Blink
1993
Bolag: Sandrews
Jag fortsätter sätta min tillit till det tidiga 90-talets thrillervåg. Det är inget jag brukar ångra, även om mycket är mediokert så är det nog där jag känner störst förhoppning om att hitta den där perfekta överraskningen numera. Även den tröttaste polisfilm kan räddas av den magiska thrillerstämningen anno 1992.
Har vi nåt av den varan här då?
Madeleine Stowe (som ju känns extremt 90-talsthrillrig) spelar Emma Brody, en thirtysomething violinist som efter att ha varit blind sedan femåldern får synen tillbaka via en komplicerad operation. Problemet är bara att synen till en början är suddig och ibland kan saker hon ser först registreras dagen efter.
En natt hör hon hur någon springer ut från lägenheten ovanför, rusar ut i trapphuset och ser suddigt en man men känner samtidigt en stark doft hon minns. Dagen efter hittar hennes granne död i sitt badkar.
När polisen Hallstrom (Aidan Quinn) tar sig an fallet skrattar hans kollegor åt att hans enda vittne är en blind kvinna, men han tror starkt på hennes intuition och kämpar för att få lösa fallet med henne.
En blindthriller alltså. Finns ju ett gäng och de spelar väl ofta på samma strängar. Nån är i rummet, vem kan man lita på och så vidare. Finns väl bitar av det här också, men mest är en ganska trött pusseldeckare med lite noir-inslag (jävligt tråkig noir-saxofon, i alla fall). Själva pusslet tycker jag håller måttet men tyvärr så tar det över en timme innan man ens börjar lösa det. Fram tills dess ska man genomlida snutiga snutar i fladdrande rockar, sensuella vittnesförhör och spänning i parkeringshus.
Men det finns sprickor i molnen. Ibland känner jag känslan jag letar efter. Den av thrillermys med stickade, bylsiga 90-talströjor och höstlöv i parken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar