Silent Killer

Silent Killer
Giornata nera per l'ariete / Fifth Cord
1971
Bolag: Master Video

  Giallo är (eller i alla fall var) en älsklingsgenre bland videosamlare som jag verkligen försökt att tycka om mer än jag gör. Kan verkligen känna en tjusning i det lite videosunkiga med halvdubbade italienska thrillers, men det saknas nån pusselbit för att jag ska känna mig helt hemma.
  Den försupne journalisten Andrea Bild (Franco Nero) tar upp jakten på en galen mördare som dödar folk i hans vänskapskrets. I kretsen finns såväl journalistkollegor, älskarinnor, doktorer och racerförare, och ingen verkar gå att lita på. Vem är mördaren?
  Ja, mycket mer än så finns inte att säga om själva intrigen. Deckarmässigt är vi på Lasse-Maja-nivå, men här finns ju något annat istället. Som vanligt så är det snygga miljöer och vinklar, några lite småläskiga scener och en mördare med svarta handskar. Men det blir ju lite som med slashers, att man inte kommer för att lära känna karaktärer utan för att se coola kameraåkningar och fantasifulla mord. Och där blir det ju check.

Stage Fright

Stage Fright
Deliria
1987
Bolag: VDC

  Giallo! Älskar ju några. Men är verkligen ingen person som har sett alla eller kan speciellt mycket om genren. Det brukar vara att jag gillar stämningen, men samtidigt tröttnar på stämningen rätt fort eftersom det ofta mer är just en stämning än en bra handling. Men jag ska sluta svära i kyrkan! Nu har jag sett gammal italienare i alla fall.
  På en teater repar en samlings skådespelare med brokigt förflutet nån slags ballett-musikal. Får känslan av att de typ är tvingade och inlåsta, men det kanske bara är jag som missuppfattat. Hur som helst, när ett par av skådisarna besöker läkaren rymmer mördaren Irving Wallace från psyket och smyger med tjejerna tillbaka till teatern.
  I pjäsen har en av karaktärerna en skabbig ugglemask. Den tar Irving på sig och springer runt och dödar ensemblen på olika fantasifulla sätt. Tror jag i alla fall. Detta är ju den svenska, klippta videoversionen så allt våld får man tänka fram själv.
  Sånt kunde få mitt 15-åriga jag att slita håret, men idag tycker jag faktiskt det är rätt skönt med sönderklippta skräckisar, om det inte (som i vissa fall här) gör att man missar viktiga moment i handlingen.
  En sak som slår mig med Stage Fright är att om detta hade varit en amerikansk b-skräckis (vilket det mycket väl kunde ha varit) så hade den haft 3.5 på IMDB och funnits med nån DVD-box med 100 skräckisar idag. Nu är den italiensk och hamnar i nån slags Giallo-finrum ungefär på samma sätt som att en ordinär thriller från Iran plötsligt blir kulturfilm.
  Men det finns ändå ett värde i just det här italienska, även om det kanske lyser tydligare i andra filmer än den här. Det finns en sliskighet och gränslöshet som på något vis blir mer okej genom de här eurocinema-ögonen. Snygga vinklar, skeva ansikten och det här med ugglan är ju så klart sunkigt på precis rätt sätt.
  Några scener är riktigt snygga. Resten rätt mycket medel-slasher.

Kontakt Med Andra Sidan

Kontakt Med Andra Sidan
Beyond the Door / Chi Sei?
1974
Bolag: Baroness

  Nu svär man väl i kyrkan, men jag delar inte riktigt vurmen för b-filmer som finns bland många andra som (liksom jag) fastnat i kärleken till gamla hyrfilmer och videonostalgi. Visst kan jag se den oförutsägbara tjusningen i lågbudget ibland. Många av mina absoluta favoritfilmer är b-filmer. Men det har liksom inget egenvärde för mig att se en Hajen-kopia när det finns en Hajen.
  Och nu när jag ändå blottar strupen:  jag är inte superförtjust i Exorcisten, heller. Ingen film jag hatar, men tja, attraheras inte av den riktigt.
  Sån italiensk b-kopia av Exorcisten/Rosemary's Baby kunde hamnat i bättre händer än mina helt klart.
  Jessica (Juliet Mills) blir plötsligt och oväntat gravid med sitt tredje barn och hennes graviditet är komplicerad inte bara för hennes utan även för hennes familj som upplever övernaturliga krafter kring henne.
  Samtidigt är någon som heter Dimitri (Richard Johnson) på jakt efter henne. I filmens introscen har han en dialog med någon överjordisk kraft som befaller honom att hitta kvinnan och ta ut barnet ur hennes mage.
  Men vem är Dimitri och varför har just han fått det här uppdraget?
  Ja, det bryr man inte så mycket om, tyvärr. Man sitter mest och försöker picka i sig det som är intressant för ögat här. Jag gillar ändå den lite funkiga 70-talsstämningen i San Fransisco, jag gillar hennes barn som känns lite Giallo-creepiga med sina dubbade röster.
  Men mest sitter jag tyvärr och gäsper och småler åt hur man skamlöst kopierat vissa scener ur originalen rakt av. Inte mycket att vara rädd för här, direkt, om man tycker att huvudsnurrscenen ur Exorcisten var så läskig att man gärna ser en variant till.
  Dumt val av film att skriva om för mig, kanske. Är ju ingen fan av genren. Men samtidigt så gillar jag verkligen vissa av Lucio Fulcis liknande filmer till exempel, och någon liknande stämning och panikslagen lågbudgetskänsla finns inte alls här.

Mord i Klostret

Mord i Klostret
Killer Nun / Suor Omicidi
1979
Bolag: Mariann

  Vet inte om detta kanske är den första italienska filmen jag skriver om på den här bloggen. Min relation till italiensk film är strikt nostalgisk. Videokickarna man fick av Argento och Fulci-filmer på hoppiga kopior. Det finns en stämning från den tiden som är svårslagen. Livrädd var jag, för vad som skulle dölja sig bakom den där dörren. 14 år, taggad på sunkig skräck.
  Så de få gånger jag ser en italiensk skräckis numera är det just den här stämningen som är det främsta värdet. Inte bara stämningen i filmen utan minnet av hur man kände när man såg de här filmerna.
  Det är väl möjligen det som räddar den här ganska trötta thrillern om ett kloster där Anita Ekberg spelar Syster Gertrude, en from nunna som efter en canceroperation har blivit personlighetsförändrad. Hon hyser agg mot de patienter som vårdas på klostersjukhemmet, hon söker tillfälliga sexuella kontakter om nätterna och hon missköter sitt jobb som sjuksyster.
  Men frågan är, är det hon som tar livet av patienter och doktorer en efter en?
  En liten whodunit i italiensk tappning, det vill säga bestialiska mord, omotiverad nakenhet och dubbade skådisar. Klart det är snyggt ibland. Klart det är visuellt tacksamt med nunnor och kloster. Men nån riktig känsla för filmen får jag inte direkt.
  Förutom känslan av en film jag hyrt för 10kr i en lågprisaffär och ser med ostbågeflottiga fingrar i gillestugan 1988. Och den känslan är det verkligen inget fel på.