst av polisen.
  Detta är då en remake av en film med samma namn från 1972 med Steve McQueen i huvudrollen. Den har jag inte sett (kanske borde) men jag kan ändå känna hur dess ande vilar över den här filmen också. Trots allt så såg samhället ganska mycket likadant ut 1972 och 1994, går man dessutom ut på landsbygden så är det väl knappt nån skillnad alls.
  Det som har hänt under de där 20 åren däremot är ju den filmiska utvecklingen, och den uppskattar jag mycket. Visst kan det vara fräsigt med gammalt pangpang, men här har vi en klassisk road movie med heist-tema fast i en 90-talig blockbusterkostym som jag tycker fungerar utmärkt.
  Det är snabbt, ganska spännande med inte helt förutsägbara vändningar. Över förväntan!

Maratonmannen

Maratonmannen
Marathon Man
1976
Bolag: Esselte Video

  Mina recensioner här börjar lite för ofta med att jag såg en viss film på FilmNet för en massa år sedan. Men det var starka och smakdanande år när jag satt och vräkte i mig klassiker, ofta istället för att gå till gymnasiet, om dagarna i början av 90-talet när vi hade FilmNet i hushållet. Den här filmen minns jag som helst fantastisk. Ett betyg jag har lärt mig att ta med en nypa salt när jag sett om filmer långt senare. Men det krävs ingen lättimpad 15-åring för att bli överrumplad av Maratonmannen alltså.
  Babe (Dustin Hoffman) är en universitetsstudent som en dag får oväntat besök av storebrorsan Doc (Roy Scheider). Doc är förmögen och framgångsrik i oljebranschen, men har - visat det sig - även gjort en del tjänster åt en ökänd nazist, Dr Szell (Laurence Olivier) genom att föra hans tillgångar mellan olika länder.
  På sitt besök i New York stämmer han träff med denne Szell som mördar honom. På något vis har han fattat misstankar om att Doc även berättat om honom för sin bror, vilket han inte har. Så utan att ha en aning om vad det handlar som så dras Babe in i en mardröm med nazister, falskspelade poliser och gamla skulder.
  Första halvan av filmen sitter jag mest och njuter av hela sammanhanget. Det är peak Dustin Hoffman, peak Roy Scheider, peak New York. En elegant och nervös thriller. Duger mer än väl. Men det är sen under andra halvan som man blir helt blown away. Febrigt, klaustrofobiskt, vackert, fruktansvärt. Många starka känslor på samma gång. Kan verkligen förstå hur den kröp under skinnet på mig som 15-åring, men trodde faktiskt inte jag skulle känna samma idag. Otrolig film!

Vittne Till Mord

Vittne Till Mord
Witness
1985
Bolag: Esselte Video

  Egentligen talar väl allt för att jag skulle ha ogillat den här filmen som blodtörstig video-femtonåring. Men jag blev helt slukad av den här jag såg den på FilmNet nån gång kring 1990. En del av de där enorma filmupplevelserna från unga år har ju bleknat med åren, men nu var det bra länge sen jag såg "Vittne till Mord" faktiskt. Hög tid för omskattning.
  Unga amish-pojken Samuel är på sin första resa utanför det egna samhället med sin mamma Rachel (Kelly McGillis). Det kunde börjat bättre för redan på tågstationens toalett blir han vittne till hur en polis blir brutalt dödad av två män.
  Polisen John Book (Harrison Ford) sätts på att lösa mordet och övertalar Rachel och pojken att stanna tills han kunnat vittna. Men på en bild på polisstationen känner han igen mördaren, det är polisen McFee (Danny Glover) och snart inser John att fler poliser är inblandade och att pojken svävar i livsfara, liksom han själv.
  De beger sig tillbaka till amish-samhället där John försöker smälta in för att gömma sig och för att skydda unge Samuel.
  Jag kan ändå förstå hur jag fastnade i den här filmen som ung. Den har en speciell stämning, den tappar helt tempot när de hamnar i amish-världen, men det är väl också någon slags symbolik i det antar jag. Idag kan man ju med lite mer cyniska ögon tycka att den delen till kanske lite för stor del handlar om hur snygg Harrison Ford är i amish-kläder, men även det bidrar ju till stämning så att säga. Svettig sommar, snygg Harrison.
  Kanske inte den mest spännande eller spektakulära thriller man sett, men den har en speciell stämning som gör att jag säkerligen kommer se den igen lite då och då. 

Tequila Sunrise

Tequila Sunrise
Tequila Sunrise
1988
Bolag: Warner Home Video

  Frågan jag ställer mig är om jag sett den här tidigare? Eller är det trailern jag minns? Den var ju på alla Warner-kassetter i flera års tid, kändes det som i alla fall. Men när den nu går in i spelaren för en omtitt så känner jag inte alls igen den.
  McKussic (Mel Gibson) är en före detta knarkhandlare som försökt få rätsida på sitt liv genom att starta upp ett riktigt företag. Men det är inte lätt när alla ens kontakter vill att man ställer upp, tar en sista leverans och så vidare. Barndomsvännen Nick (Kurt Russel) har gått en annan väg i livet och blivit narkotikapolis, chef för roteln dessutom.
  Nu ställer han sig tveksam till om McKussic verkligen lagt av, och vill att han leder honom till megabossen Carlos som ingen vare sig har sett eller vet vem det är.
  I mitten av detta hamnar krögaren Jo Ann (Michelle Pfeiffer) som charmar båda killarna och dras mellan vem hon ska våga lita på.
  Ja, denna tyckte jag varken var spännande eller speciellt engagerande, men hamnar ändå i falangen av filmer som "har nåt". Nu är jag lättcharmad av överdrivet 80-taliga miljöer, och det är det gott om här. Röda soluppgångar, kalifornska kustvägar och AOR på bilradion. Det kompenserar fint för tradiga noir-poliser i hatt och hängslen.

Vittne i Natten

Vittne i Natten
Bedroom Eyes
1984
Bolag: HemFilms

  Harry Ross (Kenneth Gilman) är en börsmäklare som under sin joggingtur fastnar vid ett fönster där det pågår nån slags sexuell lek i ett sovrum. Han återkommer varje kväll till samma fönster för att smygtitta, tills han tar tag i sina problem och kontaktar en psykolog för att bli av med dem. Men guess what, psykologen är inte bara en kvinna utan en sexig kvinna. En sån där som ser ut som en Playboy-modell när hon tar av sig glasögonen och skakar ut håret.
  Trots den professionella hjälpen så fortsätter Harry att gå till det där fönstret för att titta. Men plötsligt en kväll ligger kvinnan död på sängen. Och Harrys fingeravtryck, fotavtryck och till med lite blod (han skär sig) finns utanför mordplatsen.
  Han förstår att han kommer bli misstänkt för mordet och frågar sin nyvunna psykolog om hjälp. Hon försöker hjälpa honom så de kan hitta den riktiga mördaren innan polisen hittar Harry.
  Ja, verkligen by-the-book-thriller som ändå underhåller skulle jag säga. Problemet är väl snarare att den hade mått bra av en annan budget. Regissören William Fruet gjorde klassiska Death Weekend på 70-talet och där gjorde den låga budgeten verkligen filmen gott. Oberäknelig och närgången. Men när man ska göra en rätt standardiserad mordthriller i New York-miljö så hade det nog ändå smakat bättre med t ex William Hurt och Sigourney Weaver än, ja, de här.'
  Mycket okynnessnusk är det. Många duschar tas. Men som thriller har den ändå lite Hitchcock-vibe som gör att man vill se klart och se hur det går i alla fall.

Internal Affairs

Misstänkta Förbindelser
Internal Affairs
1990
Bolag: Esselte Video

  Detta var en av de första filmerna jag såg på bio på eget bevåg. En klasskompis ville se den och jag hakade på. Salongen var full av Richard Gere-fans (tjejer mestadels) och så vi två gymnasiekillar som ville se en schysst thriller. Och det fick vi ju.
  Richard Gere spelar Dennis Peck, en populär polisintendent i Los Angeles, känd för sitt lugn och sin charm. Men bortom polisfasaden håller han på med skumma grejer vid sidan om.
  Andy Garcia spelar Raymond Avilla, en nyanställd vid polisens "internal affairs" som nås av ryktet om Pecks business, men avråds från att gräva vidare i det. Det gör han dock och då brakar helvetet loss.
  Dennis Peck är manipulativ och livsfarlig. De kollegor som ifrågasätter honom eller vet vad han håller på med råkar dö i tjänsten, och för Raymonds del så nästlar sig Dennis in i hans privatliv.
  Detta är väl vad en videobolags-copywriter skulle kalla en "tät thriller". Omslagsklyscha, men man fattar ju vad de menar. Intense. Kanske att den dras med lite noirig tradighet på sina ställen, men överlag gillar jag den än idag. Polisfilmer gör sig bäst i det här vem-kan-man-lita-på-formatet tycker jag, och casten är perfekt med en snygglurig Gere och en ung och hungrig Garcia.

American Gigolo

American Gigolo
American Gigolo
1980
Bolag: Esselte Video

  Ännu en 80-talsklassiker (väl?) som jag inte sett tidigare. Tror jag inte i alla fall. Då är det lätt att man bygger upp en bild om den som inte stämmer, men jag skulle nog säga att American Gigolo träffar rätt bra i min sinnesbild av den.
  Richard Gere spelar Julian, en manlig prostituerad (eller gigolo som filmen uttrycker det) som framför allt livnär som en eskortherre åt förmögna äldre kvinnor, och då ofta på överklassjippon som vernissager och auktioner.
  En dag blir han anlitad av en man att vara med hans fru medan han tittar på, gärna lite extra hårdhänt. Ett par dagar senare hittas frun död och Julians avtryck finns naturligtvis överallt. Även om han vet att han är oskyldig så är det svårt att få hitta alibi eftersom de flesta av hans kunder vill vara anonyma.
  Till en början kan jag verkligen förstå att filmen slog an en ton när den kom. Gere är cool och charmig i huvudrollen så klart, men även övriga filmen följer efter. Det är snyggt och stiligt. Giorgio Moroders mörka syntsymfonier ramar in fint. Det är som att man vill säga att NU har 80-talet börjat. No way back!
  Som thriller är den väl inte spännande direkt, men jag tycker den har ett sånt behagligt tempo. Det ligger väl lite i noir-känslan att det ska vara lite slött sådär, men det är samtidigt aldrig tråkigt eller segt. Behagligt som sagt. Nog bästa ordet att beskriva den här filmen.

Utan Nåd

Utan Nåd
No Mercy
1986
Bolag: Transfer

  Richard Gere spelar Eddie Jillett, en tuff Chicago-snut som får ett tips om ett beställningsmord, och tar den tilltänkte mördarens roll för att komma åt skurkarna. Istället blir beställaren, en mäktig affärsman i New Orleans, mördad och samtidigt blir Eddies bästa vän och kollega dödad av skurkarna.
  Besatt av att hämnas beger sig Eddie till New Orleans för att hitta storskurken Losado (Jeroen Krabbé) som han misstänker ligger bakom allting. Vägen dit går via hans flickvän Michelle (Kim Basinger) som han tar gisslan för att Losado och hans män ska följa efter.
  Michelle tycker till en början illa om Eddie men efter ett tag (när han bara kallat henne hora några gånger) börjar hon gilla honom och inser väl att han kanske kan bli den som räddar henne från den mordiske pojkvännen.
  Ärrade snutar och sexiga vittnen. Snark snark. Men om vi lägger det åt sidan lite så gillar jag faktiskt den här filmen. Det är mer spänning än action, många bra birollsskådisar. Jeroen Krabbé måste än vara den ultimata opålitlige främlingen?
  Sedan har jag ju inget emot att den är som en trasa dränkt i 80-tal, utan att för den sakens skull vara kitschig. Det är nåt med hela stämningen, dramaturgin, karaktärerna och filmmusiken som tillsammans bildar en enhet som bara kan vara 1986-87 på något vis. Michael McDonald sjunger till eftertexterna. Då fattar ni.

The Big Easy

Brottsplats New Orleans
The Big Easy
1986
Bolag: Transworld

  Om jag kan ha svårt för noir så är det inget mot hur svårt jag har för noir med glimten i ögat. Nu ska vi göra en riktig kultfilm! Den känslan. Med det i åtanke börjar den här filmen fasansfullt.
  Dennis Quaid spelar Remy McSwain (bara det namnet!!), en skön kriminalare i New Orleans. Han verkar visserligen vara en bra polis men har inget problem att ta en muta eller använda sin polisstatus på ett omoraliskt sätt. Detta gör han till tonerna av tradjazz när han sitter och glufsar i sig gumbo, typ. Som man gör i New Orleans.
  I staden pågår vad som verkar vara ett gängkrig där den ena ledare efter den andra hittas skjuten, men plötsligt dyker det upp vittnen som säger att de sett civila polisbilar åka från platserna. Med anledningen av detta tillkallas den stiffa åklagaren Anne Osborne (Ellen Barkin) för att undersöka vad som försiggår inom polisen. Hon förfäras av Remys låga moral, men känner sig ändå attraherad av honom. Kanske fick han henne på fall när han stod och sjöng bluegrass för henne?
  Jaja, lite tramsig och störigt inledningsvis. Alla noir- och polisfilmsklyschor staplade på hög och sen lite skön stämning på det. Nära att jag stänger av. Tur att jag inte gjorde, för jag tycker den tar sig rejält. Vet inte vad som händer, men efter ett tag blir man lite nyfiken på vad det är som händer ändå, och sista halvtimmen är lite mer en thriller än en tramsig polisfilm. Då funkar allting bättre för mig.

Brännpunkt Djakarta

Brännpunkt Djakarta
The Year of Living Dangerously
1982
Bolag: Esselte Video

  Mel Gibson spelar Guy Hamilton, en ung journalist från Australien som åker på sitt första uppdrag till ett turbulent Indonesien i början av 60-talet. Där är han den naivt goda i en västerjournalistkår som mest sitter och skrockar och utnyttjar lokalbefolkningen. Han knyter en vänskap med sin kortväxta fotograf Billy (Linda Hunt) som visar honom vägen till politiker och ambassadörer. Där träffar han också diplomatfrun Jilly (Sigourney Weaver) som han blir vänskaplig med och som förser honom med en del topphemlig information.
  Jaha, där ser man. Jag har inte sett den här tidigare, men alltid haft bilden att den skulle vara någon slags mainstream-djungelraffel i Indonesiens vildmark. Istället sitter jag och tittar på ett politiskt drama, typ. Om man inte har ett extra stort intresse av Indonesien under den här tiden så blir det ganska segdraget, förutom sista halvtimmen så den rycker upp sig och blir ganska dramatisk. 

The Hand

The Hand
The Hand
1981
Bolag: Warner Home Video

  Jag har svårt för skräckkomedi, så är det. Även svårt för medveten kultfilm. Den här filmen har därför stått alldeles för länge osedd i mina hyllor. Jag minns att Edward af Sillén en gång nämnde den i nåt tv-program som det yttersta exemplet på en fånig film. Jag vet inte om han läst om den eller sett den dock, för på pappret låter det ju precis så.
  Michael Caine spelar Jonathan Landsdale, en serietecknare som i en bilolycka får sin hand avkapad. Handen hittas aldrig vid olycksplatsen men han får en protes som han lär sig hantera. Dock kan han inte längre teckna vilket gör honom bitter och uppgiven.
  Samtidigt knakar äktenskapet i fogarna så han tar chansen att acceptera en lärartjänst i Kalifornien, där han inleder ett förhållande med en ung student.
  Det vi som tittar vet är dock att handen fortfarande lever och att den på något vis utför Jonathans innersta, och inte alltid så trevliga, tankar.
  Ja, det låter fortfarande fånigt med en hand som kryper omkring och dödar folk, men den biten är nästan mikroskopisk i det stora hela här. Jag tycker det finns en stark Stephen King-känsla i den här filmen. Just grejen att ta något i grunden fånigt och skapa någon slags mardröm kring det. För det det är lite den känslan hela filmen har. En svettig blandning mellan skräckfilm och febrigt relationsdrama. Långt över mina förväntningar, måste jag säga.

Cujo

Cujo
Cujo
1983
Bolag: Europafilm

  80-talets Stephen King-filmer ligger mig varmt om hjärtat nostalgiskt. Hur man jämförde bland kompisarna vilka man vågat se när man var 12. Så fort man tagit sig genom en hade den en evig plats på klassikerhyllan. Cujo var länge sedan jag omprövade.
  Men ganska snabbt känner jag samma speciella känsla som då. Det har nog med Stephen King att göra inbillar jag mig. Hans historier var lätta att ta till sig som ung, okomplicerade handlingar som samtidigt är fina att återupptäcka som äldre när man kan relatera till karaktärer på ett annat sätt.
  Här handlar det om en olycklig hemmafru (Dee Wallace) som skaffar en älskare, blir påkommen av sin man som lämnar henne ensam med sonen Tad (Danny Pintauro). Som om inte relationskrisen räcker så får de bensinstopp på väg till bilmekanikern, och möts av den rabiessmittade hunden Cujo som attackerar och tvingar dem att barrikadera sig i sin bil och hoppas hjälp anländer.
  Javisst handlar filmen om hunden Cujo, men utan bakgrundshistorien om den lågmälda, grubblande hemmafrun i bilen så hade den inte alls varit lika spännande. Han är bra på det där, King. Få in riktiga personer i skräcksammanhang.
  Sedan gillar jag hur filmen är upplagd lite som en katastroffilm. Första halvan går nästan bara ut på att skapa dessa karaktärer. Ge liv åt bakgrundshistorien. Visst, då och då avbryts relationsdramat av att Cujo ger sig på och dödar nån granne också, men det är först när de är fast i bilen som den är spännande på riktigt. Minns den som nästan osebar, så spännande var den då. Idag får jag nog gradera ner den till "ganska spännande", men ändå, det finns en sån känsla i de här filmerna. Miljöer, ansikten, ljus. Mer värt än lite spänning ibland.

Ingen Utväg

Ingen Utväg
No Way Out
1987
Bolag: Esselte-Orion

  Den här minns jag som oerhört bra. Har ändå aldrig sett om den. En sån där film jag ramlade över på typ FilmNet har jag för mig, och inte kunde slita mig från.
  Tom Farrell (Kevin Costner) är en officier som precis fått jobb på Pentagon hos försvarsminister David Brice (Gene Hackman) när han inleder ett förhållande med Susan Atwell (Sean Young). Hon visar sig dock även vara försvarsministerns älskarinna och när denne blir svartsjuk på hennes nya romans råkar han döda henne i ett bråk.
  Han berättar för sin rådgivare Scott (Will Patton) som blir besatt av att rentvå honom och försöker koka ihop en alternativ historia om en rysk spion inom Pentagon som ska ha gjort det. Men så måste de ju också hitta hennes andra man, den enda som vet om att Brice hade ett förhållande med henne. Tom hamnar mitt i jakten på den som ju är han själv. Inlåst i Pentagon och snart börjar bevismaterial och fingeravtryck från hennes lägenhet dyka upp.
  Den här tycker jag håller oväntat bra. Det är en otroligt bra thriller, både i avseendet att den aldrig blir tråkig och i att den har många lager av spänning. Fint birollskalas i rollistan också. Men mest av allt uppskattar jag att den är precis lagom politisk för mig. Det finns en klar spänning i maktspelet här, men det kräver ändå inte att man ska ha koll på parlamentariska system, militära strategier eller annat som brukar göra att jag känner mig rätt dum.
  En snygg och välskriven mordthriller. Allt man behöver, ibland.

Djävulens Blodsband

Djävulens Blodsband
Sisters
1972
Bolag: HemVideo

  Den här kassetten har jag haft i min ägo sedan 80-talet. Köpte den på coolt filmnamn när nån videobutik sålde ut hyrisar nån gång. Det har jag aldrig ångrat. Det är nog en av de historiskt mest utlånade filmerna i samlingen. Ständigt värd en rekommendation och ganska ovanlig att hitta i videobutikerna.
  Nu var det bra många år sedan jag såg den dock. Även om jag minns den ganska tydligt så kan det vara kul att se vad tiden har satt för spår. Inte mycket skulle jag säga.
  Filmen handlar om Danielle (Margot Kidder), en modell som precis haft nattligt besök av en man. När mannen kommer tillbaka med frukost mördas han av en vanställd version av Danielle, som sedan visar sig vara hennes siamesiska tvilling.
  I huset mittemot ser en ung journalist (Jennifer Salt) den blodiga mannen ropa på hjälp, och ringer polisen som rusar upp till en lägenhet utan några som helst spår av något mord. Hon börjar nysta vidare i vem Danielle egentligen är.
  Så fort nån ser ett mord genom ett fönster mittemot så ska man ropa Hitchcock, oftast obefogat men här tycker jag ändå att vi måste använda hans namn som referens. Brian De Palma hatade säkert inte jämförelsen heller. Men detta är ju en som en provkarta av Hitchcocks 60- och 70-tal. Här finns den klassiska "spänningen ur ingenting", de långa tagningarna som gör att filmen bitvis känns som en teaterpjäs och så klart de oförutsägbara och plötsliga vändningarna.
  Jag skulle dock säga att jag tycker filmen mer är jobbig att se än spännande. Ni vet när nån rotar i en låda och man vet att någon är på väg. Den typen av spänning.
  Visst håller den här filmen. Kanske lider den lite av att jag ser om den som ett mästerverk. Att man kanske är lite väl kritisk. Om jag ramlat över denna som okänd b-thriller från 70-talet så hade man ju svimmat.

Hajen 2

Hajen 2
Jaws 2
1978
Bolag: Esselte Video

  Öppnar upp augusti månads omtittande med Hajen 2. Vilken var det nu igen? tänkte jag, och ihop med att jag minns att jag tyckte den var "minst lika bra som ettan" kan ju vara underlag för en omtitt. Jag var i och för 15 år när jag såg den senast, och det var inte speciellt nyligen.
  Det är ju alltid lite speciellt med nummerfilmer, oavsett hur bra de är, att så mycket går förlorat i att inte vara först i en serie. Hela nyhetens behag och all ovisshet är som bortblåst. Därmed inte sagt att en tvåa måste vara sämre så klart, men den kan ju liksom aldrig bli först.
  Här är det lite så. Samma historia igen. Kuststaden Amity får ytterligare en gång besök av den monstruösa vithajen, Roy Scheider spelar ytterligare en gång dess nemesis, polischefen Brody. Den här gången ska ett stort hotell- och affärskomplex byggas i staden och politikerna bakom det gillar inte Brodys känsla av att hajen är tillbaka och ger honom sparken. Men när det väl händer, då är hans tjänster så klart mer än välkomna.
  Det finns egentligen inget som gör Hajen 2 direkt sämre än ettan. Spänningen finns här, paniken likaså. Jag tror nog faktiskt att tvåan innehåller mer panik och nerv än ettan, speciellt sista halvtimmen är otroligt svettig. Så jag kan lite förstå mina känslor som 15-åring.
  Men det är ju det där med att man har sett det innan. Det är ingen ny giv, ny infallsvinkel eller annan utveckling som t ex en ny säsong av en tv-serie brukar vara. Det är bara en vända till. En bra vända till.

Hard Target

Hard Target
Hard Target
1993
Bolag: CIC Video

  Action är min akilleshäl när det gäller film. Massor av klassiker jag inte sett och jag har inte alls samma kunskap om t ex regissörer som inom andra områden. Det gör att det också är svårt att skriva om och recensera action på ett vettigt sätt.
  Dock finns det en typ av actionfilm som brukar tilltala mig aningen mer, det är när det finns element av thriller och drama. Hade inte förväntat mig att hitta det just här, ska jag ärligt säga.
  Men ett sätt att närma mig genren är väl att se filmer av de mest renodlade actionskådisarna. Jean-Claude Van Damme är ju en sån figur man minns att det snackades om på skolgården, men jag såg nog inga av hans filmer. Har sett några nu, men långt från alla. Den här tycker jag är bäst hittills.
  En ung kvinna (Yancy Butler) beger sig till New Orleans för att få tag i sin pappa som är försvunnen. Han var hemlös och av en händelse råkar hon på en annan dagdrivare, den våldsamme hedersknyffeln Chance Boudreaux (Van Damme) som ska hjälpa att hitta pappan. Han visar sig ha gått en grym död till mötes. I staden verkar nämligen någon slags "företag" som ger rika män möjligheten att känna på hur det är att jaga och döda en total främling. Till sina offer väljer man hemlösa som ingen saknar, Dottern och Van Damme bestämmer sig för att hitta företagets ägare, den ondskefulle (och pianospelande) Emil Fouchon (Lance Henriksen).
  Först stör jag mig lite på hur filmen ska vara någon slags neo-western med pang-pang dueller i slow motion och 90-talig slide gitarr i soundtracket. Men ju längre filmen går, desto mer uppskattar jag det faktiskt, även fast det är lite skrattretande på ett par ställen.
  Men det jag allra mest uppskattar är hur filmen faktiskt har de där elementen jag önskade mig. Här finns bitar av thriller och drama, men framför allt så får ju filmen med sig känslorna i hur man verkligen hatar skurkarna. En känsla jag känner igen från t ex Commando och Die Hard. Här finns en intressant och tilltalande ondska. Oerhört viktig actioningrediens för mig.
  En positiv överraskning, i all enkelhet.

Duellen

Duellen
Duel
1971
Bolag: Esselte Video

  Lite lustig ingång här. Råkade se att legendariska filmöversättaren Lars-Olov Skeppholm gick bort förra året. En film som jag med säkerhet mindes var översatt av Lars Olov på hyrvideo var av någon anledning Steven Spielbergs Duellen. Sen drog tankarna vidare att den var inte igår man såg. Frågan är om jag ens sett den i vuxen ålder. Såg den på TV som liten och minns hur jag blev helt hypnotiserad av den. Aldrig sett nåt mer spännande. Då. 
  Hög tid för omtitt, och visst mindes jag rätt. Skeppholm har textat den här filmen på originalutgåvan på Esselte Video. Inte hans svåraste jobb kanske, det är ju en ovanligt repliklös film.
  David Mann (Dennis Weaver) är en affärsman på väg med bil genom någon av USA:s ökenstater. När han kör om en tankbil reagerar föraren med att köra ifatt och försöka tränga ut honom från vägen. Ja, där har vi ju handlingen i stora drag. Den ensamma mannen i personbil mot den gigantiska tankbilen på ensliga ökenvägar. Man vet inget om vem som kör eller vad han har för syfte, men han verkar vilja döda David.
  Spielberg, som väl annars är mest känd för sina stora medel, lyckas med väldigt små medel skapa en otrolig film egentligen. Säger inte att jag tycker den är otroligt bra egentligen, men det är ju verkligen en unik film. Just det här med att skapa skräck ur en vardagssituation är ju väldigt Hitchcock-esque, och ja, hela filmen skulle kunna vara en Hitchcock-film. Inte minst regin som kör lite hans teknik med att skapa mystik ur typ ingenting.
  När jag ser den idag så imponeras jag av den. Spänningen jag kände i tv-soffan som ung känner jag inte idag, men det är nog mer för att jag själv är bortskämd än att filmen skulle ha åldrats dåligt. Det finns en skräckfylld känsla i hur den där stora tankbilen kör så vansinnigt fort som jag inte känner igen från någon annan film jag sett. Unik, som sagt.

Utan Samvete

Utan Samvete
Little Sweetheart
1989
Bolag: Egmont

  Ännu en film jag har starka minnen av från videokatalogerna man bläddrade sönder i tonåren. Såg cool ut, men hittade den aldrig i butik. Ikväll har den fått snurra i videospelaren.
  Thelma är en gränslös och manipulativ nioåring som blir kompis med nyinflyttade och jämnåriga Elizabeth i en amerikansk kustort. I en stuga vid stranden flyttar Robert (John Hurt) och Dotty (Karen Young) in. De små tjejerna börjar hänga vid deras hur och får reda på att de är efterlysta av polisen. Lite på skoj skickar de ett utpressningsbrev och får stärkt självförtroende när de faktiskt får pengarna de frågar efter, och fortsätter med större och värre krav.
  Onda och samvetslösa barn är en kär videogenre. Detta är ju en sådan film i teorin men i praktiken snarare ett puttrigt sommarmysterium snarare än Abel Ferrara-hämndrullen som kanske omslaget ger sken av.
  Även om händelseutvecklingen är ganska brutal är vi närmare Kullamannen än Bloody Birthday, om man säger så. Den enda sätt Bloody Birthday gör sig påmind på är väl att barnskådisarna spelar över en del.
  En Noir-Kullamannen med en liten twist på slutet. Inte så dum.

Ingen Väg Tillbaka

Ingen Väg Tillbaka
The Honorary Consul
1983
Bolag: Thorn EMI

  Vid sidan om Kalla kriget är romantiseringen av latinamerikanska bananrepubliker något som hör 80-talet till. Kommunister, gerillor och opålitliga främlingar. Och så klart genomgoda amerikaner som kommer dit och ställer saker tillrätta.
  Här följer vi Dr Ted Plarr (Richard Gere) som driver en praktik i Argentina där han blir vän med såväl polisen (Bob Hoskins), rebeller och en alkoholiserad hederskonsul (Michael Caine) och hans unga fru Clara (Elpidia Carrillo), som han även inleder en affär med.
  I ett misslyckat försök av rebellerna kidnappa den amerikanska ambassadören får de istället med sig Caine som ingen riktigt vill göra några uppoffringar för att befria.
  Gere hamnar i en sits då han borde hjälpa till att befria konsuln, men samtidigt gärna ser honom fången eftersom han precis gjort hans fru gravid.
  Ja, den här filmen är lätt att blanda ihop med Geres övriga 80-talsfilmografi. Det är svettigt, uppknäppt och 80-talsnoirigt. Lite småtråkigt också, men det kommer ju med paketet. 

Het Sand

Het Sand
White Sands
1992
Bolag: SF Gul

  Den här filmen har jag aldrig trott på. Mina fördomar är baserade på en trailer som snurrade rätt friskt på SF:s gula hyrisar för 30 år sedan. Slidegitarren ylar i ökenvinden. En svårmodig polis. Snark.
  Och visst finns det trötta element i den här filmen, men överlag blir jag positivt överraskad.
  Glesbygdspolisen Ray (Willem Dafoe) ramlar över en okänd död man i sitt ökendistrikt. Vid mannen en väska med 1 miljon dollar. Han får även tag i telefonnummer där personen på andra sidan luren inte verkar veta att mannen är död, så Ray tar chansen att spela honom i jakten på mördaren.
  Då kommer han i kontakt med FBI-agenter (Samuel L Jackson, James Bebhorn m fl), den livsfarliga Gorman Lennox (Mickey Rourke), den förföriska rikemansdotterns Lane Bodine (Mary Elizabeth Mastrantonio) och ett spel börjar om vem man kan lita på och inte.
  Thrilleråret 1992 fortsätter att leverera. Det är lätt att dras med i vem-kan-man-lita-på-karusellen och 105 minuter går betydligt fortare än jag föreställde mig när jag anade en seg och svettig ökenthriller i trailern. Dosen av den där noiriga ökenkänslan är relativt liten ändå.
  Bra 92-känsla i rollistan också. Willem Dafoe är som vanligt bra och detaljrik i huvudrollen. Mastrantonio är precis i sina lite för få år på toppen och Mickey Rourke har börjat bli märkt av 10 års method acting.