Mot Alla Odds

Mot Alla Odds
Against All Odds
1984
Bolag: Video Trade

  Få saker hos mig är så fördomsbaserade som hur jag ser på östra och västra USA. I öst ser jag New York, kulturhistoria, Stephen King-landet kring New Hampshire och fina historierika städer längs hela kusten. I väst ser jag åttafiliga trafikleder, sport, värme, stränder och ytlighet. Jag vill så klart inte tro att det är så svart och vitt men för varje film jag ser därifrån så spikas ytterligare en liten spik i kistan.
  Tio minuter in i Mot Alla Odds vill jag stänga av den. Då har det mest hunnit vara träningsscener med amerikanskt fotboll. Jag vet ju inte ens vad det går ut på. Men jag håller ut. Filmen innehåller ju faktiskt två av mina favorithits från 80-talet, och även om det kanske inte är någon klassiker så har jag ju sett det där omslaget så många gånger under åren utan att velat ta det längre än så. Nu blev det dags.
  Jeff Bridges spelar en fotbollsstjärna på dekis. Minns inte om det framgår, men jag utgår från att han har spelskulder också. Han är dessutom en grubblare fast kanske inte så mycket om livets mysterier utan mer om bollar hans missat och sånt. Ni förstår hur intressant karaktären är. För att få lite stålar ska han hjälpa en gammal kompis, spelad av James Woods, att hitta dennes försvunna fästmö, spelad av Rachel Ward. Jeff och Rachel träffas och det går ungefär som på omslaget.
  Här vill jag gärna flika in att jag i många år trodde det var Phil Collins som hånglade på omslaget, eftersom singeln till hans titelmelodi bär filmens affisch.
  Sedan kommer scen på scen man inte vill se. Det är så många tråkiga miljöer (bungalows, casinon, svettiga sexscener i ett Maya-tempel) att en gammeldags biljakt till slut känns kul och uppfriskande. Kort sagt blev detta inte filmen som fick mig att boka Kalifornien-resan.
  Roligt dessutom att filmens enda bra scen (som dock är fantastisk) är New York-bandet Kid Creole & the Coconuts scenframträdande av en av mina 80-talsfavoriter My Male Curiosity.