En Ny Värld

En Ny Värld
Personal Choice
1989
Bolag: Jaguar

  Ojoj, denna har stått länge i min samling. Åtminstone sedan jag bodde hemma, vilket börjar bli typ 30 år sedan nu. Köpte den ihop med en massa andra filmer när en videobutik i Falkenberg sålde ut hyrisar för 10 kr/st. Men den har förblivit osedd. Såg framför mig en "magisk" film, och såna brukar inte vara prio när jag väljer film. Men hey, Martin Sheen, Christian Slater, Robert Foxworth, Sharon Stone, F. Murray Abraham. Alla skulle väl inte säga ja till vilket skit som helst?
  Är nu mycket glad att jag såg filmen, för det var en riktigt mysig videostund. Här finns lite magiska moment i form av ett romantiserande av rymden, men annars är detta till största delar en riktigt fin coming-of-age-film där rymdtokiga tonåringen Eric (Christian Slater) blir avstängd från skolan efter att ha skjutit in en hemmagjort rymdraket och orsakat en brand.
  Han flyttar då tillfälligt till pappan, spelad av Robert Foxworth (Chase Gioberti!!), och märker till din glädje en av hans idoler, månastronauten Paul Andrews (Martin Sheen) bor i närheten. Paul är enstörig och alkoholiserad, men Eric träffar även Mara (Olivia d'Abo) som känner Paul och bygger en vänskapsbro mellan dem.
  Ja, det är typ vad filmen handlar om. Vänskapen mellan en tonårig rymdnörd och en astronaut. Och en kärlekshistoria med Mara, så klart. Ser att någon på IMDB har kallat den "painfully slow moving", men just det älskar jag verkligen. Att de får prata klart. Eller går i tystnad. Eller att scener inte tvunget leder någon vart. Förstår om det kan stressa en Netflix-zappare men jag tycker det är fint.
  Som drama är det typ Hallmark-nivå på det, men med strålande skådespelare i alla roller och just det där sakta lunket tycker jag det är skitfint.

På Fri Fot

På Fri Fot
Three For the Road
1987
Bolag: Jaguar Films

  En ungdomlig road movie i 80-talsskrud. Det hör väl varma sommardagar till? Detta är dessutom den enda 80-talsfilmen i Kerri Greens ganska skrala filmografi som jag aldrig sett.
  Hon spelar Robin, en bångstyrig dotter till en senator som ska skickas på ungdomsvård på grund av sitt beteende. Han ber den unga strebern Paul (Charlie Sheen) att köra henne dit, och som tack ska han hjälpa honom med karriären när han kommer tillbaka. Med på resan följer också Pauls rumskamrat T.S (Alan Ruck) som mest av allt bara vill hitta en tjej med bra litteratursmak.
  Resan går snett direkt. Robin rymmer, bilar går sönder, man hamnar i händerna på skumma rånare, man råkar få en Porsche och annat som normalvis händer i den här typen av filmer.
  Jag var förberedd på en rätt dålig film. Läst lite recensioner, sett varningar. Men med de ingångsvärdena blir jag ändå positivt överraskad. Visst, det är ju inget djuplodande drama direkt, men som lättviktig ungdomsaction så tycker jag ändå den håller bra fart, är lite charmig och lagom rolig. 
  Jag blir också glad av att den faktiskt ibland tonar ner sig och får en allvarligare vid några tillfällen. Just växlingen mellan fartfyllt och coming-of-age ger lite John Hughes-vibbar tycker jag. Fast ja, kanske inte riktigt i samma division.
  Men ändå en glad överraskning.

Vendetta

Vendetta
Simple Justice
1989
Bolag: Jaguar Films

  Frankie DiLorenzo (Matthew Galle) lever ett fint liv med sin harmoniska italienska familj, bra jobb på en bank och hustrun Janet (Cady McClain) är dessutom gravid med deras första barn. Men så slås allt omkull när banken de båda jobbar på blir rånad av ett gäng brutala gatubusar och Janet blir misshandlad och hamnar i koma.
  Gangstrarna fångas in men släpps i brist på bevis, det var nämligen bara Janet som såg någon av dem utan mask.
  En efter en börjar sedan busarna falla över för bestialiska mord, och polisen tror att det är Frankie som frustrerad a domslutet begett sig ut på en egen vendetta.
  Jag måste erkänna att jag såg en betydligt tråkigare film framför mig. Italienska familjer med namn som Vincenzo och Frankie brukar borga för maffiaklyschor, klaner och heder men den italienska biten är inte speciellt framträdande här.
  Lite märklig sammansättning av element är det. Större delen av filmen är egentligen ett drama, inget speciellt djuplodande men det handlar ju om den här familjen och deras besök på sjukhuset, deras försök att hålla hoppet vid liv, sporra varandra och så. Sedan bryts den stämningen ibland av fantasifulla mordscener som i det närmare för tankarna till skräckfilm. Den där typen av lite slasherbetonad actionfilm påminner mig om filmer som Maniac Cop, och det finns faktiskt en liknande stämning i den här filmen stundtals. Det är nämligen inte heller självklart vem som begår morden så här finns även en whodunit-faktor.
  Inget jag kommer se igen, troligen, men ändå positiv överraskning.

De Döda Talar Inte

De Döda Talar Inte
Hostile Witness / Terrorist on Trial
1988
Bolag: Jaguar Films

  Palestinska terroristledaren Salim Ajami (Robert Davi) fångas in och förs till USA. Anledningen är att han ligger bakom en terroristattack i Barcelona där en amerikansk turistbuss anfölls och flera amerikaner dödades. Trots att attacken utfördes i Spanien så vill USA ställa honom för rätta eftersom den drabbade deras medborgare. Man ser också från politiskt håll en chans att visa upp sin rättsstat där Ajami ska ges en rättvis rättegång i kontrast till hans egna barbariska metoder att skipa rättvisa.
  Att hitta en åklagare blir inte svårt, det blir det geniförklarade advokaten Jim Delmore (Sam Waterston). Svårare att hitta en försvarare, men man söker upp Simon Reznik (Ron Leibman), en universitetsprofessor som är berömd för att ta sig an svåra fall med svaga klienter, men kanske är ännu mer känd för sin starka tilltro till det amerikanska rättssystemet.
  Efter lite motstånd tar han sig an fallet och har svårt att kontrollera sin personliga avsky mot mannen han ska försvara, men försöker ändå driva tesen att attacken var en krigshandling istället för terror.
  Ojojoj, jag tyckte otroligt mycket om denna. Fängslande från första stund, inte minst på grund av att ämnet snart 40 år senare fortfarande är aktuellt. Otroligt bra karaktärer, jättebra dialog och till och med den nästan timmeslånga rättegången i slutet av filmen rinner fram utan att man tittar på klockan.
  Det har ju med skådisarna att göra också. Både Sam Waterston och Ron Leibman är helt briljanta både på ett hantverksmässigt sätt (slitvargar i tv-filmssvängen) och hur de spelar mot varandra. Rimliga, korrekta, skarpa. Sedan så klart klockren casting med Robert Davi (80-talets farligaste främling) som Salim Ajami.

Joshua

Joshua
Joshua Then and Now
1985
Bolag: Jaguar

  Joshua Shapiro (James Woods) växer upp i en mustig och högljudd judisk familj i Montreal, drömmer om att bli författare och får sitt första jobb som skribent i London. Där träffar han Pauline (Gabriella Lazure), en vacker men upptagen ung kvinna från en förmögen släkt där fadern är senator. Han bestämmer sig för att henne ska han ha, och han får henne, de gifter sig och får tre söner.
  Där är handlingen typ. Sedan lite sidohistorier med Paulines opålitlige bror och en vän som får cancer, men utanför det så handlar det mest om hur Joshua och Pauline blir ovänner och samt i lite olika tidsåldrar.
  Jag brukar gilla såna här filmer dock. Dialogtunga relationsdramer som utspelar sig under lång tidsrymt. Här får man följa Joshua från unga år i de judiska kvarteren i Montreal. Den biten har man ju sett hundra gånger känns det som. Tänk valfri Woody Allen där barndomen kommer på tal. Scenerna i London känns inte heller speciellt engagerande men ändå så biter sig karaktärerna fast efter ett tag. Problemet jag har här är att jag inte gillar någon karaktär extra mycket, och då blir det svårare att känna något alls för diverse livsdramer som uppstår.
  Jag har lite svårt att förstå vad man är ute efter. Vad man vill förmedla. Denne Joshua är ju en uppdiktad person vad jag förstår, så det är liksom inget häpnadsväckande livsöde som i Garp och Hans Värld eller Big Fish utan en berättelse om en ganska vanlig man som drabbas av lite blandade mänskliga brister som avundsjuka och missunnsamhet. Hade gärna sett en film om det, dock, men då gärna en där jag får mer känsla för karaktärerna. Eller i alla fall någon av dem.

Gömstället

Gömstället
Deep Dark Secrets/Intimate Betrayal
1987
Bolag: Jaguar

  Den här filmen köpte jag ganska nyligen. Det var en sån där riktig "åh den DÄR" när jag såg den. Inte för att jag minns filmen, jag har aldrig sett den ens, men det var en film jag minns från mina starkaste videobutiksdagar. När jag var inne flera gånger i veckan i Halmstads videobutiker för att kolla om det kommit nåt nytt. Då stod den där vecka efter vecka på hyllorna.
  Med det sagt, klart jag måste ha den i samlingen. Och ännu mer: klart jag måste SE den efter alla dessa år.
  Julianne Wakfield (Melody Anderson) har ärvt familjens idylliska vildmarkshotell men har själv intagit en hemmafruroll och låtit mannen Michael (James Brolin) sköta alla affärer. En dag dyker en främmande man upp på hotellet och Michael lämnar i hög fart när han får syn på honom. Michael förolyckas när han bil kör ner i en älv i hög fart. Vad familjen inte vet är att han överlevde olyckan och gömmer sig i en sidobyggnad till hotellet.
  Efter hans "död" börjar Julianne försöka få grepp om alla affärer för att kunna driva hotellet vidare, och märker då att Michael inte riktigt är den hon trodde. Samtidigt som den mystiske gästen fortsätter snoka runt på hotellet.
  Sån här steg-för-steg-thriller kan vara riktigt bra. När det handlar om hur det egentligen ligger till snarare än nagelbitande spänning. Och det är ju en sån film, men en ganska svag sådan får man säga. Gott om tv-ansikten här. James Brolin är ju lite av en mini-serie-kung. Joe Spano (Spanarna på Hill Street) och Pamela Bellwood (Claudia i Dynasty) finns i birollerna, och kanske känns det mer som en sidointrig i just Dynasty än en smart pusselthriller. Nu har jag absolut inget emot Dynasty, tvärtom, men i just detta fallet hade jag kanske hoppats på en annan känsla.

Nattens Inkräktare

Nattens Inkräktare
Edge of Sanity
1989
Bolag: Jaguar Films

  Den här filmen såg jag aldrig när den kom, trots att den så gott som alltid fanns på skräckhyllan i videobutikerna. Jag tyckte den verkade lite jobbig. Sisådär 35 år senare har den i alla fall letat sig in i videospelaren och jag får ge mitt 15-åriga jag en klapp på axeln för den där fördomen. Länge sen jag såg en jobbigare film än denna.
  Detta är nån slags remix av Dr Jekyll och Mr Hyde där Anthony Perkins spelare båda i en av sina sista roller. På dagarna firad läkare med vänner i societeten, på nätterna är han grym mördare i London undre värld. Filmen utspelar ju sig i London kring förra sekelskiftet med smog och hästdroskor, men samtidigt är folk framför allt i den undre världen väldigt 80-taliga i sina utsmyckning. Vet inte om det är ett stilgrepp eller bara något som råkade bli tokigt, men det är i alla fall ingenting som påverkar positivt.
  Överlag så kan man nog rada upp allt jag inte gillar i film och checka av det mesta här. Här finns dekadenta miljöer, droger, hallucinationer, tortyr, sadism, gaaalna människor och allt levererat på Queen's English. Litet filmtips om du har motsatta preferenser.

Viljans Seger

Viljans Seger
Running
1979
Bolag: Jaguar Film

  New York 1979. Går inte att tröttna på. Även den tröttaste film får glow av ett 70-taligt New York. 
  Här handlar det om Michael Andropolis (Michael Douglas) som helt enkelt måste springa. Det är så han hittar glädjen och meningen med livet. Men det har också gått ut över familjen, vilket lett till att frun Janet (Susan Anspach) ansöks om skilsmässa och istället blivit ihop med gemensamma vännen Howard (Chuck Shamata). Barnen skäms över sin pappa som bara är känd som han som alltid springer, och plötsligt en dag står han utan även arbete. Gör något av ditt liv, säger Janet.
  Det är då drömmen väcks till liv om att ställa upp för USA i OS. När han kontaktar sin gamla tränare så kallas han en quitter, någon som inte har psyket att vinna. Så klart så sporrar detta Michael lite extra att nå toppen.
  Den biten av handlingen är ju som vilken sportfilm som helst. Viljans Seger är den svenska titeln. En knuten hand i luften. Bryr mig cirka noll procent om han vinner eller inte. Men som relationsdrama tycker jag den här filmen fungerar desto bättre. Michaels försök att lappa ihop sitt äktenskap, frun som vill gå vidare men samtidigt hyser känslor för honom och försöker sporra honom i allt han gör.
  Den biten är betydligt mer intressant och nyansrik än när Michael springer och springer i olika solnedgångar eller ältar sina motivationsfraser.

Oskyldigt Offer

Oskyldigt Offer
Easy Prey
1986
Bolag: Jaguar

  Efter att ha kört januari månad i finrummet med mestadels omtittar av bortglömda blockbusters är jag tillbaka där jag hör hemma igen: bland dammiga mainstreamfilmer från 80-talet.
  Och vad känns mer välkomnande då än lite based om "den största mördarjakten i USA:s historia"?
  Jaguar Films kunde dock ta i lite på sina videoomslag, det vet jag.
  Christopher Wilder (Gerald McRaney) är en framgångsrik affärsman som tröttnat på hur han blir ignorerad av kvinnor och ger sig ut på en mördarresa genom USA. Han utger sig för att vara modellfotograf och raggar upp unga tjejer i köpcentra som han sedan mördar och drar vidare.
  Men Tina (Shawnee Smith) reagerar inte som han förväntar sig. Hon skriker inte och gör inget motstånd. Då tappar han fokus och låter henne istället följa med honom vidare på resan för att, som han säger, döda henne senare.
  Filmen blir då en road movie där Tina först har fokus på att ta första chansen att fly, men sedan kommer närmare och närmare sin förövare som är den första person som hon upplever bett henne att berätta om sig själv.
  Största mördarjakten, ja jag vet inte. Det är ju knappast någon rysare eller ens thriller utan mer ett stabilt tv-drama som snarare fokuserar på det psykologiska mellan offer och förövare men även där så blir det ju inte speciellt djuplodande utan mer bara lite true crime comfort food, på nåt vis.
  Extremt generisk svensk titel i Oskyldigt Offer förresten. Det är faktiskt den andra based-on-a-true-story med den här svenska titeln jag ser på relativt kort tid. Och vet ni, den var också "helt okej".

Den Lilla Flickan i Huset Vid Vägens Slut

Den Lilla Flickan i Huset Vid Vägens Slut
The Little Girl Who Lives Down the Lane
1976
Bolag: Jaguar

  Oj, vilken överraskning detta var. Den här filmen hyrde jag som tonåring, i min mest videointensiva period, säkerligen ihop med en radda slashers från någon 10-kronorsbutik. Tyckte den var seg och tråkig. Inte alls läskig. Är på något vis glad att min hjärna har utvecklats sedan dess.
  Rynn (Jodie Foster) är en 13-årig flicka som hyr ett hus med sin pappa. Men pappan ser man aldrig. Han är alltid upptagen eller borta och det verkar som att hon bor i huset helt själv. En som anar oråd är huset ägare, Mrs Hallett (Alexis Smith) och hennes son Frank (Martin Sheen) som dessutom är pedofil och gör ständiga närmanden mot Rynn.
  Dock så träffar hon Mario (Scott Jacoby), en ung pojke som är stadens andra outsider, aspirerande trollkarl. De inleder en fin vänskap där Rynn sakta vågar berätta mer om sig själv och hur allt ligger till.
  Ja, sitter man och väntar på ett bodycount så är det klart att det blir segt och tråkigt. Detta är nämligen snarare ett otroligt välskrivet thrillerdrama, inte olikt de som Stephen King brukar skriva. Filmen är dessutom inspelad i Maine, vilket väl kanske spär på den känslan en aning.
  Älskar ju de där miljöerna alltså. Mysiga poliser i pälsmössa. Polisen spelas förresten lite otippat av Mort Shuman, mer känd som låtskrivare under pre-Beatles-eran i konstellationen Pomus-Shuman.
  Visst, det är ett intressant manus. Snygga vändningar. Men det som gör det för mig är själva stämningen. Den höstruggiga upstate-miljön till pianosoundtrack. Jag får nästan lite Fulci-känsla ibland, men det kanske är de vhs-svajjiga Chopin-styckena som spökar.
  Långt över förväntan!

Första Sommaren

Första Sommaren
Smooth Talk
1985
Bolag: Jaguar

  Filmer som bara pågår. Vad man hatade det när man var yngre. Handlar ju inte om nåt! Idag känner jag nästan det motsatta. Vad skönt att slippa handling. Istället koncentrera sig på att bara flyta med utan att känna att man missat något väsentligt om man zoomar ut för ett ögonblick.
  Här har vi ett coming-of-age-drama från 1985. Sommarens varmaste vecka och tonåriga Connie (Laura Dern) driver omkring i småstaden i jakt på spänning. Detta till tonerna av amerikanska division 2-band som The Motels och Quarterflash. Hemma förfasas familjen, kanske framför allt mamman (Mary Kay Place), över dotterns lättsinnlighet och skulle helst vilja att hon var som sin präktiga syster June som hjälper till hemma.
  I sommarnatten flirtar hon med två killar. Den jämnåriga kärleken Jeff (William Ragsdale) och den betydligt äldre och mer spännande Arnold (Treat Williams). Spänningen utbyts dock mot rädsla då Arnold börjar dyka upp hemma hos Connie med oklara avsikter.
  Ja, mer än så är det inte att hålla koll på. Men det är välspelat och nyansrikt i sin enkelhet. Ett familjedrama i glesbygdsmiljö, en fattigmans Ömhetsbevis. Lite Jodie Foster-aura, på något vis.
  Vore väl att ta i att säga att jag rekommenderar den där filmen, men den känns sympatisk och sevärd i all sin enkelhet. Bra sommarkänsla. 1985. Räcker långt.

Santa Claus - the Movie

Santa Claus - The Movie
Santa Claus - The Movie
1985
Bolag: Jaguar Films

  Det finns ju julfilmer och julfilmer helt klart. Antingen är julen en inramning i bakgrunden eller så är filmen så full av jul att det inte får plats något annat.
  Den här filmen ser jag alltid benämnas som en julklassiker fast aldrig av tittare utan bara av film- och videobolag. Och det är väl just den känslan som man lite får när man ser den, att alla inblandade har tänkt "wow! nu gör vi en julklassiker".
  Filmen tar sitt avstamp när jultomten blev jultomten. Sedan får vi lite milstolpar i jultomtens historia (till exempel när han började med sin naughty list) för att sedan landa i en urban nutidshistoria där tomten tar sig an en ung hemlös pojke i (surprise!) New York som så klart får kämpa på gatan för att folk ska tro honom.
  Parallellt med detta får vi följa alven Patch (Dudley Moore) karriär i tomteverkstaden. Efter alla år av ordentligt hantverkande så får han idén om att modernisera leksaksproduktionen efter löpandeband-modell. Dock tummar man på kvalitén vilket gör att tomten får dåligt rykte och Patch får sparken. I frustration över detta beger han sig från Nordpolen till New York för att göra karriär inom den vanliga leksaksbranschen med sina magiska leksaker.
  Inte utan att man tänker på Elf när man ser hur den aningslösa och naiva alvgubben blir utnyttjad av storstadens onda kapitalism, fast där Elf är rolig, smart och bitvis bedårande så är den här filmen mest präktig och platt. Dock trevligt att se Dudley Moore i ett sammanhang där han inte daskar kvinnor på rumpan.
  Första halvan av filmer är lite som en jultomte-biopic. Ett Tim Burtonskt julparadis med synkroniserade, färgglada tomtenissar. Inget Batman-mörker direkt. Sedan svänger filmen över till ett mer Spielbergskt pojkäventyr med rättvisa och christmas spirit i centrum.
  Men det är ju varken Tim Burton eller Steven Spielberg som gjort den här. Då hade man kanske kunnat dras med i nån slags filmmagi ändå. Eller så hade filmen haft ett roligare och mer intressant manus då. Nu blir det mest bara en väldigt typisk julfilm. En filmisk drickyoghurt utan vare sig tuggmotstånd eller nån spännande smak.

Kamrat Mördare

Kamrat Mördare
Red King, White Knight
1989
Bolag: Jaguar Films

  Under mina mest frekventa videohyrarår var Jaguar Films ett bolag man ofta fick med sig filmer hem från i kassen från videobutiken. Ett lågbudgetbolag med ganska hygglig lägstanivå och ingick alltid i specialerbjudanden (till skillnad från snikna Transfer!!). De var också ganska bra på att marknadsföra sina filmer, varje kassett hade en lång radda trailers från aktuella filmer och till slut kunde man ju de där trailerna utantill. Jag och Micke Andersson satt och läste med i trailern för Spioner För Miljoner minns jag.
  Ur denna aska stiger också problemet med om man verkligen sett vissa filmer eller om man bara minns trailern väldigt väl. Kamrat Mördare med Max von Sydow med Tre Dagar För Condor-aura på omslaget, minns jag väl. Dels från lågprishyllorna men framför allt från Jaguars trailertjat.
  Men såg jag den? Oavsett så minns jag så lite att den är förtjänst av en sväng till i spelaren.
  Tom Skerritt spelar Stoner, en fd CIA-agent som lockas tillbaka i yrket efter att USA nås av information om att Sovjetunionens president, Michail Gorbatjov, ska mördas vid en offentlig tillställning av en torped. Stoner har lite spöken också, på hans sista uppdrag innan han lade av, begick hans fru självmord. Eller om hon mördades. Det där flashar förbi lite parallellt.
  Ja, detta är ju precis vad man trodde. En spionthriller (gjord för tv) i kalla kriget-land. Vem kan man lita på? Ja, det är just den biten som tilltalar mig här. Svängningarna i tillit. Som vanligt när det gäller spionfilmer så fattar jag inte jättemycket av intrigen (brist på intresse också, ska väl tilläggas) men jag har det ganska bra ändå när jag tittar på den. Rätt många spännande och rafflande scener med rotande i byrålådor och nervösa jakter gör ändå filmen lättslukad på något vis. Skönt att den har normal filmlängd också, spionfilmer har ju en tendens att vara en bra bit över två timmar, men detta är avklarat på behagliga nittio.
  Sedan ska det väl sägas att detta inte är nån John Le Carré-roman direkt, utan en tämligen lättsmält kioskspiondeckare med en del ganska våldsamma actionscener. Välgjort i all sin tv-mässiga enkelhet.

Rovfåglar

Rovfåglar
Beaks / Birds of Prey / El Ataque de los Pájaros
1987
Bolag: Jaguar Films

  Den här filmen har jag haft i samlingen länge. Kanske 25 år. Läste nån avskräckande recension nån gång, har inte blivit av att jag sett den sedan dess. Men har man en onda djur-hylla så tycker jag är det rimligt att man har sett alla filmer i den.
  Först lär jag mig: detta är en mexikansk film! Vad den informationen nu är värd i sammanhanget. Huvudrollerna är amerikanska, miljöerna är italienska och spanska. I Mexico befinner vi oss aldrig. 
  Däremot i USA där en tv-station ger strävsamma tv-reportern Vanessa (Michelle Johnson) och fotografen Peter (Christopher Atkins) i uppdrag att undersöka varför fåglar har gått till attack mot människor på några skilda ställen på sistone. Man får höra att fenomenet har lamslagit flera städer i Italien och beger sig över till Europa för att undersöka vidare.
  Sedan följer ett antal scener där fåglar attackerar människor. Det börjar smått med enskilda män, sedan ett sportflygplan som attackeras och störtar, ett par som hängflyger råkar ut för samma, ett barnkalas massakreras av hundratals duvor. Det är jävligt många fåglar alltså. Ibland ser det nästan ut som att fåglarna kastas mot skådespelarna, men oftast ser det riktigt bra och mäktigt ut. Det finns en panikkänsla som går genom rutan.
  Sedan har vi då det här med det italienska. Visst, filmen må vara mexikansk och huvudrollsinnehavarna må vara utspottade Hollywood-skådisar på gratissemester i Italien, men känslan av italiensk Giallo är ändå påtaglig. Det är slow motion, det är ögon, det är nakna bröst i tid och otid, det är spektakulära miljöer, det är barn dubbade av vuxna i falsett, det är billigt syntsoundtrack. Allt detta sätter färg på paniken och det väl trots allt ganska slätstrukna manuset.
  4.0 på IMDB, minsann. Jag måste säga att jag blev riktigt positivt överraskad.

The Gate

The Gate
The Gate
1987
Bolag: Jaguar

  En märklig avart i det nostalgiska är när man känner nostalgi över något man inte ens upplevt. Hur en låt från långt innan man var född kan kännas nostalgisk. Eller hur en film man aldrig sett ger snuttefiltiga känslor av barndomsminnen. 
  Här kastas jag direkt tillbaka till mitt pojkrum och entusiasmen man kände över filmer av den här typen. Ungdomsäventyr. Till en början blir jag överraskad av vilken typ av film detta är. Minns den väl från hyllorna när den kom, men har alltid trott att det är nån demonfilm i Evil Dead-fållan. The Gate är snarare en lite brutalare The Goonies.
  Tioåriga Glen (Stephen Dorff) och hans kompisar upptäcker ett djupt hål i trädgården efter att ett träd blåst omkull. Nördkompisen Terry (Louis Tripp) spelar en deathmetal-skiva baklänges (detta ljuvliga 80-talsfenomen) och hör om nån slags demon som han är säker på finns i hålet.
  Så långt trevligt och nostalgimysigt. E.T.-stämning. Men sen kommer det demoner och onda andar. Saker flyger i blådunkla rum. Må vara en förlåtande faktor att filmen utspelar sig i 80-taliga villaförorter, men inför långa scener med röksprutande demoner så är all filmer lika, tyvärr.
  Hade jag gillat den här 1987 då? Jag hade nog njutit av att se klungor av pojkar cykla omkring på sina limpacyklar i den amerikanska 80-talsdrömmen, men den övernaturliga biten hade jag nog då som nu mest känt var tråkig.

Gycklarens Natt

Gycklarens Natt
Out of the Dark
1988
Bolag: Jaguar

  Jag är så klart väl medveten om riskerna med en thriller från 1988. Det kan låta harmlöst men plötsligt sitter man där och svär över den iskalla blå scenografin och persiennskuggor på väggarna. Riskerna dubblas väl dessutom om det rör sig om en thriller som dessutom ska ha lite erotiska undertoner. Men jag är en modig man, och när den här filmen först börjar vill jag nästan ge mig själv en highfive för mitt mod.
  Storstadsthriller. En man ringer tjejer på en telefonsexlinje och sedan hittas de döda en efter en. Det måste ju vara ett trött saxofonsoundtrack. Men nej, istället börjar filmen med den här musiken. Får rätt känsla direkt. Låter som ett perfekt soundtrack till en kuslig herrgårdsskräckis från 1981.
  Och kanske borde kompositörerna sparat den till ett sådant ändamål. Visst, man får bra rysarkänsla, men så fort de första bilderna av nåt red light district kommer så tappar man ju den direkt.
  Inramningen känns allt annat än inspirerande. En telefonsexlinje, som sagt. På kontoret jobbar ett gäng streetsmarta tjejer som sitter och stönar i telefon och sen skrattar åt kunderna på kafferasten. Just den grejen, att de inte är sanna mot de som ringer, är det någon som stör sig på så till den milda grad att han söker upp dem och mördar dem en efter en. Mördaren dyker upp som skämtsam gycklare men sen plötsligt blir han ond istället.
  Så alltså, en man i clownmask mördar "billiga" tjejer. Det känns som att jag sett åtminstone ett par andra filmer med exakt samma handling. Men jag är inte här för att få några tankeställare eller att bli kulturellt utmanad, jag är här för att få uppleva lite vhs-mys och där tycker jag filmen levererar på i princip alla punkter.
  Jag vill gärna nämna det här med castingen också. Förutom det vanliga gänget b-filmsansikten vars filmografi pendlar mellan inhopp i tv-serier och den här typen av produktioner. Bud Cort är med på ett hörn, Divine likaså (hans sista film) för att inte tala om ett kort litet inhopp av 50-tals-heartthrobben Tab Hunter.
  Här har man följt grundreceptet på en lite billigare thriller. En hänsynslös, sadistisk mördare men vem är det? Är det den mystiska pojkvännen som saknar alibi, eller kanske den lite märklige ekonomisnubben från kontoret? Är det ens en man? Vägen till sanningen kantas av blodiga (och så klart uppfinningsrika) mord men också av klassiskt thrillerpirr som att någon rotar i någons grejer medan denna är på väg upp med hissen. En thriller i ordets allra sannaste bemärkelse.
  Jag följer så gärna den här snitslade banan hela vägen i mål.

Längs Den Vassa Eggen

Längs Den Vassa Eggen
Cold Steel
1987
Bolag: Jaguar

  Tänk två 14-åriga killar som får fantisera ihop en actionthriller 1987. Skulle bli en blandning av Cobra och Snuten i Hollywood 2. Snutiga snutar med rättvisepatos strider mot hämndlystna mördare i ett smutsigt Los Angeles. Ena snutens pappa blir mördad av det här gänget, och plötsligt blir jakten personlig. Men vänta nu, då blir han avstängd från fallet! Nedsupen på en sunkig bar träffar han en vacker kvinna. De inleder ett förhållande, men tror ni hon bär på en hemlighet? Hon bär på en hemlighet! Kanske kan filmen heta något totalt actiongeneriskt som Cold Steel? Det tar vi!
  Finns inte mycket som piggar upp här, tyvärr. Annars kan ju tydliga 80-talsmarkörer vara förlåtande element i såna här filmer, och visst finns de här. Neonljus genom persienner, biljakten till Faltermeyer-trummor, stressigt AOR-soundtrack med Joe Pizzulo, skurkar/dockor som kastas ut från skyskrapor. Men det väger ändå lätt mot tradigt snutsnack, mörka actionscener och den här storyn.
  På skådisfronten ser vi en Brad Davis i slutet av karriären, Sharon Stone i början av sin och ett av Hollywoods mest opålitliga birollsansikten, Jonathan Banks, som skurken Iceman. Litet plus för otippad casting av Adam Ant som hans brittiske sidekick.
  Annars, nah!

Vittnet på Vinden

Vittnet På Vinden
Blackout
1989
Bolag: Jaguar Films

  Vittnet På Vinden är skriven av Joseph Stefano. Han skrev manuset till Hitchcocks Psycho och tituleras skräckmästare på omslagets baksida. Jaguar Films var ju rätt kreativa när det gällde att hitta lovord och framgångssiffror för lättglömda indiethrillers. Den här filmen minns jag att man körde trailer på säkert ett år innan den kom ut.
  Lätt att det blir lite antiklimax när det visar sig vara en ganska slö thriller av tv-karaktär. Någon nytt kapitel i skräckhistorien är det så klart inte fråga om. Och även om den skulle varit raffinerande och rasande skicklig så är det svårt att bortse från den disiga känslan av en tv-film från 1989.
  Men om vi bortser från alla uppskruvade förväntningar så tycker jag den har något. Det kan vara min videohyrarnostalgi som spökar igen men just den här typen av lite oskyldiga "rysare" i amerikansk småstadsmiljö väcker känslor om lågprisbutikerna där alla filmer kostade en tia att hyra. Jaguar var ett frekvent bolag på de hyllorna.
  Själva filmen då. Caroline har sedan länge flytt sin familj och hemstaden när hon får ett brev från sin pappa som ber henne komma hem igen. I barndomshemmet finns ingen pappa, han är försvunnen sedan många år. Ingen verkar heller vara speciellt förtjust i att hon kommit tillbaka. Och sakta nystas då en hemlighet från det förflutna fram.
  Själva mysteriebiten är rätt trevlig. Mot slutet blir det rätt spännande dessutom. Men precis som när jag såg Blomblad För Vinden häromsistens så hade jag gärna bytt bort den oskyldigt proffsiga tv-känslan till förmån för 1982-känslan och sämre skådisar.
  Förutsättningarna finns här. Storyn duger. Inramningen med trädkorridorerna i familjens apelsinodling känns lite Stephen Kingsk.
  Joseph Stefano gör comeback efter 30 år, står det på omslaget. Lite synd att han inte skrev det här manuset 1978 istället.

Dunder & Brak

Dunder & Brak
Playing For Keeps
1986
Bolag: Jaguar Films

  Jag kan tycka att ungdomsfilmer av 80-talssnitt har två valmöjligheter. Antingen är de roliga eller så är de varma.
"Dunder och Brak" är i den ganska stora grupp av filmer som är varken eller.
  Danny är en ung New York-kille som vänder skolan ryggen för att "gå sin egen väg". Dessvärre innebär det mest saker som att tjuvkika på småtjejer och missköta olika jobb. Livet ser ut att vända då han plötsligt ärver ett gammal hotell ute på landsbygden som dock visar sig vara rivningsfärdigt. Då kläcks den briljanta idén att samla alla sina vänner från storstan för att bygga ett partyhotell för ungdomar.
  Mer än så behöver man egentligen inte säga för att ni ska se hela filmen framför er. Manus av Harvey Weinstein, vilket väl förklarar de många (och långa) scenerna med partajande halvnakna tjejer.
  Värdet sitter snarare i 80-talsinramningen. Ett ambitiöst popsoundtrack, John Hughes-inspirerade drömsekvenser och annat som mitt i allt elände trots att slår an en ton av nostalgi. Även om jag inte ens tilltalades av såna här filmer när jag var i målgruppen (14 år typ) så finns det en viss känsla av 80-talig eftermiddag framför FilmNet.

Ett Odjur Till Morsa

Ett Odjur Till Morsa
My Mom's a Werewolf
1989
Bolag: Jaguar

  Nytt försök att hålla liv i den här bloggen! VHS-tittandet går i vågor här hemma men nu vädrar jag en ny vår så förhoppningsvis lite tätare uppdateringar framöver.
  Lika bra att slå på stort direkt och kolla in en b-komedi från 1989. Rollistan toppad av fina birollsansikten som Susan Blakely och John Saxon och resten av skådisarna av typen som inte ens är trovärdiga när de ligger och sover. Mysigt!
  Ett Odjur Till Morsa heter den här rullen som jag minns mycket väl från hyllorna när den kom, men tror aldrig jag såg den. I alla fall så minns jag den inte.
  Susan Blakely spelar Leslie, en uttråkad morsa som inte får någon uppmärksamhet av sin man och faller för frestelsen att bekanta sig med en mystisk, tilldragande djuraffärsägare (John Saxon). Denne lockar hem henne och visar sig vara en varulv som hinner bita henne innan hon flyr hem. Morgonen efter vaknar hon med huggtänder och ludna ben, och sen går väl typ resten av filmen ut på att hon försöker dölja det för alla.
  Läge för förvecklingar av 80-talsmodell men sedan händer liksom inget mer. Hon försöker bli av med sina varulvsattribut i ett antal Troma-skruvade scener hos tandläkaren och frisören, men det är liksom aldrig roligt.
  Dottern Jennifer kommer henne på spåren med hjälp av sin skräcknördskompis. Roligt med tjejnördar, för en gångs skull. Inte heller där blir det någon fart på komiken dock.
Mysigast hyrvideostämning är det när mamman käkar rått kött i bilen till ett soundtrack av nån billig Madonna-kopia och pensionärer förfasas utanför.