Turn Back the Clock

Turn Back the Clock
Turn Back the Clock
1989
Bolag: Video Trade

 Sånt här brukar jag gilla. TV-filmer som ger ett sken av att vara för bra för tv-formatet. Nuförtiden är väl relationen den omvända mellan film och TV, men jag tror inte någon manusförfattare skulle valt TV framför biofilm 1987, så att säga.
  Skummar baksidestexten lite snabbt och får i alla fall känslan av en välskriven thriller med många vändningar. Off we go!
  Nyårsafton 1989 skjuter skådespelerskan Stephanie Powers (Connie Sellecca från Titta, Han Flyger) sin man, regissören Barney Powers (David Dukes) till döds. Hon erkänner dådet för sin bästa vän William (Jere Burns) och önskar att hon kunde leva om det hemska år hon varit med om och få göra saker annorlunda.
  Och vips, så får hon det. När hon kommer till sitt hotellrum är det nyårsafton 1988 och Barney lever. Hon inser att hon har fått en andra chans, och har nu ett år på sig att se till att hon inte hamnar i samma situation. Att Barney aldrig träffar sin älskarinna Tracy, till att börja med.
  Vi har alltså att göra med en thrillervariant av Måndag Hela Veckan här. Några år före dessutom. Fast där den filmen är ett myller av smarta vändningar och tankevurpor är Turn Back the Clock betydligt...enklare. Intrikat thriller står det på baksidan av omslaget. Visst, själva tanken är kanske lite spännande, men manusförfattaren har mer eller mindre nöjd sig där. Inga hisnande tid och rum-upplevelser utan mer eller mindre en standardiserad tv-thriller med en liten tidsresetwist.
  Till en början lite kul hur tidsresan sker. Eller hur den inte sker. Plötsligt är det bara ett år tidigare. Johopp. Lite skönt i och för sig att slippa nån tråkig scen med nån häxdryck eller västindisk shaman, men lite förbluffande enkelt går det ändå till.
  Sedan ligger väl själva Santa Barbara-känslan filmen lite i fatet också. Skådisarna saknar den där hantverksmässiga proffsigheten som annars är tv-filmers stora tillgång. Här bärs alla huvudrollerna av skådisar som kuskat runt i daytime-såporna, och på något vis tycker jag det ger hela filmen ett löjeväckande skimmer. David Dukes kan inte ens halta trovärdigt.
  Så inget tv-films-tips den här gången.