Myror

Myror
Panic at Lakewood Manor
1977
Bolag: VideoBiblioteket

  Knappt hade min besvikelse lagt sig över att Turn Back the Clock inte var den där tv-films-överraskningen jag hoppades på förrän jag ramlar över precis den känslan jag var ute efter. Jag kanske jagade i fel årtioende helt enkelt. Om jag ska utse något årtionde till den amerikanska tv-filmens peak så är det nog 70-talet ändå.
  Här dras jag med direkt. Ljuvlig 16mm, lagom creepy intromusik med nån lite skev stråkkvartett ihop med en Moog. Robert Foxworth i bild! Kvalitet direkt. Ledsen men jag ser bara Chase Gioberti framför mig.
  Chase verkar kalla sig Mike här. Han är förman för ett bygge kring ett anrikt hotell vid en sjö. Marken kring hotellet har blivit förgiftad så att en myrstam muterat, blivit jättestor och attackerar människor. När maskinerna gräver upp marken väller myrorna ut och invaderar hotellet.
  Klassisk onda-djur-mark med andra ord. Från genrens bästa år dessutom. Jag måste säga att den panikartade känslan man (väl) är ute efter i såna här filmer fungerar mycket bättre om djuren kommer i stor mängd (jämfört med om de till exempel blir stora). Här är det myror överallt. Kanske inte fullt lika överväldigande mängdscener som i Squirm (som jag såg nyligen) men det räcker att man ska sitta och känna det inpå skinnet, tycker jag.
  Myrorna har dessutom ett eget ljud. Det låter ungefär som nån som sitter och vrider på alla knappar på en Moog, och gissningsvis är det väl det också. Tycker det funkar.
  Egentligen har den här filmen mer en struktur av katastroffilm. Hotellet befolkas av folk som av olika anledningar befinner sig på hotellet. Några är nyförälskade, någon är miljöinspektör, någon ska försöka köpa hotellet med dold agenda. Sedan faller de på olika sätt offer för myrornas framfart, naturligtvis i någon slags godhetsordning. Myrornas mutation förklaras givetvis med nature strikes back.
  Jag vet att det låter väldigt enkelt, och det är det ju. Inga chockerande vändningar eller smarta nya vinklar. Men jag blir bara så glad att det är så bra. Topp-skådisar i alla roller, ett kvitto på det kan ju vara att Brian Dennehy dyker upp i en mindre roll som brandchef.
  Sedan är faktiskt sista halvtimmen - i all sin enkelhet så klart - perfekt tv-spänning!