Dave

Dave
Dave
1993
Bolag: Warner Home Video

  Det finns en filmtyp jag har börjat uppskatta mer och mer med åren. Den där typen man bara ramlar över. Kanske råkar man sätta på nån reklamkanal och hamnar precis i början av nån film som verkar ok, och så sitter man där och ser hela. Noll förväntningar. Den omhuldande känslan av en helt okej, amerikansk mainstreamfilm. Det är med den känslan i kroppen jag ser eftertexterna rulla här.
  Nu ramlade jag ju inte över den här filmen direkt. Den valdes ut noggrant ur videoarkivet när jag insåg att jag hade en Ivan Reitman-film jag inte sett. Så här i efterhand tycker jag bättre om hans gulliga 90-talsfilmer än hans lite för grabbiga 80-talsdito.
  "Dave" gör inget avsteg från hans övriga 90-talare direkt. Kevin Kline spelar Dave Kovic, en småstadskille som är väldigt porträttlik USA:s president Bill Mitchell och brukar imitera honom vid enklare tillställningar. Presidenten får en stroke när han är med sin älskarinna och för att tysta ner den pinsamma affären anlitar man Dave att framträda som presidenten tills han blir bättre. Men han blir inte bättre och snart får Dave börja ta presidentens jobb för att ingen ska ana oråd.
  Dave är en mycket ärligare och godare människa än riktiga presidenten och blir snart populärare än han någonsin varit hos folket.
  Vi snackar klassisk amerikansk feelgood-mark. Den enkla människan möter den kalla och cyniska politiska världen. Välkommen Mr Chance, Forrest Gump och så vidare. Riktigt så clueless är inte Dave och det är rätt skönt.
  Roligt vet jag inte om det är så ofta, mer trevligt isåfall. Med eventuellt undantag för några vanemässiga God Bless America-ögonblick så tycker jag även att filmen hela tiden balanserar på rätt sida av att bli för präktigt intetsägande.
  Som sagt, känslan av en helt okej amerikansk mainstreamkomedi ska man inte kasta bort.