Vettskrämd

Vettskrämd
Scared Stiff
1987
Bolag: Box Collection

  Läkaren David (Andrew Young) köper en gammal herrgård med sin flickvän, sångerskan Kate (Mary Page Keller). Ganska snabbt känner de en olustkänsla i huset, som bekräftas när de hittar en 150 år gammal dagbok på vinden från en kompositör vid namn George Masterson. Det visar sig dock att George även var en grym slavdrivare som dessutom misshandlade sin fru och son.
  De hittar även en amulett som en av slavarna en gång i tiden gav frun för att den skulle skydda henne, och när den nu går sönder så hemsökt huset av den galna George Masterson. Samtidigt som Kate blir mer och mer skrämd av vad som hänt, så börjar David mer och mer likna George.
  Ja, en hemsökt-hus-rysare modell 1a får man väl säga. Det finns så oerhört mycket skit i den här genren, men den här filmen får jag ändå hyfsad kemi med till en början. Den känns B på ett lite italienskt sätt, speciellt scenerna kring huset som kör lite gamla Giallo-trick som att zooma ögonen.
  I andra vågskålen ligger den där såpa-känslan som ofta finns i b-filmer från slutet av 80-talet. Direct-to-video-känslan. Men så länge filmen puttrar på med lite småmysiga "rysarscener" med mystiska händelser kring huset så går det an. Helt ok, kanske över förväntan till och med.
  Det är när det börjar dra igång på allvar som jag lika väl kunde ha stängt av känner jag. Monster och demoner som dreglar, flyger, skrattar och så vidare. Få saker i världen skrämmer mig så lite. På film i alla fall. Begränsad erfarenhet i vanliga livet.

Mr. Wrong

Mr. Wrong
Dark of the Night
1984
Bolag: Transworld

  Meg (Heather Bolton) är en neurotisk ung tjej som flyttar från landsbygden in till stan, och börjar nya livet med att köpa en bil. En begagnad Jaguar av lite äldre modell. Genast känner hon att det är nåt konstigt med bilen. Hon kan höra ljud från bakluckan fastän den är tom.
  En regnig natt kommer plötsligt en ung tjej och sätter sig i baksätet vid en järnvägsövergång, och sedan även en man i framsätet. Några sekunder senare är kvinnan borde men mannen tvingar henne köra honom vidare.
  Väl hemma igen ser Meg kvinnans namn i en gammal tidning, hon var försvunnen och troddes vara död, och sista spåret av henne var just i en Jaguar. Men vem var mannen? Hennes mördare?
  Jag kan tycka när jag skriver handlingen såhär att den verkar lite bättre än vad jag tyckte den var, men det är en mysig thrillerrysare som till handlingen påminner lite om en sån där short story av Stephen King som dragits ut till filmformat trots att originalet bara var några sidor långt. Här finns lite sidohistorier om en kille Meg dejtar till exempel, som jag hade hoppats skulle ha en större roll i själva intrigen, men som väl mer var lite utfyllnad.
  Det är en nyzeeländsk film förresten. Inte så ofta man ser det, speciellt inte från 80-talet. Kul om inte annat att se en film som utspelar sig i Wellington. Det har jag nog aldrig gjort tidigare.

Amityvilles Förbannelse

Amityvilles Förbannelse
The Amityville Curse
1990
Bolag: VCM

  Amityville-filmerna alltså. Var det ens en franchise eller kunde man göra dem lite hur man ville? Känns lite så. Här har vi en från 1990 som har fått 3.1 på IMDB. Direct-to-video.
  Ett par köper ett förfallet äldre hus som man får oväntat billigt i den lilla byn Amityville. Man bjuder med sig några vänner att tillbringa några höstdagar i huset för att renovera tillsammans.
  Men, så klart, det här huset har varit med om saker som sitter kvar i väggarna. Och detta visar sig på i princip alla sätt saker kan visa sig i en skräckfilm tror jag.
  När jag var i tonåren gjorde jag några egna skräckfilmer med videokamera ihop med kompisar. Didn't we all. Då var det inga problem att komma på coola och grymma mordscener direkt. Svårare att komma på vad man skulle prata om mellan mordscenerna. Så vi struntade väl mer eller mindre i det.
  Lite samma upplägg här. Ett antal skräckscener uppradade, mer som en clip show än en film egentligen. Det är katter som hoppar fram, tavlor som flyttar på sig, mardrömmar, illusioner, skumma tanter, konstiga sår som det krälar maskar ur, andra sår som läker mystiskt, en hund med lysande ögon, spindlar, råttor. Vad du än tycker är läskigt så finns stor chans att hitta det här.
  Det som saknas är ju kontexten. Vilka är de här personerna som går ner med ficklampan i källaren? Ingen aning. Men läskigt verkar det vara.

Snacka Om Spöken

Snacka Om Spöken
High Spirits
1988
Bolag: Filmkompaniet

  När den här film kom på video jobbade jag i en videobutik på helgerna. Filmkompaniet kunde satsa på rätt märkliga kort ibland, alltså. I detta fallet en då 4-5 år gammal komedi som ingen hade frågat efter, men som lanserades hårt med tävlingar, merch och annat. Vi hade ett spöke i papp ovanför kassan.
  Betyget från kunderna var rätt svalt så det blev aldrig att jag såg den. Men ikväll, 32 år senare, blev tiden mogen.
  På Irland försöker en excentrisk slottsägare (Peter O'Toole) rädda sin ekonomi genom att göra slottet till ett hotell med spöktema. Folk från byn agerar spöken upphängda i krokar på natten och de tillresta amerikanerna är långt från imponerade.
  Samtidigt visar det sig att det finns riktiga spöken i slottet också. De spelas av Daryl Hannah (som vanligt typecastad som 'kvinnoväsen') och en ung Liam Neeson.
  Ja, här skrattade man inte. I alla fall inte jag. Finns ju ändå lite komisk potential i ämnet, men istället är det en högljudd fars som jag har riktigt svårt att hålla koncentrationen kring. Funderar istället på rollistan. Så gott som alla hade en dalande kurva, men filmen är ju ändå någorlunda samtida med deras stora framgångar, så skådisar som Steve Guttenberg, Beverly D'Angelo, Daryl Hannah osv ser ut precis som vanligt, men känns lite avslagna. Lite som att kolla på Chevy Chase 90-talsfilmer.

Mördarens Sista Vittne

Mördarens Sista Vittne
Deadly Messages
1985
Bolag: Video Trade

  Nä, nu har det varit mycket storfilm på sistone. Behöver koppla av med en lättuggad tv-film! En "ondskefull thriller" från 1985. Det låter det.
  När Laura (Kathleen Beller) kommer hem till lägenheten en kväll ser hon sin rumskompis bli mördad utifrån. Men när polisen kommer till platsen så hittar de inget spår av mord, men inte heller någon rumskompis. Laura börja känna sig förföljd av en man som dyker upp när hon är ensam, men sedan när hon får sällskap är han borta. Hon plockar då upp ett gammalt ouija-board  (eller "psykograf" som översättaren väljer att kalla det) och finner att någonting minsann hänt i lägenheten tidigare.
  Samtidigt blir frågetecknen fler kring Laura själv. Hennes pojkvän får reda på saker om henne hon inte berättat, och som hon inte verkar känna till själv.
  Från en inledande tråkkänsla (ouija board, smygande man...) så utvecklad filmen till en rätt mysig pusseldeckare där man sakta får klart för sig vem Laura är och vad som har hänt. Den biten gillar jag mycket. Tyvärr så varvas den med en massa tråkig som drömmiga förföljelsejakter där man inte vet om hon inbillar sig eller inte. Hade man kokat ner detta till ett puttrigt thrillerdrama hade den varit top notch.

Ondskans Redskap

Ondskans Redskap
The Sentinel
1977
Bolag: Esselte Video

  Fotomodellen Alison (Cristina Raines) har efter ett självmordsförsök börjat komma på fötter igen, och hittar en vacker äldre lägenhet i ett ensligt hörn av Brooklyn med vy över Manhattan. Mäklaren säger att ingen annan bor i huset än en blind pastor, men så fort Alison har flyttat in börjar grannar presentera sig.
  Det är en udda samling människor som bor i huset. Den djurälskande, vänliga äldre mannen Charles (Burgess Meredith) och två lesbiska prostituerade systrar (Sylvia Miles och Beverly D'Angelo) bland annat. Men det visar sig att grannarna hon träffat är människor som inte levt på länge. Det de har gemensamt är att de är avrättade mördare.
  Låter på pappret ganska spännande, tycker jag, och mot slutet blir den faktiskt det också. Men det stora värdet här är ju kombinationen New York och 1977, skulle jag säga. Det finns en inbyggd stämning i just den här eran, som passar alldeles utmärkt att sätta färg på den här annars ganska standardiserade rello-rysaren på "chosen one"-temat.

The Coming

The Coming
Burned At the Stake
1982
Bolag: Videobiblioteket

  Susan Swift känner jag bara via en av mina favorit-sjuttiotalare, Audrey Rose, där hon är makalöst bra som Ivy. En ung flicka i New York som plågas av att vara reinkarnationen av en flicka som dog i samma ögonblick som hon föddes. Ett drama mer än en rysare, men makalöst fin stämning och otrolig, febrig rollpresentation av Susan Swift.
  Man kan tänka sig att regissören Bert I Gordon (för mig mest känd för sina onda-djur-filmer från 70-talet) sett den filmen och tänkt att det kan jag gör om, för här gör hon i princip samma roll igen. På samma sätt.
  1692 pågår häxbränningen för fullt i USA. En flicka som heter Ann påstår sig kunna veta vilka som är häxor och sänder mängder av oskyldiga in i döden påhejad av en ondskefull pastor. 1982 börjar skolflickan Loreen förföljas av en man som säger sig komma från 1692 och vara 5-åringens pappa. Loreen börjar få mardrömmar och mer och mer inse att hon är en reinkarnation av Ann och att hon på något vis måste konfrontera pastorn för att bli kvitt skulden.
  Som sagt, Susan Swift gör mer eller mindre om rollen från Audrey Rose, och det gör hon väl bra, och filmen har en hygglig stämning ändå. Visst, det är inte New York och 1977, men sömnig amerikansk småstad och 1982 och det duger i krig. Problemet filmen lider av är snarare att den är fjantig. Några få scener bränner till men annars känns det mer som ett parodi på häxfilmer.

Always

Always
Always
1989
Bolag: Esselte Video

  Steven Spielbergs andra filmer är nästan en bra grund till ett tema här nån gång. De där filmerna han gjorde mellan sina blockbusters och som man väl upplevde att han gjorde mer för sin egen skull än för popcorn-publiken. Möjligen kan jakten på Oscars spelat in.
  Inte sällan är det ju sån här "movie magic" av matinétyp om chefen själv får bestämma. Alla dessa 40-talistmän som aldrig verkar få nog av att återskapa sitt 50-tal. Nu fattar jag visserligen inte om det är tanken att den här filmen ska utspela sig förr i tiden (isåfall en del slappa goofs i scenografin) eller om det helt enkelt bara är ute på landet kryddat med nostalgi.
  Hur som helst. Richard Dreyfuss spelar Pete, en happy-go-lucky brandpilot som retar gallfeber på sin flickvän Dorina (Holly Hunter) när han skämtsamt tar stora risker i luften. Vid en brandsläckning räddar han livet på kollegan och bästa vännen Al (John Goodman) men omkommer själv när hans plan fattar eld och sprängs. I himlen får han ett uppdrag att som ängel återvända och se till Dorina hittar lyckan igen.
  Ja, klassisk filmmagi och en remake på en gammal 40-talsfilm. Spielberg är ju alltid Spielberg trots allt, och det finns ju en genomgående känsla av kvalitet som förlåter en del av nostalgigeggan. Kul och lite överraskande att J.D. Souther dyker upp vid ett piano och river av "Smoke Gets in Your Eyes", som för övrigt är filmens romantiska tema. Då tror jag ni kan se filmen ungefär framför er.

The Evil

Djävulen Slår Till
The Evil
1978
Bolag: VTC

  Jag är ju inte mycket för det övernaturliga. Det enda som egentligen funkar hyfsat på mig är en bra och intressant haunted house-rulle. Men även detta är rätt trötta marker oftast.
  Denna har jag sett för inte så många år sedan, men mindes ändå inte om den var bra eller inte, vilket väl inte är något gott omen direkt.
  C.J. (Richard Crenna) köper ett stort men nedgånget öde hus på landet som de flesta vilja tala tyst om. Han räds inte uppgiften att rusta upp det och bjuder dit en blandning av vänner och släkt att göra det tillsammans.
  Direkt börjar konstiga saker hända på klassisk spökfilmsmanér. Dörrar slås igen, saker flyttar på sig och hunden Kaiser beter sig underligt. Jag sitter och gäspar och tittar på klockan.
  Då plötsligt brakar filmen igång på en sekund. C.J. öppnar en stenkista i källaren och släpper ut onda makter. Vindar blåser som en storm genom huset, gästerna flyger omkring som dammtussar och när man vaknar till igen är alla dörrar och fönster förseglade. Alla vägar ut är blockerade och nu börjar en efter en av gästerna möta ondskan i olika former.
  Jag måste säga att jag gillar hur filmen går från trött och förutsägbar till hysterisk och klaustrofobiskt så himla fort som den gör. När något som ser ut som slutscener rullar är över halva filmen kvar och det ger en rätt härligt vad-ska-hända-nu-känsla.
  En mysig blandning av spökfilm, slasher och Evil Dead, på nåt vis.

Kontakt Med Andra Sidan

Kontakt Med Andra Sidan
Beyond the Door / Chi Sei?
1974
Bolag: Baroness

  Nu svär man väl i kyrkan, men jag delar inte riktigt vurmen för b-filmer som finns bland många andra som (liksom jag) fastnat i kärleken till gamla hyrfilmer och videonostalgi. Visst kan jag se den oförutsägbara tjusningen i lågbudget ibland. Många av mina absoluta favoritfilmer är b-filmer. Men det har liksom inget egenvärde för mig att se en Hajen-kopia när det finns en Hajen.
  Och nu när jag ändå blottar strupen:  jag är inte superförtjust i Exorcisten, heller. Ingen film jag hatar, men tja, attraheras inte av den riktigt.
  Sån italiensk b-kopia av Exorcisten/Rosemary's Baby kunde hamnat i bättre händer än mina helt klart.
  Jessica (Juliet Mills) blir plötsligt och oväntat gravid med sitt tredje barn och hennes graviditet är komplicerad inte bara för hennes utan även för hennes familj som upplever övernaturliga krafter kring henne.
  Samtidigt är någon som heter Dimitri (Richard Johnson) på jakt efter henne. I filmens introscen har han en dialog med någon överjordisk kraft som befaller honom att hitta kvinnan och ta ut barnet ur hennes mage.
  Men vem är Dimitri och varför har just han fått det här uppdraget?
  Ja, det bryr man inte så mycket om, tyvärr. Man sitter mest och försöker picka i sig det som är intressant för ögat här. Jag gillar ändå den lite funkiga 70-talsstämningen i San Fransisco, jag gillar hennes barn som känns lite Giallo-creepiga med sina dubbade röster.
  Men mest sitter jag tyvärr och gäsper och småler åt hur man skamlöst kopierat vissa scener ur originalen rakt av. Inte mycket att vara rädd för här, direkt, om man tycker att huvudsnurrscenen ur Exorcisten var så läskig att man gärna ser en variant till.
  Dumt val av film att skriva om för mig, kanske. Är ju ingen fan av genren. Men samtidigt så gillar jag verkligen vissa av Lucio Fulcis liknande filmer till exempel, och någon liknande stämning och panikslagen lågbudgetskänsla finns inte alls här.

Dödens Skörd

Dödens Skörd
The Dark Secret of Harvest Home, Part 1
1978
Bolag: Esselte Video

  En av de stora drömmarna när man botaniserar bland gammal film är ju att ramla över folkrysare med den rätta stämningen. Den trivsamma b-filmsstämningen.
  Här tycker jag det finns gott om potential. En stressad New York-familj har varit på en begravning på vischan, kör fel och hamnar i den lilla byn Coombe, där folk verkar leva någon slags amish-liv utan kontakt med omvärlden. För Beth (Joanna Miles) är detta paradiset jämfört med det stressiga och otrygga New York, och hon övertygar familjen om att flytta dit.
  Hennes man Nick (David Ackroyd) är författare och fascineras av det isolerade livet i den lilla byn och börjar skriva en bok om det. Men frågorna hopar sig.
  Den vänliga damen Widow (Bette Davis) verkade väldigt angelägna om att de skulle flytta dit, och vem var egentligen Grace Evergreen som verkar ha dött ung och är begraven utanför kyrkogården?
  Visst låter det rätt bra? 1978 är en fin tid för den här typen av film dessutom. 16 mm, shot on location, även om det (som i detta fall) är en tv-film. Och själva ramen är det inget fel på. Jag får bra känsla för stämningen inledningsvis, dessutom. Men det händer liksom inget. Då menar jag inte bara något läskigt utan överhuvudtaget. Folk lullar omkring i sin lilla by, någon blänger lite mystiskt, frågetecken hopar sig, men sedan accelererar det inte.
  Omslaget yrar nåt om Stephen King-stämning, men han känns inte alls närvarande här. Vi är närmare Huckleberry Finn än Children of the Corn. Och slutet dessutom, är ett riktigt jaha.
  Så långt från infriade förväntningar här. Tills jag nu kollar upp filmen på IMDB och ser att det är en tvådelad miniserie där jag precis sett del 1. Det var ju snopet. Del 2 får dessutom 9.3 i betyg, så nu blev man ju nyfiken ändå. Synd bara att den inte ens verkar finnas på svensk video.

The Horror Star

The Horror Star
Frightmare
1983
Bolag: Crown

  Den här filmen fanns på lågprishyllorna i minst två av Halmstads videobutiken när det begav sig. Hyrde den aldrig. Den ser ju faktiskt helt värdelös ut. Dock äger jag hyrfilmen sedan många år. Köpte den av nostalgiska skäl nån gång och sen dess har den stått där.
  Är det värt 85 minuter av livet att till slut se den?
  Conrad Radzoff (Ferdy Mayne) är en före detta skräckstjärna av Bela Lugosi-modell, som bor ensam i ett stort slott. När han dör blir hans kropp kidnappad av ett gäng fans som vill ha en sista festnatt med sin idol.
  Men väl på plats i hans slott så visar det sig att Conrad planerat för den här stunden. Han dyker upp på små tv-skärmar här och var och verkar planera att ta död på ungdomarna en efter en.
  Vad som är skräck är så klart högst subjektivt men den här filmen lyckas nog pricka in allt jag inte tycker är läskigt. Det är gravkistor som öppnas! Det är besvärjelser! Det är gravkammare, kolsyredimmor och gamla slott. Så förutsättningarna kunde vara bättre redan i teorin.
  Men hur håller den som slasher då? Och som b-film? Finns känslan där. Nope. Morden begås antingen i totalt mörker eller så är de av den där övernaturliga sorten där någon typ slungas iväg in i en vägg. Den rätta b-filmsnerven saknas också. Känslan är snarare ganska-snäll-tvfilm, måhända kryddad med några brutala mord (i mörker).
  Så tyvärr, den är ungefär lika dålig som den ser ut, fast på ett lite annat sätt, kan man säga.

Bay Cove

Bay Cove
Bay Coven
1987
Bolag: Scandinavian Film

  Häxfilmer är bland det tråkigaste jag vet. Så man kan tycka att jag får skylla mig själv när jag plockar en häxfilm ur hyllan en fredag. Men här fanns liksom andra faktorer som vägde upp. Tänkte jag. Tim Matheson är ofta sevärd. Kul att se Pamela Sue Martin från Dynasty i en annan roll än den som Fallon. Och Woody Harrelson i en tidig roll. Och Barbara Billingsley, hon som spelar den vita tanten som pratar slang med de svarta killarna i Titta Vi Flyger!
  Jag kommer glömma bort häxorna bland allt annat härligt, tänkte jag. Och visst, det är ju ett härligt gäng birollsansikten, det kommer man inte ifrån.
  Handlingen då. Tim och Pamela spelar ett ungt par som gör karriär i storstaden, hon som advokat och han som nån slags byggherre. Via vänner hör de talas om ett gammalt hus på en ö som är till salu. Hon är tveksam till att flytta från stadspulsen, men han ser bara fördelar och till slut blir det att de chansar och köper huset.
  Ön bebos i övrigt av "äldre par som har bott där i evigheter" enligt mäklaren, och mycket riktigt är det så. En efter en tar de trevliga grannarna kontakt med de nyinflyttade men det visar sig snart att det är något mystiskt med livet ute på ön. Grannarna har nämligen bott där i flera hundra år. Samtidigt hittar man en bok där det står att den sista häxbränningen i USA gjordes på denna ö gör 300 år sedan.
  Sånt där kan ju faktiskt vara rätt mysigt om det görs på rätt sätt. Mystiska främlingar i ett lite stängt sammanhang, kanske en mordgåta på det. Men då krävs ju den där finessen. Framför allt så försvinner ju 80% av stämningen med den burkiga tv-filmskänslan a la sent 80-tal. Förstår inte att det kunde vara så illa just då. Det gick ju att göra otroligt stämningsfulla tv-filmer, Twin Peaks till exempel, men så gott som all massproducerad tv-film såg otroligt mycket bättre ut 1982 än 1988.
  Nog gnällt om det, här är problemen fler. Framför allt så känns det som att manuset är skrivet av mig som 14-åring. Extra allt! Varenda scen leder fram till ytterligare en mystisk situation. Ska man bara gå och stänga fönstret så är det klart att man ser nåt där ute. Ledtrådarna att nåt är fel är så många att det blir smått skrattretande till slut.
  Jag tänker lite på en annan gammal film med lite samma lantliga häxkänsla, Let's Scare Jessica to Death från 1971. Den filmen har i princip två läskiga scener, men jag upplever den ändå som en ruskigt spännande film för att resten av filmen bygger karaktärer och krattar manegen för de här scenerna. Här är det lite som att det gäng ungar har suttit i en ring och berättat läskiga saker för varandra, och så man spelat in alla scenerna på en lång rad. En liten flicka som går omkring ensam på natten? Ja, det är läskigt! Ta med det!
  Så tyvärr får man väl säga att nöjet stannade vid att se en annan film med Pamela Sue Martin.

The Gate

The Gate
The Gate
1987
Bolag: Jaguar

  En märklig avart i det nostalgiska är när man känner nostalgi över något man inte ens upplevt. Hur en låt från långt innan man var född kan kännas nostalgisk. Eller hur en film man aldrig sett ger snuttefiltiga känslor av barndomsminnen. 
  Här kastas jag direkt tillbaka till mitt pojkrum och entusiasmen man kände över filmer av den här typen. Ungdomsäventyr. Till en början blir jag överraskad av vilken typ av film detta är. Minns den väl från hyllorna när den kom, men har alltid trott att det är nån demonfilm i Evil Dead-fållan. The Gate är snarare en lite brutalare The Goonies.
  Tioåriga Glen (Stephen Dorff) och hans kompisar upptäcker ett djupt hål i trädgården efter att ett träd blåst omkull. Nördkompisen Terry (Louis Tripp) spelar en deathmetal-skiva baklänges (detta ljuvliga 80-talsfenomen) och hör om nån slags demon som han är säker på finns i hålet.
  Så långt trevligt och nostalgimysigt. E.T.-stämning. Men sen kommer det demoner och onda andar. Saker flyger i blådunkla rum. Må vara en förlåtande faktor att filmen utspelar sig i 80-taliga villaförorter, men inför långa scener med röksprutande demoner så är all filmer lika, tyvärr.
  Hade jag gillat den här 1987 då? Jag hade nog njutit av att se klungor av pojkar cykla omkring på sina limpacyklar i den amerikanska 80-talsdrömmen, men den övernaturliga biten hade jag nog då som nu mest känt var tråkig.

One Dark Night

One Dark Night
One Dark Night
1982
Bolag: Arena

  En av mina första möten med skräckfilm var Fredagen den 13:e del 6. Jag var 13 år gammal och fick låna en inspelning från FilmNet av en kompis. Blev helt blown away. Det var den läskigaste film jag sett, samtidigt som den hade ett ungdomsfilmsskimmer över sig och lite häftigt soundtrack.
  Samme regissör hade även gjort en film som hette "One Dark Night" läste jag nånstans. Man hade ju inte IMDB att luta sig mot direkt, utan fick nöja sig med lösryckt info man läste i nån filmtidning. Men shit vad man ville se "One Dark Night" alltså.
  35 år senare är det gjort. Önskar jag kunde se den här med mitt lättimponerade 13-åriga jag istället, för en luttrad gubbe som ser 1-3 vhser i veckan kan omöjligen finna någon spänning i detta.
  Meg Tilly spelar Julie, en blyg och duktig highschooltjej som stör sig på sin egen mesighet och försöker råda bot genom att gå med i skolans tuffa tjejgäng. Men för att visa att man platsar där så måste man övernatta en natt på bårhuset.
  Nyligen har en känd, rysk telepatist dött och i hans lägenhet hittades fem unga tjejer som dött på oklart sätt. Just den här natten kom hans kropp till bårhuset.
  Nu kan det ju vara att ämnet kanske inte riktigt än min kopp te heller men jag har svårt att hitta ens en sekund av spänning eller mystik i den här filmen. Visst, det finns ju något trösterikt i tuffa-tjejer-1982 och fräsande moogsyntar i soundtracket, men att se zombiedockor med spindelväv åka omkring i bårhuskorridorer skulle jag nog inte ens blivit rädd av när jag var 13.
  Kan hända att Gunilla Arrbäck har varit och roffat åt sig av våldet här, men mest av allt känns detta som en Disney-säkrad variant av Phantasm.

Witchboard

Witchboard
Witchboard
1986
Bolag: VCM

  Den här har man ju så klart sett en gång i tiden. Hårdlanserad av VCM och en sån där film som nästan alltid fanns på rysarehyllan i videobutikerna. Men allt jag minns av den är en skäggig gammal man som man tyckte var läskig. Hög tid att uppdatera.
  Själva handlingen är rätt standard. En Ouija-bräda åker fram på en fest och plötsligt börjar oförklarliga olyckor inträffa kring paret som hade festen. Det visar sig att den andliga kontakten med pojken David, som dog i en olycka när han var 10 år, i själva verket är kontakt med någon betydligt farligare.
  Jag brukar ju ibland orera om att b-filmen, i synnerhet skräck, tappade mycket av sin känsla mot slutet av 80-talet när man övergav riktig film för det mycket billigare videoformatet. Jag tror inte den här filmen är videofilmad, men det känns på nåt vis som början till slutet vad det gäller den utvecklingen. Direct-to-video-känslan som tyvärr inte alls kan mäta sig med sunkiga b-filmer på 16 mm.
  Men hey, det är 1986! Så mycket att glädjas åt. Ljuvliga tidsmarkörer som att filmens medium är som en goth-sidekick ur en John Hughes-film, eller att man har en vattensäng som om det vore det mest naturliga i världen. Eller att filmen av slutas med urtypisk soundtrack-AOR av bandet Steel Breeze.
  Bara dessa enkla små glädjeämnen gör att man glömmer känslan av att se en Santa Barbara-version av The Changeling.

Julia Går Igen

Julia Går Igen
The Haunting of Julia
1977
Bolag: HemVideo

  Det är märkligt vad filmmusiken kan betyda för en film. Då menar jag inte i första hand John Williamska fanfarer utan de där lite otippade kombinationerna mellan film och soundtrack. Angelo Badalamentis Twin Peaks-musik kan jag väl ta som exempel på det. Helt off egentligen, men ändå står den för så stor del av själva känslan i serien.
  Så vad har vi här då? Egentligen en rätt slö och tidstypisk spökrysare, men som blir en helt annan (och bättre) film på grund av soundtracket. Colin Towns heter killen som komponerat de fantastiska slingorna som rullar om och om igen till historien om en mor (Mia Farrow) som mister sin dotter, skiljer sig från sin man och flyttar in i ett nytt hus i London för att börja om sitt liv på nytt. Väl där ser hon sin dotter i lekparker, hör henne i huset på natten och får aningar om att hon fortfarande lever. Hon börjar luska i vad som hänt i huset, samtidigt som folk börjar dö omkring henne.
  Tyvärr är det mycket tröttare än vad det låter som. Mer drama än rysare egentligen, men musiken ramar ändå in så bra att man lurar sig att tycka att det är mer spännande än det är.
  Det är egentligen först i sista kvarten, när pusselbitarna faller på plats, som man verkligen grips av den där filmen. Fast då är den å andra sidan, speciellt när man fattar hur allt hänger ihop till tonerna av musiken, helt magisk.

Porten till Ondskan

Porten till Ondskan
Cameron's Closet
1988
Bolag: Egmont

  Cameron är en liten pojke som kan flytta saker med tanken. Detta har gjort hans pappa intresserad av fenomenet och låtit honom genomgå ett antal häxexperiment som har lockat fram en demon som finns i Camerons garderob.
  Demonen skyddar Cameron och dödar till exempel hans tyranniske styvpappa. De mystiska dödsfallen kring Cameron gör att en polis tvingas jobba med en kvinnlig psykolog för att lösa fallet. Ni förstår grejen. Omaka par fast lite "sexigt" osv.
  Ja, vad ska man säga om denna. Känns lite som en sån där Stephen King shortstory som har dragits ut till långfilmsformat för tv-bruk. Bäst är den i alla fall när den puttrar på med lite mordsekvenser. Sämst, som i alla andra demonfilmer, när det börjar dra ihop sig till det sedvanliga mishmashet av saker som flyger omkring, ögon som lyser och sedan ett Buttericksmonster som ska brinna upp, explodera eller nåt.
  Nä vet inte, kändes rätt tradigt.

Screams of a Winter Night

Screams of a Winter Night
Screams of a Winter Night
1979
Bolag: Walthers

  Några ungdomar åker till en enslig stuga över helgen. På en bensinmack på vägen dit blir de varnade för platsen, den är visst byggd vid nån gammal indiankyrkogård. Men partylusten väger tyngre än oron. Snabbt får man klart för sig vilka personligheter vi har att göra med.
  Först har vi nördkillen med Bill Gates-glasögon. Han älskar practical jokes och är väldigt fascinerad vid vad som kan ha hänt vid huset tidigare.
  Och så har vi Jookie, den blyga och mesiga tjejen som just don't like to be scared, that's all. Sedan så klart ett gäng mustaschkillar som gissningsvis kommer stryka med rätt tidigt.
  Sätter mig till rätta för regelrätt slashermys!
  Sen kommer de då fram till stugan. Den är nedgången men de finner sig tillrätta vid den öppna spisen och börjar berätta spökhistorier för varandra. Dessa spökhistorier varar cirka en kvart vardera, tydligt levererade i separata scener fast med samma skådisar i andra roller. Mycket förvirrande. Två av de tre spökhistorierna utspelar sig i totalt mörker. Ursäkta men jag ser faktiskt inte alls vad som händer. Läser textremsorna, försöker hänga med.
  Efter de tre spökhistorierna är speltiden uppe i runt 80 minuter. Då börjar det blåsa väldigt kring stugan. Starka vindar av onda-andar-typ. Någon får en ljuskrona i huvudet. En annan splattas mot en takfläkt. Några flyr ut i skogen. Sedan tar filmen slut.
  Vilken märklig film!

The Hearse

The Hearse
The Hearse
1980
Bolag: Juno Media

  Ickevåldsamma skräckfilmer verkar ha samma tendens att glömmas av tiden som exempelvis romantiska komedier. Kanske finns det för få entusiaster därute som gillar att gräva i det förflutna, kanske vill målgruppen hellre ha något som känns fräscht än något gammalt.
  The Hearse är en rar liten spökfilm med idel kända element. Jane Hardy (Trish Van Devere) ärver ett gammalt hus på landet efter sin faster och ser fram emot att stressa av från stadslivet. I den lilla byn bemöts hon med vänlighet tills hon berättar i vilket hus hon bor. Det visar sig att fastern in hade dött någon stilla död.
  Jepp, precis lika mysigt som det låter. Trish Van Devere är med i en av mina absoluta favoriter bland spökfilmer, The Changeling, och kanske är det minnet av hennes vänliga ansikte därifrån som gör att jag får en positiv känsla direkt. När jag var ung och fast inne i skräckfilmsloopen var det sådana här filmer jag letade efter snarare än totalförbjudna kannibalfilmer som stod högst i kurs på skolgården.
  Problemet var bara att den här typen av filmer gillade inte skräckfilmsnissarna. Ser man kommentarerna på IMDB idag är mottagandet ungefär lika ljummet.
  Jag blir aldrig överraskad av något i handlingen. Hade jag recenserat den som 16-åring hade jag nog anmärkt på det. Idag bär den ovärderlig känsla av videobutik i källare där omslagen luktade rök. Lite för lite fokus på filmen känner lite.
  Men tja, tänk er en förenklad Salem's Lot eller kanske en videovåldslös Död och Begraven.