Ömhetsbevis

Ömhetsbevis
Terms of Endearment
1983
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen älskade jag som ung. Yngre än att förstå den egentligen, men den hade nåt som fångade mig när jag såg den på TV i 12-årsåldern eller liknande. Länge sen jag såg den nu. Kanske dags för lite nya perspektiv.
  Emma (Debra Winger) lever i en småstad med sin neurotiska mamma Aurora (Shirley MacLaine) och försöker navigera sig in i vuxenlivet genom att lämna stan och skaffa familj med sin pojkvän, bibliotekarien Flap (Jeff Daniels).
  Sedan får man följa paret i lite olika livsskeden ända in i att det inte slutar så bra.
  Mer än så finns väl inte att säga om handlingen egentligen. En sån där film som bara pågår, ungefär som en tv-serie, där man får sina favoritkaraktärer som man får lite separationsångest från när filmen är slut.
  En av delarna går ut på att Aurora dejtar en massa mer eller mindre osympatiska män (Jack Nicholson till exempel). Den delen blir en sån där "åh nej, inte det där nu igen" för mig, men RESTEN alltså. Så otroligt fin film det är. Debra Winger och Jeff Daniels har superfin kemi, men det är ju ändå Shirley MacLaines show detta.
  Helt makalöst vad hon gör med den här rollen. Hur hon växlar mellan rolig och allvarlig. Tajmingen. Sedan hjälper manuset till. Rolig och hjärtlig dialog och så skönt att konflikterna liksom är på en lagom nivå. Detta var ett varmt återseende.

Avalon

Avalon
Avalon
1990
Bolag: Egmont

  Jag känner både ett intresse och ointresse för den här typen av långa livsdramer. Det är sällan jag blir speciellt riktigt besviken, men ändå för sällan att jag blir helt blown away för att tycka de ofta ganska långa speltiderna är värda besväret. High stakes. Ikväll har jag i alla fall tuggat mig Barry Levinsons immigrant-drama från 1990.
  Historien börjar med att Sam Krichinsky (Armin Mueller-Stahl) kommer till USA och Baltimore 1914. Till Amerika, drömmarnas land. Han fattar snabbt tycke och lockar dit i princip hela sin släkt av polska judar och bilder en stor familj i det nya landet.
  Och det är alltså den familjen vi får följa genom med och motgångar under några under framför allt 50-talet. Huvudpersonen är sonen Jules (Aidan Quinn) och hans karriär från att vara dörrknackande försäljare till att öppna ett eget varuhus. En ung Elijah Wood spelar hans son.
  Inte fullt så patriotisk som jag trodde, och det var väl skönt kanske. Men de får verkligen aldrig nog av den här nostalgin över tillväxtåren, amerikanarna. Men här finns inget direkt som rör om eller griper tag, men det är rätt trivsamt ändå. Och ganska kul ibland med lite Woody Allen-doftade gnabb om småsaker.
  Och sen i dessa tider så piggar det väl upp lite att gotta sig trivsamma immigrant-historier från USA.

Rocket Gibraltar

Rocket Gibraltar
Rocket Gibraltar
1988
Bolag: Video Trade

  Nostalgiska filmer är lite svårt. Så oerhört mycket en känsla som ska förmedlas, och ofta är det ju ganska svårt att ta till sig andras nostalgi, speciellt om det gäller en annan tid. Jag tänker på drivorna av 50-talsnostalgiska sommarfilmer som väldigt sällan når fram till mig. Bäst brukar det bli när de har ett nostalgiskt skimmer över sig, snarare än att förmedla en viss tid eller tidsanda.
  Här har vi en sån film som - faktiskt oväntat - gick rakt in hos mig.
  Levi (Burt Lancaster) ska fylla 77 och bjuder till sig stora familjen. Barn med respektive och en drös barnbarn. Trots att Levi sagt att han inte vill ha någon fest eller några presenter så planerar barnen precis det. Det är karriärer som ska jämföras, gamla konflikter som ska redas ut, det är bitterhet och avundsjuka.
  Barnen däremot knyter an till sin gamla morfar, låter honom berätta sina anekdoter om förr i tiden, lyssnar på hans visdomsord, tittar nyfiket när han visar hur man lagar hans favoritsoppa. Han berättar att han drömmer om en vikingabegravning, att flyta iväg på ett vikingaskepp som brinner ut mot horisonten.
  Nere vid stranden börjar barnen bygga ett vikingaskepp av en gammal eka med namnet Rocket Gibraltar.
  Det kanske låter smetigt detta, men den är så fin faktiskt. Jag nämnde nostalgi här, och det finns ju en sån ton i den här filmen. Tider som flytt, barn som blivit stora, vänner som försvunnit. Men det tar aldrig överhanden.
  Omöjligt att inte gilla gamle Levi som är lite trulig mot de vuxna, men öppnar sig mot barnen. Får lite John Hughes-känsla i det här med välskrivna karaktärer och deras relationer.
  Det är ju inte casten från gatan heller. Förutom Burt Lancaster består familjen av Patricia Clarkson, Bill Pullman, Kevin Spacey, Francis Conroy med flera, men det finaste ändå att se Macaulay Culkin i sin första filmroll, 7 år gammal, och hans helt otroliga kemi med sin morfar.
  Pensionärsmys på högsta nivå!

Sånt Är Livet

Sånt Är Livet
That's Life!
1986
Bolag: Vestron

  Gillian (Julie Andrews) är en medelålders sångerska som går och väntar på ett besked från sjukhuset om hon har cancer eller inte. Kanske hade hon behövt ett stöd i det, men hon får ingen chans att ens berätta det för sin man Harvey (Jack Lemmon) för han pratar i princip non-stop om sina egna problem. Han ska fylla 60 och är full av ångest inför det. Dessutom har han ont i hela kroppen, trots att det inte är något fel på honom enligt doktorerna. Han är framgångsrik arkitekt men tycker allt han gjort är skit.
  Nu kommer barnen på besök för att fira hans födelsedag som han helst vill slippa tänka på. Barnen har med sig egna problem i form av spruckna relationer, graviditet, karriärsvåndor. Men Gillian finns där för alla. Utom sig själv.
  Först får jag säga att jag älskar filmtypen. Familjedramer som egentligen är ganska vardagliga, men som blir dramatiska och intressanta för att det är så himla bra skådespelare. Både Lemmon och Andrews är otroliga här. Sedan finns det helt klart filmer jag berörts mer av i samma genre, men det är ett stabilt Lasse Hallströmskt mys. 
  Lite intressant också att filmen är gjord av Blake Edwards, vars 80-talsfilmografi bestod till oroväckande stor del av tutt-buskisar. Men här träffar han precis rätt. 

Huset i Dimman

Huset i Dimman
House Where Death Lives
1981
Bolag: Continental

  En film som låter tråkig på baksidestexten i kombination med ett dåligt IMDB-betyg. Blir lätt att man skjuter upp att se. Bjuder också in till positiv överraskning. Det tycker jag ändå att detta är.
  Filmen berättas av Meredith (Patricia Pearcy) som tar anställning som personlig assistent hos en invalid men förmögen man på landet. Nyligen har hans äldsta son förolyckats och ungefär samtidigt som Mededith börjar flyttar tonåriga barnbarnet Gabriel (John Dukakis) in.
  Det är då saker börjar hända i huset. Först hittas familjens hund död, och sedan börjar en efter en av familjemedlemmar och tjänstefolk råka ut för dödliga olyckor.
  Den svårmodiga Gabriel är den som genast misstänks för dödsfallen, men hur ligger det egentligen till?
  Fans av videovåld göre sig icke besvär här. Morden eller "olyckorna" är inte grafiska och det är inte heller någon slasher i den klassiska bemärkelsen. Däremot en riktigt mysig och överraskande bra rysare. Lite brittisk känsla, på något vis. Dels att filmen utspelar i ett 'cottage house' klassiskt brittiskt snitt (dock i USA) men även för att klassiska rysarscener som låsta dörrar och knarrande trappor för tankarna till Hammer Horror.
  Själva plotten är väl inte jätteskapande men filmen lever gott på en bra stämning och twisten i slutet hade jag faktiskt inte räknat ut. 

En Fnurra På Tråden

En Fnurra På Tråden
All Night Long
1981
Bolag: Esselte Video

  Urtypen av vad min pappa skulle kallat en "gapig amerikansk komedi". Han hade svårt för amerikanska komedier överlag, och i synnerhet såna där man bråkar och pratar i mun på varandra. Här köper jag hans resonemang rakt av.
  George (Gene Hackman) har precis blivit av med sitt jobb och tvingas ta ett jobb som nattchef på en dygnetrunt-öppen mataffär. På en begravning träffar han Cheryl (Barbra Streisand), en uttråkad hemmafru till brandmannen Bobby (Kevin Dobson) som aldrig är hemma på nätterna.
  Då börjar hon istället hänga i den nattöppna matbutiken och passar på att flirta med George, som dock märker att hon även har en affär med hans son Freddie (Dennis Quaid).
  Den här filmen var svårt att sätta en etikett på. Rolig är den ju absolut inte. Charmig kanske? Mjae. Som relationsdrama känns den ju torftig också. Men ja, lättkollad eftermiddagsfilm med lite lagoma förvecklingar.
  Delen som utspelar sig på natten i matbutiken påminner nästan lite grann om 90-taliga enrums-komedier som Clerks eller Empire Records, en ensemble av "karaktärer" som pratar i mun på varandra, fast med den viktiga skillnaden att här sägs inget vettigt eller roligt.

Inget Att Förlora

Inget Att Förlora
I'll Do Anything
1994
Bolag: Egmont

  En hjärtlig komedi var ett tag sedan jag såg. Vänder mig till ett proffs på området, James L Brooks. Han har gjort några av mina favoriter i genren, Broadcast News och Ömhetsbevis. Tyvärr så finns det arm av den här genren som jag har väldigt svårt för, och här hade vi visst en sån film. Påtvingade föräldrar-komedier. Det var ju störigt nog även John Hughes andra genre, vet inte varför han höll på med den där skiten.
  Jaja, Nick Nolte spelar Matt Hobbs, en struggling actor som saknar det där extra självförtroendet för att lyckas i en hårda filmbranschen. När han en dag står på randen till ett genombrott får han överta vårdnaden av sin sjuåriga dotter som han tappat kontakten med.
  Och ni fattar grejen. Han är egocentrisk, hon är krävande men charmig. Tror ni de finner varandra?
  Ja, den här filmen har ju i princip allt om väntas av en komedi om ett motvilligt föräldraskap. Inga roliga scener, vad jag minns. Däremot är filmen mer uthärdlig i delen som handlar om Matts väg i filmbranschen. Men det finns nåt lite självgott med skådisar som ska spela skådisar. Som om att det skulle vara en extra utmaning eller nåt. Här är det gott om metareferenser. Lite märkligt på något vis när man liksom rör sig i den vanliga filmbranschen, namedroppar riktiga skådisar, några flashar förbi i cameos dessutom, samtidigt som då Nick Nolte är den här Matt Hobbs. Kanske ska vara lite kul, jag vet inte, men blir mest konstigt.
  Finns här då nåt som rör om lite i grytan? Nä, det skulle jag inte säga. En präktig men förvisso trevlig eftermiddagskomedi där Nick Nolte ska vara den ärliga kraften i en förljugen filmbransch. Tyvärr är han mest tråkig.

Osterman Weekend

Osterman Weekend
Osterman Weekend
1983
Bolag: Sandrews

  Någon kvart in i den här filmen känner jag mig inte alls sugen på den. Det är spioner, det är KGB. Är inget fan av spionfilmer. Men jag är ett fan av filmer med Rutger Hauer, John Hurt, Craig T Nelson, Dennis Hopper och Meg Foster som jag inte sett, så den får rulla. Och tur är det, för det som utvecklas är något helt annat än en trött spionfilm.
  John Tanner (Rutger Hauer) är en kontroversiell tv-journalist som planerar att bjuda över sina närmaste vänner till en helg hemma hos honom och hans familj. Kort före blir han kontaktad av Lawrence Fassett (John Hurt), en CIA-agent som visar bevis på att samtliga av hans närmaste vänner är sovande KGB-spioner i USA.
  För att avslöja, eller omvända, dessa så går Tanner med på att genomföra festen som planerat, fast under strikt kamerabevakning av CIA.
  Väl därinne utvecklas filmen till ett intressant kammarspel där man inte riktigt vet vem som vet vad eller vem man kan lita på. Kalla kriget är så klart närvarande, men allra mest blir detta en variant av Ten Little Indians på nåt vis. Betydligt bättre och mer spännande än vad jag vågat tro efter första kvarten.

Allt För Sin Image

Allt För Sin Image
The Image
1990
Bolag: Warner Home Video

  Filmens husmanskost. Det är vad det är. Birollsspäckade ensemblefilmer om livet på en nyhetsredaktion. Hur många gånger har man inte sett en sån film och tänkt att "ja, den var helt ok".
  Nu har det hänt igen.
  Albert Finney spelar Jason Cromwell, ett populärt nyhetsankare och programledare för ett granskande nyhetsmagasin. Efter att en bankman i en mindre stad granskats och hängts ut i programmet tar han livet av sig, vilket delar redaktionen i två läger. De som ångrar sig och de som inte.
  Men det är inte själva handlingen som engagerar här utan relationsdramat. Mycket är rollistans förtjänst. Hantverksmässiga birollsproffs som John Mahoney, Kathy Baker, Swoosie Kurtz, Martha Mason är förstås klanderfria och skapar en allmänt mysig stämning filmen genom. Speciellt Cromwells bromance med redaktören Irv Mickelson (Mahoney) är fin och innerlig.
  Några lustiga ansikten i divisionen under dyker upp också. Brett Cullen (för mig förevigad som Dan Fixx i Falcon Crest) och en ung Brad Pitt flashar förbi i vimlet.
  Ja, den här var verkligen helt ok.

Haveriplats Bermudatriangeln

Haveriplats Bermudatriangeln
Airport '77
1977
Bolag: Esselte Video

  Flygkatastroffilmer är ett komplicerat kapitel för mig. Inte för att jag inte gillar dem. I teorin dras jag verkligen till den klaustrofobiska känslan av en flygolycka (på film, ska väl tilläggas) och dramaturgiskt är det väldigt tacksamt med upplägget att man först lär känna ett antal karaktärer från olika bakgrund och sedan sammanfogar dem i en katastrof. Oerhört effektivt.
  Men så finns Titta Vi Flyger. Förmodligen den film jag sett flest gånger av alla filmer, och en sån där film som hängt med sedan barndomen och liksom skadeskjutit flygkatastroffilmen redan innan jag sett min första. För det är nästan omöjligt att se en film denna utan att fnittra lite då och då när man minns scenens motsvarighet i parodin.
  Hur som helst, den här varianten på ämnet kom i den stora och långa våg av såna här filmer under 70-talet. Här har ett gäng banditer kapat en jumbojet och kör vilse i dimman, rammar en oljerigg och försvinner ner i havet vid Bermuda. Men planet går inte sönder och när besättningen och passagerarna vaknar upp så är de instängda på havets botten.
  Ja, riktigt goda förutsättningar för klaustrofobi här. Ett flygplan under vatten. Fullt av övervintrande silver screen-skådisar som ju ofta hamnade i såna här filmer på äldre dar. Här är det bland annat Joseph Cotten, Christopher Lee, Olivia de Havilland och Lee Grant som trängs i havsdjupet. Men det är Jack Lemmon som skiner allra starkast som vanligt. Märkligt hur han kan göra en så platt roll som den har tilldelats här till något levande.
  Om det inte varit för att man ständigt ser Leslie Nielson, Lloyd Bridges och de andra från Airplane swischa förbi i huvudet så hade jag nog tyckt att detta var en ganska spännande katastroffilm.

Första Sommaren

Första Sommaren
Smooth Talk
1985
Bolag: Jaguar

  Filmer som bara pågår. Vad man hatade det när man var yngre. Handlar ju inte om nåt! Idag känner jag nästan det motsatta. Vad skönt att slippa handling. Istället koncentrera sig på att bara flyta med utan att känna att man missat något väsentligt om man zoomar ut för ett ögonblick.
  Här har vi ett coming-of-age-drama från 1985. Sommarens varmaste vecka och tonåriga Connie (Laura Dern) driver omkring i småstaden i jakt på spänning. Detta till tonerna av amerikanska division 2-band som The Motels och Quarterflash. Hemma förfasas familjen, kanske framför allt mamman (Mary Kay Place), över dotterns lättsinnlighet och skulle helst vilja att hon var som sin präktiga syster June som hjälper till hemma.
  I sommarnatten flirtar hon med två killar. Den jämnåriga kärleken Jeff (William Ragsdale) och den betydligt äldre och mer spännande Arnold (Treat Williams). Spänningen utbyts dock mot rädsla då Arnold börjar dyka upp hemma hos Connie med oklara avsikter.
  Ja, mer än så är det inte att hålla koll på. Men det är välspelat och nyansrikt i sin enkelhet. Ett familjedrama i glesbygdsmiljö, en fattigmans Ömhetsbevis. Lite Jodie Foster-aura, på något vis.
  Vore väl att ta i att säga att jag rekommenderar den där filmen, men den känns sympatisk och sevärd i all sin enkelhet. Bra sommarkänsla. 1985. Räcker långt.

Heta Nyheter

Heta Nyheter
Switching Channels
1988
Bolag: TransWorld

  Filmer som utspelar på tidningar eller tv-stationer har ju en tendens att se ut på ungefär samma sätt. Välfunnen dialog i högt tempo. De rör sig ofta också i det krångliga gränslandet mellan drama och satir.
  Här har vi en film jag inte blir riktigt klok på vad man tänkt sig med.
  Kathleen Turner spelar sin paradroll som snabbkäftad och högljudd kvinna. Här är hon stjärnreportern Christy som ligger i skilsmässa med sin nyhetsredaktör Sully (Burt Reynolds). När hon som utarbetad tvingas iväg på en semester möter hon Blaine (Christopher Reeve), en rik och charmig affärsman som säljer sportartiklar och är motsatsen till Christys stressiga jobb på tv-kanalen.
  Hon säger ja till att gifta sig med honom och planerar att sluta jobbet som reporter för att istället flytta till New York för ett stillsammare liv med Blaine. Sully försöker med alla medel krångla till deras förhållande för att hon ska stanna kvar på kanalen.
  Den hetaste nyheten är den om en vanlig man som skjutit en knarklangare för att skydda sin egen son, och när knarklangaren visar sig i själva verket vara en ledig polis döms mannen till döden för polismord och ska avrättas inom några dagar. Christy har lyckats charma sig till en intervju från dödscellen och detta ska bli hennes sista gärning som journalist.
  Men är hon verkligen gjord för att leva ett hemmafruliv, det är frågan.
  Historien är ju inte superstark direkt, så filmen får leva på att vara rapp, smart och småkul i högt tempo och ibland är det väl det också. Men kanske känns det mer som en smartass-tvserie än en långfilm. Reynolds och Turner har bra flow, även om jag blir mätt på Kathleen Turners flaxande rätt fort. Inte bara i den här filmen.

Fiket

Fiket
Diner
1982
Bolag: Esselte Video

  Jag vet inte varför jag känner den tilltro jag gör till ensemblefilmer. Filmer utan självklar huvudroll som ofta speglar ett kompisgängs vedermödor. Och visst kan det vara ljuvligt med de där vardagsfilmerna med relationsproblem, smart dialog och intressanta personer. Men det kräver just det där sista.
  Eller att man åtminstone hittar en person att relatera till.
  Fiket utspelar sig i det sena 50-talets Baltimore. Några grabbar är på väg ut i vuxenlivet och delar sina tankar och problem på det lokala fiket. Någon har gift sig ung, någon är casanovan, någon är den där som aldrig får rätsida på saker. Man gör revolt mot sina strikta judiska föräldrar och lever promiskuöst och tar dagen som den kommer. 
  Ja, det är väl nån slags klassiker, detta. Som jag inte sett. Dock kanske den är klassisk mer för sina många skådisgenombrott än för sina dramatiska kvalitéer. Steve Guttenberg, en fräsch Mickey Rourke, Kevin Bacon, Daniel Stern, Paul Reiser och Tim Daly. Det är ingen dålig samling unga lovande skådiskillar, men det är just killar varpå det blir mycket av samma vara här. Bechdel göre sig inget besvär. När fyra killar sitter i en lång, grabbgnabbig scen och pratar om brudar, baseball och vadslagning med doo wop på en jukebox i bakgrunden, då är det lätt att zooma ut en aning. För mig i alla fall. Spelar ingen roll om rollistan är ung och lovande.
  Visst har man sett detta förr. Senast bara häromsistens när jag såg St Elmo's Fire till exempel. Då liksom nu har jag lite problem att få nån riktig känsla för den här samlingen människor. 
  Sedan det här med 50-talet då. Jag har inget emot 50-tal, gillar musiken, estetiken och så vidare. Men 40-talist-generationen av regissörer har verkligen fått skildra sitt magiska 50-tal så många gånger om att magin är borta sedan länge. Då kokar det istället ner till hur intressanta de här personerna är att skildra.
  Visst får man en känsla för saker och ting ibland, fast det är mest enskilda scener och ögonblick som är fina eller roliga. Daniel Sterns skivsamlande Shrevie har en rolig och pinsam scen kring frustrationen över hur hans fru Beth (Ellen Barkin) inte delar hans intresse för singelbaksidor och labeltryck.
  Men annars, jag vet inte. Bryr mig inte så mycket, och det är väl ju själva poängen att man gör. 

Staying Together

Staying Together
Staying Together
1989
Bolag: Filmkompaniet

  Den här filmen har jag haft i min samling länge. En av många filmer man drog hem under åren då alla videobutiker sålde ut sina vhser för nån femma styck. Den har dock legat osedd sedan dess, oklart varför, jag älskar ju coming-of-age filmer och den här filmen ser ju onekligen ut som en sådan.
  Jag tror problemet jag dragits med har varit att jag fått för mig att den utspelar sig på 50-talet. Är det något som tråkar mig på film så är det romantiserandet kring amerikanskt 50-tal med gamla bilar, Louie Louie och baseball-minnen. Då biter inte ens en coming-of-age på mig. Men jag hade visst fel. Lite oklart i vilken tid jag uppfattar det mesta som lite föråldrad nutid.
  Familjen McDermott är en harmonisk företagarfamilj som lever på sin restaurang sedan årtioenden. De tre sönerna Duncan (Sean Astin), Kit (Dermot Mulroney) och Brian (Tim Quill) jobbar alla inom företaget. Fina killar. Just guys you know. Kit är olyckligt kär i Beverly (Daphne Zuniga) som snart ska gifta sig, Brian har en affär med gifta Nancy (Stockard Channing) och tonåriga Duncan lever ungdomens glada dagar på nätterna.
  Men sen händer något som förändrar allt... står det på omslaget. Ok, spoiler då, men upplevde ett visst antiklimax här. Pappan säljer firman! Viss besvikelse över den låga dramatiknivån i det först, men sedan fattar jag grejen. Detta är en ingen episk släktkrönika utan en liten, varm och personlig berättelse. Kan inte säga att jag blir speciellt berörd av den, men det ändå förstklassigt glesbygdsmys. Tänk Ömhetsbevis.
  Så skönt med karaktärer som vill varandra väl, försonas och resonerar på vettigt sätt. Och så skönt att slippa baseball.

St. Elmo's Fire

St. Elmo's Fire
St. Elmo's Fire
1985
Bolag: Video Trade

  Av alla ikoniska mitt-i-åttiotalet-filmer så är nog St Elmo's Fire den jag kommer ihåg minst. Man har ju sett den, så klart, kanske till och med fler gånger. Men nyligen slog det mig att den enda scen jag förknippar med den här filmen kom från en annan film, den snarlika Härom Natten.
  Hög tid för en omtitt.
  Förutsättningarna är ju makalöst bra. Relationsdrama, 1985, soundtrackfilm, klassiska 80-talsskådisar i full blomning. Och visst är det härligt med själva inramningen. Höstmys, dessutom.
  Historien kretsar kring sju ungdomars första höst efter examen. Ett halvår senare hänger fortfarande kompisgänget ihop, men vad ska hända nu? Vi har populära hunken Alec (Judd Nedson) som vill gifta sig med Leslie (Ally Sheedy) men inte klarar av att vara trogen. Promiskuösa Jules (Demi Moore) som lever lyxliv på kredit och hennes motsats i rika, pryda arvtagerskan Wendy (Mare Winningham) som lever ett enkelt liv och jobbar på ett härbärge. Hopplösa Billy (Rob Lowe) som lever kvar i de glada partydagarna från college men samtidigt letar efter sitt syfte och inte verkar kunna få rätsida på livet hur han än gör. Emilio Estevez spelar Kirby, en grubblande streber som hänger upp hela sitt liv på en ungdomskärlek som knappt vet att han existerar. Och till sist snälle Kevin (Andrew McCarthy) som håller sig borta från alla konflikter och är alla till lags, ända tills stunden då han säger vad han tänkt på hela tiden, och allt ställs på ända.
  Jag älskar ju sånt här. Liv som flätas samman, små och stora problem som diskuteras och hanteras. Men det är ändå något som gör att inte kan hänge mig som jag vill. Jag tror jag saknar en favorit. Ally Sheedy har de bästa scenerna och är väl den jag håller mest av, men utan att kunna peka på varför så känns det lite avslaget.
  Just den här typen av relationsspaghetti är ju egentligen samma sak som tv-serier som Girls eller Sex & the City går ut på, och kanske hade man velat ha lite mer tid att känna personerna i en längre serie. Nu blir allting nedkokat till under två timmar, och det är nog för lite för att hitta under ytan.
  Men jag kan ändå förstå filmens storhet, i alla fall i sitt sammanhang. Många av bratpackgängets skådisar fick ju så att säga sina karaktärer här. Andrew McCarthy är nästan precis samma karaktär här som i Pretty in Pink till exempel.
  Det finns en magi i St Elmo's Fire. I bioaffischen där hela gänget sitter utanför puben på en regnblöt trottoar. John Parrs temalåt. Kalla kriget ständigt i bakgrunden. Inget blir mer 1985.

Echo Park

Echo Park
Echo Park
1985
Bolag: HemFilms

  Det är nåt lite rart med indiekomedier ändå. Hur sällan de är bra, hur sällan de är roliga. De har liksom ingen användning för sitt underläge. En skräckfilm inspelad med små medel känns mer äkta, en b-action har kultkvalitéer, ett indiedrama drivs ofta av ett välskrivet och originellt manus.
  Men b-komedier då? Finns det inga fördelar? Tror inte det.
  Echo Park handlar om May (Susan Dey) som drömmer om att slå genom i Hollywood, men i väntan på det jobbar som "strippogram" till folks födelsedagar. En dag tar hon in en inneboende för klara hyran, det blir Jonathan (Tom Hulce) som även han drömmer om Hollywood men jobbar som pizzabud. Det finns en granne också, August (Michael Bowen), en österrikisk kroppsbyggare som drömmer om att gå i Arnold Schwarzeneggers fotspår.
  Ja, det var väl det. De tre umgås. Jobbar. Situationer uppstår. Men inget mer dramatiskt ändå. Låter lite tråkigt kanske? Jo tack, det är det ju. Jag vet inte om jag missar någon underton eller något annat än det mest uppenbara här, men jag har riktigt svårt att fatta vad man vill berätta. En "komisk" skildring av skådisars kamp att slå genom?
  Filmen är ju aldrig rolig, men jag är rätt säker på att den inte ska vara det heller. Snarare är man väl ute efter nån härlig känsla eller liknande. Tyvärr även där. Det är inte roligt, det är inte intressant. Tror jag.

Spegeln Sprack Från Kant till Kant

Spegeln Sprack Från Kant till Kant
The Mirror Crack'd
1980
Bolag: Sandrews

  Ja, då fortsätter vi väl ominspektionen av Agatha Christie-filmerna i 80-talsskrud. Denna blir jag faktiskt lite osäker på om jag ens sett tidigare. Det finns ju en filmad variant i TV-serien med Joan Hickson också. Lätt att blanda ihop.
  På tal om henne, vill inte låta som en "det finns bara en Bond"-gubbe nu, men det finns ju faktiskt bara en Miss Marple på film. Allt som inte är den där söta lilla russintanten blir ju bara som ett parodi på henne. Här är det Angela Lansbury, 55 år vid tillfället, som spökats ut till en skrynklig löständergumma.
  Inget ont om Angela dock. Älskar ju Mord och Inga Visor och kanske var det just något sådant jag såg framför mig med den här filmen. Myspotentialen fanns där. Istället blir det snarare tvärtom.
  En Hollywood-film ska spelas in i en liten engelsk håla och byn fylls av dalande filmstjärnor. Elizabeth Taylor och Kim Novak spelar två av dessa. Rock Hudson och Tony Curtis spelar regissör och producent. Mitt bland alla divor och egon hittas en ung flicka från byn död på välkomstfesten. Allt pekar på att den förgiftade drinken hon drack var ämnad för någon av stjärnorna.
  Som tur är bor Miss Marple i just den här byn och deckarmyset kan börja.
  Men tyvärr gör det inte riktigt det. Det jag är ute efter i första hand i de här filmerna är stämningen, möjligen också en fiffig mordgåta. Mordgåtan tycker jag håller god Christie-klass, men det är något med kemin i filmen som stör mig. Det är som att det ska vara roligt på nåt misslyckat sätt. Ytliga Hollywoodamerikaner möter britter som är jordnära på gränsen till förståndshandikappade. Det sämsta av två världar, på nåt vis.
  

Döden Till Mötes

Döden Till Mötes
Appointment With Death
1988
Bolag: Sandrews

  Jag öppnade ju för att se om alla de där Agatha Christie-filmerna som jag och min klasskompis Calle såg när vi gick i högstadiet. Vi var kanske inte coolast i 8C när vi hyrde Hercule Poirot-filmer på fredagskvällarna men jag minns det som vansinnigt mysigt när vi satt och nästan blev osams över vem vi trodde var mördaren. Många av de där varma nostalgifiltarna förlorar ju sin magi när man upplever dem igen. Skimret av där och då tål inte alltid en uppdatering.
  Men jag är ändå nyfiken på hur filmerna står sig, so here we go!
  En tyrannisk änka (Piper Laurie) myglar till sig arvet av sin man framför ögonen på sina styvbarn. Som plåster på såren bjuder hon hela gänget på en kryssning över Atlanten. Vid ett stopp i Israel hittas hon död och samtliga barn blir så klart misstänkta. Som tur är finns också Hercule Piorot (Peter Ustinov) på platsen och kan börja lista ut vem som är den skyldige.
  För det första har jag lite svårt för tidsåldern den här filmen utspelar sig i. Är så trött på de här 20-talsutstyrslarna och allt det brittiska som följer med det. Som vanligt så blir ju dock saker bättre genom ett par dimmiga 80-talsglasögon.
  Men bortsett tidsandan så finns verkligen inget att klaga på här. Klassiskt Christie-snurr i berättelsen, perfekt blandning av nya och gamla ansikten i ensemblen och en övergripande kvalitetskänsla i själva produktionen.
  Myset från Miss Marples engelska stenmursbyar går så klart inte att få i medelhavsöken, men jag kan ändå komma på få saker som slinker ner lättare än detta en bister decemberdag.

Five Corners

Five Corners
Five Corners
1987
Bolag: Sandrews

  Jag är nog inte så mycket för filmisk magi egentligen. De där scenerna med perfekt kemi, skådespeleri eller ljus. Det slår mig när jag ser den här filmen som är full av potentiella sådana, men där jag istället letar efter intressanta människor, repliker eller tankar. Kanske därför jag aldrig lockats av stilistiska klassiker som Bladerunner eller Matrix.
  Nu är ju detta en helt väsenskild film från just de där två, men jag känner ändå att man kanske fokuserat mer på smak än snille, så att säga.
  Filmen utgår från Heinz (John Torturro) som släpps från ett fängelsestraff och söker sig hem till sina judiska uppväxtkvarter i New York där saker har förändrats. Hans bästa vän Harry (Tim Robbins) har blivit skötsam och buddist och tjejen han fängslades för att ha försökt våldta (Jodie Foster) vägrar (eller vågar inte) försonas.
  Det är väl typ det.
  Jag har visserligen inget emot filmer som inte har någon direkt handling. Men det kräver ju att man istället blir intresserad av personerna i den. Eller åtminstone har sin person i gänget. Här har mest svårt att hålla isär de till utseendet snarlika personer. Fast John Torturro kommer man ju alltid ihåg så klart.
  Filmen utspelar sig i mitten av 60-talet, vilket normalt sett är rätt illavarslande för mig. Orkar inte fler Light My Fire-orglar. Tänk vad 40-talistgubbarna fått breda ut sig med sina barndomsminnen i filmhistorien. Visst, 50- och 60-talet är väl defining years i många avseenden, men det känns som att det finns en film om varenda månad av 60-talet, och alla vurmar de för samma saker. Här tycker jag nostalgin håller sig på mattan ändå. Jag tycker isåfall att det påminner med om Woody Allens frossande i New Yorkska judekvarter än någon Be-bop-a-Lula-nostalgi. Sen har ju 80-tals-60-tal nåt ändå.
  Det som stör mig är att filmens stil och stämning inte alls levs upp till i hur mycket man känner för personerna och historien. Jag hade önskat att den ursnygga scenen vid fontänen mitt i natten hade varit mer än bara ursnygg, så att säga.

Natt Utan Slut

Natt Utan Slut
Endless Night
1972
Bolag: Thorn EMI

  En av de kompisar jag såg mest videofilm med på 80-talet var Calle, vi gick i samma klass i 12 år och var lika i många avseenden. Hellre en film och lite chips på fredagskvällen än att dra in till stan. I filmsmak var vi rätt olika dock. Jag såg helst rysare och thrillers medan Calle hade lite högre krav på kvalitet, gärna fick det vara brittiskt och välspelat.
  Agatha Christie blev vår perfekta mötespunkt. Jag fick en mordgåta, han fick lite fine acting.
  Vi såg alla Peter Ustinovs Poirot-filmer, Joan Hicksons Miss Marple likaså. Vi tyckte alla var jättebra, idag blandar jag ihop dem en aning (borde se om nån snart).
  Men sen fanns det några som vi blev besvikna på också. Detta var en av dem. Minns inte exakt varför vi var missnöjda, men jag antar att det var för att den inte följer det klassiska Christie-mönstret med ett mord och en ensemble av misstänkta.
  Det handlar om Michael Rogers (Hywel Bennett) som jobbar som chaufför åt rikemansfolk, och som drömmer om ett liv i deras värld. När han är på uppdrag i den engelska landsbygden hittar han en tomt han drömmer om att bygga ett hus på. Han återvänder till tomten för att fotografera och träffar då Ellie  (Hayley Mills) som delar hans dröm och de inleder ett förhållande.
  Det visar sig att Ellie genom arv är en av Englands rikaste kvinnor, och efter att de båda gifter sig så bestämmer de sig för att bygga ett hus på tomten. De anlitar den världsberömda arkitekten Santonix (Per Oscarsson, av alla) och bygger en modernistisk lyxvilla.
  Men Ellies rika familj gillar inte giftermålet med arbetarklasskillen, de gillar inte heller hennes vänskap med tyska Greta (Britt Ekland) som visar sig ha stort inflytande i hennes liv.
  En dag hittas Ellie död och då börjar jakten på vem som mördat henne.
  Det som sticker ut här är att Ellie dör när det är ungefär en kvart kvar av filmen. Själva whodunit-biten (som väl annars är själva grejen med Agatha Christie) är alltså en försvinnande liten del av filmen. Vägen fram dit är inte alls dålig, men påminner mer om en Sidney Sheldonsk familjemaktkamp än en puttrig Christie-deckare.
  Läser nu i efterhand att filmen är känd för sin twist på slutet. Visst, det finns en vändning på slutet som är lite småkul med någon genialisk twist som vänder upp och ner på hela historien är det verkligen inte. Jag undrar om jag kan ha missat nån finkalibrig grej eller om folk är lite lättflirtade vad det gäller smarta slut.
  Men jag tror jag låser mig lite vid besvikelsen att mordgåtan liksom saknas, i traditionell mening. Räknar man bort förväntningarna på en Agatha Christie-film som är det ett helt okej thrillerdrama av brittisk 70-talsmodell.