Ärligt Talat

Ärligt Talat
Straight Talk
1992
Bolag: Hollywood Pictures

  Dolly Parton-filmer är lite i samma segment som Madonna-filmer. Att hur man än ger henne en karaktär att spela så är det ändå Dolly Parton man ser. I Dollys fall är det ju 100% positivt eftersom det är henne man VILL se.
  I den här lite bortglömda 90-talaren spelar hon i alla fall en kvinna som heter Shirlee. Hon lämnar sin försupne make i småstaden för att söka sig ett nytt liv i storstaden. Där får hon jobb som växeltelefonist på en radiostation och råkar bli förväxlad med en försenad radiopsykolog och hamnar rakt i sändning där hon gör succé direkt med sitt direkta och hjärtliga sätt att ge folk relationsråd.
  Populariteten ökar och Dr Shirlee blir en superstjärna som gästar talk shows. Frågan är hur länge det ska dröja innan någon får redan på att hon inte ens är psykolog? Journalisten Jack (James Woods) anar att nåt inte står rätt till och försöker bli hennes vän i privata livet.
  Ja, herregud, detta är ju förstklassigt romcom-mys i 90-talsskrud. Dolly är ju precis som man upplevde hon var i verkliga livet, charmig, social och kvicktänkt, så den här rollen måste vara mer eller mindre specialskriven för henne. Med den äran ska sägas. Det är härligt och lättsamt och 90 minuter flyger förbi.

Kaos På Akuten

Kaos På Akuten
Critical Condition
1987
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen hyrde jag och Ronnie i min klass när den var alldeles ny. Minns den som kul, men kan ändå inte minnas en enda scen ur den. Det finns med andra ord virke för en omtitt.
  Kevin Lennihan (Richard Pryor) är på väg på att lura en juvelsmuggelliga när polisen stormar in, och Kevin tas för en i ligan och döms till fängelse. För att inte hamna i samma fängelse som sina antagonister låtsas han spela psyksjuk och hamnar i väntan på utredning på ett sjukhus.
  När sjukhuset får ett stort strömavbrott utbryter kaos, och i det kaoset misstas Kevin för läkare och spelar med för att kunna ta sig ut. Men istället dras han in i den ena farsartade situationen efter den andra på akuten.
  Ja, på ett sätt är detta väl en "bytavärld-film", men allra mest är det (tyvärr får jag säga) en Richard Pryor-film. Älskar hans filmer med Gene Wilder, men tycker att han på solokvist tar så otroligt mycket plats och blir sådär överspelad och gapig som Saturday Night Live-skådisarna brukar bli på film.
  Väldigt få roliga scener, tycker jag idag, men kan ändå fatta att vi som 13-åringar kunde tycka en del scener var lite kul i alla fall. Och sen får man ju ge Richard Pryor att han alltid lyckas få in lite hjärta i sina karaktärer ändå. Men överlag: mja.

Warlock

Warlock
Warlock
1989
Bolag: Nordic

  Den här typen av film tilltalar mig egentligen inte alls. Fantasy-gott-mot-ont-äventyr. Men jag har ändå något litet 35 år gammalt minne av att denna var rätt bra ändå. Att den hade nåt. Tillräckligt för att trigga en nyfikenhet att se om den i alla fall.
  Filmen tar avstamp i trakterna kring Boston på 1600-talet där en man anklagad för häxeri (spelad av Julian Sands) ska avrättas, men lyckas häxa sig bort från det och landar istället i nutiden. Som då är i slutet av 80-talet när det här filmen gjordes. Efter sig har han sin antagonist, häxjägaren Referne (Richard E Grant).
  Häxmannen (heter han Warlock rentav, eller är han bara en?) skapar snabbt oreda och dödar en man och ger hans sambo en förtrollning som gör att hon åldras tio år om dagen. Hon teamar sedan upp med häxjägaren för att stoppa Warlock från att, typ, förinta världen.
  Ja, nog hade tiden sprungit från den här filmen. Specialeffekterna är på Pippi Långstrump-nivå, och det hjälps inte direkt upp av en story som är lite skolboksexempel. Däremot finns här ett element av tidsresefilm som jag gillar lite. Häxfilm möter California Man, typ. Duger en måndag.

En Prins i New York

En Prins i New York
Coming to America
1988
Bolag: Esselte Video

  Detta är en film som de flesta jag kände på den här tiden hade en starkare relation än jag. Nog såg jag En Prins i New York alltid, men det var verkligen ingen film jag kunde utantill eller kunde repliker från. Gamla Eddie Murphy-filmer är överlag lite som att kolla på gamla glasslistor eller godisreklamer från förr. "Just det, den HÄR minns jag".
  Oh well, En Prins i New York fick en ny vända i spelaren efter snart 40 år.
  Vet inte hur noga man behöver redogöra för handlingen här, men Eddie spelar ju då prinsen Akeem av Zamunda. En överbeskyddad ung herre som precis ska bli bortgift mot sin vilja. Han förklarar att han själv vill välja sin brud, och får några veckors tidsfrist av Kung Jaffe (James Earl Jones).
  Så han och tjänaren Semmi (Arsenio Hall) beger sig till New York för att hitta Akeem stora kärlek. Och ingen får veta att han är prins så han tar jobb som städare på en hamburgerrestaurang.
  Som de flesta komedier från SNL-myllan är det ju väldigt centrerat kring Eddie Murphy. Han spelar fyra olika roller, och hade nog kunnat spela fyra till om tekniken tillåtit 1988. Men det brukar bli mer överspänt och gapigt än så här, faktiskt. En Prins i New York känns mysig och hjärtlig även om man väl får sänka volymen några gånger också. En vinterfilm i New York. Där är man ju halvvägs på nåt vis.

Titta Vi Rymmer

Titta Vi Rymmer
The Couch Trip
1988
Bolag: Transfer

  John W. Burns (Dan Aykroyd) är en manipulativ man som är intagen på ett mentalsjukhus, som efter att ha gjort sig ovän med sin psykiatriker Dr Baird rymmer från sjukhuset och blir misstagen för att vara just Dr Baird. Han tar tillfället i akt och stjäl doktorns identitet.
  Detta just som radiopsykologen Dr Maitlin (Charles Grodin) blivit utbränd och behöver en ersättare. Jobbet går då till den falske Dr Baird som är allt utom psykologiskt korrekt mot de som ringer in till showen, och därmed också blir en stjärna för sin "ärlighet".
  Ja, en förväxlingskomedi som i handlingen skulle kunna vara ett sommarlustspel med Robert Gustafsson. Inget finkalibrigt alltså. Däremot ganska småkul och underhållande.
  Men så har vi ju det här med SNL-filmer. Precis som när Steve Martin gjorde sina screwball-komedier så blir det ju lätt gapigt och övertänt med Dan Aykroyd alltså. Kul ibland, men mättnadskänslan kommer fort.

Coneheads

Coneheads
Coneheads
1993
Bolag: CIC Video

  SNL-filmer lockar mig sällan. För gapiga och överladdade oftast. Därför har det aldrig blivit av att jag sett den här, trots en del rekommendationer när det begav sig, som ju har hunnit bli 32 år sedan. Men när jag ser den sanslösa birollslistan här så är jag beredd att svälja stoltheten ändå. Michael Richards, Jason Alexander, Adam Sandler, Drew Carey, Phil Hartman, David Spade, Jon Lovitz, Ellen DeGeneres.
  En rymdfarkost kraschar på jorden och strandsätter en utomjordisk familj med konformade huvuden, som snabbt blir familjen Conehead. I väntan på att det ska dyka upp en möjlighet att åka tillbaka till sin planet så försöker de leva ett vanligt människoliv på Jorden, de får en dotter, jobb och blir populära i samhället, samtidigt som de jagas av nitiska kontrollanter på migrationsverket.
  Vad är det som är roligt med de här figurerna då? Ja, själva grejen är väl att de är "precis som oss" men saknar känslor och tar allt bokstavligt. Men det är inte själva Coneheads som är roligast här tycker jag, de blir mer som nån slags centrum för händelserna, på samma sätt som att familjen Simpson inte är roligast i The Simpsons. Men mötena med världen bjuder på en del roliga scener med hjälp av lite skruvade karaktärer från birollsgänget. Men samtidigt är ju SNL-filmer lite som Galenskaparnas filmer. Man har sitt gäng, sina specialroller och karaktärer som man ska pytsa ut i nån slags handling.
  Men sevärd ändå tycker jag.

Who's That Girl

Who's That Girl
Who's That Girl
1987
Bolag: Warner Home Video

  Det är alltid svårt att sortera minnen kring filmer som är mer kända för sitt soundtrack än som film. Och det gäller väl samtliga Madonna-filmer, skulle jag tro. Har man sett denna, eller är det musikvideorna man minns?
  Madonna spelar här Nikki Finn, en småtjuv som suttit i fängelse i fyra år för ett mord som hon inte har begått. Loudon Trott (Griffin Dunne) är en fyrkantig advokat som precis ska gifta in sig i den förmögna släkten Worthington, men dagen innan bröllop så ber kommande svärfar, patriarken Sam, honom att fånga upp Nikki när hon kommer ut från fängelse och eskortera henne ut ur New York.
  Det blir naturligtvis komplikationer av det. Nikki och Loudon är från två olika världar. Nikki är yvig och oberäknelig och måste hela tiden  tyglas av den stiffe Loudon. Dessutom har de poliser och gamla skurkkumpaner efter sig.
  Nä, jag har nog inte sett den här tidigare. Baserat på att nog ändå hade gillat den som 13-åring när den kom. Just den här typen av lite skruvade actionkomedier där det händer saker hela tiden brukade gå hem i gillestugan när det begav sig. Med vuxna ögon så blir man väl mätt fortare, men det är ändå bra 80-talsfart och lite New York 1987 har man inte dött av.
  Det jag tyvärr blir trött på först av allt är Madonnas karaktär. Fattar ju grejen, hon ska vara nån slags new yorksk Cyndi Lauper-figur som inte bryr sig om vad folk tycker bla bla, men det budskapet går ju fram under förtexterna och sedan bankas det in i scen efter scen.

The Experts

The Experts
The Experts
1989
Bolag: Esselte Video

  Någonstans i Sovjetunionen har KGB byggt en replika av en amerikansk småstad för att träna sina USA-agenter på att prata engelska och leva så amerikanskt som möjligt. Problemet är att staden byggdes på 50-talet och invånarna lever därefter. Så för att kunna hävda sig i det moderna USA så kidnappar man två hippa (men lite naiva) nattklubbskillar från New York (John Travolta och Arye Gross), lurar dem att de varit med om en flygolycka och vaknar upp i den här 50-talsidyllen.
  Väl där blir de erbjudna att starta en klubb, och ser som sitt kall att introducera 80-talet till de ålderstigna invånarna. Plötsligt en dag på klubben så dyker den snygga Bonnie (Kelly Preston) upp och tar killarna med storm.
  Den här filmen minns jag inte ens från hyllorna när det begav sig, och just 1989 är nog mitt peak videobutikskoll, så jag utgår från att den floppade i sin tid. Kan tycka det är lite synd, för det är en helt okej bytavärld-film från genrens stora dagar (Han är Jag, Nunnor på Rymmen, Det Våras För Slummen osv) och så här i efterhand bli Kalla Kriget-vinkeln en trevlig nostalgikrydda. Även en känsla av Stepford Wives smyger sig in ibland.
  Inga jätteroliga scener direkt, men lättsam och aldrig direkt seg.

Crocodile Dundee II

Crocodile Dundee II
Crocodile Dundee II
1988
Bolag: Esselte Video

  Det har varit mycket omtittar på sistone. Inte för att egentligen utbudet av osedda, obskyra filmer har sinat här hemma, utan för att jag väl insett att en hel del av de filmer jag går omkring och kallar klassiker är baserade på rätt grumliga minnen. Crocodile Dundee-filmerna är ju kära videominnen, så klart. Ändå har minns jag knappt vad de handlade om. Tvåan var en av de första filmer jag hyrde för egna pengar (och på eget ID) så den kändes mest lockande att se om denna kväll.
  Här har ju Mick Dundee (Paul Hogan) flyttat till flickvännen Sue (Linda Lozlowski) i New York, och driver omkring och är lite skön om dagarna när hon jobbar som journalist. Hennes ex är också journalist och tar bilder på knarkbossen Rico nere i Colomobia. När det uppdagas blir han dödad men filmrullen hinner gå iväg med posten till den ovetande Sue som plötsligt blir kidnappad av Sydamerikas farligaste knarkkartell.
  Till undsättning kommer Crocodile Dundee men faran är inte över och paret återvänder till Australien, men knarkmaffian följer efter.
  Få saker kryssar så många 80-talsboxar som den här filmen, ändå. Trots att den egentligen inte är speciellt 80-talig rent visuellt. Men här finns ju till att börja med byta-värld-elementet från första filmen. Mick Dundee kommer från vildmarken och förhåller sig naivt till storstaden. Tycker den biten funkar bra fortfarande. Finns väl en hint av mossighet på ett par ställen, men filmen är ändå pushing 40 och får det slinka ner några bögskämt ändå.
  Sedan har vi den där typen av äventyr-thriller-komedi som jag undrar om det finns någon motsvarighet till idag. Finns det så lär den vara nedlusad med popkulturella referenser och "nåt för alla". Det är ändå fint att en film som denna nöjer sig med att bara vara...härlig. Och det är den än idag.

Bigfoot & Hendersons

Bigfoot och Hendersons
Harry & the Hendersons
1987
Bolag: Esselte Video

  En mysklassiker jag inte sett på många år. Definitivt inte det här århundradet i alla fall.
  Familjen Henderson från Seattle har varit på friluftsäventyr i vildmarken när de kör på ett stort, lurvigt och människoliknande djur på vägen hem. De bestämmer sig för att rädda den och tar med den hem till villaområdet, men när den vaknar upp är den inte alls så skräckinjagande som den ser ut utan mer snäll och lite klumpig.
  I ett försök att släppa tillbaka Harry (som de döper den till) till vildmarken rymmer han och sätter skräck i villaförorterna, men familjen Henderson vet ju han är snäll och försöker hitta honom innan polisen, prisjägaren eller mobben får tag på Bigfoot.
  Ja, den här är precis lika hjärtlig och trevlig som jag minns den som. Själva komiken här påminner lite om Alf, där ju familjen Tanner också till varje pris försöker gömma en godhjärtad varelse, och hamnar i en rad buskisbetonade scener. Men är det är rätt kul faktiskt. Och gulligt.
  John Lithgow är ju fin alltså. Hela familjen är lätt att gilla här. Men mest tycker man ju ändå om Harry, inte bara som karaktär utan även hur han är gjord i familjen. Rick Bakers mekaniska specialeffekter är makalösa på så sätt att han faktiskt lyckats skapa just en riktig karaktär med minspel och känsloregister och inte bara en galen King Kong som ränner runt. Så mycket trivsammare att se på också än dagens CGI-varianter som är daterade innan filmen kommit ut. Bakers Bigfoot-karaktär är snart 40 år gammal och åldras med stor värdighet.

En Främling Mitt Ibland Oss

En Främling Mitt Ibland Oss
A Stranger Among Us
1992
Bolag: Egmont

  Jag har talat mig varm om thrillervågen i det tidiga 90-talet många gånger. Kanske till och med frågat om det ens finns nån dålig thriller från de här extremt starka åren? Det här var en tråkig jävel faktiskt.

  Melanie Griffith spelar Emily, en tuff New York-snut som sätts att undersöka fallet med en försvunnen man i en ortodox judisk församling som inte har mycket till övers för världen utanför. Det visar sig ganska snart att mannen har blivit mördad, troligen av någon i församlingen.
  För att kunna undersöka mordet går rabbin med på att låta henne gå undercover som ortodox jude och bli en del av familjen. Till en början har hon svårt att acceptera deras strikta levnadssätt men efter ett tag börjar hon förstå tjusningen med ett lugnt och fromt liv under religionens strikta regler.
  Även om den här filmen marknadsförs som en thriller (med När Lammen Tystnar-layout och allt) så är det mer ett märkligt drama som jag inte riktigt förstår poängen med. Det finns en liten whodunit-historia i botten men mest består filmen av långa scener med judiska ritualer och långa segment där Emily försöker lära sig olika sysslor. Sedan förstår jag inte riktigt varför hela filmen är så brun. Visst, inredningen är församlingshuset är ju brun, men det är som att det ligger ett brunt filter på hela filmen, ungefär som när man gör en scen som ska visa att det var för länge sen. Man blir lite trött i huvudet efter ett tag.
  Kanske missar jag nån intressant take med det religiösa här, men jag ser tyvärr bara ett riktigt segt polisdrama.

Välkommen Mr. Chance

Välkommen Mr. Chance
Being There
1979
Bolag: Polar-Bonnier

  Många år sedan jag såg den här filmen. Minns den som bra och kanske lite gripande. Värd en omtitt kanske.
  Peter Sellers spelar Chance, en åldrande man som levt hela sitt liv som självlärt trädgårdsmästare för en nu döende man. Han känner inga människor förutom hushållerskan, han har aldrig varit utanför trädgården han jobbar i, han kan inte läsa eller skriva och hans enda intryck kommer från tv. När mannen en dag dör beordras Chance lämna huset och beger sig för första gången ut i världen. Naiv och simpel.
  Via en olyckshändelse blir han omhändertagen av det förmögna paret Rand (Shirley MacLaine och Melvin Douglas) som tar Chance till sitt hjärta och bjuder in honom till fina sammanhang där hans simpla ord om trädgård och tv tas som metaforer och han får någon slags status som guru och sanningssägare och citeras av självaste presidenten.
  Lite har nog den här svalnat sedan jag såg den senast. Det är ju ett klassiskt drama med Oscarsvittring (eller ja, den fick en Oscar med bud på fler) dvs ett personporträtt av en udda person som hamnar i nya sammanhang. Forrest Gump, Garp och Hans Värld eller för all del byta-värld-filmer som Crocodile Dundee. Problemet jag upplever när jag ser om den här filmen är att jag blir trött på karaktären Chance mer än jag kan uppskatta "den otroliga historien" som berättas.
  Men jag gillar fortfarande ändå känslan i filmen. Den är lugn och välspelad. Det är någonting med tiden den utspelar sig i också. Krispig 70-talshöst.

Skyltdockan

Skyltdockan
Mannequin
1987
Bolag: Sandrews

  Jag älskade ju ungdomsfilmer när jag var i den åldern. Den här var svår att hitta nånstans minns jag, men visste ju att den fanns pga Starships ledmotiv "Nothing's Gonna Stop Us Now" med filmsnuttar i musikvideon. Hittade den till slut och blev besviken. Sedan dess har jag nog inte sett den faktiskt. Idag är den väl en kultklassiker, framför allt i USA, så kanske värt att uppdatera bilden av den.
  Jonathan Switcher (Andrew McCarthy) är en dagdrömmare som vill bli skulptör och har svårt att behålla ens de enklaste jobb. En dag får han dock chansen att jobba med skyltningen på ett nedläggningshotat varuhus. När han en sen natt jobbar över blir en av skyltdockorna (Kim Cattrall) levande och hjälper honom att göra ett skyltfönster som gör att kunderna åter flockas i varuhuset.
  Det är bara Jonathan som kan se att hon lever, så fort någon annan kommer in i rummet blir hon skyltdocka igen. Detta är något som retar den sura nattvakten (G.W. Bailey från Polisskolan) som ständigt hör röster men aldrig hittar något annat än skyltdockor. Samtidigt planerar det konkurrerande varuhuset att kidnappa skyltdockan.
  Det finns ju en del potentiella komiska förvecklingar i detta, men jag tycker mest det blir buskis tyvärr. Sedan är det ju alltid fint att se Andrew McCarthy från storhetsåren, och visst är det en trevlig överdos 80-tal när man ser den såhär i efterhand. Men jag står nog ändå fast vid min 15-årsbild av den här filmen.

Brewsters Miljoner

Brewsters Miljoner
Brewster's Millions
1985
Bolag: Esselte Video

  I serien "hur håller den idag?" har turen kommit till Brewsters Miljoner. Det är en film som typ har en lukt hos mig. Lukten av gillestuga, manchestersoffa och heltäckningsmatta. Kanske en ostbågeflottig hand. En film jag säkert aldrig hyrde ens, utan såg kopierad av någon kompis. Inte mycket att bygga en film på kan man tycka, så jag ska försöka se den här filmen med nyktra, vuxna ögon.
  Monty Brewster (Richard Pryor) är en fattig medelålders man som lever för att spela baseball i gärdsgårdsserien. En dag får han reda på att en okänd, förmögen släkting avlidit och testamenterat 300 miljoner dollar till honom. Men på ett villkor, han ska under en månad göra av med 30 miljoner på ingenting. Han får inte heller berätta för någon av sina vänner om den här dealen.
  Det som följer är alltså en komedi där Brewster huvudlöst kastar pengar kring sig, till sina vänners förvåning, men efter ett tag hopar sig problemen då en del av det han lägger pengar på ger honom mer pengar tillbaka. Då kläcker han idén om hur man verkligen kastar pengarna i sjön: en borgmästarkampanj.
  Det blir ju lite gapigt, som oftast i såna här komedi med högljudda SNL-komiker. Lite småkul är det ibland, nån scen här och där, men verkligen ingen film jag sitter och skrattar åt i någon större utsträckning. Det den däremot är, är ju härlig. Det är bra fart, det är Pryor och John Candy i paradroller, det är New York, det är 1985. Och där hamnade vi på nostalgin igen ja.
  Mysigt återseende oavsett!

Panik i Plugget

Panik i Plugget
Making the Grade
1984
Bolag: Transfer

  Jag har några hyllor i videoarkivet för ungdomsfilm/highschoolfilm. Där har jag sett nästan allt, vissa många gånger. Favoritgenre trots allt. De som blivit liggande har blivit de som verkar allra mest buskisorienterade. Vänder man på detta omslag så är det bara screenshots som för tankarna till typ Porky's. Kände att jag ville försvara att jag inte sett den här tidigare. För detta var ju verkligen mammas gata.
  Palmer Woodrow (Dana Olsen) är en bortskämd och odräglig rikemansson som ställs inför ett ultimatum av sina föräldrar, att ta examen på det förnäma Hoover Academy eller förlora arvet. Han träffar på strulige Eddie (Judd Nelson) som är i stort behov av pengar och antar erbjudandet att mot betalning ta sig genom skolan som Palmer.
  Bäddat för problem så klart när Eddie inte alls kan föra sig i fina kretsar, men han blir naturligtvis populär blir de stiffa överklassbarnen när han ställer till med fester och bjuder på sig själv. Problemen fortsätter när riktiga Palmers flickvän dyker upp.
  Ja, detta är precis allt ni tror det är. Inspelad 1984, precis i genrens epicentrum, så är det svårt att säga vilka delar som är kopierade från andra filmer och vilka delar där man faktiskt har gått först, men jag kan säga att om ni sett 20 highschoolfilmer från 80-talet så ser ni inget ni inte sett här. Det är snurriga lärare, brats, nördar, babes och pryda pluggtjejer. Och ett ljuvligt 80-talssoundtrack. Nästan så det känns som ett parodi på genren ibland, men nej, detta är på riktigt. And it's beautiful.
  Så även det varken är speciellt roligt eller intressant så dras man ju med bara av känslan att man hittat en sån här film man aldrig sett. Lite som att upptäcka en gata man aldrig sett i stan innan, och så är den supermysig. Så känns det denna kväll.

Twins

Twins
Twins
1988
Bolag: Esselte Video

  I serien "klassiker jag inte minns" har turen kommit till Twins. Pappa hyrde den här när den kom. Det kändes lite udda. Dels hyrde han sällan film och när han gjorde det var det oftast med John Cleese eller nån annan britt. Actionkomedi från USA. Not so much. Men han måste väl har fått en rekommendation eller nåt. Han gillade den inte heller. Tyckte mest de gapade i mun på varandra. Då tyckte jag med det. Sedan har jag inte sett den igen.
  Förrän ikväll!
  Vet inte om jag behöver redogöra för handling men lite då. Julius och Vincent föds i ett sjukhusexperiment med hjälp av donatorer och en surrogatmamma. Julius (Arnold) växer upp isolerat på en ö och hänger sig åt böcker, bildning, är stor och stark och oförstörd av världen. Vincent (Danny) är hans motsats, en hal smågangster i storstadsmiljö.
  En klassisk byta-värld-film, helt enkelt. När Julius söker upp Vincent så dras han in i hans skurkiga vardag och tar in den med sina naiva och oerfarna personlighet. Sedan har vi en actionhistoria också, men den är inte så viktig.
  Det fina är ju samspelet. Detta var väl Arnolds första komedi, och jag vet inte om jag blandar ihop honom med hans karaktär här nu, men han är ju faktiskt bedårande. Och rolig på ett bjussigt sätt.
  Sen vet jag inte om den är sådär gapig som pappa klagade på. DeVito är ju en loudmouth, men det finns betydligt jobbigare filmer i genren. Jag tycker mest bara att den är mysig.

Skuggan Av Emma

Skuggan av Emma
Skyggen af Emma
1988
Bolag: Sandrews

  Vi i Norden älskar vår ransoneringstid. Orkar inte ens tänka på hur många filmer man sett på de där kullerstensgatorna, med de där kläderna, bilarna och klassklyftorna.
  Emma (Line Kruse) är elva år och växer upp i förmögen familj i Köpenhamn. Hon får varken kärlek eller uppmärksamhet från sina föräldrar, och som ett rop på detta så iscensätter hon en kidnappning av sig själv.
  Livet på Köpenhamns gator är långt från hennes skyddade vanliga liv, men hon får en natt hjälp av en härjad svensk man som heter Malte (Börje Ahlstedt). Han visar henne sin värld i det fattiga mellankrigs-Köpenhamn och hon har svårt att bli accepterad i sina fina kläder, men Malte ger henne all den kärlek och uppmärksamhet hon har saknat.
  Även om man är mätt på de här miljöerna och karaktärerna så tycker jag att filmen ändå att vänskapen mellan Malte och Emma slår an en ton, framför allt mot slutet av filmen när den ställs mot polisens jakt på Emma och hennes "kidnappare". Det blir som lite mörkare Rasmus På Luffen på nåt vis. Jag är lite osäker på vilken målgrupp man tänkt sig, och på något vis påverkar det omdömet ganska rejält. Med det unga perspektivet att man som tittare följer Emma blir det ett riktigt fint barndrama. Annars mest ytterligare en film på 30-talet.

Önskas

Önskas
Önskas
1991
Bolag: Sandrews

  Svenska 90-talskomedier, va. Man är ändå glad att Hannes Holm och Måns Herngren livade upp stämningen lite. För mest såg det ju dessvärre ut såhär.
  Rolf Lassgård spelar Bosse, en ensamstående pappa med lite loseraura. När han ska imponera på nya flickvännen Anita (Marie Richardson) bokar han en semester (tillsammans med deras barn från tidigare förhållanden) på något som kallar för Norrlandspärlan, enligt Bosse till topphotell med swimmingpool, för att sedan mötas av ett nedgånget hotell mitt ute i den norrlänska skogen.
  Men i tristessen råkar Bosse höra att snart ska motorvägen dras om och gå strax förbi hotellet, och han börjar då ett försök att övertyga det ålderstigna värdparet att sälja till honom. Dock får han konkurrens av den hemvändande sonen Per-Arne (Per Moberg) som är lite storstadsslemmig och verkar ha andra planer för hotellet.

  Ja, ni hör, här finns allt man kan önska av en alternativ svensk komedi av filmfestivalmodell från tidigt 90-talet. Stad möter land, det nya möter det gamla, god möter ond och ingenstans uppstår något som lockar till skratt. Här finns den där burleska stämningen från när idealkomedin var typ Delikatessen inklusive den där nästan lite klezmer-aktiga filmmusiken som skulle signalera tokigheter på den här tiden. 

  En ganska typisk Early Lassgård. Betyget stannar på kul-att-ha-sett-till-slut.

Hur Jag Lärde En FBI-Agent Att Dansa Marengo

Hur Jag Lärde En FBI-Agent Att Dansa Marengo
My Blue Heaven
1990
Bolag: Warner Home Video

  Warner var inne i en period i början av 90-talet med många filmer där 80-talsstjärnorna började floppa (Nothing But Trouble, Den Osynlige Mannen, Fåfängans Fyrverkeri osv) och jag räknar in den här filmen i den skaran på nåt vis. Filmer man läste dåligt om.
  Steve Martin spelar Vinnie, en snajdig och snackig maffiaboss som ska vittna i en rättegång och därför beviljats skydd av FBI. Den lotten faller på Barney Coopersmith (Rick Moranis) som är hans raka motsats. En bokstavstrogen rätt-ska-vara-rätt-agent, pedantisk och stel.
  Trots att Vinnie är tillsagd att hålla låg profil i sin hemliga identitet så är han babblig och notoriskt kriminell. Samtidigt blir Barney lämnad av sin fru för att han är för tråkig, och då ser Vinnie det som sin uppgift att göra honom mer avslappnad och framåt.
  I början av 90-talet gick ju Steve Martin in i en fas där han nästan bara spelade välmenande, klumpiga män. Jag såg framför mig en sådan film här, men den här påminner mer om hans tidiga 80-tal, screwball-komedier som Lonely Guy eller Dr. Hfuhruhurr. Framför allt första halvan är skruvad finkomedi sådär. Andra halvan blir mest ett tröttsamt ältande av italienska maffia-schabloner, men att se Rick Moranis "ta för sig" är otroligt roligt. Hela hans existens är ju helt omöjlig att inte älska.

Vilket Hundliv!

Vilket Hundliv!
Walk Like a Man
1987
Bolag: Esselte Video

  Det som gjorde mig nyfiken på den här filmen var Amy Steel. Allas favorit-final girl från Fredagen den 13:e del 2 och April Fool's Day som i alla fall inte jag sett i några andra sammanhang.
  Här spelar hon Penny, en ung forskare som ramlar över en vildvuxen man i skogen. Han heter Bobo och tillhör egentligen en rik familj, men tappades bort som liten och har nu levt i skogen i 25 år med vargar som familj. Under denna tid har familjen lyckats göra slut på sina tillgångar, men när den förlorade sonen nu återvänder så ser de sin chans att komma åt hands del av arvet genom att få honom att skriva under en fullmakt.
  Problemet är ju då att han beter sig som en varg. Han kan varken prata eller bete sig mänskligt, och värst av allt inte skriva sitt namn. Penny tar sig an Bobo för att få honom att lära sig mänskliga egenskaper.
  Jupp, ni fattar vart det är på väg. Den giriga, förljugna människan möter the purest of pure. Tror ni att Penny till och med blir lite kär i Bobo? Jodå, det händer det med.
  Först av allt: Christopher Lloyd (som spelar den giriga brodern) måste vara det osäkraste kortet bland 80-talet stjärnor. Har oerhört sällan blivit positivt överraskad av nån film med honom. Inget fel på honom som skådis eller person, men han verkar ha varit en ja-sägare med sviktande omdöme.
  Då anar ni också att det här inte är nån vass film direkt. Finns ju ändå viss humorpotential i det här med att byta värld/byta kropp, men här finns även en stor dos svart komedi, och det är ju bland det värsta jag vet. Nån slags burlesk, flippad ton som för tankarna till John Hughes allra sämsta ögonblick.
  Så några roliga scener tycker jag inte vi får uppleva. Däremot är det ju fint att se Amy Steel, dessutom i samma veva som April Fool's Day.