Ärligt Talat

Ärligt Talat
Straight Talk
1992
Bolag: Hollywood Pictures

  Dolly Parton-filmer är lite i samma segment som Madonna-filmer. Att hur man än ger henne en karaktär att spela så är det ändå Dolly Parton man ser. I Dollys fall är det ju 100% positivt eftersom det är henne man VILL se.
  I den här lite bortglömda 90-talaren spelar hon i alla fall en kvinna som heter Shirlee. Hon lämnar sin försupne make i småstaden för att söka sig ett nytt liv i storstaden. Där får hon jobb som växeltelefonist på en radiostation och råkar bli förväxlad med en försenad radiopsykolog och hamnar rakt i sändning där hon gör succé direkt med sitt direkta och hjärtliga sätt att ge folk relationsråd.
  Populariteten ökar och Dr Shirlee blir en superstjärna som gästar talk shows. Frågan är hur länge det ska dröja innan någon får redan på att hon inte ens är psykolog? Journalisten Jack (James Woods) anar att nåt inte står rätt till och försöker bli hennes vän i privata livet.
  Ja, herregud, detta är ju förstklassigt romcom-mys i 90-talsskrud. Dolly är ju precis som man upplevde hon var i verkliga livet, charmig, social och kvicktänkt, så den här rollen måste vara mer eller mindre specialskriven för henne. Med den äran ska sägas. Det är härligt och lättsamt och 90 minuter flyger förbi.

Longshot

Longshot
Longshot
1981
Bolag: HemVideo

  Paul (Leif Garrett) är en ung kille som drömmer om att satsa på en fotbollskarriär i Europa. Soccer alltså, inte amerikansk fotboll. Till det saknas pengar, så han anmäler sig till en tävling i foosball (alltså bordsfotboll) för att förhoppningsvis vinna prispengar.
  Vid sin sida har han fjortonåriga Maxine (Linda Manz) som de hittar nere i arkaden, och tillsammans går det oväntat bra för Paul och Maxine.
  Samtidigt kärar Paul ner sig i Marie (Zoë Chauveau), en fransk rikemansdotter som går emot sin familjs vilja när hon väljer att vara med Paul.
  När de alla åker till det stora mästerskapet blir det problem då varken Maxine eller Marie berättar något för sina föräldrar, så nu gäller det att hinna tävla och vinna innan familjerna och polisen hinner dit.
  Klassiskt snäll ungdomsfilm. "Följ dina drömmar". Nästan ingen friktion i hela filmen. Lite tjafs på sin höjd. Men det gör inte så mycket. Man blir glad av ungdomar 1981, så är det. Man blir även glad av att för andra gången på kort tid få höra lite skeva new wave-band underhålla på uteställena. Den här gången är det bland annat Oingo Boingo, Danny Elfmans gamla band, som står på scen.
  Leif Garrett i huvudrollen är en lite lustig figur. Han var lite heartthrob i lite samma fåra som Christopher Atkins i början av 80-talet. Sångare och skådis, men inte superbra på något av det. Väldigt söt dock. Här sjunger han några AOR-ballader i soundtracket också.
  Den här filmen skulle förvåna mig om jag skulle se om, men för stunden var den lite småmysig ändå.

Förbjuden Kärlek

Förbjuden Kärlek
The Delinquents
1989
Bolag: Warner Home Video

  Slutet av 50-talet. Brylcreme, rock n roll och jukeboxar. Tänk vad 40-talistgenerationen har fått breda ut sig med sina minnen av denna tid. Lek med tanken att 80-talister skulle göra lika mycket filmer om 90-talet. Då skulle det inte finnas annat på Netflix idag. Det finns så många filmer med precis den här sinnesstämningen, färgtonen och handlingen att det är omöjligt att komma ihåg vilka man sett.
  Jag säger inte att det är en dålig typ av film, mer att det blir lite ännu en korv med bröd efter ett tag.
  Just den här filmen, som jag aldrig kommer underfund med om jag sett tidigare eller inte, handlar om ett ungt par i Australien i just slutet av 50-talet. Kylie Minogue spelar tonåriga Lola som blir förälskad i jämnåriga Brownie (Charlie Schlatter), en amerikan som hamnat i Australien och som bor med sin alkoholiserade mamma och en styvfar som slår honom.
  Ganska fort blir Lola gravid, och de båda skriver avskedsbrev till sina familjer och ger sig ut på livets äventyr ihop. Tror de, i alla fall. Snart får Lolas mamma (även hon alkoholiserad) fatt på sin dotter och tar henne tillbaka till hemlig ort, i förhoppningen att hon och Brownie aldrig ska kunna ses igen.
  Sedan handlar då filmen om deras kamp att först hitta varandra och sedan kunna hålla ihop.
  50-talsmyset finns här. Man skulle kunna spela bingo på saker som måste vara med i den här typen av filmer också. Inget fel med det. Hemtamt, det gillar jag. Däremot så bryr jag mig inte nämnvärt om själva historien. Inget som griper tag, vare sig dramat eller karaktärerna. Men som 1,5 timmes 80-tals-50-tal är det habilt ändå.

En Prins i New York

En Prins i New York
Coming to America
1988
Bolag: Esselte Video

  Detta är en film som de flesta jag kände på den här tiden hade en starkare relation än jag. Nog såg jag En Prins i New York alltid, men det var verkligen ingen film jag kunde utantill eller kunde repliker från. Gamla Eddie Murphy-filmer är överlag lite som att kolla på gamla glasslistor eller godisreklamer från förr. "Just det, den HÄR minns jag".
  Oh well, En Prins i New York fick en ny vända i spelaren efter snart 40 år.
  Vet inte hur noga man behöver redogöra för handlingen här, men Eddie spelar ju då prinsen Akeem av Zamunda. En överbeskyddad ung herre som precis ska bli bortgift mot sin vilja. Han förklarar att han själv vill välja sin brud, och får några veckors tidsfrist av Kung Jaffe (James Earl Jones).
  Så han och tjänaren Semmi (Arsenio Hall) beger sig till New York för att hitta Akeem stora kärlek. Och ingen får veta att han är prins så han tar jobb som städare på en hamburgerrestaurang.
  Som de flesta komedier från SNL-myllan är det ju väldigt centrerat kring Eddie Murphy. Han spelar fyra olika roller, och hade nog kunnat spela fyra till om tekniken tillåtit 1988. Men det brukar bli mer överspänt och gapigt än så här, faktiskt. En Prins i New York känns mysig och hjärtlig även om man väl får sänka volymen några gånger också. En vinterfilm i New York. Där är man ju halvvägs på nåt vis.

Give My Regard To Broad Street

Give My Regards To Broad Street
Give My Regards To Broad Street
1984
Bolag: Transfer

  Länge sen jag såg en musikfilm! Med den tanken i huvudet går jag till musikfilmshyllan (jo, jag har en) och plockar fram en med riktigt dåligt rykte, i en redan skamfilad genre dessutom.
  Men Paul McCartney va. Aldrig förgäves.
  Den här löst sammansatta storyn är knappt ens värd att redogöra för men Paul McCartney spelar sig själv. Han ska precis ge ut en ny skiva när mastertejperna blir stulna. Och de ondskefulla gubbarna från skivbolaget ger honom en tidsfrist att hitta dem igen.
  Lek med tanken att detta var handlingen i en vanlig film, utan Paul. Då är det inte säkert att den hade gjorts.
  Men den gjordes!  För att 1984 var det ingen som sa nej till Paul. Här trängs adlade skådespelare för att vara med och dra några repliker mot typ....Ringo. Då och då avbryts letandet efter mastertejperna av nåt musikinslag.
  Paul kanske måste repa, vara med i tv, spela in eller nåt liknande. Då dyker artistkollegor som David Gilmour, Eric Stewart, Dave Edmunds med flera upp i bakgrunden. Nån kanske till och med harklar ur sig nån replik. Sedan ska det letas mastertejper igen.
  Ja, som film är den ju nästan obegripligt dålig, men det är så fint med den här tiden ändå. Med Paul i sina puppy eyes men ändå med 80-talsfrisyr. Han både låter och ser strålande ut. Vem kan säga nej till en sån?

Bodyguard

Bodycount
Bodycount
1992
Bolag: Warner Home Video

  När jag brukar lovorda thrillervågen från 1992 är det lätt att tänka att Bodyguard skulle vara genrens Sgt Pepper. Men den är liksom inte ens med i genren på nåt vis. Här finns inga höstiga villagator, smarta vändningar eller psykologisk spänning. Bodyguard är nåt helt annat. Bra är den, men nåt helt annat. Länge sen jag såg den nu.
  Kevin Costner spelar livvakten Frank Farmer, som "trots att han lagt av" övertalas att beskydda sångerskan Rachel Marron (Whitney Houston). Hon är redan nu överbeskyddad av sitt entourage och vet inte ens om att hon får brev från någon som vill döda henne. Därför är hon också oförstående till att Frank ens ska vara i hennes hus. Schism uppstår.
  Men när hon sedan inser det allvarliga läget blir deras relation och bättre och djupare. Men personen som vill mörda henne kommer allt närmare.
  När jag skulle skriva om den här filmen fick jag kolla på IMDB vad deras rollfigurer heter. Trots att jag såg klart filmen för tio minuter sedan. Anledningen till detta borde väl vara att man inte ser några rollfigurer eller karaktärer. Man ser Kevin Costner göra sin grej, man ser Whitney Houston göra sin. Och de gör det så klart jättebra.
  Som thriller är Bodyguard inget speciellt. Snarare en tv-mässig schablon-deckare med en galning som klistrar hotbrev från tidningar. Det fina här är ju dynamiken. Återigen Kevin och Whitney. Hollywood-glansen. Första halvan av filmen är lite segare än jag minns den som, men andra halvan, från att de åker ut till vildmarksstugan och slutscenerna på Oscarsgalan är lika mäktiga idag som när jag satt och slevade i mig chips till den här filmen första gången 1993.

City Girl

City Girl
The City Girl
1984
Bolag: Romantic/Walthers Video

  Den här filmen, som råkade hamna på Walthers Videos Harlequin-etikett Romantic, är i själva verket Martha Coolidges uppföljare till Valley Girl. En film som ju blev lite omtalad för att ta ungdomars känslor och problem på allvar, och denna fortsätter väl lite i samma banor kanske.
  Anne (Laura Harrington) är en ung och begåvad fotograf som står på randen till ett genombrott. Vägen dit tror hon går via ett jobb i New York där hon ska försöka dokumentera en dekadent sekt som experimenterar med droger och sex på rockklubbar. Samtidigt så knakar förhållandet med pojkvännen, som är företagsledare och har väldigt lite förståelse för Annes kreativa driv.
  När de efter ett bråk gör slut känner Anne en dragning till den experimentella klubbvärlden, samtidigt som hon ska försöka hitta sig själv i storstaden.
  Det låter dessvärre mer intressant och djuplodande än det är. I alla fall rent manusmässigt. Långa scener som inte leder någonvart. Däremot gillar jag Laura Harrington i huvudrollen. En ny bekantskap för mig med lite samma girl-next-door-aura som Meg Tilly (och bildmässigt ganska lik Thora Birch). Även karakären hon spelar känns sympatisk och lite lagom quirky sådär.
  Men det är bästa är ju ändå inramningen. Precis som Valley Girl är den här filmen genomsyrad av det tidiga 80-talets new wave-scen, och även en ganska långdragen scen på en nattklubb piggas ju upp av lite ryckig powerpop i smala slipsar från scenen.

Valley Girl

Valley Girl
Valley Girl
1983
Bolag: VTC

  När jag i internets barndom hängde på amerikanska forum om 80-talet (som ju bara var 10 år gammalt då) fanns där några filmer som man ständigt återkom till som ikoniska, men jag som knappt hade hört talas om här hemma. Valley Girl var en sån. Framröstad till 80-talets bästa ungdomsfilm vid nåt tillfälle. Jag hade aldrig sett den och tror inte någon av mina kompisar hade det heller. Men en DVD beställdes, och ja, den var väl ok. Idag har jag första gången satt hyr-vhs:en som jag hittade kort därefter i spelaren.
  Julie (Deborah Foreman) är en ung och välbärgad tjej som bor i det som kallas Valley i Los Angeles. Hon går på fester i dyra hus, har ytliga samtal om killar med sina tjejkompisar och har precis gjort slut med sin pojkvän, den rika hunken Tommy (Michael Bowen, senare Tarantino-favorit).
  Men så dyker han upp, Randy (Nicholas Cage med originaltänder). Han bor i betydligt ruffigare Hollywod, går på rökiga klubbar, är tjenis med gatans folk. Han drar med Julie in i sin värld. Tar med henne på rockklubb (där The Plimsouls står på scen). Hon faller för honom men märker hur hennes vänner vänder henne ryggen och till slut överväger hon att gå tillbaka till Tommy igen för att de känns säkrare.
  Nu var det säkert 25 år sedan jag såg den här senast, och tycker mycket bättre om den idag. Dels är det så klart en ljuvlig tårtbit 80-tal. Känns kul att det är 1983 också, annars är den 80-taliga ungdomsfilmen väldigt förknippat med typ 86-87 för mycket. Marginell skillnad kan tyckas, men det är faktiskt en lite annan känsla i den tiden. Fortfarande små korn av det bruna 70-talet, och med ett soundtrack präglat av new wave och powerpop snarare än syntpop.
  Soundtrack går inte att undvika att nämna så klart. Inte bara är det väldigt bra, men det är också i perfekt samspel med själva filmen. Mycket brittiskt. På det sättet en förtrupp till John Hughes filmuniversum och filmer som "Pretty in Pink" och "Some kind of Wonderful". Tyvärr tycker jag inte Valley Girl når samma djup som de filmerna, men här finns ändå fin och mänsklig ton som påminner mycket om hans filmer.
  Inget fel på Nicholas Cage insats här, men det är ju Deborah Foreman som stjäl showen. Otroligt charmig, bra komisk tajming och helt strålande i huvudrollen. Jag känner henne i princip bara från "April Fool's Day" annars, och kan tycka att hon förtjänar lite mer ikonstatus än hon gör för den här filmen.

Satans Borg

Satans Borg
The Keep
1983
Bolag: Esselte Video

  En avlägsen by i Rumänien intas av nazisterna under andra världskriget och de gör sig hemmastadda i en stor borg som är inspräng i ett berg. Där inne börjar saker hända. Nazister dödas och slukas ner i oändliga hål i berget. Plötsligt hittar man ett budskap på bergsväggen skriven på ett språk ingen förstår.
  Man får rådet att kontakta Dr Theodore Cuza (Ian McKellen) som är professor i uråldriga språk. Problemet är bara att Cuza är jude och sitter i koncentrationsläger. Man bestämmer sig för att "rädda" honom och dottern Eva (Alberta Watson) för att få hjälp med att tyda budskapen. Han berättar att det är skrivet på ett språk som är utdött sedan flera hundra år, och det visar sig att det som gömmer sig i berget är nån slags demon. Som visar sig hata nazister!
  Ja, det låter ju ungefär hur pajjigt som helst, och jag har rätt svårt att förstå hur de fått med den här Oscars-nosande casten (förutom McKellan är det Scott Glenn, Robert Prosky, Gabriel Byrne, Jürgen Pruchnow med flera) att ställa upp på det här b-filmsdoftande manuset. Men det finns en del andra kvalitéer som väger upp.
  Det är ju en väldigt stilistisk film. Mycket dimma i motljus (omslaget lämnar en rätt sann bild av filmen) i regi av Michael Mann, med syntsoundtrack från Tangerine Dream. Det hjälper väl lite, men tar ändå inte bort den lite fjantiga känslan man får ändå.

Who's That Girl

Who's That Girl
Who's That Girl
1987
Bolag: Warner Home Video

  Det är alltid svårt att sortera minnen kring filmer som är mer kända för sitt soundtrack än som film. Och det gäller väl samtliga Madonna-filmer, skulle jag tro. Har man sett denna, eller är det musikvideorna man minns?
  Madonna spelar här Nikki Finn, en småtjuv som suttit i fängelse i fyra år för ett mord som hon inte har begått. Loudon Trott (Griffin Dunne) är en fyrkantig advokat som precis ska gifta in sig i den förmögna släkten Worthington, men dagen innan bröllop så ber kommande svärfar, patriarken Sam, honom att fånga upp Nikki när hon kommer ut från fängelse och eskortera henne ut ur New York.
  Det blir naturligtvis komplikationer av det. Nikki och Loudon är från två olika världar. Nikki är yvig och oberäknelig och måste hela tiden  tyglas av den stiffe Loudon. Dessutom har de poliser och gamla skurkkumpaner efter sig.
  Nä, jag har nog inte sett den här tidigare. Baserat på att nog ändå hade gillat den som 13-åring när den kom. Just den här typen av lite skruvade actionkomedier där det händer saker hela tiden brukade gå hem i gillestugan när det begav sig. Med vuxna ögon så blir man väl mätt fortare, men det är ändå bra 80-talsfart och lite New York 1987 har man inte dött av.
  Det jag tyvärr blir trött på först av allt är Madonnas karaktär. Fattar ju grejen, hon ska vara nån slags new yorksk Cyndi Lauper-figur som inte bryr sig om vad folk tycker bla bla, men det budskapet går ju fram under förtexterna och sedan bankas det in i scen efter scen.

Labyrint

Labyrint
Labyrinth
1986
Bolag: HemFilms

  Floppen Labyrinth. Minns så väl hur den var känd för att vara dålig när den kom, i alla fall i min bekantskapskrets. Blev till och med varnad för den när jag stod framme vid kassan och skulle hyra den på Centrumvideo i Halmstad, och gick tillbaka till hyllan och tog en annan. Såg den så småningom på nån filmkanal och tyckte väl mjae, möjligen färgad av vad jag hört.
  Sedan har vatten runnit under broarna och jag såg den senast när den kom på DVD för ett 20-tal år sedan. Tyckte då den var riktigt bra. Det är hög tid för omtitt.
  Sarah (Jennifer Connelly) är en fantasifull tonåring som irriterar sig på att hon tvingas passa sitt bebissyskon, och önskar ett svagt ögonblick att trollen ska ta honom. Det är precis vad som händer. Goblin King (David Bowie) kommer och rövar bort lilla Toby, och tar honom till ett slott som ligger bakom en gigantisk labyrint.
  Nu har Sarah 13 timmar på sig att komma fram till slottet, annars blir han ett med trollen. Vägen dit kantas av äventyr, fällor, gåtor och ett och annat sångnummer.
  Ja, den här filmen har verkligen åldrats med värdighet. Tycker det ännu bättre den här gången tror jag. Jag är ju ett stort Jim Henson-fan ska sägas. Blir glad av muppar, så är det. Men här finns så mycket som är bra att man knappt vet vart man ska börja.
  En sak som jag inser hur mycket jag uppskattar är att även när filmen har lite mörkare scener så är den hela tiden rolig och busig, vilket gör att man inte hamnar i det där riktigt svarta som kan uppstå stundtals i till exempel Tim Burtons filmer. Gott om comic relief. Manuset är skrivet av Terry Jones från Monty Python, och det märks ibland, framför allt i dialogen, men själva utförandet är ännu starkare. Jennifer Connelly är så klart förtjusande, David Bowie likaså. Hans sångnummer kan kännas en aning inkilade i handlingen, men så kommer då den där humorn och tramsigheten och lättar upp stämningen.
  Fattar ju om det här äventyret är väldigt light för nån som gillar fantasy, men för mig passar det perfekt. Man leker med tid och rum, blandar trams med allvar och sen finast av allt är ju den otroliga produktion detta är. Makalös scenografi, kulisser och dockor som slår tänderna ut all själlös CGI du kan tänka dig.
  2025 är detta snudd på en femma, faktiskt.

Snilleskolan

Snilleskolan
Real Genius
1985
Bolag: Video Trade

  I myllret av ungdomsfilmen man glufsade i sig på 80-talet så minns jag denna som rätt härlig. Inte härlig nog för en omtitt tydligen, för detta är första gången på 35+ år som jag ser den. Tycker nog ungefär samma idag.
  Mitch (Gabriel Jarret) är en överintelligent 15-åring som plockas upp av en skola, särskilt anpassad för begåvande elever. Han får dela rum med Chris Knight (Val Kilmer), en gång i tiden skolans underbarn men som istället blivit en överliggare som festar och prankar istället för att göra klart sina studier.
  Vad de inte vet är att skolan utnyttjar dem att forska på något som ska gynna ett hemligt försvarsprojekt och äran kommer tas av skolans rekryterare, tv-personligheten Jerry Hathaway (William Atherton).
  Visst, Val Kilmer var en stjärna på uppgång 1985, men egentligen tycker jag att det är Gabriel Jarret och hans Mitch som spelar huvudrollen i den här filmen. Mitch är ju karaktären vi följer, vi bryr oss om och som liksom driver historien. Kilmer är mer lite skön sidekick som roffat åt sig alla coola one-liners. Men den biten av filmen roar mig inte alls. Studentfester och galna upptåg.
  Det är ju lilla Mitch och hans sätt försök att navigera i den här världen som är det fina. Som när han träffar diagnos-nörden Jordan (Michelle Meyrink) och vill försöka förstå henne för att han tycker om henne. Det är söta scener som tyvärr avbryts lite för oss av pranks och galenskap.
  Men nog är det en vacker tårtbit 80-tal ändå. Slutscenerna till tonerna av "Everybody Wants To Rule the World" är gåshud.

Ta Chansen

Ta Chansen
All the Right Moves
1983
Bolag: Transfer

  Alltså, den här filmen har jag haft i min ägo sedan i början av 90-talet när jag jobbade i videobutik. En dag kom en kund in och sa att kassetten hoppade, och min chef slängde den i soporna utan att kolla upp om det stämde. Jag tog upp den och stoppade i min väska. Obs! Han skulle verkligen slänga den! En Transfer är en Transfer.
  Jag har dock aldrig sett den. Problemet är den där saken som Tom Cruise håller i handen, en amerikansk fotboll. Tror ändå den sporten är bland mina botten-fem i vad en film kan handla om. Men hey, vi försöker.
  Tom Cruise spelar Stef, en ung kille i en fattig industriort i amerikansk avfolkningsbygd som ser som sin enda chans att komma bort från staden att få stipendium och kunna läsa till att bli arkitekt. Vägen till stipendium går via den amerikanska fotbollen. De flesta college är nämligen måna om att locka till sig framstående fotbollsspelare till sitt lag.
  En som också vill flytta är hans flickvän Lisa (Lea Thompson), fast hon spelar saxofon och är frustrerad över hur centrerad kring fotbollen alla college är
  Inom denna ram får man följa ett inte alltför djuplodande coming-of-age-drama i en sömnig småstad. Såsom man har sett många gånger tidigare. Det finns dock ett fint hjärta i den här filmen som kompenserar för den lite ytliga dramatiken. Tom och Lea har jättefin kemi som det unga paret och jag gillar även Chris Penn som den osäkra och välmenande bästa kompisen.
  Visst blir det lite segt med dramatiken kring fotbollsmatcherna när man inte förstår alls vad spelet går ut på, men det vägs upp av ett härligt soundtrack fullt av AOR och "motivational rock".
  Sevärd ändå!

Absolute Beginners

Absolute Beginners
Absolute Beginners
1986
Bolag: Sandrews

  En av mina favoritlåtar med David Bowie är det, men filmen har jag aldrig sett tidigare. Kan inte säga att den lockat mig direkt, nostalgimusikal typ, men det är ändå kul att kunna bocka av de där klassiska soundtrackfilmerna.
  Jag tror den lever upp precis till mina förväntningar. Det är färgsprakande, det är brit wit, det är swinging London, det är young idea, det är cockney och det är cameos av rock- och popartister. Ska man dra en handling, eller snarare röd tråd, så blir det väl att unga paret Colin (Eddie O'Connell) och Suzette (Patsy Kensit) försöker navigera sig och sitt förhållande i den nya tiden, som består av gränslöshet och nytänkande i ett Soho där ungdomarna tagit över.
  Det är verkligen ingen film där man bryr sig om hur det ska gå eller vad som ska hända, utan snarare en serie musikalnummer  (eller musikvideor) efter varandra. Vissa riktigt snygga. Andra mer kul. De flesta för långa. 
  Om man inte kan njuta till fullo av det estetiska så är det lätt att tappa tråden och intresset. Jag gillar Ray Davies när han gör Kinks-pastisch på sig själv i "Quiet Life", Sade Adus gästspel är bedårande också. Och Bowie är ju fin alltså. Bjussig.
  Men som film betraktat, mjae.

Legenden om Billie Jean

Legend of Billie Jean
Legend of Billie Jean
1985
Bolag: Video Trade

  Detta är en så kallad soundtrack-film för mig. Minns soundtracket och Pat Benatars ledmotiv "Invincible" bättre än filmen, även fast jag såg den under videons storhetstid. Den typen av filmer är bra omtittsfilmer, ofta tyvärr med en svag eftersmak av besvikelse. Här är det precis tvärtom.
  Billie Jean (Helen Slater) lever under enkla förhållanden på den amerikanska vischan. När brorsan Binx (Christian Slater) får sin scooter förstörd av en jock så söker Billie Jean upp familjen för att få ersättning. När pappan istället försöker våldta henne råkar ett skott gå av från en pistol och kompisgänget från trailerparken ger sig ut på jakt från polisen.
  Pappan överdriver dådet och ungdomarna målas ut som livsfarliga och jagas av såväl polis som allmänhet. Men samtidigt så väcker de också sympati hos ungdomar, och Billie Jean blir snart nån slags neopunk-hjälte med fans som är villiga att hjälpa kompisgänget undan polisen.
  Såna här "ungdomar på glid"-filmer är ingen favoritgenre hos mig, men här lyckas man verkligen fånga även mig. Det är snabbt, det är variationsrikt, det är 80-taligt med soundtrack som ständigt pumpar MTV-rock. Det är också sympatiskt. Det är inga överdrivna galna snutar utan en ganska normal och nyansrik polis (Peter Coyote) som är efter dem, även han med vissa sympatier för Billie Jean och hennes gärningar.
  Kul förresten att filmens syskonduo spelas av Helen Slater och en 16-årig Christian Slater, vilket fick mig att kolla upp de var syskon i verkliga livet (något som verkligen missat isåfall) men de är tydligen inte ens släkt. De är bra i alla fall. Väcker, som sagt, sympatier.
  Roligt att det fanns en riktig 80-talsrökare man inte sett (i alla fall inte i modern tid).

Skyltdockan

Skyltdockan
Mannequin
1987
Bolag: Sandrews

  Jag älskade ju ungdomsfilmer när jag var i den åldern. Den här var svår att hitta nånstans minns jag, men visste ju att den fanns pga Starships ledmotiv "Nothing's Gonna Stop Us Now" med filmsnuttar i musikvideon. Hittade den till slut och blev besviken. Sedan dess har jag nog inte sett den faktiskt. Idag är den väl en kultklassiker, framför allt i USA, så kanske värt att uppdatera bilden av den.
  Jonathan Switcher (Andrew McCarthy) är en dagdrömmare som vill bli skulptör och har svårt att behålla ens de enklaste jobb. En dag får han dock chansen att jobba med skyltningen på ett nedläggningshotat varuhus. När han en sen natt jobbar över blir en av skyltdockorna (Kim Cattrall) levande och hjälper honom att göra ett skyltfönster som gör att kunderna åter flockas i varuhuset.
  Det är bara Jonathan som kan se att hon lever, så fort någon annan kommer in i rummet blir hon skyltdocka igen. Detta är något som retar den sura nattvakten (G.W. Bailey från Polisskolan) som ständigt hör röster men aldrig hittar något annat än skyltdockor. Samtidigt planerar det konkurrerande varuhuset att kidnappa skyltdockan.
  Det finns ju en del potentiella komiska förvecklingar i detta, men jag tycker mest det blir buskis tyvärr. Sedan är det ju alltid fint att se Andrew McCarthy från storhetsåren, och visst är det en trevlig överdos 80-tal när man ser den såhär i efterhand. Men jag står nog ändå fast vid min 15-årsbild av den här filmen.

Snuten i Hollywood 2

Snuten i Hollywood 2
Beverly Hills Cop 2
1987
Bolag: Esselte Video

  Blev lite sugen på en actionkomedi. Känns lite somrig på nåt vis. Och somrigast av dem alla i min värld är Snuten i Hollywood 2. Den såg vi på grynig "Cypern-kopia" i en kompis gillestuga samtidigt som den gick på bio i stan. Då kände man sig som en kung.
  Sedan dess har jag sett den några gånger, men nu var det nog gott och väl 20 år sedan sist. Fick bli en omtitt här.
  Och visst håller denna. Nostalgispöket är svårt att förhålla sig till, men jag inbillar mig att detta är en ovanligt bra actionkomedi ändå. Själva historien med den onde oljemagnaten som iscensätter brutala rån av sina egna företag i alfabetisk ordning var precis sådär lagom kittlande när man var 13, och än idag känner jag ett visst välbehag över den.
  Men annars: vad säger man? Tony Scotts röda himlar, check! Harold Faltermeyers synttrummor, check! Over-the-top-skurkar, check! 80-talsskådisar i sin absoluta prime, check på den med!
  Den här behöver jag se då och då, tror jag.

The Heavenly Kid

The Heavenly Kid
The Heavenly Kid
1985
Bolag: Esselte-Orion

  Den här filmen verkar folk har en helt annan relation till i USA. Ser den ofta på listor över videoklassiker därifrån. Här i Sverige minns jag ingen som någonsin pratade om den här filmen, såg den typ aldrig i någon videobutik.
  50-talshunken Bobby kör ihjäl sig vid ett chicken race i början av 60-talet framför ögonen på sin flickvän Emily. I himlen visar det sig att han inte riktigt gjort sig förtjänt av att nå till den bättre delen av paradiset, utan måste gottgöra genom att vara någons ängel i jordelivet.
  Det råkar bli Lenny, en bortkommen nördkille i filmens nutid (1985) som hunsas av skolans coola killar. Bobby ska göra honom cool för att öka hans status, och gör honom till en kopia av sig själv, det vill säga en raggare från 50-talet.
  Han får en chock när han märker att Lenny är son till Emily, hans tonårskärlek, och försöker hitta ett sätt att nå henne i den riktiga världen.
  Att låta en cooling från 60-talet förhålla sig till 80-talet lämnar ju öppet för förvecklingar och skoj, men det är inte alls den vägen den här filmen tar. Istället är det en varm och mysig 80-talare med alla tidens variabler på samma gång. Här finns highschool, så klart. Här finns en resa i tid och rum, här finns gör-om-mig-konceptet, ett häftigt soundtrack och jag skulle kunna skicka ut referenser till en handfull 80-talsklassiker samtidigt.
  Därmed inte sagt att man kopierat ihop den här filmen. Den hade amerikansk biopremiär samma månad som Tillbaka till Framtiden så därifrån lär den inte ha kopierat något. Och den kom ett par år före Can't Buy Me Love, som den också påminner om. Problemet är väl att den är lite billigare än sina konkurrenter. Soundtracket består av moderna låtar som låter mycket som andra (kändare) moderna låtar, allra skojigast blir det väl med filmens synttema som påminner en aning om Axel F.
  Inget att klara på med skådisarna heller, men det är ju inte Michael J Fox eller Patrick Dempsey direkt.   Lennys pappa spelas förresten av Mark Metcalf, som för mig är mest känd som den skrikande läraren i Twister Sisters videor. Kul att se honom någon annanstans.
  Men överlag: sevärd och fin ungdomsfilm från 1985! Det trodde jag nog aldrig jag skulle upptäcka en jag inte sett.

I Lust och Nöd

I Lust och Nöd
Heartburn
1986
Bolag: Esselte Video

  Oh, jag älskar ju när man känner till en film framför allt via en viss låt i soundtracket, och så kommer den låten redan i första bildrutan. Som att den enda personen man känner i sällskapet kommer till dörren och hälsar en välkommen. Här är det Carly Simons underbara "Coming Around Again" som inte bara sätter tonen för första scenen utan hela filmen.
  Meryl Streep spelar Rachel, en kärlekskrank matskribent i New York, som faller för den vältalige krönikören Mark (Jack Nicholson) när de stöter på varandra i den kulturella men ytliga mingelvärlden. De inleder ett förhållande trots att Rachel varnats för hans playboyrykte.
  De skaffar också ett hus, ett renoveringsobjekt som aldrig blir klart, och väntar snart sitt första barn. Men mitt i familjelyckan märker Rachel att Mark har haft ett förhållande vid sidan om och lämnar honom.
  Ja, jag älskar ju sånt här. Speciellt inom just den här ramen. New York, neurotiska relationsdramer, i utkanten av Woody Allen-spektrat. Nora Ephron har skrivit denna. Henne har jag börjat hysa allt högre respekt för med åldern. Det är välskrivet, nyansrik, småroligt, 80-taligt och bedårande. Meryl Streep är sanslöst bra i huvudrollen. Jack Nicholson går väl mest omkring och är Jack Nicholson, men man kommer ju inte ifrån att ingen spelar charmig skitstövel bättre än Jack.
  Gillar ni birollsskådisar? Då har ni kommit rätt! På menyn finns Jeff Daniels, Richard Masur, Stockard Channing, Catherine O'Hara, Jack Gilpin och andra ansikten man sett hundra gånger och alltid gillar. I New York. 1986. Oslagbart fint!

Vita Nätter

Vita Nätter
White Nights
1985
Bolag: Video Trade

  Klassisk soundtrack-film från 80-talet som jag sett men knappt minns något om. Just såna här politiska filmer från förr brukar ju dessutom vara värda se om med aningens mer allmänbildning än vad man hade som ostbågeknaprande 15-åring.
  Nikolai Rodchenko (Mikhail Baryshnikov) är en framstående balettdansör som flytt Sovjetunionen och lever på exil i USA. När ett amerikanskt plan tvingas nödlanda i Sovjet skadas Nikolai och hamnar på ryskt sjukhus där hans identitet avslöjas.
  Överste Tjaiko (Jerzy Smolimowski) låter inte Nikolai lämna Sovjet utan placerar honom istället med en amerikan, steppdansaren Raymond (Gregory Hines) som gjort en bakvänd resa och lever i exil i Sovjet eftersom han är oskyldigt anklagad för mord i USA.
  Raymond ska få Nicolai att börja dansa igen, fast denna gången för sitt fosterland, samtidigt som de börjar planera att rymma från landet.
  Kalla kriget så det stänker om det. I Sovjet är det kallt och ondskefullt, i USA finns frihet. Disneyland. Gillar man att se Baryshnikov eller Hines dansa/steppa så finns några scener där det bjuds. Gillar speciellt scenen då de dansar unison balett till soundtrack-AOR. I övrigt tycker jag dramat känns lite segt och utspätt. "Var det inte en sån här scen precis nyss?". Den känslan.
  Men mot slutet av filmen, sista halvtimmen kanske, så dras snaran åt lite och blir rejält dramatiskt och faktiskt riktigt spännande. Sedan eftertexter till "Say You Say Me". Värt en småtråkig resa!