The Room Upstairs
1987
Bolag: Jaguar Films
Sällan har jag sett en film så felaktigt marknadsförd som den här. Vi kan väl börja med omslaget här till vänster. Visst får man känslan av att detta är en thriller? Hur bilden är komponerad, skuggfigurerna i fönstren, titeln.
Sedan en bild på Sam Waterston som utan tvekan är tagen från ett annat tillfälle. I den här filmen har han mustasch.
Det mesta tyder på att detta var något som Jaguar Films fick med på köpet när de licenserade någon katalog. Det ligger ju inte direkt så mycket energi bakom taglinen heller, haha.
Hur som helst, detta är verkligen ingen thriller utan en relationsdrama i Lasse Hallström-fåran. Leah är en medelålders kvinna som jobbar som stöd åt sjuka eller problemtyngda barn. Hon är själv rätt trött och bitter, men får betalt i tacksamhet när hon tar sig an något barn som det går bra för. På hemmaplan så ärver hon sitt föräldrahem och bestämmer sig för att hyra ut de rum hon inte använder. Paret med starka könsroller, studenterna och så den mystiska, milda mannen som spelar cello (Sam Waterston).
I jobbet så tar Leah sig an Susan, en out of control teen som spelar produktplacerad FM-rock på högsta volym och har stora Mr Mister-affischer på väggarna. Ni vet hur de är.
Sedan är det en resa i varm gemenskap, besvikelser och ja, allt det där som normalt sett finns på Lasse Hallströms-karta. Den enda riktigt skillnaden är väl att detta är en TV-film. Det skulle förvåna mig om jag någon dag såg om den, men som lite sällskap till deklarationen dög den mer än väl.
Leah spelas av Stockard Channing, ett namn jag sett flasha förbi åtskilliga gånger genom åren men alltid trott det var en man. Nu vet jag hon är en sympatisk kvinnlig skådis i samma klass och stil som Christine Lahti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar