Overboard
1987
Bolag: Esselte Video
Jag har sett väldigt få av Goldie Hawns Tjejen Som-filmer faktiskt. Och de jag har sett blandar jag ihop med varandra. Den här hyrde pappa när den kom. Han hyrde inte film superofta, speciellt inte efter att jag blivit videotokig och kom hem med fem filmer varannan dag. Hyrde han nåt så var det ofta nåt som han ville att hela familjen skulle titta på, och att sitta som 13-åring och titta på en Goldie Hawn-film med familjen när man hade rummet fullt av oklippta slashers stod inte högt i kurs.
Men otrasslig tonåring som jag var så satt jag där och slötittade. Spelade kanske Donkey Kong samtidigt eller nåt sånt.
Det här känns för övrigt som en ganska typisk film som pappa hyrde, och sen blev besviken på. Egentligen gillade han mest brittisk film, framför allt komedier, men då och då fick han span på nån Hollywood-film han tyckte verkade rolig, och sen var den alltid "för gapig".
Jag var inte lika överkänslig för det, men förstår ju vad han menar med det där amerikanskt gapiga. Will Ferrell, typ. Eller den här filmen. Så långt från puttrig och småmysig engelsk komedi man kan komma.
Goldie Hawn spelar Joanna Stayton, en rik och bortskämd arvtagerska som anlitar den sluskige snickaren Dean (Kurt Russell) för att bygga en klädkammare på hennes yacht. De blir ovänner och skiljs som det. Dagen efter ramlar Joanna överbord från båten mitt i natten och vaknar upp på sjukhus med minnesförlust och TV går ut med en efterlysning om någon känner igen henne. Hennes man tillfället i akt att få lite egentid och istället kliver Dean fram och säger att han är hennes man och att hon heter Annie och är hans hemmafru.
Här fattar jag inte om det är som hämnd för deras dispyt eller om han helt enkelt bara vill ha en hemmafru. Hon luras även att hon är mamma till hans fyra söner (klassiska amerikanska rascals, "gapigt" hade pappa sagt) och får ett helt nytt, fattigt liv på landsbygden.
En byta-värld-film, men andra ord. Klassisk 80-talsmark, och ofta förekommande på den här bloggen. Det som sticker lite i ögonen, i alla fall inledningsvis, är att den är så elak. Att Goldie Hawns överklass-häxa ska vara ond, det fattar man, men att hon sedan ska utsättas för att hunsas av en hel familj där alla är med på noterna att ljuga för henne känns minst lika elakt. Så pass att de få komiska situationer som uppstår ska fastna lite i halsen.
Men filmen tar sig lite mot slutet i alla fall. När den intar mer romcom-skepnad (det är ju en Garry Marshall-film, trots allt) blir sådär sötsliskigt familjevänlig som bara en komedi från 1987 kan vara.
Fast bäst av allt är så klart känslan av att man sitter och kollar med farsan. Utan Donkey Kong, den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar